Resa i Wasa län år 1815

Den, som med ledning av äldre källskrifter söker skaffa sig en föreställ­ning om förhållandena i Öster­botten i äldre tider, har ej myck­et att välja på; det är en skäligen mager litteratur, som i detta av­seende står till buds.

Det rikaste materialet erbju­da självfallet de lokala och cen­trala arkiven i form av otryckta handlingar och protokoll, men dessa förträffliga dokument lida tyvärr av det felet, att de för menige man bilda en svårtill­gänglig och tämligen onjutbar anrättning. De verk åter, som i form av sammanhängande skil­dringar och beskrivningar kun­na meddela upplysningar om gångna tider, äro å andra sidan lätt räknade.

Vi kunna emellertid glädja oss åt, att vi från år 1815 äga en förträfflig, uttömmande och sakkunnig beskrivning av den österbottniska allmogens eko­nomiska förhållanden vid den­na tidpunkt, författad av en av tidens främsta auktoriteter på detta område i vårt land, förste sekreteraren i Kejserliga Finska Hushållnings Sällskapet i Åbo, professor C. C. Böcker. Be­skrivningen har tillkommit un­der en resa, som denne företog nämnda år genom Österbotten, och finnes uttryckt i sällskapets handl. för år 1823.

Det är en vaken och sakkun­nig iakttagare, som det nämnda året 1815 rör sig i Wasa läns bygder. Han har blick för allt och alla, han upptäcker fel och brister, men även förtjänster, och hans noggrannhet tillåter inga flyktiga omdömen och slutsatser. Han uttalar sig med största sakkännedom på det om­råde, som är hans, den ekono­miska odlingens; varje socken får sin beskärda andel av hans tadel, men även av hans upp­muntrande råd. Han anställer intressanta jämförelser av fram­stegen i de olika bygderna, så som han sett dem, och svårt tor­de det vara att på denna punkt jäva hans framställning.

Det är blott, när han söker tränga djupare in i frågorna och uppleta inre orsaker och verk­ningar, som han någon gång hugger i sten. Detta blir bland annat fallet, då han genom en skicklig utläggning söker för­klara österbottningens driftighet och energi såsom framsprungna ur det rörliga och omtänksam­ma liv, som tjärbränningen er­fordrar.

Man har anledning att undra, om han ej i detta fall förväxlar orsak och verkan; möjligheter till tjärbränneri förefunnos dock i lika grad i hela landet. Däre­mot kan man med fullt skäl ge honom rätt, då han som en bidragande orsak omnämner de många krigen, varav Österbot­ten i högre grad än andra lands­delar lidit; under stora olyckor utvecklas, som han riktigt sä­ger, stora krafter. När, så som i Lillkyro efter Storkyro-slaget, i hela socknen finnas endast tre arbetsföra karlar, då är nöden nära och då tvingas alla dolda källflöden i dagen.

Men även för geologiska och botaniska frågor har han intres­se över. Han gör, visserligen först uppmärksamgjord därpå av en österbottnisk bonde, den märkliga upptäckten, att bergen vanligtvis ligga blottade mot norr, ett sakförhållande, som han sedermera finner bekräftat i sin hemtrakt Åbo. Något försök att förklara fenomenet gör han däremot icke.

Vidare finner han det an­märkningsvärt, att växter, som egentligen tillhöra sydligare trakter (lind, olvon, try, källar-halsbär) påträffas endast på de största höjderna; detta anser han bero därpå, att flyttfåglarna om våren först finna barmark uppe på höjderna och där utså med­förda frön.

Att forskningen i vår tid be­traktar dessa plantor som relik­ter från en efter istiden inträdd varmare period, då en stor del av de nu varande kustlandska­pen ännu låg under vatten, är ju något, som icke förringar för­fattarens iakttagelseförmåga.

Vid sidan av allt detta visar sig prof. Böckel även äga sinne för naturens skönhet. Han prisar Kuivasmäki, Laukas och Wiitasaari för deras "många härliga pittoreska situationer; skada blott att löfskogen för swedjandet aldrig får hinna till den höjd, att landet skulle få sine naturlige conturer". Om Mäntä höga backe i Keuru heter det, att den, lemnar en utsigt öfwer ett wildt skönt landskap och fem branta, tre famns höga wattufall, hwarmed få uti Finland torde kunna förliknas".

