ETT KNIPPE MINNESBLOMSTER.

Det är underligt med vilken styrka vissa synintryck från barndomens år etsat sig in i ens minne. Hur mången gång har det inte hänt mig, när jag om natten legat vaken och fåfängt längtat efter att sömnen ville unna mig ro för de jagande tankarna, att ett sommarlandskap, badande i morgonsol, stigit fram för min syn: en grön strandsluttning ned mot ett smalt, glittrande vattenband och bortom detta en annan strand, klädd med mörk, dyster granskog i långsam stigning mot den blå himlen, och med en stor varm sol, som nyss höjt sig över den taggiga skogskonturen. Och plötsligt som en andeuppenbarelse i detta landskap av ett stycke silverfärgat vatten, en mörkgrön skog och ett djupblått himmelsfält: en stor vit fågel, som ljudlöst på mjuka vingar stryker fram utmed det mörka granskogsbandet för att efter en kort stund försvinna lika tyst och gåtfullt som den kommit. På den gröna strandsluttningen står en pojke med handen skuggande för ögonen, bländad ej blott av solen utan kanske lika mycket av den vita, trolska fågelskepnaden, vars oväntade uppträdande kommit honom att darra av glädje och sinnesrörelse, bottnande i förnimmelsen av någonting sagolikt och skönt, som han fått uppleva.

Pojken på stranden är jag själv, och landskapet med den sällsamma fågeln är ett stycke österbottnisk natur, som för mer än fyrtio år sedan outplånligt inristades i mitt minne. Och var gång denna bild stiger fram för min syn, följes den av många andra från de tre kanske lyckligaste somrar livet givit mig i gåva. Jag vill här söka i ord återgiva några av dessa tavlor ur minnets gömmen, medveten dock om min oförmåga att kunna skänka dem den friska doft, den gyllene färg och det daggiga skimmer, av vilka de för mig städse stå omsvepta.

Sommaren   1885,   någon   dag i början   av  juni, rullade två »åbokärror» ut genom norra tullporten i Vasa, där den gul- och vitmålade vaktstugan, ett ärevördigt minne från gamla staden, ännu stod kvar. Den var numera säte för en brovakt, som uppbar bropenningar av dem, som med häst färdades över Brandö bro. I kärrorna  sutto  mina föräldrar — mor med min yngste bror Felix, som nyss fyllt ett år, i famnen — fyra av mina syskon och jag själv. Målet för vår färd var Iskmo by i nordligaste delen av Mustasaari socken.   Där hade far hyrt sommarbostad i en bondgård. Mina två äldre bröder hade under ledning av en av sönerna på vårt blivande sommarställe i vår sundomskötbåt avseglat till Iskmo. Hur muntert klapprade inte hästhovarna  mot golvet i Brandö bro! Hur fullt av förväntan och spänning bultade inte mitt hjärta! Bort från stadens dammiga gator en väg, som ledde till ett väntande paradis med lekar och äventyr i obunden frihet. Min längtan sträckte sig dubbelt förväntansfull mot detta mål, därför att den föregående sommaren för oss syskon inneburit en stor besvikelse.    Vi hade nämligen   nödgats   tillbringa   den  i staden, sedan Sandviksområdet, där vår sommarvilla i många år stått, hade blivit införlivat med staden. Nu skulle vi ordentligt  taga igen, vad vi den föregående   sommaren  hade förlorat; nu skulle vi få bo på det riktiga bondlandet, långt borta från staden, och njuta av allt det nya, som vistelsen där komme att bjuda oss.

Hur solig och fylld av nya intryck blev inte redan själva resan! När vi lämnat Brandö förstad bakom oss, dröjde det inte länge, förrän Infjärdens klara spegel till höger om landsvägen gång på gång sände oss en vänlig blink mellan skogsdungarna. Och byarna, som vi passerade den ena efter den andra — de första verkliga landsbyar, som mötte mina ögon —, hur mycket fanns det inte att betrakta och glädja sig åt i dem: de bräkande och vettskrämda fårflockarna, som betat vid vägkanten, men vid vår åsyn huvudlöst togo till flykten, medan bjällrorna pinglade i vildaste forte fortissimo; de trankila korna, som knappt gitte lyfta på huvudet och betrakta oss med sina fromma, slöa ögon, medan saliven i fina silvertrådar rann ur deras mule; hönsen som plockade frön och mask, och mitt i skocken tuppen, skimrande i de grannaste metallfärger. Med vilken obeskrivligt stolt värdighet lyfte han inte huvudet och skrockade sitt misshag över att ha blivit störd i sitt vällovliga förehavande att sprätta kring mullen och locka till sig sina många fruar. Ja, till och svinen, som bökade i lerpölarna vid vägen, väckte min högljudda förtjusning. Den svarta leran hade tatuerat deras kroppar i strimmor och fläckar. Och så stugorna, riktiga bondstugor, så trygga och hem trevliga i solskenet! Den långa raden av fönster var lika många vänliga ögon, som tittade på mig, ännu vänligare och gladare lyste maskrosorna emot mig, där de i yppigt, guldgult överflöd kantade gårdarnas stenfötter. Och krusbärsbuskarna i de små täpporna vid stugorna bildade stora buketter av det ljusaste grönt. På åkerlapparna hade kornbrodden just stuckit upp — ett myller av små docklansar med rödgredelina spetsar. Ja, det var färger och liv och doft som kunde få ett ungt hjärta att spritta av glädje. Sommaren, den riktiga sommaren på landet, bredde mot mig sin famn, full av kostbara gåvor.

