VÅRA FOLKMÅLS UPPKOMST

 
Ett kapitel ur språkets historia.

Mången förundrar sig över att nästan varje socken i det svenska Finland har sitt eget språk eller sin sär­skilda dialekt, och de olika munarterna skilja sig så mycket från varandra, att olika bygders folk ha svårt att förstå varandra. En Gamlakarlebybo kan inte tala med eller förstå en Vöråbo, och en Vöråbo förstår inte en Närpesbo, om de båda tala sitt bygdemål. Och dock är det blott 8—10 mil mellan de angivna orterna!

Så är det icke blott i Finland. De svenskar i Est­land, vilka bo på Runö i Rigaviken, förstå inte sina stamförvanter i Reval, ehuru avståndet dem emellan inte är stort. Tysk allmoge i öster förstår inte tysk allmoge i västra Tyskland, och invånarna i södra Frankrike kunna inte tala med fransmännen i norr, om de nämligen sakna skolbildning.

De levande språken ha nämligen benägenhet att klyva sig i flere, så snart människorna, vilka tala dessa språk, en längre tid levat skilda från varandra.

Under historisk tid har det gamla romarspråket, latinet, upplöst sig i dialekter, vilka under århundra­dens lopp blivit tre skilda språk, italienska, spanska och franska. I våra dagar förstår en italienare utan skolbildning icke en spanjor eller fransman och tvärt­om. På omkring 1500 år ha dessa stamförvanter kom­mit så långt från varandra.

Detsamma gäller också vårt eget språk.

Vid tiden för Kristi födelse talade svenskar, norrmän, danskar och tyskar samma eller i det väsentliga samma språk. Det var naturligtvis icke svenska, icke norska, icke danska och icke heller tyska i vår tids mening, men det var ett germanskt språk eller en mycket ålder­domligare tyska än den, som vi känna. Då våra för­fäder bredde ut sig över det nuvarande Danmark, Sverge och Norge, utvecklade sig deras språk på annat sätt än det gamla tyska tungomålet och bildade en nordisk dialekt, som skilde sig från tyskan, emedan nordborna inte längre stodo i livligare förbindelse med sina stamförvanter i Tyskland. Denna dialekt blir efter några hundra år ett särskilt språk, som veten­skapsmän   kallat   urnordiska.

Man känner detta språk ganska bra, ty de människor, som då levde, ha efterlämnat skrifter, runor, inristade i stenar, vilka bevarats ända till våra dagar. De äro omkring 100 till antalet och anses härstamma från tiden 500—700 e. Kr. Man har funnit sådana runste­nar i Slesvig, på Gotland, i Uppland och i Trondhjems stift, d. v. s. i alla de skandinaviska länderna. Dessa runskrifter bära vittne om ett tämligen enhetligt språk, som bibehåller sig ända till vikingatidens slut eller till omkring år 800 e. Kr.

Språkprov. Ville vi till urnordiska översätta satsen »Sven brände sin son», skulle det heta: Swainar brann ide sinino sunu. Säga vi: »Min son var död», så lydde meningen på urnordiska: Minar sunur was daudar.

Men vid denna tid, mellan åren 800—1000, samla sig nordborna och bilda grupper, en grupp i Danmark, en i Norge och en i Sverge, och det urnordiska språket klyver sig i tre dialekter, vilka ge upphov åt danskan, norskan och svenskan, sedan danskar, norrmän och svenskar bott tillräckligt länge avskilda från varandra.

Talrika runinskrifter och från många olika delar av Sverge, såsom Uppland, Gotland och Södermanland m.fl., ge oss kunskap om detta äldsta svenska språk, som naturligtvis icke är enhetligt utan består av en mängd dialekter, vilka dock alla ha något gemensamt, varigenom svenskt språk skiljer sig från norskt och danskt.