Och när han kom mer upp till Terjärv, stannar han nästan i hänryckning: "Wid Purmojärvi widtager åter ett couperadt land, som sträcker sig parallelt med kusten, på en sträcka af 4 à 5 mil, och som isynnerhet uti Teerijärwi kapell af Kronoby, lemnar en af de småtäckaste be­lägenheter i Finland. Inom föga mer än en quadrat mil finnas der 42 träsk, afskurne utaf temmeligen höga, bördiga kullar. Hwar och en Gård ligger som ett Slott på sin backe, i midteln av sine åkrar och albewäxte ängslindor.

Ögat möter der oftare än i Tawastland wälbehållne skogs­lundar, som gifwa utsigterna en förträfflig hållning. Landets skönhet och Inbyggarenas en­fald (enkelhet) och rena seder ger detta kapell ett visst romaneskt intresse, och Teerijärwi omtalas öfwer allt såsom Öster­bottens Arkadien".

Rörande omtanke

Sitt huvudintresse ägnar författaren emellertid som nämnts åt den ekonomiska odlingen, och på detta sitt speciella gebit är han oöverträfflig.

Han inlåter sig på långa dis­kussioner om jordbruk, bo­skapsskötsel, tjärbränning och salpetersjuderi. Han ger råd an­gående kyttlandsodling och gödselvård, han utför räntabili­tet- skalkyler för pottasktillverkning och påvisar nya export­möjligheter. Hans omtanke om befolkningens välmåga och kre­aturens välbefinnande är nästan rörande. Vilket omdöme ger då den sakkunnige professorn om näringslivets ståndpunkt och ut veckling i Österbotten vid den­na tidpunkt?

Vi skola i det följande försö­ka ge en kortfattad sammanfatt­ning av hans synpunkter.

Jordbruket finner Böcker va­ra högt utvecklat i Ilmola, Lillkyro, Lajhela och Storkyro samt delvis i Wörå och Lappo, vilka huvudsakligen producera den eftersökta Wasa-rågen. I norra delen av länet ha vackra framsteg gjorts i Nykarleby, Es­se, Kronoby, Nedervetil, Kaustby och Kannus. Som allmänt omdöme gäller emellertid, att jordbruket ingenstädes skötes med den omtanke och skicklig­het, som man kunde vänta sig med hänsyn till befolkningens "höga industrie och mobilite för allt nyttigt". En orsak härtill fin­ner författaren i avsaknaden av större lantegendomar, som kun­de giva goda föredömen och lärdomar.

Åkrarna bestå i de egentliga spannmålssocknarna av bördig lerjord, för övrigt av mer eller mindre stenbunden backjord. Vid kusten i norra delen av lä­net äro åkrarna i allmänhet om­sorgsfullt rensade från sten och författaren nämner, att "t.ex. uti Larsmo kapell, der man wanligen hela wintern igenom sys­selsätter sig med att bränna bort stenar, exempel gifwas derpå, att stenar blifwit borttagne som warit så höge, att man nödgats med, stege klifwa uppå dem”.

"Uti det inre af landet äro deremot stenarne till större delen, ofta äfwen trädstubbarne qwarlemnade, och man krafsar jor­den så godt man kan emellan stubbar och stenar".

I de egentliga spannmåls­socknarna samt dessutom i Ös­termark, Bötom och delvis Ter­järv äro åkrarna indelade i två skiften, av vilka det ena trädes. I övriga socknar använder man sig av tre mer eller mindre or­dentliga skiften, av vilka två be­sås, medan det tredje ligger i träde.

Dikning verkställes i södra Österbotten, delvis av nöd­tvång, ganska ordentligt och di­kena rensas vart 4-de eller 5-te år. De, som hava backåkrar, äro i detta avseende, om undantag göres för delar av Esse, Purmo, Nedervetil, Kaustby och Lochteå, mera vårdslösa. I de östra socknarna påträffar man mera sällan någon tillstymmelse till diken.

Urusla redskap

Österbottningens jordbruks­redskap underkännas helt och hållet. "En usel trädesstock, med en stupande bill, af en flat hands storlek, och små, illa ställda wändskifvor eller fösor, stundom med en liten knif, är det redskap, hvar med Inbygga­rena uti spannmålssocknarna reda sin åker. Men det beröm måste man gifwa dem, att de oförtrutet begagna detta red­skap; plöja 5 à 6 fåror på hvarje aln, och sålunda ordentligt öfwerfara sitt trädesgärde fyra gånger, så att det, ehuru kanske med 2/5 onödigt arbete slutli­gen blifwer såsom en krydd­gårdsäng."

