(<<< del 1)

Österbottniska kyrkobyggmästare 2 (2)

Matts Johansson Lillhånga var en storbyggare. Vi känna icke mindre än tretton byggnads- företag av honom, nämligen åtta kyrkor, fyra klockstaplar och en kvarn. Men sannolikt har han byggt mera ännu. Vi sakna nämligen uppgifter om arbeten av honom under åren 1760—64.

Han var bonde på Lillhånga hemman i Vittsar by i Karleby socken, född 28 dec. 1713 och död 17 maj 1774. Hans far torde ha kommit som måg till Lillhånga hemman från Kyrkyr hemman i Kåustar by i samma socken. Naturen och hemförhållandena hänvisade Matts Johansson till byggnadsarbetet. Hans farbror Erik Johansson Kyrkyr var skeppsbyggmästare, och på hemmanet funnos åtminstone tre bros der, av vilka den äldsta, Johan Johansson Lillhånga, hade företrädesrätt till husbondeskapet. Sannolikt arbetade Matts Johansson först som skeppstimmerman under ledning av sin farbror.

Matts Johansson Lillhånga synes ha fått göra sina första lärospån som kyrkobyggmästare vid Nedervetil kyrkas byggande. Gabriel Murick hade vid häradsrätten den 15 okt. 1750 anhållit på sina byamäns vägnar om förord för dem att få bygga ett kapell. Det tog lång tid, innan alla myndigheter hörts och konungens bifall erhållits. Men nedervetilborna synas ej ha väntat på resolutionerna. Dessa gingo mest emot deras anhållan. Konungens bifall är daterat den 14 juli 1752. Nedervetil kapellkyrka torde då redan ha stått färdig. »År 1751 byggdes Nedervetil Kyrka av 35 åboer», omtalar Jacob Chydenius i sin disputation om Gamle Carleby. Den 16 sept. 1753 erhöll byggmästaren Matts Johansson Lill-Hånga för sitt besvär 100 daler. Vid en besiktning d. 8 sept. 1755 antecknades, att Nedervetil kyrka var förfärdigad av gott furutimmer med korsbyggnad samt avbrytningar i alla korsen under brädtak och värderades med sakristia, altare, vacker predikstol, bänkar, fönster, dörrar och övrigt innandöme ringaste till 7,400 daler.

Lillhånga startade således med en mera utvecklad kyrkobyggnadsform: en korskyrka med »avbrytningar i alla korsen», d. v. s. de fyra hörnen inne i kyrkan och likaså alla yttre hörn voro avsnubbade, varigenom ernåddes, att folket kunde från korsen obehindrat se prästen på altaret eller predikstolen. Lillhånga torde vara den första i Finland, som byggde en sådan korskyrka. Om han själv uttänkt denna form eller byggde efter förebild från andra länder är svårt att säga. I varje fall kan Lillhånga med sin första kyrkobyggnad framvisa ett mästerstycke. Nedervetil kyrka blev 1817 utvidgade enligt en ritning av Jakob Rijf under ledning av Henrik Kuorikoski.

År 1753 byggde Lillhånga Oulais kyrka, också denna som korskyrka.

År 1757 var Lillhånga i Närpes och uppförde en ny klockstapel på 36 dagar, för vilket han uppbar 263 daler 15 öre och dessutom »vid avskedstagandet för hans stora flit och färdighet i discetion (=till avsked) 24 daler».

Enligt prof. Klemetti byggde Lillhånga 1759 klockstapeln i Kajana. Detta har då skett under förra delen av året. Från juli månads början var han i Nykarleby och ledde byggans det av en ny kvarn, Stadskvarnen. Om detta arbete berättar Johan David Cneiff i sin dagbok för den 19 okt. 1759:

»Jag gick att bese en av sten vid staden nyligen uppförd vattukvarn, till vilkens förfärdigande några av stadens äldsta och i synnerhet rådman Neuman lämnat förskott. Här har tillförene varit träbyggnad med ett par stenar; men nu är inrättningen sådan, att huset, som blivit murat av gråsten upp till takbanden, är 25 alnar och 10 tum långt samt 19 alnar 13 tum brett. En mur är gjord mellan vattu- och kugghjulen». (Cneiff beskriver valven, rännorna, ugnar, vattenhjulen m.m.). »Byggnaden börjades den 5 juli och slöts den 12 oktober d. å. under bonden Matts Lillhångas inseende. Han är en snäll karl och även kyrkobyggmästare här i orten, boende i Gamla Karleby socken. Här målades 20 t:r i dygnet.»