Så förblir det under flere hundra år, ja, de olika land­skapen få t.o.m. lagar på sina olika dialekter. Men efter otaliga strider mellan olika folkstammar och små­konungar sammansmälta smårikena till ett helt, och i mitten av 1300-talet får Sverge en för hela riket gäl­lande lag, Magnus Erikssons Landslag av 1347.

Fornsvenska språkprov.

Från 900-talet. Runskrifter:

Sansi gardi sunt Göta Karilr (= Denna [inskrift] gjorde Götes son Karl).

Reid Tiaurikr
liin turmodi,
stillir flotna
strandu Hreidmarar.
Sitir nu garur
a gota sinum
skialdi of fatladr
skati Märinga.

(=  Rådde Tiaurik
den dristige,
sjöhjältars furste,
över Reidhavets strand.
Sitter nu rustad
på gångaren sin
med skölden på arm
Märingars hövding.)

Från 1200-talet. Ur Äldre Västgöta­lagen:

Hängir klocka i kyrkiu, faldär i hovod mannt, böti sokn firi niu markum. Faldär klocka rummi nider i hovod manni, böti sokn markum trim, än han far bana av. (= Hänger klocka i kyrka, fal­ler en man i huvud, bote socknen därför 9 marker. Faller klocka ner ute (i fria luften) i huvud på en man, bote socknen 3 marker, om han får bane därav.

Från  1400-talet.  Ur den heliga Birgittas skrifter:

Sidan totte mik sura iumfrun till dera talade ok sin ord byriade. Jak är de ängelin saghe: »ave gratia plena». For dän skul biudas ut mina nade allum vidarthurftughum, där dän vilia hafa. Jak biudar idar mina hiälp til idhar rikis styrkilse mote Guz ovinum, andelekum ok likamlekum. (= Sedan tycktes mig, som jungfrun (Maria) till dem talade och sina ord började: Jag är den, [till vilken] ängeln sade: »ave gratia plena» (= Hell, full av nåd). Fördenskull bjudes ut min nåd åt alla trängtande, åt dem, som vilja hava. Jag bjuder eder min hjälp till edert rikes stärkande mot Guds ovänner, andliga och lekamliga.

Från 1500-talet. Biskop Heming Gadh, som hatade danskarna, skriver om dem 1510:

Der till medh: så värdas de icke heller tala som annat folk, utan tryckia ordhen fram, lika som the vilia hosta och synas endeles medh flit förvända ordhen i strupan för än de komma fram, sammaledes vanskapa the munnen, då the tala, vridha'n och vräng'an, så att the draga then ofra läppen till then venstra sidan och den nedra till then högra sidan, menandes det vara sig en besynnerlighe prydning och välstånd.

Detta språk står på gränsen till nysvenskan och för­stås utan översättning.

Denna tid bildar epok i svensk språkhistoria.

Riket behöver ett gemensamt språk, vilket också uppstår småningom genom en långvarig födelseprocess, därvid danskan och katolska stiftelser utöva ett bety­dande inflytande på dess bildning, ty Sverge var den tiden katolskt och förenat med Danmark. Den dialekt, som talas i Mälarprovinserna, Stockholm och Uppland, blir i början av 1500-talet regeringens språk. Det användes i skrift av konungens tjänstemän och blir riksspråk. Efter detta språk rätta tjänstemän och de högre bildade sitt tal. Så uppkommer vårt herrskapspråk eller högsvenska, som under århundradens lopp blivit alltmera enhetlig.

Riktigt enhetligt har detta riksspråk inte blivit ens i dag.   Även den mest bildade röjer i sitt tal sin hembygds språkljud och tonfall. I Sverge märker man strax, om den talande är från Skåne, Värmland eller Dalarna o. s. v., liksom man i Finland kan skilja öster­bottniskt, åländskt och östnyländskt språk från hu­vudstadens förnämligare svenska. — Alla bildade sträva emellertid att tala högsvenska, och de lyckas även så till vida, att de gott kunna göra sig förstådda över hela det svenska språkområdet i Sverge, Finland, Estland ävensom i de delar av Nordamerika, där svenska talas.

