R Ö K I Ö

Hjalmar  Hildén

När en främling frågar efter kyrkbyn i Vörå, får han antagligen anvisning på Rökiö by (lokalt namn »Rötji») och en upplysning, att Vörå ingen by har, som går under namnet kyrkby. I Rökiö ligga gårdarna visserligen icke grupperade omkring kyrkan eller i omedelbar närhet till den — de närmaste ligga ca tvåhundra meter från den, men med sin täta bosättning och sitt affärscentrum kunde den väl kallas kyrkby. De få gårdar, som jämte präst- och klockargården ligga spridda närmast och nordväst om kyrkan och som fått det i vardagslag sällan använda namnet Myrbergsby, kunna däremot näppeligen göra skäl för denna benämning.

Marker. Till invånarantalet är Rökiö en av de största byarna i Vörå. Den utbreder sig till areal och bosättning nästan helt och hållet öster om den i nordlig riktning flytande Vörå å. Byns marker utgöra sammanlagt 5000 ha, varav 1140 äro odlade och 3860 skog och impediment. Områdets största längd är i väster—öster ca 11 km och dess största bredd i norr—söder ca 3 ¹/₂ km. Gränsbyar äro i söder Mäkipä och Miemois, i väster Myrbergsby och Lålax, i norr Tuckur och i öster den till Oravais hörande byn Komossa.

Av byns ängs- och åkermarker ligger ungefär hälften som sammanhängande stråk av uppodlade mossar och kärr i skogsskiftena, resten på den s. k.  Vöråslätten.   Denna smalnar strax norr om byn till ett »sund» mellan »Myrberget» i väster och Folkhögskolbacken i öster, men vidgar sig längre norrut och ger här mellan ån och bergssträckningen Kråkberget— Kärrberget— Bodberget plats för de ängar, som kallas Åkroken, Åholmen och Tuckurängarna. Åkrarna ligga närmast byn och ha en areal av ca 190 ha. De bära namn sådana som Norråkern, Överåkern, Söderåkern, Barkaråkern. De begränsas av backar och berg, av vilka de högsta äro Furuberget på ca 30 m och Baggberget på ca 25 m och vilka ge landskapet ett helt annat utseende än det vi äro vana att förknippa med det österbottniska slättlandet.

Invid dessa höjder är en del av byns bosättning belägen. Det är grupper av bondgårdar, men även ensamma små stugor, som ligga kringströdda på backsluttningarna. Under den tid, som förgått sedan sekelskiftet, har denna bosättning i stort sett förblivit vid det gamla. Bondgårdarna äro kvar på sina platser, flere av dem dock om- och tillbyggda. Av den obesuttna befolkningens stugor ha några, som i sin oansenlighet gömde sig bland det kala Furubergets imponerande gråstensmassor, försvunnit. Andra ha ombyggts och undergått en försköning med rödfärg och vitt.

De flesta av byns bondgårdar ligga på vardera sidan om den bäck, »Rötji-bettjin», som rinner i västlig riktning och utmynnar i Vörå å snett emot kyrkan. Bosättningen är här mycket tät. På ett område, som är ca en halv kilometer långt och hundra meter brett, räkna vi upp till 35 gårdar med alla de uthusen välförsedd bondgård har.

Gårdsgrupper. Vid sekelskiftet hade Rökiö by 16 hemmansnummer på sammanlagt 10 mantal, och de självägande böndernas antal var 49. Hemmansnumren voro följande:

1. Smårus med  3  hemman, 2. Pytar med  2, 3.Holm med  6, 4. Påhls men 4, 5. Kullas  med 1, 6. Höijer med 3, 7. Knuts med 5, 8. Gammal  med 5, 9. Antbrams med 3,       10.Nygård med 6, 11. Bagg med 4, 12. Rex med 3, 13. Svens med 3, 14. Klärck  med 2, 15. Brams med 2, 16. Antus med 2..

Ssammanlagda antalet hemman var 54. Några bönder brukade således flere än ett hemman.