Lillhånga gjorde sig med detta arbete också känd och uppskattad som kvarnbyggare och att bygga av sten. Man an» litade honom därefter också vid arbeten på kyrkor av sten. Åren 1764 och 65 är han i Vasa och leder reparationsarbeten på kyrkan och klockstapeln. Ett misstag hade begåtts vid den stora utvidgningen av Vasa kyrka 1750—51, i det att »takfoten på 3:ne kors av kyrkan blev med ramstycken uti muren inmurad», varav följden var, att kyrkan redan efter tolv år var »av röta förskämd». Dessa bristfälligheter blevo nu avhjälpta »under byggmästar Hongas inseende». Följande år byggdes ny övre del av klockstapeln i Vasa. Nedre delen var av sten. Den övre delen var »såväl i avseende till in» som utanrede, vad trävirke angår, så förfallen, att klockorna med osäkerhet kunde röras». Träkonstruktionen gjordes där» för helt och hållet om under ledning av byggmästar Lillhånga.

Från och med 1765 var Lillhånga i bokstavlig mening över» hopad av kyrkobyggnadsarbeten ända till sin död.

Ilmola kyrka byggdes under Lillhångas ledning 1764—65, Lappajärvi kyrka 1765, en klockstapel i Nedervetil 1764—67, Lohteå kyrka 1768, Esse kyrka 1770, Närpes kyrka utvidgas des 1771—72, och Teerijärvi kyrka byggdes 1774.

Lillhånga byggde alla kyrkor i korsform. Lohteå kyrka väcker särskild uppmärksamhet för den utbyggnad den har mellan korsen, så att kyrkan kan sägas vara åttkantig. Lillhånga synes ha varit den första som i Finland byggde en kyrka med denna stil. Esse kyrka torde visa den form, som Lillhånga vanligen gav de kyrkor han byggde.

Prof. Klemetti återgiver det bomärke Lillhånga tecknade under sitt namn och påstår, att han icke var skrivkunnig. Han ägde dock den förmåga att bruka pennan, som behöv» des till att göra ritningar till kyrkor och byggnader. Detta framgår av protokollet från den stämma i Terijärvi den 6 april 1774, då man där beslöt bygga ny kyrka. »Kyrkobyggmästaren Matts Lillhånga» var tillstädes och uppvisade den ritning, varefter kyrkan skulle byggas. Synbarligen hade han även åtminstone med siffror utskrivit ett kostnadsförslag. Detta upptog i 34 punkter antalet, dimensionerna och prisen på varje slag av timmer, sådant som en byggmästare knappast kunde diktera ur minnet. Enligt Lillhångas ritning skulle det bli »en korskyrka, varuti vart kors skulle bliva 10 1/2 alnar djupt och 17 alnar brett inom knutarna samt till sakristia utav östra korset avstängt till sex alnars bredd och altaret mittpå samma vägg, uti vilken kyrka efter skedd uträkning inemot åttahundrade personer kunna inrymmas. Och komme den nya kyrkan att flyttas längre upp på backen, så att södra korsets gavelvägg skulle komma att löpa där klockstapelns norra vägg nu står, varför ock klockstapeln komme att flyttas längre söderut.» — — Ur kostnadsförslaget må nämnas, att det gällde att anskaffa 519 stammar timmer, mest furustockar, de längsta 18 alnar, och de längsta granbjälkar 24 alnar, vidare 311 spiror, 130 tolfter bräder, 39 tolfter plankor, 18,400 st. takspån, näver, tjära spik m.m. För arbetet beräknades 3,200 dagsverken. Byggmästarens lön blev 500 daler. Kostnadsförslaget slutade på 18,534 daler kopparmynt.

Lillhånga började, som vi sett, med 100 dalers lön för ett kyrkobygge och slutade med 500 dalers lön. Kyrkoarbetet i Terijärvi fortgick från 25 april till 29 maj 1774, då gudstjänst redan kunde hållas i nya kyrkan. Sannolikt förkylde Lillhånga sig vid detta arbete, ty han dog den 17 maj, således medan kyrkoarbetet ännu pågick.