När vi lämnat den första byn, Gerby, bakom oss, kunde vi ännu här och var till höger om vägen skymta sumpmarker — den nästan uttorkade fortsättningen av Infjärden —, bevuxna med vide buskar och stora ruggar av fjolårsgammal, vitgrå rörvass. De togo i min inbillning gestalt av mäktiga bambusnår, och jag hade givit mycket, om jag med mina äldre bröders salongsgevär i handen och höga stövlar på fötterna fått genomströva dem liksom tigerjägaren i Indiens djungler. Innan vi nått den följande byn, Singsby, fick jag se den högsta backe jag dittills skådat: Trollkunabacken. Den var betydligt styvare än Högbacken mellan nya och gamla staden. Hästarna pustade och musklerna på länderna spändes, när de knogade uppför. Namnet på backen ljöd så underligt i mina öron, men far förklarade, att trollkona var detsamma som trollpacka eller häxa. Detta lät ju hemskt t och mystiskt och väckte hos mig en viss respekt' för stället. Jag tänkte genast på häxan i sagan om Hans och Greta. Egentligen trodde jag inte längre på tillvaron av dylika elaka varelser, men det hade varit spännande att få se en kutryggig, stornäst gumma linka fram bakom någon sten, med käpp i handen och en stor påse på ryggen.

Sedan vi farit genom Singsby, blev landskapet flackare och mer enformigt. Jag hörde sparvarna vissla över de vårblöta ängsmarkerna. Doften från de nylövade björkdungarna stack mig så behagligt i näsan, men jag började redan bli otålig och frågade gång på gång, om vi inte snart skulle hinna nästa by, den sista före målet för vår resa. Och när de röda gårdarna i Jungsund stora by började synas, kunde jag knappt styra min otålighet. Jag tyckte, att hästarna alltför sävligt rörde sina fortkomstledamöter, och jag hade velat hoppa ned från kärran, kila förbi dem och ropa: »det här kallas att springa, men inte ett sånt där beskedligt lunkande!» Mor förmanade mig dock att sitta stilla, och far lugnade mig med den upplysningen, att vi snart skulle vara framme vid vår bestämmelseort. Inom kort syntes också ett smalt band glittrande vatten — Iskmo sundet förklarade far —, kärrorna rullade över en bro, ännu en stund av väntan och otålighet, så började några gårdar skymta fram, och ett, tu, tre körde vi fram till trappan av vårt blivande sommarhem: Glasmästars hemmansgård. En gammal man med långa, vita lockar och stillsamma rörelser och en liten solbrynt gumma med böjd näsa och vänliga ögon välkomnade oss. Det var husbonden och hans hustru.

Hur fylld av liv och rörelse, av nya sensationer och överraskningar var inte denna första dag på det nya stället. Vi kilade av och an som skottspolar, inspekterade stallet, där gårdens två hästar, Putte och Bläsen, stodo mumsande i sina spiltor; snokade i uthuslängan efter en lämplig vistelseort för våra två kaniner, Nisse och Nasse, som skulle komma med flyttningslassen; vi gjorde blixtbesök vid stranden och andra lockande platser i närheten av gården. Och när flyttningslassen ett par timmar senare anlände, utlöste sig vår energi i tafatta försök att vara till nytta vid avlastningen och inbärningen av möbler och husgeråd. Först på eftermiddagen uppenbarade sig mina båda äldre bröder med sin lots och den ena av våra tjänarinnor vid stranden. Vädret hade varit nästan lugnt hela vägen, och de hade fått tura om att ro den ganska tunga segelbåten.

När jag äntligen på kvällen hade kommit i säng — en bädd hade till denna första natt blivit redd för mig i storstugan —, låg jag länge vaken, medan tankarna tumlade kring i mitt huvud som ostyriga fålar på ängen. Jag fantiserade om allt det spännande och äventyrliga, som nästa dag skulle gömma i sitt sköte, och så den följande och den därpå kommande — en ändlös räcka av ljusa sommardagar att njutas under lek och äventyr. Bilder virvlade om för mina ögon: långa metspön, präktiga sprättbågar, korgar rågade med smultron och hallon. Paradiset hade öppnat sin port för mig. Det var bara att träda in och taga för sig av skatterna. Juninattens blåa, lätta halvskymning fyllde stugan. Den gamla skåpklockan tickade så förtroligt, och dess knäppningar blev o till ord och melodi. »Här-blir-ro-ligt» sjöng den, »här-blir-ro-ligt». Och vid denna uppmuntrande försäkran, ideligen upprepad för tacksamt lyssnande öron, domnade mitt medvetande slutligen bort.