De obesuttnas stugor uppgingo till 52.  Till Rökiö hörde även 21 torp i Kalapä, 17 i Röukas och 7 i Komossa, vilka alla senare blivit självständiga lägenheter.

Låtom oss nu göra en rond genom byn för att närmare lära känna, huru den såg ut för ett halvt sekel sedan! Vi börja vår vandring längst i norr vid Kråkberget, där Johan Påhls' och Isak Nygårds gårdar äro belägna.   Den senare, som hör till hemmansnumret med samma namn, kallas vanligen Klemitus och har ett vackert läge i en aspdunge. Den blev år 1912 ombyggd och apterad till tuberkulosdispensär, men har efter 1937 åter varit jordbrukarhem. Av de två andra stugorna vid Kråkberget är den ena kyrkvaktarens och kallas också i dagligt tal »Vektaris». Rakt i söder från Klemintus och vid ändan av den från landsvägen ledande björkallén ligga Holms-gårdarna med fem bönder, av vilka tre bebo den gula, herrgårdsliknande huvudbyggnaden och en gårdsbyggnaden.

Dessa ha båda senare ombyggts och utökats med en tredje, sedan Vörå folkhögskola år 1907 här fått ett trivsamt och vackert hem. Hela Holms hemman var under tidigare århundraden i herremannaägo, men såldes av länsmannen Solvin år 1875, då det övergick i bondehänder. Från 1700-talet härstamma de två vackra ekar, som skyddade mot nordanvinden vuxit upp till stora träd och blivit sannskyldiga sevärdheter på denna nordliga breddgrad. Kvarnen på bergets krön och en annan på Knutsbacken äro de enda i byn kvarstående av åtta för femtio år sedan.

I nordost från Holmsbacken ha vi »Nörrbakkan» med de till Nygårds nummer hörande fem gårdarna. Av dessa ligga fyra nära intill varandra och synliga till  landsvägen, den femte, »Nygåls Erkos», något längre österut. Obesuttnas stugor finnes det inalles åtta. Den lilla, grå stuga, som ligger närmast Holms, bebos av »Åppigålsmåor». Detta namn erinrar oss om en bondgård, som tidigare stått i närheten eller strax söder om Holms-ekarna. I en annan stuga överst på backen bor den glada och humoristiska Löfdahl-gubben med sin desslikes fryntliga gumma. Han är en i byn anlitad slaktare och jämte sin hustru en i byn omtyckt kalaskock.

På en gångstig, som över Vargdalen slingrar sig fram i en hage av idel flyttblock, komma vi förbi snickaren och f.d. skolmästaren Helenius' stuga till Furuberget, där vi nedanför berget först ha de till Gammal hörande Nybondisgårdarna, två till antalet. Ett stenkast från dem ligger skräddaren och skolmästaren Janne Vestbergs stuga, i vilken byns barn under ett kvartsekel, från 1872 till omkr. 1896, lärde sig läsa och skriva. Vestberg, vanligen »Vesti-Janne» kallad, var en omtyckt lärare och var jämte Skägga-Matt i Andiala och Jörala den enda lärare i socknen, som prosten Durchman godkände, när han av skriftskoleeleverna fordrade förkovring i läskunnighet. Före Vesti-Janne hade länsmannen Solvins fogde på Holms, Vest, under ett års tid hållit skola i »Jakåpos stogon» i Norrbackan. Vardera skolan besöktes i stor utsträckning även av sådana, vilka redan genomgått skriftskolan, men önskade lära sig skriva i »skrivanskåolan». Efter Vesti-Jannes död höllo följande tre snickare skola i sina stugor: ovannämnda Helenius i Vargdalen, Achrén invid Vesti-Jannes stuga och Hellström nedanför Riberget. Undervisningen hos alla dessa började ett par veckor före jul och pågick till 1 maj. Skolavgiften var en kappe råg per barn för hela läseåret. Vintern 1900—-1901 hölls skola i bonden Johan Berglunds vindskammare invid Baggberget av bondedottern Beata Nygård, som redan tidigare verkat som bylärare i Röukas, Kalapä och Tuckur. Sistnämnda år uppfördes på Furuberget ovanför Nybondis en skolstuga, i vilken småskoleundervisningen bedrevs till år 1910, då den revs.   Det var en stuga av vanlig typ med väggfasta bänkar och öppen spis. Några pulpeter funnos icke. Mitt på golvet stod ett bord, vid vilket de elever sutto, som undervisades i skrivning. Undervisningen i läsning tillgick så, att lärarinnan, den energiska Beata Nygård, efter att för nybörjarna gemensamt ha inlärt bokstäverna och stavningen, gav läxor förut ur abc-boken och sedan ur katekesen. Dessa läxor måste eleverna Jäsa högt för sig själva, tills de kunde dem och kunde gå fram till förhör. Det sorl, som uppstod, då 20 å 30 pojkar och flickor bjödo till sitt allra bästa, var öronbedövande och hördes redan på avstånd, då man närmade sig skolan. Det underhölls även ständigt av »Batas» »Läs på, läs på!» eller av de uppryckningsronder hon tid efter annan företog, då hon med en bok tilldelade varje elev mer eller mindre lätta slag mot huvudet.