Prof. Klemetti uppger, att Matts Lillhånga dog den 18 maj 1777, men boupptecknings- instrumentet innehåller följande upplysningar:

Den 4 nov. 1774 hölls bouppteckning å Lillhånga 5/8 mtls skatteh:n i Vittsar by efter kyrkobyggmästaren och skattebonden Matts Johansson Lilllhånga, vilken den 17 maj 1774 dött och lämnat efter sig änkan Malin Andersdotter samt barnen Johan, Erik, Matts, Maria och Margeta, av vilka Johan och Erik voro myndiga. Matts Johansson hade bott i oskiftat bo tillsammans med sin broder, häradsnämndemannen Johan Johansson Lillhånga och ägt halva Lillhånga hemman samt Nissants h.n i Korplax by. I boet fanns bl. a. en silverpokal om 23 lod och fyra mindre silverbägare samt tre silverskedar, märkta med L. C. S. K., en gammal brännvinspanna och en stor samling snickarverktyg: kugghjulscirkel, 33 st. hyvlar, smidjeredskap, fiskredskap, bl.a. 6 strömmingsnät, 1/3 i fiskhusen på Reenö grundet, ett väggur med fodral och böcker.

Vid Vörå kyrkas utvidgande till korskyrka 1777 anlitas »Byggmästaren Hånga» som ledare. Enligt kyrkans räken skapsböcker betalades »skjuts och traktamente för Byggmäst: Hånga» år 1776, och arfwode för grundläggningen till Korsen» 1777, för andra göromål åt honom 1778 och »för Klåckstapelns Reparation och förändrande» samt för »kåsthållning i 63 dagar» år 1779. Denna byggmästare Hånga torde varit Matts Johansson Lillhångas son Johan.

På 1790-talet låter »nämndemannen och kyrkobyggmästaren Johan Llllhånga» tala om sig. Karleby socknebor ville ha honom att bygga det nya tornet till kyrkan, men han var den tiden i Lovisa sysselsatt med skeppsbyggeri och hade 1799 tagit engagemang för två år framåt i Lovisa. Man valde då Erik Murik. Denna Johan Lillhånga var väl den ovannämnda »byggmästar Hånga.»

Byggmästarna Rijf, far, två eller tre söner och en sonson, dominerade i Österbotten men även vida utom landsdelen från 1770-talet under nära 40 år som framstående byggmästare, vare sig det gällde byggandet av kyrkor av sten eller av trä. Vi ha därför anledning att något närmare dröja vid denna släkt.

Thomas Karlsson Rijf synes på egen hand ha utbildat sig till byggmästare och främst som murmästare. Han föddes 1726 och dog 1803. Han var son av bonden Karl Jöransson Rijf i Lepplax by i Pedersöre socken. Blev bonde efter sin fader omkr. 1755 på hälften av Rijfs kronohemman. Thomas anlitades på landet som murmästare och vågade t.o.m. antaga lärlingar, ehuru endast borgare i städerna och av landshövdingen godkända söckenmurmästare hade rätt att idka dylikt hantverk. Han avtalade med en 24-årig bondson Kristoffer Henriksson Isakas från Katernö by att denne skulle vara tre år i lära hos honom »Thomas Rijf, som kan förrätta murarbete.» Men Kristoffer ansåg sig ha lärt sig detta hantverk redan efter sju veckors arbete och flyttade från Thomas. Rijf stämde honom till tings. Men Kristoffers fullmäktig, studenten Philip Carlander, invände, att avtalet var ogiltigt, »emedan käranden (Thomas Rijf) ej har behörigt tillstånd till murarbetets idkande eller att hålla någon lärling, varför svaranden (Kristoffer), som befarat sig såsom en olagligen skyddad person bliva förfallen till salpetersjuderi, varit föranlåten flytta från käranden samt söka sig laga försvar annorstädes.» — — Kristoffer hade f.ö. förlikts med Thomas och givit honom 120 daler samt förbundit sig arbeta hos honom en sommar. Häradsrätten avdömde (25 jan. 1760), att »Thomas Rijf, som ej är antagen till murmästare i någon stad eller å landet, följaktligen icke äger rättighet att försvara några hjon till samma hantverks lärande», varför Kristoffer hade frihet att bryta sitt avtal och behövde ej vidare tjäna honom. Thomas Rijf vädjade mot detta utslag till lagmansrätten, som begynte den 4 febr. 1760. Men detta var naturligtvis lönlöst. Lagen var emot honom. Kristoffer Henriksson från Östensö förstod att slå mynt av det lilla han lärt sig hos Rijf. Redan hösten 1760 utverkade han av häradsrätten förs ord att få bli antagen till sockenmurmästare i Pedersöre, Kristoffer hann således skaffa sig en rättighet och värdighet, som Thomas Rijf ej bekymrat sig om att söka.