När jag nu i minnet genomgår denna min första sommar på bondlandet och de två, som följde den i spåren, synas de mig så glada, så ljusa, så mättade av lycka och allt vad ett barnasinne finner vackrast och ljuvast, att det faller sig svårt att dröja vid någon särskild episod, någon särskild upplevelse, som framför andra skulle beteckna en toppunkt av mina intryck. Det är som vore mitt skrivbord överfullt av blommor, alla doftande, alla vackra och med den daggfriskhet över sig, som endast barndomens oskuldsfulla minnesblomster äga. Jag väljer på måfå några och knyter hop dem till ett litet knippe.

Jag har redan nämnt den vita fågeln, på vars stora vingar min tanke flög in i Iskmo-somrarnas soliga minnesvärld. Den var, näst vildsvanorna, som jag en höst hade sett på fjärden utanför Sandviken, den ståtligaste representanten för vår fågelvärld, som dittills fångat min blick och fantasi och tjusat mig med sin skönhet. Den visade sig rätt ofta och nästan alltid på samma ställe: vid granskogen på motsatta sidan av sundet mitt emot vår båtstrand. Jag visste, att det var en fjälluggla. Redan som liten pojke var jag livligt intresserad av djurvärlden och hängde ofta näsan över någon del av Buffons naturalhistoria, som jag tog ur fars bokskåp. Detta intresse överflyttade jag litet senare på Brehms stora arbeten, och vid min ankomst till Iskmo kände jag rätt väl en hel mängd fåglar. På väggen i mina äldre bröders rum i vår stadsvåning hängde en stor fågeltavla, där också fjällugglan fanns avbildad, och den hade jag likaså flitigt studerat. Det var därför en den gladaste överraskning, att jag i levande livet så snart skulle möta denna stora vackra fågel. Enstöringen i Iskmo hade troligen under något »nödår» i Lappmarken dragit nedåt landet för att uppsöka bättre jaktmarker, funnit den österbottniska strandbygden tilltalande och där tagit nytt hemvist.

Utom med fjällugglan fick jag i Iskmo stifta bekantskap med en annan stor rovfågel: duvhöken. I de oländiga och täta skogarna vid Långträsket vistades flere par av denna fågel. Ofta företog jag i sällskap med mina två äldre bröder och våra nyförvärvade vänner bland iskmopojkarna utflykter till detta träsk, dels för att fiska, dels på sensommaren för att plocka åkerbär. Söder om träsket utbredde sig ganska vidsträckta, sänka ängsmarker, genomflutna av en bäck. Det var längs bräddarna av denna, som åkerbärsriset växte i frodiga tuvor, fullsatta av de skönaste doftande bär. Det slog nästan aldrig fel, att vi inte på dessa våra exkursioner till Långträsket fingo syn på en eller flere duvhökar, antingen seglande i vida spiraler högt mot den blånande sommarskyn eller också sittande raka och stolta i toppen av de stora torkade björkstammarna, som här och var stodo vid bäcken och från vilka de hade en utmärkt utsikt över sitt jaktområde. Vid bäcken och på de sänka ängarna häckade änder och flere vadarearter, bl. a. enkelbeckasinen eller horsgöken. Kommo vi på försommaren till träsket, fingo vi ofta åse denna fågels trevliga flyglekar, och vi hade mycket roligt åt det egendoms liga, bräkande ljud han åstadkom med sina stjärt- och vingpennor. En gång råkade min bror Gustav trampa på en ruvande horsgökhona. Hon tycktes inte taga någon värre skada, ty hon flög sin kos, men till vår stora ledsnad krossades alla äggen.

Hur mången solig sommardag har jag inte stått här vid Långträsket, lyssnande till ändernas snatter i vassen, till vadarnas flöjttoner, till gransångarens lustigt enformiga visstump och till duvhökarnas visslingar — ett läte, fyllt av ödemarkens vemod och ensamhetskänsla. Det förvånade mig, att en så stor djärv fågel skulle ha en sa pass svag och klagande röst. Hur stolt och stark tedde han sig inte, där han, skenbart utan att röra sina vingar och med den långa stjärten utbredd likt en solfjäder, lyftes högre och högre liksom av en osynlig makt. Min längtan följde honom på hans himmelssträvande färd i det blå. Jag kunde långa stunder stå liksom fastspikad, förtrollad av den skönhet som låg i synen.

