VAD GAMLA SÄGNER FÖRTÄLJA OM KRONOBY OCH KRONOBYBOR

Kronobybor nämnas ofta i samband med bebyggelsesägner å olika orter i Österbotten. De tyckas ha räckt till överallt, och ännu idag som är finnas de spridda i olika världsdelar. En pojke från Lochteå, som hette Matts, vandrade till fots ända till Kronoby, där han fick plats i en gård som dräng. Han gifte sig sedan med en flicka, som hette Kajsa Simjusfolk eller Svinkrog. Då svärfadern inte genast lät honom få hemmanet, begav han sig bort till Vasa, men lät ingen veta, vart han for. Han lärde sig smedyrket och flyttade nu till Harrström i Korsnäs. Då först lät han hustrun veta, var han var. De flyttade nu till Taklaks i Korsnäs och bosatte sig på en backe, som efter honom benämndes Smedsbacka. De blevo de första in­vånarna här. Hans svåger Johan från Kronoby flyttade även hit, så det var nu två bönder. Matts var så skicklig smed att han kallades "storsmeden”. Kajsas bror Jon var bonde i Kronoby på faderns hemman men söp och levde till, så hemmanet råkade påörfall. Det kom brev till systern därom. Man skrev: "Jon Svinkrog börjar byta hästar och kröka på armen. Det är inte några goda märken på en bon­de."

Till Forsby i Nykarleby kom en änkeman från Kronoby med sin sjuåriga gosse för att söka arbete. Han slog sig ned på ett ställe, där det fanns en gammal tjärdal och en dal­bastu. Där började de bo. Stället kallas än idag Dalas. Fadern började emellertid tycka, att det ej lönade sig att arbeta där och begav sig därifrån och kom aldrig tillbaka. Men sonen blev kvar. Han gifte sig sedan med en äldre kvinna. De fingo många barn. När de sedan dogo, började deras dotter och måg från Kronoby bruka stället. Samma släkt bor ännu på Dalas.

Till Sandvik i Terjärv kom den första bebyggaren från Stålas å Skrubbacka i Kronoby. Han och hans bror hade vid sju års ålder blivit bortförda till Ryssland, och efter 7 års vistelse där hade de rymt och kommit tllbaka hem.

En gammal tradition har velat göra gällande, att krono­byborna skulle härstamma från Värmland i Sverige. Detta synes bekräftas av en dagbok, förd av en värmlänning, Petrus Gyllenius på 1600-talet. Där återfinnas namn, som likna dem som finnas i Kronoby. Sådana äro t.ex. Sund, Långenäs, Rudnäs, Forsnäs, Vik, Viker och Vikan, Nordmark, Bråttö och Bråten, Näse, Björnö, Tjäru o.s.v.

Det fanns ett hemman i Påras by, som hette Björk. Det de­lades i två delar, Storbjörk och Lillbjörk. En gång levde två bröder på Lillbjörk. En av dem hette Matts och den andra David. David flyttade ut till Davidsbacka i Jöussen. Han fick för utflyttningens skull vara skattefri i tre års tid. Hans släktingar från Lillbjörk kommo och hjälpte honom att gräfta upp åker. Han hade en kvarn, som han hade oxar att draga, liksom man drager ett tröskverk. Den kallades därför av folket för oxkvarnen. Den fanns, där den s.k. Oxbacken är. Davids son hade ärvt faderns anlag, och han byggde en sågkvarn, som hade växelverk och drevs med väder. Han sågade där allt vad man behövde. Far och son kunde både svarva och gjuta och alla möjliga hantverk, De ville helst kunna reda sig själv med allt.

Ett stycke från det ställe, där David bodde i Jöussen, hade Kristoffer slagit sig ned. Han hade gått till kungs för att få rätt till de marker han arbetat upp. Han hade först börjat gräfta på den plats, som kallas Asplund. De kallade honom för Jöussens konung. Han tyckte, att David kom honom för nära. Han unnade ingen annan att gräfta upp mark åt sig i närheten av där han hade börjat utan försök­te alltid gräfta i kapp med alla. Hans ordspråk var:" Allt som ä grönt ä mett."

På Kristoffers och Davids tid fanns ingen väg till Jöussen, utan man gick till bäcken och rodde längs den till Jöuss-Nabban och därifrån vidare längs ån. Senare gjorde man kvavelbroar över mossorna.                                            

Utom på Jouksholmen funnos även skeppsvarv i Kronoby vid Döragrip, på Hästön, vid Lönnskär och Hällörn. Jakob Sexman från Döragrip reste två gånger till Stockholm med ett fartyg, som var byggt på något av dessa varv. Den ena gången fick han vara med om Gustav IV Adolfs kröning.

Vid Trejskas bod hade man fordom båthamn och vid Gers vid Gersasberget, och där byggde man också båtar. År 1678 fann man i lappmossen en köl av ett gammalt skutvrak. Ända dit sträckte sig segelleden i forna tider. Även på Bring­åsen har man funnit skutvrak. Ända upp till Krögers vid Sunde lär ett skepp en gång ha kommit seglande och stött på och förlist med hela sin saltlast. b

Bybo

Bygdebladet 1980