Thomas Rijf fortfor att syssla med murarbete, när han tillitades. Våren 1766 var han i Karleby socken sysselsatt med sådant arbete, då hela hans gård i Lepplax blev ödelagd av en vådeld. Han hade i hemmet hustrun med några små barn. Dessa visste ej av, att elden var lös i gården om näts ten mot den 25 maj, »innan grannarna kommit och uppväckt dem, då gården redan varit till hälften uppbrunnen.» Allt blev lagt i aska: »såväl husen som boskapskreaturen och annan lös egendom».Allt det han förlorat värderades till 2,076 daler kopparmynt. Endast 1,503 daler kunde ersättas ur socknens brandstodsförening.

Thomas Rijf utverkade på hösten 1766 rätt att flytta ut från det trånga ställe, där hans gård brunnit, till ett ställe 28 famnar norrom Rijfs hemman av gammalt tillhöriga kvarns ställe, där gårdstomt utstakades.

Hösten 1760 hade Thomas Rijf vidtagit åtgärder att få lösa sitt hemman till skatte, och den 28 jan. 1765 köpte han och hans bror Karl Karlsson Rijf hälften (1/8 mtl) av Bodö hemman i Lepplax för 1,200 daler krmt i banko och 300 daler krmt i i silver av en gammal soldat Jakob Hindersson Wigg. Den 30 nov. 1776 sålde Thomas Rijf sin del av Rijfs hemman åt sin bror Karl för 2,000 daler krmt och löste av Karl dennes del i Bodö h:n för 2,000 daler. Han menade dock icke flytta till Bodö h:n, utan sålde detta samma dag för 2,000 daler krmt åt Johan Pehrsson Emtö och dennes bolagsman Fredrik Mattson Emtö i Lepplax. Thomas kunde med dessa penningar köpa ett bättre hemman i Soklot by av Nykarleby socken, nämligen l/4 mantal av Tågs hemman. Dit flyttade han 1777. Hans broder Karl Karlsson Rijf stannade kvar som bonde på Rijfs hemman i Lepplax. Det första kyrkoarbete, som Thomas Rijf kom att vara med om, var så vitt vi veta Närpes kyrkas utvidgande 1771—72. Denna medeltida stenkyrka utvidgades nu ytterligare med dess norra kors, varjämte huvudskeppet förlängdes både i öster och väster. Arbetet utfördes under ledning av murarmästar David Olander från Vasa och enligt hans ritning. Thomas Rijf arbetade jämte fyra andra som »murkarl» vid detta kyrkoarbete. När Olander 1777 anförtroddes uppdraget att leda byggandet av en kyrka av sten i Munsala, tog han Thomas Rijf till biträde åt sig. Rijf kom härvid småningom att göra sig gällande som den egentliga byggmästaren. Han hade ju också ritat ett förslag till ny kyrka i Munsala, men intendentkontoret i Stockholm hade förkastat detta liksom flera andras förslag och godkänt ett av Adelcrantz, enligt vilket kyrkan nu byggdes. Munsala församling ingick avtal med Rijf, att han, efter det stenbyggnaden blivit färdig, för 800 daler krmt skulle utföra allt träarbete. Arbetet pågick under kortare tider somrarna 1777 och 79-87. Åt Rijf betalades över 22 speciedaler för slutförandet av arbetet med kyrktaket och tornet.

År 1782 gjorde Thomas Rijf två ritningar till en kyrka i Larsmo, den ena för en kyrka av sten och den andra av trä, och 1783 gjorde han ritning och förslag till utvidgande av Pedersöre gamla stenkyrka till korskyrka. Intendentkontoret i Stockholm kasserade som vanligt Thomas Rijfs liksom andra finska byggmästares förslag och uppgjorde andra i stället. År 1787 gjorde han också ritning till en kyrka av sten i Pyhäjoki, vilken likaledes ej heller blev godkänd i Stockholm.