Gång på gång sökte vi i de kringliggande skogarna finna rätt på duvhökarnas bon, men alltid förgäves. Vi fingo höra ett par av våra vänner bland bondpojkarna berätta, hur djärva dessa fåglar voro, om man sökte klättra upp i deras boträd för att komma åt äggen eller ungarna. I synnerhet i det senare fallet, bedyrade våra interlokutörer, slogo de modiga fåglarna utan tvekan med klor och vingar »mot ögona» på inkräktarna i deras hemliv. Man skulle förse sig med en stor näverhatt till skydd mot deras angrepp, ty genom nävern kunde de inte slå sina klor. Allt detta ljöd så spännande och äventyrligt, att vi bara längtade efter att få pröva ett nappatag med de oförskräckta fåglarna. En kniv skulle vi naturligtvis hålla mellan tänderna vid klättringen upp i trädet för att kunna försvara oss. Men till vår stora sorg blevo vi aldrig i tillfälle att pröva vårt mod i tvekamp med duvhökarna.

Glansen kring dessa fåglar bleknade sedan något, när mina äldre bröder berättade, att de på Iskmo Lillön fått se havsörnar. Dit seglade de en och annan gång med hovrättsassessor Grenman, som med sin familj också tillbringade några somrar i Iskmo på Klo hemmansgård. Han var en ivrig och skicklig fiskare. Jag var för liten att få följa med på dessa långfärder, men när mina bröder skröto över de stora gäddor och ålar de fått på farbror Grenmans långrev och i köket avbördade sin rikliga andel av fångsten, kände jag mig så avundsjuk på dem, att jag i hemlighet fällde tårar. Och mest harmsen var jag över att jag inte fick se havsörnarna. Först flere år senare stiftade jag under ett par besök på Iskmo Lillön bekantskap med dessa kungliga fåglar — men det är en annan historia.

Jag  nämnde nyss, att vi rätt ofta företogo metfärder till Långträsket. Dessa vandringar i tidiga morgonstunder längs slingrande skogsstigar, över vilka nattens starka och kryddade dofter ännu svävade, och över daggiga ängsmarker med drillande lärkor, beskäftiga buskskvättor och blyga gulärlor, voro som en glad upptakt till det nöje, som sedan väntade, när metspöna kommo till användning, sedan vi valt oss en lämplig sten vid träskstranden, därifrån vi kunde kasta ut våra krokar. I regel lämnade dock metet ett ganska anspråkslöst utbyte, ty fisken nappade ej bra i det svarta träskvattnet. Men nöjet blev inte mindre för det. Det roliga låg i själva friluftslivet och i alla de tillfällen till naturiakttagelser som bjödos oss. Än lyfte en tjäder på bullrande vingar alldeles i vår närhet, än kunde en hermelin komma framsmygande och nyfiket betrakta oss, än simmade ut ur klubbrörs- och vassruggarna en beskäftig andmamma i spetsen för sina näpna ungar. Riklig fångst väntade dock alltid, när jag fick följa mina goda vänner Edvard och Janne från granngården, som också bar namnet Glasmästar, till Långträsket för att vittja deras ryssjor. De hade en liten eka där, och det var obeskrivligt roligt att ro ut i den till platserna för bragderna. Jag satt i en sådan spänning, att jag riktigt darrade, när ryssjan lyftes upp och närmade sig vattenytan. Då började det ofta koka och bubbla i det mörka vattnet av oroliga, instängda fiskar, och när ryssjan halades ombord, blev det ett sprattlande av abborrar och gäddor, av mörtar med rubinröda ögon och av kopparskimrande rudor, mest de sistnämnda, breda, duktiga bjässar, som med sina barnsligt små munnar lågo där på båtbottnen och kippade efter vatten. Då kunde jag inte låta bli att klappa händerna, jubla och skratta,   så att ekot svarade från träskstränderna.

Och den, som var kavat, när vi buro hem fisken i stora korgar, det var allt jag.

Ett annat träsk, dit vi flere gånger gjorde utflykter för att idka mete, var Hallonnäsfladan. För att förkorta fotvandringen, rodde vi vanligen uppför sundet ända till dettas nordliga ända och hade då oftast fiskdraget på släp, varvid vi i regel kunde räkna på en och annan gädda eller större abborre såsom de första preludierna till vår blivande fångst. Vårt sällskap på dessa utflykter utgjordes vanligen, av pojkarna Grenman samt Kalle och Alfred Klo. Det var ett muntert och högljutt följe, som landade vid vattenvägens slut och sedan längs den oländiga skogsstigen sökte sig fram till den lilla tjärnen, där vi avlastade vårt pick och pack och spredo oss längs stränderna för att söka lämpliga metstenar. Här rådde ödemarkens friskhet och stilla ro, avbruten endast av gökens melodiska lockrop och våra glada skratt eller ett förtjust utrop av den lycklige medlem i vårt lag, som drog upp någon större abborre ur det mörka vattnet. Och sådana voro inte heller alltför sällsynta. Ofta hände det dock, att metkroken fastnade i någon stor ruska eller trädstam på bottnen och gick förlorad. Slog fisket inte väl till, roade vi oss med annat: sköto till måls med salongsgevär eller klädde oss barfota för att pulsa i någon grund vik och samla skal av de stora flodmusslorna. Allt detta gav oss en frisk aptit, och matstunderna kring de rågade korgarna voro inte de minst trevliga. Vid ett sådant tillfälle bjödo vi pojkarna Klo på schweizerost, ett stort stycke, som förtärdes med kant och allt, och vi hade sedan mycket roligt åt deras svar på vår fråga, om osten smakade bra: »kantin va' goudast!»