- Gaffelplogar och vält kom­ma till användning från Oravais norrut: för övrigt begagnas vändplog i Kyrkobygden, järntinnad harv i kustsocknarna och risharv i de inre delarna av lan­det. Av sädesslagen odlas råg mest, därnäst korn. Höstvete har försökts och lyckas stun­dom mycket väl; mera odlar man dock sommarvete. Som­marrågen säges ännu för 20 år sedan varit ganska mycket om­tyckt i Pedersöre-trakten. Hav­re och ärter ha större betydelse endast för de östra socknarna, likaså rovor.

Potatisodlingen har nått längst i Pedersöre, Kronoby och nedre delen av Gamlakarleby; i övriga socknar odlas denna nyt­tiga växt ingenstädes i tillräck­lig mängd. På många ställen, såsom i Lajhela och flerstädes i Östermark och Närpes är pota­tisen redan vid jultiden förtärd; i Kronoby och Esse kan den däremot även användas som kreatursfoder, vilket betraktas som ett uppenbart slöseri. I de norra socknarna kommer pota­tisen även till användning vid brännvinsberedning.

Kyttlandsodlingen har nått sin största blomstring i Ilmola, Lajhela och Storkyro socknar. Norr om Nykarleby har detta odlingssätt varit så gott som okänt, ehuru på senare tid fägnande framsteg gjorts särskilt i Nedervetil, Kaustby, Vetil, Es­se och Purmo; ännu längre har man i detta avseende dock hun­nit i Lappjärv, Lehtimäki, Evjärv och Aljärv.

Svedjebruket är vanligast i Konungså och Lehtimäki samt nästan allmänt i Kuortane och Alavo.

Kärrodlingarna ha i de norra socknarna fått samma omfatt­ning som kyttlandsbruket i de södra. Främst i detta avseende stå Kelviå och Gamlakarleby. I Nedervetil kapell ensamt finnas 13 uttorkade träsk, av vilka ett är så omfattande, att det ger än­da till 20,000 lispund hö årli­gen.

Gödselvården

Beträffande gödselvården stå de norra bygderna betydligt framom spannmålssocknarna, i det att de förstå sig på konsten att utöka den naturliga gödseln med konstgjorda ämnen, som kärrjord, tuvor, björn- och vit­mossa. I detta avseende ha Larsmo och andra delar av Pedersöre, Kronoby och delvis Gamlakarleby och Lappjärv nått längst. I de inre socknarna är man även på det klara med en rationell gödselberednings finesser; där föredrar man dock att i själva fähuset blanda tuvor­na och kärrjorden med gödseln, "som i sådant fall icke utmåkas, förrän samlingen stigit till den höjd, att Boskapen icke mera kan stå upprätt under taket".

Om jordbruket i Wasa län, trots förefintliga brister, befinnes intaga en ganska hög stånd punkt, äro däremot ängssköt­seln och betesodlingen där i samma eländiga skick som i det övriga landet, ja kanske ännu mera vanvårdade. Samma hår­da dom gäller boskapsskötseln. Vad kreatursrasen beträffar säges den vara "af liten växt, men treflig och lätt född, och ofta får man utaf denna race kor som mjölka lika wäl, ja bättre än ut­af den stora Holländska, som födes på Bennwiks gård." För boskapens utfodring beräknas i de västra socknarna liksom i det övriga Finland 5 skrindor hö per ko, i de östra socknarna där­emot vida mindre "hwaremot korna derstädes näres med hästspillning och renmåssa."

Boskapen skötes bäst i Terjärv, som i detta avseende står främst i hela landet och säljer mera smör än Gamlakarleby och Pedersöre socknar tillsam­mans. Därnäst följa Kauhava och Härma, Kelviå, Östermark, Jurva och Kauhajoki. Av de ös­tra socknarna intar Viitasaari den ledande platsen.

I norra delen av länet, från Nykarleby norrut, finner man fähus av sten hos en stor del av allmogen, i synnerhet i huvud­delen av Pedersöre, Kronoby och Gamlakarleby, "der de uti flere byar finnas nästan i hwarje gård, och utgöra ett ibland de mast i ögonen fallande bewis uppå, huru högt industrien här stigit."