Thomas Karlsson Rijf var gift med Malin Larsdotter, född 1724, död 13 sept. 1808.

Barn:

Anders Thomasson, född c. 1751, vilken torde ha varit med vid kyrkobygget i Kemi, eftersom en Anders Rijf om» talas som ledare av bygget.

Jakob Thomasson, född den 17 juli 1753, död i Stockholm den 25 dec. 1808. Den mest framstående av alla Österbottniska kyrkobyggmästare.

Karl Thomasson, född 1756, död 2. 7. 1801. Även kyrkobyggmästare. Enligt Collianders Paimenmuisto I: 124 har Himango kyrka blivit byggd år 1794 av »byggmästaren Karl Riiv». Kyrkan är av trä och har korsform. Laihelaborna voro på 1780-talet betänkta att bygga en ny kyrka av sten och anlitade bröderna Rijf att göra förslag. Enligt prof. Klemetti skall Karl Rijf ha anmodats att uppgöra ritning, men förklarat sig ej förmå göra en sådan, utan lovat anlita sin bror Jacob därvid. »Och likväl var också Karl en mycket anlitad byggmästare, som hade praktiserat bl, a. i Stockholm». Jacob Rijf gjorde 1787 ritning till en stenkyrka i Laihela. I. K. förkastade förslaget, och kyrkobyggandet i Laihela förs föll den gången genom oenighet. I aug. 1796 valdes »byggmästar Carl Rif» att leda byggandet av ett torn av sten till Karleby sockens gamla kyrka. Han gjorde även ritning där» till. Överintendentkontoret uppgjorde emellertid ett nytt förs slag, som stadfästes av konungen. Församlingsborna blevo missnöjda över hela företaget, då det skulle bli dyrare, än de trott. Karl Rijf förbigicks vid det slutliga valet av byggmästare. Han försökte med besvär hos landshövdingen få det första valet gällande, men hade ej framgång. Karl Rijf har också gjort ritning till Karstula kyrka, men synes härvid ha haft hjälp av sin bror Jacob. Karl Thomasson Rijf dog res dan 1801 och hann därför ej hugfästa sitt namn vid många kyrkobyggen.

Var gift med Susanna Nilsdotter från Kovjoki by i Nys karleby socken, född 1759. Barn: Susanna Elisabet, född 1793, omtalas 1808 bland arvingarna efter farmodern »byggsmastaränkan Magdalena Larsdotter Rijf.»

Anna Thomasdotter, gift med bonden Fredrik Snåre.

Lena Thomasdotter, gift med bonden Jakob Harald i Nykarleby socken.

Margareta Thomasdotter, gift med bonden Erik Wiik.

Jacob Thomasson Rijf »är en av Finlands, och man kan säga Nordens, mest anmärkningsvärda arkitekter på 1700-talet.» Och denna ställning arbetade han sig upp till, ehuru han fick gå endast ett år i arkitektskola. Han var son av bons den och kyrkobyggmästaren Thomas Karlsson Rijf. Föddes den 17 juli 1753 i Lepplax by i Pedersöre socken, där fadern ägde halva Rijfs hemman. Thomas Rijf köpte 1777 Tågs hemman i Soklot by i Nykarleby socken och flyttade dit, vadan Jacob Rijf kom att bo i Soklot under 30 års tid och kan sålunda betraktas som nykarlebybo.