Under dessa ständiga strövtåg i skog och mark lärde  jag  känna   en hel mängd fåglar samt deras bon och ägg — en kunskap som sedan utvidgats och varit mig till mycken glädje. För några år sedan blev jag i ett brev från Amerika påmint om dessa mina tidigaste naturstudier. Brevet var från en av sönerna i den gård i Iskmo, där vi erhållit sommarbostad, och brevskrivaren Theodor Glasmästar, sedan 35 år farmare i Wisconsin, berörde våra gemensamma iskmominnen med bland annat följande fråga: »Minns du, när vi letade efter tjyllarebon *) i Verkan?» Om jag mindes? Verkan var ett halvt igengrott träsk nästan mitt i byn, ett omtyckt ställe för änder och snäppor. Här pulsade vi, ofta ända till magen nedsjunkna i gungflyn, för att avslöja vassruggarna deras hemligheter, och här sköt min bror Gustav en gång en stor svart huggorm, som begivit sig ut på gungflyn; en annan gång såg jag, hur en sparvhök över träsket slog klorna i en flygande skata och seglade bort med sitt byte.

Min bror Gustav var redan då en ivrig botanist, som aldrig försummade att medföra växtportör och -spade på våra utflykter, och den glädje, med vilken han hälsade upptäckten av varje för honom ny växt, som komme att utgöra en prydnad för hans skolherbarium, smittade åtminstone delvis även mig, ehuru min förtjusning oftast stod i proportion till den funna växtens yttre tilltalande egenskaper, inte så mycket till dess större eller mindre sällsynthet. Tack vare detta min äldre broders stora intresse för Floras barn förvärvade jag mig en växtkännedom, som sedan blev mig till stor hjälp under skolgången i hemstadens lyceum och med vilken jag många gånger blev i tillfälle att »lysa» inför vår originelle, skicklige lärare i naturalhistorien, lektor G. E. Boehm. Zoologi och botanik blevo mina älsklingsämnen i lyceet, och detta berodde i hög grad av de tre somrarnas friluftsliv i Iskmo. I fjärde klassen blev jag en mycket intresserad medlem av skolans botanisk-zoologiska förening, deltog med förtjusning i dess exkursioner och inkallades t.o.m. till dess hedersmedlem, när jag senare avgick från läroverket.

Jag minns så väl den känsla av skönhetsmättad andakt, som grep mig, när jag första gången i naturen stod ansikte mot ansikte — om ett sådant uttryck är tillåtet — med den gula svärdsliljan. Mina bröder Vilhelm och Gustav hade funnit denna ståtliga, storblommiga växt i en liten skogstjärn, dit jag sedan fick följa dem åt. Där stodo de höga,, blommande liljorna i stora grupper vid stranden av det mörka vattenögat, djupt i granskogens dystra famn. Synen verkade på mig som en uppenbarelse av någonting förunderligt vackert — en förborgad skatt mitt inne i den stora tysta skogen. Jag tror, att där djupt i mitt hjärta rörde sig något, liknande en sång, en hymn. Som flammande gula lågor i höga stakar stodo liljorna där och brunno i skogsstillheten och ensamheten, och vid dessa lågor hängde två strålande och betagna gossögon, medan drömmens mjuka vinge snuddade vid en blossande kind. — Fjällugglan och svärdsliljorna i Iskmo gjorde ett outplånligt intryck på min själ, och utan dem hade väl knappast de dikter med samma namn jag sedan långt senare skrev, kommit till.