Lochteå, Kelviå och Gamla­karleby samt till en del Krono­by och Pedersöre påstås fasthålla vid en gammal fördom "mot stokreatur, hwarföre betydliga summor för inköpet af hästar årligen utgå till Tawastland; men i det stället wårdar man si­na hästar derstädes utmärkt wäl, och sätter en stor ära uti att hafwa dem vackra, hwilket hos mången öfwergår nästan till en wurm". - Gamlakarleby-bons svaghet för hästar synes vara djupt rotad!

Skogarna äro i södra delen av länet i allmänhet väl bibehållna och bestå där huvudsakligen av gran och lövträd. Särskilt äga Jurva och Östermark ypperliga lövskogar, likaså Närpes, som snart i ett sekel skeppat ved till Stockholm, på senare tid ända till 10 à 15,000 famnar årligen. Skogarna från Nykarleby norr­ut bestå mest av tallskog, som till största delen är oskiftad och därför föremål för en verklig rovdrift. Denna sistnämnda omständighet inverkar märkligt nog på dränglönernas storlek; det är icke arbetsförmågan, som blir utslagsgivande, utan fast­mer den fräckhet och kraft, var­med drängen förstår att i bok­stavlig mening hugga för sig på de skogsområden, som grannar­na vant sig att betrakta som si­na. Att skogsbeståndet närmast kusten är otillräckligt framgår därav, att Esse-borna nödgas köpa timmer ända från Perho.

Utrymmet tillåter ej ett när­mare ingående på de mindre bi­näringar, som särskilt för de norra socknarnas vidkommande spela en stor roll i lantbefolk­ningens hushållning. Vi kunna dock ej underlåta att nämna ett exempel på de "werkliga meka­niska genier", som prof. Böcker påträffar flerstädes bland all­mogen, särskilt i Kronoby, Gamlakarleby och Kelviå. I Kronoby finner han "en ganska skickelig bildthuggare, som med fullkomlig färdighet efter ritning utskär hwad ornamenter man på meubler behagar. Hans arbeten afsättas hufwudsakeligen till Stockholm." - Bonden Sparf i Pedersöre får åter bety­get att vara "en af de klokaste och mäst forskande Bönder jag under min resa träffade."

På tal om fisket och sälfångsten återfinna vi i Böckers skil­dring en djupt tragisk händelse, som genom Knape redan tillhör litteraturen; det är den historis­ka förebilden till den manhaftiga Mårten Spåra, som träder fram i följande citat:

"Uti Oravais i Wörå har man redan för 50 år sedan upphört härmed (med fälresorna) i an­ledning af den rysliga händelse, att 80 af kapellets inbyggare, som lagt sig till vila i en håla uti ett isberg, som stormen uppdrifwit på ett grund, blefwo wid is­bergets ramlande begrafne. Man har anmärkt att försam­lingen härigenom förlorade me­ra folk än wid Storkyro slag; det märkeliga skall äfwen inträffat wid detta tillfälle, att en utaf de sofwande om natten drömde att isbergret höll på att ramla, upp­stod och wäckte sina kamrater, hwilka likwäl endast logo åt hans fruktan. Han begaf sig emedlertid bort med en båt, och war, då händelsen skedde, ännu så nära, att det uppkomna swallet nära hade stjelpt hans båt."

Osnygga och osedliga

Böcker avslutar sin skildring med en karakterisering av be­folkningens lynnesdrag och lev­nadsvillkor, som erbjuder åt­skilligt av intresse. Österbottningen skiljer sig, anser han, från landets övriga invånare icke så mycket genom högre "industrie", som fastmer genom en viss energi och stolthet, en bestämd karaktär, genom kraft och verksamhetslust. Dock rå­der i detta avseende en viss åt­skillnad mellan de olika yrkes­utövarna. Åkerbrukaren har här liksom överallt annorstädes uppnått den högsta odlingen och välmågan, tjärbrännaren ut­märker sig genom kraft och verksamhetsiver, som likväl äro förenade med en viss råhet i uppsyn och åtbörder. Fiskarna leva alltid, om Larsmo och Oxkangar undantagas, i torftiga förhållanden, de bo illa, äro osnygga och behäftade med skabb; deras kvinnor påstås dessutom vara mindre sedliga. Till en del är fiskaren i besitt­ning av samma flegma, som så tydligt karakteriserar svedjebru­karen.