Jacob Rijf fick först under faderns ledning arbeta som murare och timmerman, i vilka båda fack en byggmästare den tiden måste vara inkommen. Jacob Rijf benämnes »murmästare», då han tidigast (17/5 1782) omtalas. År 1783 blev han i tillfälle att vinna inträde som elev i Målars och bildhuggarakademins civilarkitekturavdelning i Stockholm. Han var då redan 30 år gammal. Men så förstod han att draga så mycket större nytta av den undervisning där bjöds. Den 28 juni 1884 fick han av konstakademins överintendent C. F. Adelcrantz och akademins direktör C. G. Pilo ett intyg, vari nämndes, att han varit »särdeles flitig och omtänksam att tillägna sig så mycket som möjligt sådan kunskap, vars med han framdeles kan tjäna sin hembygd». Adelcrantz gav honom också enskilt ett intyg, vari han försäkrade, att Rijf kunde uppgöra ritningar till både kyrkor och andra byggnader och detta ordentligt »såväl med hänsyn till fasthet och varaktighet som skönhet.» Med stöd av dessa intyg antogs han redan den 28 juni 1784 till länsbyggmästare i Västerbotten. De färdigheter och insikter, Jacob Rijf vunnit i konstakademin i ritning, kommo särskilt att bli till gagn för de arbeten, som hans far och bröder hade att utföra. Det märkes av ritningarna till kyrkor och andra byggnader, som fadern Thomas och brodern Karl i sitt namn insänt till övers intendentkontoret i Stockholm, att Jacob Rijf haft sin hand med vid deras utarbetande. Både fadern och bröderna och sonen Karl kunde, tack vare Jacob Rijfs stora skicklighet att uppgöra ritningar, nämligen grundplaner, fasader och genomskäringar, med större framgång bygga kyrkor o. a. byggnader.

Jacob Rijf kom att hinna utföra många kyrkobyggen uns der de 24 år han fick verka som självständig byggmästare. Alla hans arbeten äro ännu ej kända. I Sverge byggde han tre stenkyrkor: Luleå, Bygdeå och Skellefteå kyrkor, de två senare enligt egna ritningar; i Finland Nedertorneå, Kemi och Kuopio. Kemi kyrka blev senare ombyggd, då grunden började giva sig. De stenkyrkor Jacob Rijf byggt »framstå som stenarkitekturens vackraste skapelser», anser prof. Klemetti. Jacob Rijf byggde många träkyrkor, bl.a. Kuhmois, Ylikiiminki, Suomussalmi, Kortesjärvi, Puolango, Lehtimäki, Vindala och Oravais. Ett 20-tal ritningar av Jacob Rijf till kyrkor o.a. byggnader äro kända. Höjdpunkten av hans träkyrkobyggnadskonst betecknar Oravais kyrka. Dess förnäma fasad erinrar om Sverges riddarhus. Men vid jämförelsen mellan Rijfs färglagda ritning till Oravais kyrka och kyrkan, sådan den nu står för ögonen, finner granskaren den vara en vrångbild av vad mästaren avsett. Uttrycket är väl starkt. Oravais kyrka är i varje fall ett vackert tempel.

Jacob Rijf införde i ett par träkyrkor nyheter, som sedan togos efter även av arkitekterna i intendentkontoret i Stockholm. Lehtimäki kyrka har en särskilt mäktig kupol, en mindre sådan finnes i Larsmo och i Ylikiiminki kyrkor. En och annan träkyrka börjar därefter byggas med kupol. Vins dala kyrka har rund form. Också vid byggande av sådana kyrkor av trä var Jacob Rijf föregångare.

Jacob Rijf har f. ö. gjort sig känd genom ovanligt smakfulla, sirliga predikstolar i Torneå, Vörå, Munsala och Kortesjärvi kyrkor. De klockstaplar, till vilka han gjort ritning, skilja sig också från andra genom sin »akademiskt förädlade form» t.ex. staplarna i Kelviå och Sotkamo.

Alla Jacob Rijfs arbeten bära vittne om, att han var av naturen begåvad med ett säkert öga och ett fint sinne för riktiga proportioner. Han blev genom sina anlag, sitt intresse och sin utbildning en kulturpersonlighet, som förmådde göra en betydande insats i vårt lands arkitektoniska kultur.

Jacob Rijfs sista arbete i Finland gällde Kuopio kyrka. Han hann uppföra endast väggarna till denna. Kriget 1808 avbröt arbetet. Han for då till Sverge och fick anställning som byggmästare vid byggandet av ett torn på Kungsholmens kyrka i Stockholm. Han hade 1805 deltagit i en tävlan att göra förslag till detta torn. Hans förslag skulle ha blivit en märklig skapelse, om det hade gillats. Man föredrog konduktör P. W. Palmroths förslag. Rijf antogs dock till byggs mästare för tornet, men hann ej mera än börja därmed. Enligt uppgift insjuknade han den 20 och dog redan den 25 december 1808; hans son Karl dog också i Stockholm två dagar senare. Inom släkten i Nykarleby vet man berätta, att Jacob Rijf och hans son blevo förgiftade av avundsmän i Stockholm under julhelgen. I Kungsholmens kyrkobok uppgives dödsorsaken ha varit »hetsig feber.»