Det bleve visst en hel liten bok, om jag utförligt skulle skildra alla de upplevelser, på vilka de tre somrarna i Iskmo voro så rika, men dessa minnen ha ju intresse egentligen blott för mig själv och kanske för en eller annan av mina lekkamrater från den tiden, om dessa rader till äventyrs råkade komma under hans ögon. Av mina gamla iskmovänner ha dock de flesta redan vandrat in i det tysta eller leva sitt liv långt borta från hembyn och hemlandet. Jag får därför lov att vackert lägga kapson på barndomsminnenas ystra fålar och inte låta dem alltför länge tumla om med mig. Jag kunde berätta om våra trevliga bärplockningsfärder, företagna i vår sundomskötbåt t. ex. till Pjälskärsöuran, där det fanns ett litet träsk med små gula näckrosor, eller till det hallonrika Skutskär, där man ännu den tiden i det djupa, klara vattnet vid vår vanliga landningsplats i sundet kunde se lämningar av ett gammalt båtvarv. Jag minns historierna om den döde slaktare-John och hans vita häst, som spökade i byn och höllo alla gamla gummor och osnutna ungar i ett tillstånd av uppjagad fruktan. Vi voro dock mera rädda för de stora otäcka tagelmaskarna i sundet än för »slaktar-John; de svarta maskarna följde ofta med, när vi vittjade våra nät, och vi kunde inte betrakta dem utan en rysning. Det sades om dem, att de kunde äta sig in i en levande människas kropp, utan att hon just kände mycket därav. De göto en droppe malört i den uppfriskande dryck baden och simövningarna i sundet skänkte oss. Ofta när vi krupit upp ur vattnet, synade vi vår nakna kropp och speciellt våra ben för att konstatera, huruvida dessa gått fria för de försåtliga maskarna. Upptäckte vi då någon liten rispa i huden, kunde vi förnumstigt utropa, att där hade en »tagälårm» kanske försökt börja äta sig in, men inte fått ordentligt fäste, emedan vi sparkat och fäktat så »obart» i vattnet. Ja, dessa våra badfärder till »Seemanviitjin» tvärs över sundet, där iskmo- och jungsunds-ungdomarna möttes för att plaska och stoja och öva sig i simning, de gå aldrig ur mitt minne.  Sågo vi jungsundssbarnen som de första på platsen, kunde vi munhuggas med dem tvärs över det smala sundet och ropa till dem följande lilla ramsa:

Iismo by
vakär å ny,
Jungsund gytifly.

De svarade då med att skrika till oss ramsan i omvänd ordning och med epiteten omkastade, och så rodde vi över sundet, och från norr kom den grenmanska båten ilande, och vi möttes i största endräkt på badstranden. Alla som inte kunde simma, varnades för att komma nära den stora och djupa »Seemangråopin», som fanns i viken och där man förlorade bottenkänningen. Vanligen »bundo» vi »näcken», innan vi vågade oss ut i vattnet, och envar av oss hade alltid ett stycke bröd i byxfickan. Det var »simmanbrödet» och skulle ätas, när vi kommit upp ur vattnet — varför minns jag inte, men det hörde till ritualen. — Några ord kunde också gubben Hellman förtjäna. Han var förfärligt gammal och bodde i en stuga med nävertak, söm stod tätt invid vägen ned till båtstranden. Vi voro stundom så elaka i vårt barnsliga överdåd, att vi kastade några stenar på nävertaket, de »skråpplade» så lustigt, och då kom gubben ut med det vita håret och skägget fladdrande för vinden och hötte med sin käpp, medan vi förfärade sprungo ned till stranden. Vi tyckte, att det var själva gubben Vinter, som hade krupit ut ur sitt ide och stod där bortkommen mitt i solskenet, och vi undrade om han var rädd för att smälta upp, då han så envist höll sig inne i sin stuga. — Jag kunde också berätta om vilken uppståndelse det väckte, när den ena av gårdens hästar, Snoppe, efterträdare till den lugna Bläsen, som dött året förut, försvann och var borta i tre dygn.

Det hade varit åskväder; han var åskskygg och hade rymt från hagen och sprungit till skogs, där han slutligen, efter det byns karlar gått skallgång, hittades ända till halsen nedsjunken i ett kärr. Hans huvud och hals hade varit fullkomligt täckta av blodsugande flygfän, bromsar, flugor och mygg, och jag minns, hur vi pojkar flere dagar efteråt stucko till honom brödbitar och socker för att liksom trösta honom för den hunger och plåga han lidit i kärret. — Med vemod och saknad tänker jag på det idylliska Råmblon, inte långt från gården. Där var fars älsklingsplats, och han brukade sitta under en av de stora häggarna och läsa sina kära tidningar. Där syntes ännu lämningar av stenfot och källare till en försvunnen byggnad: presidentens i Vasa hovrätt, Axel Christian Reuterholms sommarvilla, som stått här i slutet av 1700-talet Kanske var det även detta gamla minne, förknippat vid fars av den stora branden förödda födelsestad, som drog honom till denna lummiga, fridfulla plats. — Och midsommaraftnarna med deras flammande bål, kring vilket byns ungdom samlades till lek och dans. Där fick också jag vara med som åskådare. Lågorna slogo högt mot skyn; dragspelslåtarna ljödo eggande till fötters taktfasta tramp, och däremellan sprang man sista paret ut eller prövade pojkarna sina krafter i brottning och fingerkroksdragning. En sådan midsommarkväll överväldigade tröttheten mig, och jag somnade med huvudet i stora Vendla Glasmästars famn — hon var en äldre syster till mina två bästa lekkamrater —, varpå jag blev buren hem och lagd till sängs.

