DEN ÖSTERBOTTNISKA
FATTIGDOMENS BETYDELSE

Det är ett ofrånkomligt faktum att Österbotten är den fatti­gaste delen av vår svenskbygd. Det märker man lätt vid en jämförelse med det välodlade Nyland, det rika Åboland eller det leende Åland. Geografiskt sett ligger ju Österbotten längst norrut och dess klimat är därför kallare än den sydligare svenskbygdens, över de österbottniska slätterna drar långt in på sommaren och tidigt på hösten kalla nordliga vindar, häm­mande all växtlighet och med farliga frostnätter i släptåg. Det folk som bor här måste därför rätt ofta bereda sig på dålig avkastning i sitt jordbruk — för att inte tala om missväxt. Och dålig avkastning eller missväxt betyder fattigdom.

Det är självklart att jordbruket under de senaste åren gått framåt även i Österbotten. Större fackkunskap, förbättrade metoder och effektivare jordbruksredskap har skapat en bor­gen för en säkrare skörd. Så långt detta i mänsklig makt står. Och även inom den andra betydande näringen, fisket, har bättre redskap och fiskemetoder tagits i användning för att därigenom göra avkastningen så säker som möjligt. Men trots allt är fiskets lönsamhet beroende på en slump. Inom andra yrkesgrenar och affärslivet har man även följt den moderna tidens principer — där icke den österbottniska konservatismen ställt ett oöverstigligt hinder i vägen. Allt detta har gjorts med ett mål för ögonen: en förbättrad ekonomisk ställning.

Men oaktat detta är Österbotten fattigt.

För all del, det finns rikt folk i de österbottniska bygderna, men varför skall vi tala om dem när vi mot en rik kan ställa femtio fattiga.

Jag har inte läst Almqvists »Den svenska fattigdomens be­tydelse», det erkänner jag öppet. Om det mot förmodan skulle finnas någonting i min anspråkslösa uppsats som påminner om Almqvist så torde det då närmast bero på att fattigdomen, var den än uppträder, har samma drag.

Fattigdomen är ingen skam, sägs det, och jag har kunnat märka, att man inte i Österbotten skäms för att vara fattig.

Man bär sin fattigdom på ett naturligt sätt, utan att spela på medömkans strängar hos bättre lottade. Fattigdomen är rätt sällan förorsakad av personlig lättja eller oförmåga. Även för den mest energiska är det stundom rätt svårt att hålla sig med livets nödtorft. Och denna nödtorft är ingenting stort och märkvärdigt; i matväg är det rätt ofta bröd, potatis och ström­ming. Detta, märk väl, i normala tider då vi inte kunde klaga över ensidig och bristfällig föda. När denna österbottning får gäster dukar han fram vad huset har — han tar alltså hänsyn till sin egen och inte till gästens ställning. Detta är ett bevis gott nog på enkelhet och okonstlat uppträdande. I sedvänjan att för en gäst ställa fram någonting förmer än husets daglig­kost finnes något av skrytsamhet och lust att imponera. Men denna form av skrytsamhet ligger inte alls för österbottningen. Denna sed är i många andra bygder allmän och förvisso finnes i den någonting av artig och påpasslig gästfrihet och den är förty i mycket ett vackert drag. På en österbottning verkar det emellertid tillgjordhet och uppskattas inte stort, trots att gästfriheten är minst lika sann och varm i slätternas land som där varest ymnighetens horn flödar över.

I fråga om bostäderna på den österbottniska landsbygden — kanske också i någon mån i städerna — må som gemen­samt omdöme gälla att de i allmänhet är väluppförda, men kanhända inte alltid invändigt så rena och snygga som de kunde vara. Jag tror inte att detta sistnämnda beror på bris­tande upplysning utan på bristande energi och tid. Det för­står envar lätt om han tänker på hur mycket tid och arbete som i dessa trakter kräves för det direkta uppehället. När till och med hustrun ofta är i ladugårds- och jordbruksarbete dagen i ända så är det förståeligt om varken de själsliga eller kroppsliga krafterna räcka till för den städning som kräves för att ett stort hem skall hållas snyggt och rent.

Det finns dessutom mångenstädes bostadshus som äro så bristfälliga att de vintertid omöjligt kunna hållas varma. Och kalla bostäder äro ofta också fuktiga. Detta allt är ur hälsosynpunkt beklagligt.

Jag har talat litet utförligare om dessa bostadsförhållanden därför, att jag anser dem tillsammans med otillräcklig och bristfällig föda vara en av de främsta orsakerna till Öster­bottens tunga sjukdom, lungsoten. Torra, varma och damm­fria rum och så omväxlande och näringsrik mat som möjligt är en viktig förutsättning för ett bättre hälsotillstånd. Detta skänker nämligen större kroppslig motståndskraft. Men vid sidan därav anser jag att även det psykiska motståndet måste stärkas och där det inte alls finns måste det nyskapas.