Vi fortsätta vår vandring utmed Furuberget i sydlig riktning och komma efter att ha passerat några stugor till Bräms bondgård, som ligger invid det vägskäl, där bygatan, »Rötji tovvi», förgrenar sig mot sydost till Pytarbacken och mot öster till Knutsbacken. Vi välja den senare vägen och ha då omedelbart till vänster en omålad bondgård, tillhörande Mårten Knuts. På backen ovanför den se vi två mindre stugor, vilka längre österut åtföljas av flere, så att vi utmed bergssluttningen åt detta håll räkna ända till femton småfolket tillhöriga stugor. Dessa äro belägna i ett landskap, uppfyllt av gråstensblock och saknande all annan grönska än krypande enrisbuskar. Som de sista bondgårdarna åt detta håll ligga de tre Knuts-gårdarna. En av dem kallas vanligen »Håovslagaris» och tillhör den i djurläkekonst kunnige Mårten Bergström, som fortsatt sin fars och mors verksamhet att ge hjälp vid sjukdoms- och olycksfall i byns ladugårdar. Han är även delägare i den vattenkvarn,  som vi passera,   då vi  från  Knutsbacken bege oss till Pytarbacken. Ett stenkast från den finnes vid ett från sydost kommande tillflöde till bäcken en annan kvarn, som äges av J. Höijer. Förutom dessa två vattenkvarnar finnes det en vid Rex-gårdarna och en vid Svens.

På Pytarbacken komma vi först till den av kyrkosexmannen Mårten Höijer ägda gården, »Sjettis». Följande är Kullas arrendeboställe, som på 1700-talet var boställe för kompanichefen i Livkompaniet av Österbottens regemente. Söder därom ligga de till Pytars hemman hörande gårdarna Backman och Pytar. På bergkullarna öster om dem har den obesuttna befolkningen sexton stugor.

Vi styra nu våra steg västerut neråt  byn, där gårdarna ligga på slätten på vardera sidan om bäcken. Först ha vi då en grupp, som bildas av två gårdar på Rex, en på Antus och två på Höijer hemmansnummer. Den på Antus kallas Klockars efter Mårten Wörgren, som var klockare i Vörå från 1770 till inpå 1800-talet. Han var son till lantmätaren Mats Wörgren och blev efter honom ägare till gården 1803.