Bland utövarna av samma yr­ken är dock en tydlig skillnad märkbar mellan länets norra och södra delar. I allmänhet kännetecknas de norra inbyg­garna av större arbetsdrift, händighet och snygghet, genom bättre bostäder och renare se­der. Likaså skilja sig finnarna i stort sett från svenskarna genom större arbetsamhet, men dessutom genom större överdåd och böjelse för prakt; svenskar­na åter äro, om Wörå undanta­ges, "af en stilla character och tarflige". Finnen åtnöjes hellre med barkbröd och usel hemväxt tobak än han "cederar något af den kära paruren".

Svensken åter har större be­hov av att äta väl och hava god tobak, även om detta måste ske på bekostnad av klädseln. "En wiss jalousie hysa Finnarne än­nu mot Swenskarne och söka hwad de kunna hindra deras utbredande, hwilket likwäl icke alltid lyckas, utan utwidga Svenskarne sig mer och mer, och komma wida oftare igenom giften till Hemman ibland Fin­narne, än Finnarne ibland Swenskarne."

Mest civiliserad säges be­folkningen vara i de svenska socknarna Kronoby, Pedersöre och Gamlakarleby samt i delar av Larsmo, Esse och Nedervetil; närmast i ordningen följa Närpes, Wörå och delvis Kors­holm. Av de finska socknarna intager Lillkyro första rummet, följt av Ilmola och Storkyro. Lajhela påstås hålla lika envist fast vid de gamla sederna som Nykarleby bland svenskarna. Författaren anser sig känna nylänningen för litet för att våga ett säkert omdöme; dock tror han, att befolkningen i de först­nämnda socknarna ej skall stå efter sina sydliga landsmän. - I övriga delar av länet är hyvsningen vida mindre.

Om sederna gäller den an­märkningen, att de här liksom överallt annorstädes i landet bli­vit försämrade, så att drycken­skap bland männen och otukt bland kvinnorna tilltagit; dock finnas ännu många orter, som bibehållit de forna enkla och re­na sederna. Bland dessa fram­står Terjärv alldeles som en dröm från forntiden; av 1,800 personer fanns där ingen, som lidit kroppsstraff och före kriget knappt en enda förförd kvinna. Hos svedjebrukarna påträffar man i allmänhet "finnarnas ur­åldriga stilla character, gästfri­het och rena seder".

Längs hela kusten från Gamlakarleby till Närpes samt inåt landet i Storkyro och Ilmola ha­va ganska många bönder bo­ningsrum som ståndspersoner och en stor del åtminstone nå­got "tapetseradt rum samt porcellains käril, något silfwer och duktyg. I Lillkyro, Storkyro och delar av Ilmola, Wörå och När­pes har allmogen allmänt "gan­ska goda bredchaisar på resorter". Kaffe är känt av alla och njutes av många dagligen; lika­så "caffepounch och toddy". "Det kan likwäl icke nekas, att ju hos Finnar i allmänhet den yttre paruren går framför den inre snyggheten och wällefnaden, isynnerhet är uti Storkyro och Ilmola qwinnogrannlaten så öfwerdrifwen, att det icke är sällsynt att finna qwinnor kläd­da med femtio Riksdalers schawlar och förgylda silfwerbriskar som någon gång hafwa ett qwarter i diameter och kosta lika mycket."

Laihela förmögnast

Av alla socknar i länet torde Lajhela vara den förmögnaste. Man lever där ganska sparsamt och har nästan allmänt spann­målslager om 50 à 60 tunnor; i Kelviå finnas även välmående bönder. Wörå, Ilmola och Stor­kyro ha goda inkomster, men låta dem gå som de komma; detsamma är delvis fallet med Lappo. I Närpes, Maxmo, Oravais, Nykarleby, Pedersöre, Kronoby, Nedervetil och Kaustby är välmågan jämn, så att bonden under vanliga för­hållanden har spannmål i till­räcklig mängd för sitt eget be­hov; dessutom förtjänar man på varjehanda sätt så mycket, att icke ens under mindre goda år - om ej någon gång i Nedervetil och Kaustby - nödbröd behö­ver tillgripas. –

Vi skola härmed avsluta vårt referat av professor Böckers märkliga skildring. Vi finna, att tillståndet i länet år 1815, om hänsyn tages till det förödande krig, som några år tidigare övergått landsdelen, är ganska gott.

Vidare konstatera vi med till­fredsställelse, att det icke alltid är bygderna med de rikaste na­turtillgångarna, som nått längst i odling; det är det märkliga, att även en karg och stenbunden trakt genom flit, omtänksamhet och uppfinningsförmåga kan förvandlas till hemvist för väl­stånd och kultur.

Str