Jag räknar med att mången vetenskapsman och mången lek­man skrattar åt den teori jag här framlägger. Det gör dock ingenting, det är bara en teori — och den behöver inte tas på allvar av den, som inte vill ta den på allvar.

Jag har på egen hand kommit till den slutsatsen, att där en positiv inställning till livet — det vill med andra ord säga livsglädje och livsbejakelse — inte kunnat slå rot, där är an­lag för lungsot anledning till större oro än annorstädes, och där förefinnes större möjligheter för att lungsoten skall bli en all­män sjukdom. Och orsaken därtill är rent yttre fattigdom.

Detta påstående kan inte bli någon regel utan undantag. Det finns många fattiga, som förvånar en med den mest ljusa och starka livslust. Men allmän fattigdom för dock på månget håll med sig psykisk depression, inskränkthet — med ett ord psykisk fattigdom. I vilken mån kroppslig sjukdom betingas av själsliga defekter är icke lätt att avgöra, men där torde finnas ett betydande och ödesdigert samband.

Den ringa avkastning som det österbottniska jordbruket och fisket kunnat garantera sin utövare, har tvingat mången att söka sig till andra trakter och till andra länder, österbottningen är känd för sin reslust. Jag ville kalla det lust att skapa sin lycka — om blott någon möjlighet finnes.

Utflyttningen från Österbotten var under normala tider stor. Ja, den var för stor. Vår svenskbygd förlorade för myc­ket god arbetskraft. Visserligen gottgjorde en stor del av emigranterna — i främsta rummet amerikaresenärerna — den björntjänst de gjorde sin hembygd då de togo sin hand från plog och orv, då de efter någon tid återvände hem och till­förde sin hemtrakt utländskt kapital. Varaktig nytta har på månget håll kunnat åstadkommas tack vare detta kapital. Men trots det har emigrationen varit till större skada än nytta. Som försvar för många utvandrare måste dock sägas att de knappast hade något val. Fattigdomen drev dem till det de gjorde.

Nu har all emigration avstannat. Om den österbottniska utflyttningen skall ta fart igen när fred och ordnade för­hållanden inträtt, är omöjligt att säga, likaså vilket land som då skulle vara emigranternas mål. Att försöka utforska det vore att tangera politiken och minst av allt vill jag att denna uppsats skall på något sätt bli politisk.

Men eftersom jag kommit in på begreppet politik, så  vill jag framhålla en omständighet, som nära hör samman med emigranterna. Det är de återbördade västerlandsfararnas in­tresse för politisk opinionsbildning. Den politiska åsikt, som bibragts dem i deras tillfälliga »hemland» ha de fört med sig hem och — rätt ofta — försökt omplantera i hemtraktens miljö i vilken de nya åsikterna dock inte passat in. I Öster­botten med sin i stort sett moraliskt och intellektuellt sunda befolkning går det icke lätt med politiska intentioner, där icke bönders och fiskares nöjda livssyn följes. Måtte österbottningen alltid hålla sig fjärran från politiken.

Intresset för folkbildning och kulturell verksamhet är på många håll i Österbotten större än någon annanstädes. Det ver­kar närmast som om man genom att på detta område visa företagsamhet och initiativrikedom ville skapa sig någonting i stället för det, som befolkningen genom sin fattigdom måste avstå, ifrån — yttre bekvämlighet och ytligt nöjesliv med den grunda och värdelösa omväxling detta bjuder på. I kretsar där rikedom erbjuder möjlighet till en sorglös levnad med mycket fritid, tror jag, att ungdomsföreningarnas ideella verk­samhet aldrig skall kunna väcka ett brinnande intresse, men snarare en önskan att ironiskt och överlägset tala därom. Jag är emellertid övertygad om att ungdomsföreningarnas kultu­rella och ideella verksamhet är till stort gagn för de unga, om blott dessa som ledare kunna räkna personligheter med en livs­syn, som präglas av sann och vidsynt humanism. Särskilt vik­tigt är det att ensidighet undvikes och, där sådan finnes, mot­arbetas. Ensidighet betyder ofta andlig död därför att den är detsamma som inskränkthet och stillastående.

Att yttre fattigdom är en sporre till intensiv konstnärlig verksamhet ger historien oss övernog av bevis på. Detta be­kräftas även därigenom att många lovande konstnärer förslöats och — i konstnärligt hänseende — gått under då de fått det ekonomiskt väl ställt för sig.

Den österbottniska fattigdomen har betytt mycket för vårt lands litteratur, måleri och tonkonst — för att välja några av konstens områden. Vår finlandssvenska litteratur har utan tvivel att söka sina största namn bland österbottningar. Några exempel behövs inte. Den österbottniska fattigdomen har stämt många skaldelyror till skönt och rent klingande instru­ment. Att de sjungits i moll för det mesta har inte kunnat hjälpas. Det är en gång för alla så, att livets hårda allvar tar död på den sprudlande glädjen och det yra skrattet, men i stället skänker det sådant som kan tjäna till grund att bygga på för framtid och eftervärld.