Svenskan i Finland skiljer sig från riksspråket i Sverge icke blott genom en något ålderdomligare ka­raktär utan även genom ett annat tonfall, en följd av att de båda rikena varit skilda i över hundra år, utom att det finska språket haft inflytande på vår svenska. På samma sätt har engelskan kluvit sig efter moder­landet England och det unga Amerika, ett mycket belysande exempel på uppkomsten av dialekter.

Ett riksspråk är av ofantligt stor betydelse för ett land. Det främjar allmän upplysning genom sin större rikedom på uttryck för konkreta föremål och abstrakta tankar, det förbinder människorna med varandra och skapar samhörighet. Med riksspråket följde dock här såsom annanstädes en stor olägenhet: det skapade sam­hörighet blott inom de bildade samhällsklasserna, vilka genom sitt förnämligare språk blevo främmande för det arbetande folket i bygderna, som fortfor att tala dialekt. Språkolikheten skapade en överklass och en underklass. Dessa känna sig än i dag ha olika intressen och sakna det fulla förtroendet för varandra, vartill språket i synnerhet under gångna tider varit en verk­samt bidragande  orsak.

Men huru ha socknarna fått sina olika dialekter?

Det har skett alldeles på samma sätt som Sverge, Norge och Danmark för tusen år sedan fingo skilda språk och på samma sätt som engelska språket i Ame­rika håller på att skilja sig från engelskan i Europa. De gamla dialekterna fortforo att leva i Sverges och Finlands bygder sitt eget liv och ha gjort det ända till våra dagar. Socknarna blevo ett slags kulturcentra med sin kyrka och präst och med gemensamma in­rättningar. Människorna inom dem bildade en enhet, och de trädde sällan i förbindelse med grannsocknar­nas folk. Sålunda blev människornas språk inom sock­nen enhetligt, bildade en dialekt, som skilde sig från grannsocknens språk. Och då språket är en levande organism, har varje dialekt under tidens lopp fått sin egendomlighet.

Dialekterna ha bevarat många ålderdomliga drag, som tillhörde svenskt språk på 1200- och 1300-talen; men man bör icke tro, att de bibehållit sig oförändrade. De ha tvärtom ändrat sig på mångfaldigt sätt och så­lunda kommit att skilja sig mycket från varandra, om de ock ha många gemensamma drag.

Huru svenska ord brytas i dialekterna, framgår av följande enkla exempel.

Orden öga och öra heta i

Dalarna (Mora socken): o g a, ära,
på Fårön norr om Gotland: a u g a, å j r a,
på Runön i Rigaviken, där svenskt språk ännu talas: å u, ä j r,
på danska: ö j e, öre,
på tyska: a u g e, o h r.

Äldre personer veta av egen erfarenhet, huru far eller farfar talade ett äldre språk än de själva. Jag behärskar med all önsklig säkerhet min hembygds dialekt i Nedervetil, sådan den talades på 1870—1890-talen, men då jag nu kommer hem, tycka de unga, att jag talar »gammalmodigt». På mindre än femtio år har bygdens språk ändrat sig.

I detta avseende likna dialekterna riksspråket. Dess äldsta form, på 1400-talet, är svårbegriplig för den, som ej genom studier satt sig in däri; men Gustav Vasas tal under förra hälften av 1500-talet kan man gott förstå liksom även Gustav II Adolfs tal (före 1632), ehuru ju språket förefaller oss främmande. Hundra år senare, 1730—1760, skriver Olof Dalin ett språk, som verkar helt modernt. Det har dock sedan utbil­dats av stora skriftställare och skalder, såsom /. H. Kellgren (t 1795), E. Tegnér (f 1846), Viktor Rydberg (f 1895), Aug. Strindberg (t 1912) m.fl.

