Många minnen från snart 50 stafetter

Skrivet av Stefan Storvall/NP

2005-11-27 14:58

Många minnen från snart 50 stafetter

Skidvännerna Fritz Högnabba, Harry Byskata, Torolf Granvik, Rolf Lillrank och bakom Magnus Storbacka och Göran Björk har sett de flesta skidtävlingar av värde i nejden och en hel del också ute i världen.

Stefan Storvall

(22.12.2000) Kronoby har saknat skidare som kunnat avgöra landskapsstafetten.
- Då två Kronoby-lag kom i täten tillsammans med Jakobstad till första växlingen 1974 i Haapajärvi, säger Torolf Granvik utan att tveka då det gäller att hitta personliga höjdpunkter i landskapsstafetternas snart 50-åriga historia.
Torolf har tillsammans med skidvännerna Fritz Högnabba, Rolf Lillrank, Magnus Storbacka och Göran Björk samlats vid Harry Byskatas för en tillbakablick på de 49 landskapsstafetterna på skidor som åkts i Mellersta Österbotten.
Samlingsplatsen är en anrik smedstuga från Högnabba som Harry köpt för 164 mark på auktion och sedan flyttat hem och renoverat. Skidintresset och sakkunskapen i den församlade skaaran är stor och sammanlagt har de erfarenheter från de flesta stafetterna.
Den första landskapsstafetten åktes 1952 i Kannus. Då deltog ännu inga lag från de svenskspråkiga kommunerna. Följande år gick stafetten i Pyhäjärvi och då deltog både Terjärv och Nedervetil med lag. Terjärv var andra i B-serien och sjätte av alla lag. Nedervetil var fjärde i B-serien.

Via Terjärv 1954

- Den första stafetten jag såg var 1954 då man startade i Halso, säger Fritz. Alla utom Magnus, som kom med på 60-talet, håller stafetten 1954 som sin första . En sak som man särskilt kommer ihåg var att man hade dans, "päivätanssit", i Halso medan man väntade på prisutdelningen.
Stafetten 1954 startade i Halso och man skidade längs vägarna via Köyhäjoki till Kaustby och Terjärv, tillbaka skidade man via Vetil och Sillanpää. Sexton lag deltog 1954.
Fritz berättar att han följde med tävlingen och cyklade med skidåkarna längs vägen. Harry följde med tävlingen i Terjärv. Han stod vid vägkanten nere vid sjön. Det var isigt och halt på vägarna och det gällde att ha bra stavpiggar. Likaså krävde det en annorlunda åkteknik att staka på vägarna.
- Ankare i Terjärvs lag var Helge Smedjebacka och jag minns att han hela tiden frågade oss som cyklade bredvid hur långt de andra är efter. Han växlade som tredje och höll undan för Pyhäjärvi som var närmast, minns Frits.
Halsos ankare Kimmo Liedes stakade ifrån Vetils mera kända Erkki Laasanen med över tre minuter på den sista sträckan in till Halso och Halso vann med fem minuters marginal.

Bindningen i oskick

Från landsväg till terräng flyttade stafetten 1957. 1959 arrangerades stafetten i Gamlakarleby och Karleby.
- Man sprang till starten med skidorna i händerna och Terjärvs startman Hilding Forsén tappade bågarna skom skulle spänna fast skon i bindningarna. Då blev det bråttom.
- Hilding var en bra parstakare och startman, men ibland var han lite otålig.
- Idrottsligt är nog stafetten i Haapajärvi den bästa, säger Harry.
Kronobys lag slutade då på tredje plats efter att Greger Höglund på ankaretappen fått ge sig åt Heikki Koirikivi i Pyhäjärvis lag. Pyhäjärvi vann före Jakobstad och Kronoby.
- Yngve Gistös och Christer Forsbergs kamp med Rune Nyman på första etappen i den stafetten var sevärd. Yngve åkte i andralaget och Christer i första. De kom jämnsides över sjön. I växling var väl Rune lite före. Men då var det nog tyst i den finskspråkiga publiken, berättar "Roffe".
Stafetten i Karleby 1976 var också dramatisk. Uppgörelsen mellan Hannu Taipale och Heikki Torvi som Torvi avgjorde till Himangos fördel är något terjärvsupportrarna minns.
Månne Taipale sparkade lös bindningen med flit då han såg att han inte skulle hinna med Torvi? Den gången slutade Kronoby på sjunde plats.