Vid Brams äro vi åter inne på bytåget eller »Rötji-kavälbråovin», som ned till landsvägen är belagd med unga, runda trädstammar och i menförestider erbjuder en torr om ock något »uppskakande» körväg. De första gårdarna, vi komma till, höra till Gammal nummer: en vid bäcken och två snett emot vid vägen. Följande gård vid bäcken är Smårus' långa tvåvåningsbyggnad, som bebos av två bönder. Det östra rummet i övre våningen i detta hus användes som skolsal under ett års tid av Rökiö folkskola, när denna år 1898 började sin verksamhet. Därpå följer Antbrams med två gårdar norrom och en söder om vägen samt Baggas med tre söder om den. En fjärde till Baggas hörande gård ligger invid Baggberget och äges av Johan Berglund. De sista gårdarna före landsvägen äro på norra sidan om vägen två på Smårus' hemman samt på södra sidan fyra på Påhls', en på Svens' och en på Klärckas hemman.

Midsommaraftonen år 1897 härjade här en eldsvåda, som lade 7 bondgårdar och 14 andra stugor i aska. Inalles nedbrunno 94 hus. Elden tog sin början av outredd orsak »nedär i byin» i ett lider, tillhörande Johan Klärck, och spridde sig i den starka västanvinden med rasande hastighet. Oaktat bristfälliga brandredskap och ovana vid deras skötsel lyckades man dock med uppbjudande av alla krafter rädda flere gårdar. Även skriftskoleungdomen, som i kyrkan just förbereddes för konfirmationen på midsommardagen, anlände till undsättning. Så t.ex. blev den stora gruppen av gårdar och uthus vid Baggas, Antbrams, Gammal (»Jästas») och Smårus räddad. Med vinden flygande gnistor och spånor antände dock några längre bort belägna stugor invid Furuberget ävensom en av gårdarna på Brams.   Följande personer voro ägare till de bondgårdar, som brunno: Johan Klärck, änkan Greta Klärck, Johan Smårus, änkan Lisa Smårus, Johan Påhls, Beata Bagg och Matts Brams. Av dessa flyttade efter branden Johan Påhls till Kråkberget och Johan Klärck till Kyrkåbron. De övriga uppförde på de eldhärjade tomterna nya hus.

I husets placering utmed byvägen kunna vi icke upptäcka någon enhetlig plan. På några ställen ligger mangården invid vägen, på andra åter äro uthusen placerade närmast den. I stort sett är husens läge i dag detsamma som vid sekelskiftet. Dock se vi nu några luckor, som icke funnos där då. Borta äro portstugorna vid Antbrams och Gammal (Göstas), två gårdar på Antbrams, en på Smårus, en på Påhls och en på Klärck. På Smårus och Påhls har i stället för de försvunna uppförts nya mangårdar, vilka fått en något ändrad placering.

Vid landsvägen har nybyggnadsverksamheten varit livligast. Väster om vägen ha alla gårdar tillkommit efter sekelskiftet utom nuvarande handlanden Vestins gård, öster om den åter alla ändra utom Långs (nu kafé), Klärcks, Hildéns och Nordstedts gårdar. Vid »tåsmonnin», där byvägen tar sin början, låg urmakaren Åkerbloms stuga, och det hus, som ligger mitt emot kvarnen, var mejeri på den tiden.

Dagligt liv. Huru gestaltade sig livet i bondstugorna och hurudana voro de obesuttnas levnadsvillkor i denna by för en mansålder tillbaka? Vi veta alla, att man på landet hade det mycket enklare och fattigare förr än nu. Bondens förtjänstmöjligheter med lantbruks- och skogsprodukter voro på långt när icke så goda som nu, och de slantar, han behövde för sina nödvändiga inköp i staden eller hos lanthandlaren, skulle hopbringas med yttersta sparsamhet. Mejerierna voro redan då de penningkvarnar, som med sina månadslikvider räddade mången husbonde och värdinna ur tillfällig penningknipa. Därför sålde de så gott som all mjölk till dem, oftast mera än som var nyttigt för hälsan. Många torde även de bondehem varit, i vilka man icke ansåg sig ha råd att vid slakt behålla köttet för eget behov.   Man nöjde sig med att av blodet baka paltbröd och att av inälvorna koka och salta in de s.k. syltona. För övrigt kom man till rätta med den strömming, som skäriborna erlade för arrendejord på Mickelsöuran, Västerö eller Köklot. Den dagliga kosten blev därför synnerligen enkel och enformig. Frukosten kl. 7, bestod av paltbröd, kokat i vatten och tillsatt med en klick smör, och middagen kl. 12 av kokt potatis med »päronveton» (salt och en klick smör i kokt vatten) eller salt strömming samt skummad eller surmjölk. »Aftonvali» åts vid g—6 tiden och bestod av kalla potatisar och okokt salt strömming. Dagen avslutades kl. 9 med kornmjölsgröt med mjölk som sovel. Om söndagarna hade man till middagen skalad potatis, kokt med strömming, och som andra rätt korngrynsvälling. På sommaren utökades kosten med fil till morgonmålet. Givetvis kunde denna normala matsedel även förgyllas med andra rätter, och som sådana kunna vi nämna ölsupa med råmjölksost, köttsoppa, kams, blodkorv m.fl.