Skulptören Erik Cainberg formade 1799 två porträttmedaljonger av gips av Jacob Rijf. Den ena finnes i Skellefteå kyrka och den andra har funnits i Lehtimäki kyrka. Av en inventarieförteckning från Lehtimäki kyrka framgår, att pastor J. N. Nybergh, som var präst här 1818—25, hade skänkt till församlingen »dess kyrkas byggmästares, byggmästar Rijfs, bild.» Denna bild påträffade prof. Klemetti i Lehtimäki klockstapel bland en mängd bråte, kastad i bitar av småpojkar. Han fick lov att taga hand om bitarna. Dessa ha hopfogats av skulptören Friedl, och har han lyckats häri synnerligen väl. Porträttet från Lehiimäki kyrka är bättre än det i Skellefteå, och visar uttrycksfulla drag av Jacob Rijf, klädd i högkragad syrtut och konstnärligt knuten halsduk. Ännu i börs jan av 1870-talet skall också ett oljemålat porträtt av Jacob Rijf ha funnits i Soklot, men är nu förkommet. Jacob Rijf var gift l:o med Karin Johansdotter, född i Pedersöre 1751; 1807 med änkan Magdalena Frosterus, f. 1854. Han blev bekant med henne, då han i Ijo kyrka utförde reparationsarbeten.

Barn av förra giftet:

Margareta Jakobsdotter, född i Soklot 1779, död i Stockholm 3. 4. 1809. Gift med Johan Kantlin, född 1770 i Munsala.

Anna Jakobsdotter, född 1780, gift med Simon Lassila eller Kronman, född 1779 i Kovjoki.

Karl Jakobsson Rijf, född 1783, död i Stockholm den 27 dec. 1808. Kyrkobyggmästare. Gift med Helena Mattsdojter, född 1777 i Soklot. Efterlämnade en dotter Susanna Elisa» bet, född 1793 i Soklot.

Maria Jakobsdotter, född 1785, gift med Gustav Sigfridsson, född 1775 å Biggas hemman i Kovjoki by (farfars far till bandirektör Johan Ahlnäs i Jakobstad).

Två oravaisbor, bonden Jacob Hägg från Komosa by och torparen Olof Häggblad från Kimo by, gjorde sig på 1800-talet kända som kyrkobyggmästare. Hägg gjorde 1820 ritning och kostnadsförslag till en ny kyrka i Lappo. Ritningen blev ej godkänd av intendentkontoret och är numera förkommen, så att man ej kan av denna få en uppfattning om Häggs förmåga på området. Jacob Hägg föddes 1764 och dog 1838.

Olof Häggblad är känd genom klockstapelbyggen. År 1831 byggde han Kuortane klockstapel. Denna har mera kyrktornsform än andra österbottniska klockstaplar. Häggs blad har synbarligen efterapat Ylihärmä stapel, som Engel gjort ritning till 1826. Det förslag till stapel, som Engel gjorde för Kuortane, kasserades av byggnadsnämnden, vilken i st. godkände Häggblads förslag. Olof Häggblad var hemma från Jakobs hemman i Kimo by, född 4. 3. 1802, död 23. 2. 1858.

*****

Vi ha såsom denna framställning visat, kunnat presentera icke mindre än omkring tjugo svensk-österbottniska allmogemän såsom kyrkobyggmästare under 200 års tid. Självfallet ha ännu flera sådana funnits här, ehuru vi ännu ej känna flera. Vi kunna också redan till någon del värdesätta de olika byggmästarna. Genom en fortsatt forskning angående varje kyrkas byggande skall man helt säkert kunna öka listan på kyrkobyggmästare och framhämta talrika tillägg till de här omtalades levnadsteckningar. Eftervärlden skall då, om ock sent omsider, bli i tillfälle att giva männen, som framom andra byggt upp vårt land, den hyllning de länge väntat på, skall åtminstone genom skildringar av deras levnad och verksamhet forma deras äreminne.

K. V. Åkerblom

1928