En gren på den österbottniska litteraturens gröna träd har ännu inte tillvunnit sig det erkännande den är värd och som den också snart, därom är jag fullt övertygad, kommer att få. Det är folkvisedikterna, närmast representerade i Slottes och Knapes produktion. I dessa skalders dikter träder det österbottniska folkets själ oss till mötes så vackert som eljest aldrig. Och jag vågar göra påståendet att det är ur fattigdo­mens bedrövelse, som betingelserna för dessa dikter vuxit fram. Där talar ur dem en hjärtats ödmjukhet och en sinnets rena stolthet, som endast vinnes och kan föras fram i dagen av dem, som bestått kampen mot livets hårda men ärliga tuktomästare och lärofader: den ödsliga fattigdomen.

Men i dessa folkvisedikter finns det också en ljus ton. Det är den ljusa helgdagsstämningen, dragspelet och lördagsdansen, de färgrika kjolarna och de vita skjortärmarna i ungbjörksko­gens gröna löv.

Om den österbottniska fattigdomen än är hård så för den det goda med sig, att den liksom all fattigdom är fostrande, österbottningen är inte van att få någonting oförtjänt, han måste arbeta träget för varje vinning, som han kan anteckna. För det första har detta gjort honom flitig, österbottningen är icke i sitt arbete inställd på att arbetsdagen är indelad i perioder med middag klockan 12,00—13,00 och slutsignal på sekunden klockan 16,00 eller 17,00. Han går till arbetet med andra föresatser än att hålla ena ögat på klockans timvisare och det andra på sitt arbete. Jag har ofta träffat på arbetare som med verklig arbetsglädje utan tanke på åttatimmarsdagen arbetat — icke för sin egen räkning — utan för sin arbets­givares.

Om detta är att göra en dygd av nödvändighet så må det vara hänt. Den ihärdige och gode österbottniske arbetaren är värd denna dygd och detta erkännande.

I striden om en plats på livets solsida har österbottningen i gemen ingenting annat än sin egen kraft och sin egen förmåga att ty sig till. Detta särskilt i de fall då han inom för honom främmande delar av vår svenskbygd vill göra sin insats och. bryta sig väg. Han kan sällan förlita sig på sådana genvägar som inflytelserika vänner och oförtjänta kapitaltillgångar ut­göra.

Men detta är på intet sätt att beklaga. Det är till gagn för arbetet inom vilket område som helst, att livets geniala grundlag, det naturliga urvalet, följes. Att den hårda kampen dess­utom danar och formar karaktären, skärper ansvarskänslan och skänker en vidgad livssyn behöver strängt taget inte på­pekas.

Som en följd av de svåra livsbetingelserna i Österbotten är det religiösa intresset påfallande stort. Ja, på mången icke-österbottning verkar det för stort för att vara fullt sunt. Det kan icke heller förnekas att det svärmiska och kontemplativa drag som är utmärkande för österbottningen i månget fall kan leda till överspänd religiositet med inskränkt livssyn och in­tolerans. Men det finns ock en annan grupp som så att säga inte har tid att mycket syssla med religiösa ting. Arbetet läg­ger beslag på all tid, som överhuvud kan ges till arbete. En arbetsdag på sexton timmar är ingen ovanlighet. Men att på­stå att dessa personer skulle vara mindre gudfruktiga än de kyrksamma vore att taga helt miste. I själva arbetet utföra de sin dagliga gudstjänst med uppriktigt och ärligt sinne, hän­givna och trogna. Det är det som Viktor Rydberg tolkat i or­den:

»Bön med lyfta händer är ej nog.
Lantman, då du ber för jordens gröda
bed med handen på din plog
då välsignar bönens kraft din möda.» 

För en riktig uppfattning av den österbottniska religiosi­teten behövs dock mer än denna korta artikel kan ge. Här kan icke ens tillnärmelsevis alla synpunkter belysas och därför må dessa korta antydningar vara nog.

Den österbottniska fattigdomen har alltid varit hård, den är hård och den kommer att förbli hård, men den är nödvän­dig, den är bra. Så mycket borde dock åstadkommas till det bättre, att förbättrade bostäder och tillräcklig och omväxlande föda även bland dem, som har det sämst, skulle kunna hejda lungsoten. Kanhända skall, då normala tider åter inträtt, detta kunna förverkligas. Men för vällevnad och överflödigt kapital må ödet förskona Österbotten.

Hos Österbottens folk finnes ingen bitterhet gentemot i yttre mening bättre lottade. Och någon sådan bitterhet kom­mer heller aldrig att uppstå. I dagarnas tunga id växer sig kärleken till hembygden allt starkare. Greppet om åra och plog är hårt, men med ungt och ödmjukt sinne hälsas varje ny vår med ny grönska över de vida slätterna och i sommar­nätternas ljus födas, nya sånger.

Oscar Nissén

(Svenska Folkskolans Vänners årskalender 1942)