Bostädernas inredning var för 40 à 50 år sedan undantagslöst den för bondstugor hävdvunna: öppen spis, väggfasta bänkar, två högsängar, »dörasenjin» och »indransenjin», förhängda med granna tapeterstäcken och fransalakan, klockskåp uppe vid bordändan och kärlhylla vid ändan av indransenjin. De stora stugorna voro icke särdeles varma, och det behövdes mer än väl, att man till natten täckte sig med de sköna fårskinnsfällar, som hörde till utrustningen i varje säng. Kammaren var sovrum för husbonden och värdinnan och var möblerad med en eller två pinnsoffor eller, i senare tid, med marknadssoffor, -byrå och -stolar.

I klädskicket hade man vad helgdagsstasen vidkommer redan några tiotal år före sekelskiftet avlägsnat sig från den äldre tidens folkdräkter. De granna vörådräkterna hade försvunnit ur flickornas loft, och några röda västar och söljabälten såg man inte mera hos pojkarna i Rökiö. Köpiskläder, d.v.s. av fabrikstyger tillverkade kostymer, voro hos männen en sällsynthet. Kvinnorna däremot hade åtminstone för helgdagsbruk en svart musslinsklänning. Fabrikskängor hade endast amerikafarare. Ännu var det brukligt att skomakaren och skräddaren, kommo till gårds och tillverkade vad huset behövde i klädesväg. Några modeväxlingar i vår tids mening förekommo icke. Ett skoplagg, som numera försvunnit, men som då användes av såväl män som kvinnor, av gossar och flickor, var »böttnanskåovan». Varje husfar hade mallar för dem och sydde dem själv. De voro icke särdeles vackra, men rymliga och stoppades om vintern ymnig med boss till skydd mot kölden.

Levnadsvanorna voro alltså synnerligen enkla. Och dock måste denna, man skulle vilja säga torftiga livsföring, förvärvas genom mycket hårt arbete. Allt skördearbete måste utföras för hand. I hela Rökiö by fanns vid tiden för den stora branden endast tre slåttermaskiner. Några hästräfsor funnos icke, ej heller några tröskmaskiner. Hela bärgningstiden var en ansträngande tid. Man steg upp med solen och arbetade till långt in på nätterna eller — senare på sommaren — så länge man över huvud taget kunde se.

I allt arbete på åker och äng delade kvinnorna dagens börda med männen. Om det i någon gård var brist på manlig arbetskraft, vilket i dessa emigrationens fetaste år icke var någon sällsynthet i Rökiö lika litet som i någon annan by, utförde kvinnorna ensamma alla arbeten. Våra österbottniska kvinnor ha aldrig varit »van ti gruv se». Somliga jordbrukssysslor voro även annars enbart förbehållna dem. En dylik var kastningen för hand vid tröskning. För att lyckas väl fordrade detta arbete med kastskoveln en jämn handrörelse och ett ändlöst tålamod, ett sådant, som endast kvinnor kunna prestera. När den kastade spannmålshögen, »dråsan», fick formen av en hästsko, ansågs den goda, tunga säden, den som skulle användas till utsäde, effektivast ha blivit skild från den lätta.