För närvarande befinna sig våra dialekter i en svår brytningstid, och det torde icke dröja alltför länge, innan de dö ut. Vetenskapsmän beklaga detta sakför­hållande, emedan bygdemålen lämna viktiga bidrag till språkhistorien. För en äldre generation ha allmoge­målen ett stämningsvärde, som gjort bygdernas folk intressant; nu utjämnas allt, menar man, och det s.k. folket förlorar sin karaktär och ursprunglighet.

Härvid bör man emellertid icke glömma, att språk­ljuden i våra folkmål äro kända och upptecknade lik­som också deras ordskatt till en väsentlig del. Och om ett visst språkligt stämningsvärde försvinner med ett döende folkmål, så vinnes något mycket mera: bygdens folk sammansmälter språkligt med de bildade klas­serna och med stadsbefolkningen, dess kulturliv blir rikare, och det kan bättre göra sig gällande i den all­männa sammanlevnaden, om det behärskar den hög­re språkformen.

Någon undrar kanske, varför folkmålen just nu äro i fara att utplånas eller dö ut. Somliga mena, att det är folkskolans »fel»; barnen få nämligen i skolan lära sig de bildades talspråk. Men det är blott till en del riktigt. livet och den allmänna utvecklingen orsakar det mesta. Allmogen vänjer sig genom tidningarna vid bokspråket, som den nu förstår bättre än för femtio år sedan. Föreningarna utsträcka sin verksamhet understundom till många socknar, allmänna angelä­genheter sammanföra kommunernas ledande män till gemensamma överläggningar, vilka kräva förtrogen­het med det bildade talspråket.

Velocipeden och bilen ha sannolikt varit mera verk­samma för den språkliga nivelleringen än själva skolan.

Förut höll sig ungdomen inom sin egen socken, att inte säga inom sin egen hemby, medan de unga för närvarande föras tillsammans från vitt skilda trakter till folkfester och musikfester, tack vare de bekväma kommunikationerna. Jag har upprepade gånger ut­frågat eleverna vid Nykarleby seminarium, vilket språk en pojke, t.ex. från Terjärv eller Pedersöre, använder, då han på en sångfest inleder ett samtal med en flicka från Närpes eller Sideby, och alltid fått samma svar: Man försöker i början med sitt bygdemål, men det går inte alls, och så måste bokspråket eller det bildade tal­språket tillgripas, så gott eller dåligt man kan det. I södra Finland reder sig ungdomen redan tämligen väl med herrskapssvenskan, tack vare den livliga beröring landsbefolkningen har med sommargäster, stadsbor och herrskap på landet. Där har den språkliga omvälv­ningen till en stor del redan försiggått, ehuru de flesta fortfarande äro förtrogna med den gamla dialekten, som även vid behov användes.

På detta sätt utplånas dialekterna småningom, och en dialektfärgad högsvenska kommer i stället. Tyvärr bereda de främmande orden fruktansvärda svårigheter för landsbor utan språklig skolbildning. Det är en stor olägenhet för människorna, att de le­vande språken ha en sådan benägenhet att klyva sig, som här påpekats. De bli nämligen obekvämare att använda som meddelelsemedel i den allmänna samman­levnaden. Redan de gamla lade märke till denna om­ständighet. I bibliska historien läsa vi om tornbygg­naden i Babel, varmed man ville förhindra språkförbistringen, visserligen utan framgång. I våra dagar har man försökt använda konstgjorda språk, såsom volapyk, ido, esperanto m.fl. Men det vill synas, som om den vägen icke vore framkomlig.

Kanske skall man efter hundra år kunna ena sig om engelskan såsom världsspråk. Den talas redan över hela jorden, den är lätt att lära för germanska folk, såsom tyskar, holländare och nordbor. Även de la­tinska folken borde kunna lära sig engelskan, då ju England koloniserats av Rom. Men, ack, det engelska uttalet är fruktansvärt!

K. J. Hagfors

SFV - 1932