Det fanns dock en plats i Iskmo, dit vi ofta vandrade, och som jag inte kan halka förbi med några få ord, och det var det stora glasbruket i Grönvik, med kapten Grönbergs vackra sommarvilla och storartade   trädgårdsanläggningar. Till bruket ledde från bron över sundet en den vackraste allé av höga björkar, vilkas lummiga kronor nästan möttes över den vandrandens huvud. Det var alltid en upplevelse att i sällskap med far få gå den svala vägen till Grönvik, som för våra blickar presenterade sig nästan som en liten stad med de många arbetarbostäderna, magasinen, handelsbutiken och den höga brukshyttan, som likt en kyrka reste sig över omgivningen. Vid bryggan lågo nästan alltid en eller flere segelskutor, »haxar» som de kallades, vilka till bruket fraktade de stora vedförråd, som brändes i hyttan, och ofta också brukets egen lilla ångbåt samt pråmar, lastade med den finaste vita sand, avsedd för glasberedningen. Det var ett stort nöje att betrakta det rörliga livet nere vid stranden, men ännu mer spännande att träda in i den skumma hyttan, där dagsljuset fördunklades av det intensiva skenet av den vitglödande glasmassan i de stora smältugnarna, var gång luckorna till dessa öppnades. Vi stodo alldeles stumma och följde med häpnad och undran de halvnakna och svettdrypande blåsarnas alla handgrepp och rörelser ända från den stund de på spetsen av sitt långa rör uppfångade en klump av den flytande glasmassan, som i en träform under ideligt fräsande och sprutande av stjärnor formades rund, för att sedan, under ivrigt blåsande av mannen vid röret och allt vidare och, som vi tyckte, alltmer halsbrytande svängningar med detta, småningom växa ut till en förfärligt stor avlång blåsa. Sedan följde procedurerna med denna avsvalnade blåsas förvandling till en cylinder, och vi kunde inte nog förvåna oss över hur behändigt det gick att med en flytande glastråd och några snabba och försiktiga knackningar avstubba blåsan i vardera ändan. Roligt var det ju också att följa med cylinderns vidare öden; se hur den med en flytande glastråd spräcktes på längden och sedan i en stor ugn nästan smältes på nytt och slätades ut till en plan glasskiva. Själva blåsningen var likväl det styvaste, tyckte vi, och vi betraktade utövarna av denna konst med en hemlig beundran, ägnad deras styrka och uthållighet. I jämförelse med fönsterglastillverkningen syntes oss fabrikationen av buteljer tämligen konstlös och tam. Många av arbetarna här vid bruket tedde sig för oss så underligt främmande: de ropade till varandra på ett språk, som vi inte förstodo, deras svarta hår och blixtrande svarta ögon kontrasterade mot deras vita tänder, när de skrattade eller togo sig en klunk ur den stora flaska med svagdricka, som de alltid hade till hands i sitt svettdrivande arbete. De voro belgier och de skickligaste i yrket, och vårt intresse för dem ökades ytterligare, då vi av våra lekkamrater i byn hörde, att de om kvällarna brukade fånga grodor för att steka och äta dem. Ja, en och annan påstod med bestämdhet, att de t.o.m. höllo tillgodo med s.k. grundskorvar.

Nöjet av dessa besök vid bruket ökades ytterligare, om någon vänlig arbetare begåvade oss med ett långt glasrör att blåsa ärter med, några glasbollar eller en präktig käpp av sammanflätade glastrådar och med en riktig krok på ändan, då vandrade vi stolta och förnöjda hemåt och hade roligt med våra leksaker flere dagar efteråt. —

Vår vistelse i Iskmo bjöd också på flere lustiga poänger, åt vilka vi många år efteråt kunde hjärtligt skratta. Så t.ex. infunno sig en försommardag två av våra allmogelekkamrater hos herrskapet Grenman och bjödo ut trastägg. De hade samlat sina mössor alldeles fulla av varan, och deras kläder buro tydliga spår av att trastarna med det enda försvarsmedel, som står dessa fåglar till buds, försökt driva boplundrarna på flykten. Pojkarnas snopenhet, när deras vara inte accepterades, hade tydligt stått skriven i deras nunor. Jag minns också, huru halvt snopen och halvt skrattlysten far en gång såg ut, när han, efter att ha hållit en kort straffpredikan för gubben Glasmästars sonson, en liten käck, brunögd fyr, som något för kraftigt slängt min yngre bror Klas i ett dike, möttes av ett segerstolt leende, åtföljt av följande upplysning: »Veit du, ja ä dåågli på tåkode småtjurar, ja!» Mycket roligt hade vi också åt en annan straffs predikan, som en av våra lekkamrater från Jungsund en gång skulle låta gå ut över min syster, som på något sätt djupt förorättat honom. Han stod eldröd i ansiktet och med nävarna knutna framför den skyldiga, men då han led av svår tunghäfta, kunde han inte få över sina läppar annat än följande ord: »Du, du, du, sy — sy — sy — synda — su — su — sug — gon.» Resten drunknade i oartikulerade ljud och vårt skallande skratt, tills både den förorättade och hans antagonist måste skratta med.