Ingen avgörare

Lagen från Kronoby har alltid klarat sig bra i landskapsstafetten men aldrig vunnit. Terjärv åkte bra på 50-talet och som storkommun sedan 1970 har Kronoby varit i tätstriden många gånger. Närmast kom man i Vetil 1975 då Jakobstad vann före Kronoby.
- Vi har aldrig haft någon som kunnat avgöra en jämn stafett. I de andra lagen har det ofta funnits landslagsåkare som kunnat avgöra stafetterna, säger gubbarna och tar Myllylä, Taipale och Torvi som exempel.
- Johan Linds spurt i Ylivieska 1984 är ett bra exempel på en perfekt avslutning.
Genom åren har lagen från Kronoby en tredjeplats, sex andraplatser och fyra tredjeplatser. Bland de sex bästa har kommunens lag varit 23 gånger. Ifjol blev laget nionde i Karleby.
Senast då stafetten gick i Sievi 1977 blev Kronoby fjärde efter Haapajärvi, Himango och Vetil.

Kallt

De församlade "skidexperterna" minns också många speciella stafetter i fråga om väder.
- En sorts höjdpunkt är nog stafetten i Reisjärvi. Då man skulle skida den första gången visade termometern i Småbönders minus 40, säger Magnus.
Den officiella mätaren visade minus 28 fast man eldade friskt med öppna eldar närmast mätpunkten. Kronobys startman Greger Höglund var naturligtvis beredd att starta. Start blev det först på det tredje försöket senare på våren.
Kallt var det också i Lochteå 1979 och Kelviå 1985.
En incident som Fritz erinrar sig är från starten i Perho 1986.
- Startern höll på att skjuta skidåkarna då skottet brann av i misstag då han trampade genom skaren.
(Vid det tillfället var skribenten startman i Kronobys lag och minns kalabaliken efter start, Teemu Vesala växlade först och jag som sjunde man.)

Snöfattigt

Snöbrist har många gånger drabbat landskapsstafetten men det som alla minns bäst är stafetten 1973 som Kronoby arrangerade.
Spåren i Kronoby var redan i skick på hösten men så blev det varmt och de regnade bort. Istället arrangerades stafetten på våren i Terjärv. Men inte heller då kunde stafetten genomföras problemfritt.
- Jag kommer ihåg att det var 20-30 centimeter vatten på isen på Kaitsjön dagen före stafetten, säger Harry. På natten frös det till och det var torrare på stafettmorgonen men innan stafetten var över var det nästan slut med föret.
Man hade skottat ihop en halvmeter tjock sträng med snö och det räckte till. Det fanns mycket vass i sjöarna som följde med då man skottade ihop snö och med höräfsor tog man bort vassen ur spåren.
- Efteråt fördelades höräfsorna mellan TUS, Myran och Kronan, minns Fritz.

Äregirigt folk

Varför är Mellersta österbottens landskapsstafett störst och bäst i Finland? Hur kan den fortfarande vara så populär?
- På annat håll har man delat upp stafetten för mycket. Det är bra att det finns bara en stafett.
- Det intressant jämnt, det är en bra tävling.
- Folket i våra trakter är äregiriga.
- Det är kampen mellan finska och svenska och lokalpatriotismen som höjer intresset.
- Man känner nästan alla som är med och i publiken träffar man alltid på bekant.
- Landskapsstafetten är en av de första tävlingarna för året och utgången är därför mer oviss.
Argumenten för varför stafetten är bäst i landet är många men en sak har enligt gubbarna blivit sämre.
- Numera går stafetten så fort att man knappt hinner dricka kaffe innan det är över. För oss kunde de gärna få hålla på hela dagen.
Att Haapajärvi vinner i vinter är man nästan eniga om. Myllylä är tre minuter bättre än alla andra för tillfället och de övriga i laget är också bra. Kalajoki är också bra, liksom Vetil och Jakobstad. Nykarleby räknar man också med.
- De är unga och har lättare att komma i form, dessutom har de en bra dam.
Pedersöre är före Kronoby och tar plats bland de fem bästa tippar gubbarna.