PÅRAS FJÄRDING OCH TJÄRBRÄNNINGSSTÄLLEN

År 1535 nämnes i hävderna om Knivs fjärding i Pedersöre socken, vilket troligen är det äldsta kända namnet på Kronobytrakten. Senare utbyttes namnet till Påras fjärding. Året 1554 fanns i Påras fjärding byarna Långö, Kniv­sund, Bråtö, Poras, Tervajärvi, Vetelä, Räyringe och Porasjärvi. Poras omfattade då alla dessa byar = Kronoby. Samma år gick gränsen ända från källmarkerna kring Porasjärvi uppe i ärämarken och till öarna vid åmynningen. Gränsen mellan Karleby och Poras gick efter norra åstranden. Kronoby bestod då av Poras, Hovsala och Bråtö. Norrby hörde till Lepplax fjärding i Pedersöre.

Runtom Krokfors i Kronoby finnes gamla grunder kvar av sju stycken små stugor. Man undrar över vad dessa små stugors innevånare levde av. Det var Paavolas, Vesterbergs, Annabiggas,Tågendfias, Asplunds, Finjussis och Tågendmattas. Vid Krokfors har funnits fyra stora tjärdalar och en mindre. Där fanns sågkvarn, mjölkvarn, stampon och smedjon, alltså ställen för löst folk att få arbete.

Vägen norrut gick via nuvarande flygfält från Petakoski till Kulla i Karleby. Den gamla vägen där kallas ännu vagnsvägen. Vägen via Stenkullan i kyrkbyn gick då inte att använda på somrarna. Sjövikarna och mossorna mot Karleby var ofarbara. Något århundrade senare kom den såkallade "Måkabron" till. En vik från ängsfjärden gick långt in mot det som nu är Norrmossträsket och Stavormossen. Detta var ett hinder som gjorde att man på somrarna måste använda sandåsarna som vägar. Från Kulla gick en åsväg till Ventus, därifrån Sundet var segelbart. Landhöjningen torde varit cirka fyra meter sedan dess. Nedan om Petakoski forsen är ännu en vik som förr var lämplig som hamn för Tjärtunnorna. För 50 år sedan fanns ännu beck på stranden, där skomakarna hämtade beck för sina snören. Tjäran flottades efter ån och "vrakades" där (det onödiga vattnet i tjäran tappades bort). Tjäran kördes sedan via vagnsvägen till Kulla och Ventus hamn för transport med småbåtar till Beckbruket, där den tappades före transporten till England, som var främsta kö­paren. Transporten efter Kronoby å måste ha varit ansenlig. Trots många forsar längs den lilla ån finnes bara en med finskt namn; Petakoski. Att de finska talande gav den det namnet är knutet till naturen, vid forsen finnes en sandås som mynnar ut ovanför fallet, åsen är bevuxen med endast tallar, varför finnarna gav lastninngsplatsen det finska namnet Petakoski.

Från Terjärv (Tervajärvi) har det flottats tjära bl.a. från Djupsjö. Där finnes ännu sågen, och ån rinner igenom sjön. Namnet Tervajärvi finnes i de äldsta papper som finnes att tillgå. Finnarna har aldrig använt svenska namn vilket har det goda med sig att man vet var gränser gått mellan språken. Upp efter ån finnes två finska namn inom Kronoby; Merijärvi och Kivijärvi, trots att där ej mer finnes någon sjö. Att det i tiden fanns någon orsak att placera tjärdalarna där är säkert, orsakerna var väl arbetskraften och transportmöjligheter. Den sista tjär­dalen västerut från Krokfors efter ån var vid Sandbacka och gränsade till vagnsvägen. Det har aldrig räknats hur många tjärbränningsställen som fanns i trakten.

Vid Karleby älvs stränder finnes inget som skulle tyda på att tjärhantering försiggått. Mycket talar för att en vattenväg varit i förbindelse med sundet från stor­forsen, kanske en deltaförgrening som varit segelbar. Då skulle tjärtransporterna den vägen kunnat gå till Beckbruket, en annan väg kunde ha varit Bockholmssundet som tidigare gått över Kalvholmen och den vägen har sä­kert i tiden segelskutor gått obehindrat, så på det sät­tet har vattentrafiken strålat samman till Beckbruket. Allt talar dock för att tallskogarna på sandåsarna längs Kronoby å var lämpliga för tjärbränning. Vid Seljes och Saarukka finnes tjärdalar. Där finnes också Ullava å som har förbindelse till Storån.

Vilken svett och möda vittnar icke alla dessa arbetsplatser om. Att i tre års tid förbereda allt törve var ett ständigt arbete på vintrarna. Och cirka tre månader räckte det att bränna en dal och hela tiden skulle den vaktas dag och natt, dalen fick ej öppnas så länge där fanns värme, då fattade kolen eld och förstördes, att använda vatten på heta kol fördärvade dem som smideskol som de användes till. Ofta hände det att en mila fattade eld, då hjälpte vanligen ingenting. Då tjärgasen fattade eld blev det vanligen en explosion och då gick ett flergårigt arbete förlorat. Far mindes i mitten av 1800-talet att tjärmilor brunnit, då en mila fattade eld gick hela byn ut för att släcka, en tjärmila var liksom hela byns egendom, då den gav arbete åt många.

A. L. Krokfors

Bygdebladet 1980