Husbonden i den gård, där vi bodde, var en verklig hedersman och en hjärtegod människa, men han hade en liten svaghet, som stundom vållade hans hustru förtret: på sina stadsresor tog han sig gärna litet till bästa och medförde från dessa även en butelj med brännvin, som han gömde för framtida behov. Stillsam och tyst som han var i sin dagliga gärning bar han även den glädje det lilla ruset skänkte honom. Aldrig hörde vi honom efter en stadsresa sjunga eller skrala; på sin höjd gav hans upprymda humör sig till känna i ett brummande gnolande, och vanligen begav han sig upp på stallsskullen för att där taga sig en lur, sedan han först i största hemlighet sökt gömma sin flaska på något säkert ställe. Gumman gjorde å sin  sida allt för att finna rätt på gömstället, och hennes strävanden kröntes väl en och annan gång med framgång, till stor sorg för gubben, vars dyrbara vara utan förbarmande spilldes ut. En gång ställde han dock till ett förskräckligt spektakel med sin flaska: han hade i ett obevakat ögonblick låtit den slinka ned i gummans smörkärna, som råkade vara fylld med ett tillräckligt kvantum grädde för en kärning. När gumman följande morgon tog i tu med smörberedningen, skötte hon så kraftigt kärnstaven, att flaskan krossades. Men då blev det ord och inga visor över den förstörda grädden. Gubben smög sig sedan flere dagar skamsen omkring med minen av en våt hund, och jag tror, att han för en längre tid blev botad för sin lilla svaghet.

Anspråkslösa hågkomster från länge sedan svunna år! Och dock väcka de i mitt hjärta en återklang av den stora och rena glädje, som endast barnet har förmågan att känna, men också ett blitt och stilla vemod såsom inför någonting vackert man ville gripa och hålla fast, men inte förmår, därför att det är alltför sprött och luftigt likt en bortdöende ton, en bleknande färg, en förbiglidande doft. Vemod också däröver att så många av dem, som i dessa livets ljusa morgontimmar delade ens lycka och rikedomar, trätt in genom porten till skuggornas land. Jag känner också livligt, huru dessa tre barndomssomrar i Iskmo varit allt annat än betydelselösa för mig; tvärtom ha de satt djupa spår i min själ, skänkt näring åt vissa anlag och böjelser, uppammat intressen, som sedan blivit mig till stor glädje, och bidragit till att inrikta mitt liv på den väg jag sedan vandrat: vägen i det stilla och undanskymda, nära den österbottniska jorden och i intim beröring med denna jords strävsamma befolkning. Det är som om jag suttit och lekt med bitarna till ett »läggspel»; jag har fogat dem samman och plötsligt fått fram konturer, små detaljer, som representerat levande delar av helhetsbilden. — I Iskmo fann min naturkänsla sin första starka väckelse, denna känsla, som genomsyrat min tanke» och drömvärld, och utan vilken mitt liv blivit oändligt mycket fattigare än det gestaltat sig. Där lärde jag mig med kärlek omfatta ett stycke av min österbottniska hembygd, en kärlek, som sedan vuxit och famnat hela mitt svenska Österbotten och blivit något av det bästa och starkaste i min tillvaro — en av detta livets oförgängliga skatter, som mal och rost icke kunna förtära. Där hade jag också lyckan att först få träda i nära beröring med min hembygds okonstlade, kärva, sunda allmoge och få en inblick i dess enkla, strävsamma vardagsliv. Jag trivdes gott bland dessa rättframma människor, jag lärde mycket i umgänget med dem. Deras dygder lärde jag mig tidigt uppskatta; senare såg jag också deras svagheter och fel, men deras goda egenskaper ha alltid tyckts mig överväga deras brister. De senare höra ju till helhetsbilden liksom skuggorna till en tavla. Vid denna befolkning och dess bygd har min verksamhet, med den också en outrotlig hemkänsla, oupplösligt blivit knuten.

Jacob Tegengren.

1928

*) »Tjyllare» var allmogens gemensamma benämning på alla mindre vadarearter med undantag av drillsnäppan, som kallades för »strandstrikel».

Fotnot:
Hos Jacob Tegengrens yngre brodern Felix - som nämns i texten - hade jag och min familj äran att få bo hos under våra många besök i Stockholm. Den tiden bodde han och hans andra hustru Gunhild i Stocksund. Hon med rötter i Högnabba i Terjärv.
Elof Granholm