Efter det sommarens gröda bärgats, voro hamp- och linberedning, ullkardning, spinning, stickning och vävning de arbeten, som för vintern sysselsatte kvinnorna. Av hampan tillverkades säckar och lakan och nedre delen »steinfåotin» av skjortor, vilka till sin övre del bestodo av bomullslärft. Vävning av ylletyger började allt mera falla bort, sedan fabriksvadmal och för hand vävda klänningstyger börjat föras till salu i butikerna.

Männens tid upptogs om vintern förutom med de nödvändiga husbehovsavverkningarna och -körslorna med tillverkningen av allehanda kör- och arbetsredskap. Hyvelbänken flyttades in i stugan, och vid spispärtans eller den lilla rykande petroleumlampans sken utfördes under långa vinterkvällar dessa och andra slöjdarbeten.

För husbyggnadsarbeten använde man yrkestimmermän, av vilka det i början av seklet fanns sex i Rökiö. Övriga hantverkare i byn voro: fyra målare, två murare, en färgare och en garvare.

Förhållandet mellan invånarna i byn har alltid varit gott och präglats av ömsesidig hjälpsamhet. Detta gäller såväl umgänget mellan bönderna som mellan bönderna och de obesuttna. Om någon råkade i svårigheter och behövde kännbar hjälp, var det av gammalt sed att han fick sådan kollektivt av sina bybor. Förlorade en obesutten eller fattig t.ex. genom eldsvåda sitt hus, anordnade bönderna körankalas och släpade ur sin skog fram stockar till ett nytt. Pärtspikningskalas, kardningskalas (»kådankalas») o.a. dylika voro allmänt förekommande former av talkoverksamhet. De obesuttna fingo likaså enligt gammal sed utan att erlägga någon ersättning ur böndernas skogar hugga sitt behov av vinterbränsle. En alldeles speciell rättighet, som tillkom alla i byn boende, var att de fingo hugga åt sig virke till en likkista. Blev den avverkande ertappad, frågade han: »Unnar du me int liktjistbrenin?», varefter han ostört kunde fortsätta arbetet. I varje gård skulle detta slags virke finnas på lager, ty man kunde ju aldrig veta, när den objudna gäst, som heter döden, skulle infinna sig.

Högtider. I den långa räckan av arbetsfyllda vardagar utgjorde söndagarna och de kyrkliga högtiderna efterlängtade avbrott.   Man gav dem även större betydelse och begick dem med större allvar än en senare tid gjort. Då kyrkklockorna på lördagskvällen med sin vackra, högtidliga klang kungjorde, att helgen var inne (»kvellshelit»),  lämnades vad man  hade för, händer, och efter det gårdsplanen sopats och kroppen fått ett förnyelsens bastubad, var man redo att taga emot vilodagen. För rökiöborna var söndagens kyrkobesök en självfallen sak, som sällan försummades. Också det uppväxande släktet måste infinna sig i kyrkan, där pojkarna samlade sig på »karalektrin» och flickorna på »kvinnfålkslektrin». De barn, som icke gingo i  kyrkan,  fingo i ingen händelse röra sig ute under gudstjänsttiden. Söndagseftermiddagarna samlades pojkarna sommartid till allehanda idrottslekar, såsom kägelslagning, »pilp»- och »tjök»-slagning.

Om söndagarna följde man dem, som skilts från detta jordiska liv, till deras sista viloplats. På särskild inbjudan anlände släktingar och grannar till sorgehuset, varifrån efter intagen kaffeförtäring och timslång »utsjångning» den döde på bår bars till kyrkogården. Någon likvagn hade man då ännu inte.  Anlända till det ställe på »kyrktovvi», där ett par hällar sticka fram i  vägkanten,  »Likhellona»,  stannade likföljet  och fortsatte först,  när kyrkklockorna började ljuda. Efter hemkomsten från kyrkogården bjödos de inbjudna på mat, bestående av god köttsoppa, förtärd ur gemensamma stenfat, nyssbakat bröd, smör, svagdricka ur trästop och en sup brännvin ur förtennade  kopparskålar. På kvällen åts korngryns- eller risgrynsgröt.

Det enahanda livet i byn kunde också avbrytas av en glädjens fest, ett bröllop. Detta var i regel, när det firades i en bondgård, ett s. k. »kmnajessbåd», d. v. s. bruden bar krona, och det varade i två eller tre dagar. Förloppet var i hela socknen fullkomligt lika, börjande med inbjudningen och förberedelserna. Dekoreringen av brudstugan, där vigseln skulle försiggå, var alltid densamma. Så t.ex. hade silkesbanden och skrammelmässingsblommorna sina noggrant givna platser på den till synes improviserade »brudståolan.» Utan att inom ramen för denna skildring närmare gå in på händelseförloppet vid bröllopet kunna vi endast nämna, att det var synnerligen omväxlande och skänkte både förströelse och kroppslig välfägnad för den tid av två eller tre dagar det varade.

Österbottningens sunda verklighetssinne och hans djupt rotade religiösa intresse till trots har en hel del vantro och vidskepelse bibehållit sig fram till våra dagar. Bland gammalt folk finner man ännu dem, som med full övertygelse tala om den märkvärdiga lilla uppenbarelse i människohamn, som kallas hustomten. Det råder intet tvivel om att varje gård hade sin egen tomte. I Rökiö hade man sett, huru den manliga hustomten hos Svens och den kvinnliga hos Klärckas hade stått och talat med varandra över »dyngstaovin». Hos Baggas hade man av allt att döma en nervös och amper tomte. Han förde emellanåt ett hiskeligt buller, och dristade sig någon av gårdsfolket efter klockan 9 på kvällen upp på höskullen, blev han ofelbart nedkastad. När Johan Berglund från Baggas i byn flyttade till Baggberget, hörde han, huru samma tomte gick och grät bakom flyttningslasset. Han bad då honom stiga på och komma med, men lika »ilak» var han även på det nya stället.

Husdjuren ha i alla tider varit utsatta för illvilliga människors och onda andars anslag. Mot dem skyddade man sig på många sätt. Ett var att man på våren, när korna släpptes ut på bete, strök ett kors av tjära på kons vänstra länd. Man kunde även borra in ett »kronans mynt» i stall- eller fähuströskeln. Fick man en ny ko, måste hon, första gången hon gick in i fähuset, stiga över värdinnans utbredda förkläde. Ville hon det oaktat icke trivas i sin nya omgivning, gällde det bara att fästa några hårstrån av kon i stugans spjällögla. Det hände ibland, när bonden på morgonen kom i stallet för att stilla sin häst, att han fann denna skakande och våt av svett. Maran hade då ridit hästen, och det bästa han kunde göra var att spika en almanack i taket ovanför spiltan.

Med det framåtskridande världen bevittnat sedan sekelskiftet har givetvis mycket av landsbygdens gamla seder och bruk för alltid försvunnit. I Rökiö liksom i andra byar, i vilka det nya storskiftet ännu icke sprängt den gamla bosättningen och gjort slut på det oekonomiska mångskiftet, finna vi dock ännu mycket, som ger oss en god föreställning om de yttre betingelser, under vilka gångna släkten strävat och slitit för sitt dagliga bröd. Vi kunna följa dem i deras sysslor på åker och äng och inomhus. Och vi kunna även finna, att lönen för mödan, gudslånet, icke alltid kunde bärgas i de mängder, som skulle behövts för att ordentligt mätta alla munnar. De voro emellertid förnöjsamma människor, våra förfäder. Med arbetsamhet och sparsamhet övervunnos svårigheterna. Med seg energi bröts ny mark och besåddes nya fält. Från generation till generation förkovrades och tryggades arvet till sönerna.

(1947)