SUNDOM

E.A.Mitts

Frågar man en helsingbybo, en karperöbo eller en gerbybo, varifrån han är, svarar han utan betänkande »från Korsholm». Men frågar man en sundombo om hans hemort, får man i nio fall av tio svaret »från Sundom». Det faller honom i regel icke in att säga, att han hör hemma i Solv. Sundom by tillhörde nämligen — liksom Munsmo — Korsholms socken till år 1860, då den överfördes till Solv kapellförsamling, som avskildes från Malax moderförsamling och blev självständigt pastorat.

Att man talar om Sundom by, fastän det i själva verket finnes två byar med detta namn, Övre Sundom och Yttre Sundom, har också sin historia. Under äldre tider var Sundom en enda by. Den upptogs både i kyrkliga och kamerala register som en helhet. I förbigående må nämnas, att när byn först börjar nämnas i urkunderna, går den under namnet Murmursund. Framför författaren av dessa rader ligger »Storskifts Delo Bok öfver Åker Delningen i Sundom by af Mustasaari Sokn och Wasa län». Vid storskiftet delades byn i tu: Övre Sundom och Yttre Sundom. Det kan ha sitt intresse att lära känna namnen på den gamla byns olika hemman. De voro enligt nämnda källa: 1. Staffans, 2. Enholms, 3. Marins, 4. Båtmastars, 5. Falk, 6. Swarfwars, 7. Släthårs, 8. Petalax, 9. Hårtans, 10. Östergårds, 11. Huggars, 12. Skjörings, 13. Lerviks, 14. Finne, 15. Uppgårds, 16. Nedergårds, 17. Fackholms, 18. Hinders, 19. Berg, 20. Krypars, 21. Jåfs (Jofs), 22. Martins, 23. Sund,  24. Björs,  25. Kahrs.

Byn har givetvis fått sitt namn efter det sund, som for-domtima skilde nuv. yttre byn, som tidigare kallades Kålsö (Kållsöö), från övre byn. Längs det gamla sundet, nu åker- och ängsmark, löper landsvägen från Näset eller Näsbacken till Mittsgårdarna i överbyn och vidare till Sebbisgårdarna. Här grenar sig vägen. En väg går till vänster via Södersundet och Sandisgårdarna till Munsmo och Solv, en till höger längs Söderfjärdens västra lägg till Malax. -— Mittemot Kålsö ligger en höjdsträckning, som börjar vid gränsen mot Munsmo och sträcker sig västerut till Övre Sundom, där den slutar i Jåfs- och Svarvarsbackarna. Dess högsta punkt är det välkända Öjberget.

I dagligt tal användes inte i Sundom benämningarna Yttre Sundom och Övre Sundom. Man talar i stället om »Öjen» (Kålsö) och »Inbyijin» och »öjboar» och »inbyggar». Vilken av byarna i Sundom blev först befolkad? I den delobok, jag tidigare refererat till, namnes Staffans som Sundom bys första hemmansnummer. Staffansgårdarna (kallas Stavasgårdarna) ligga emellertid lågt invid det gamla sundet. Backarna i ytterbyn äro också jämförelsevis låga, varför bosättningen här torde vara relativt sen. I överbyn är däremot Norrbacken och dess fortsättning »Okkåsjbakkan» (Uppgårdsbacken) och Hindersbacken tämligen höga och ha tidigare inbjudit till bosättning. I förbigående må nämnas, att ett av de gamla hemmansnumren vid storskiftet helt försvann, No 8 Petalax. I stället tillkommo två nya, No 5 Mitts i övre och No 11 Mitts i yttre byn.

Hemmansnamnen i Sundom återgå i många fall på tidigare ägare. Så t.ex. Jåfs från Jakob (i svenska Österbotten ofta förkortat till Jåp) och Mitts från Mickel. K.V. Åkerblom har för författaren till dessa rader berättat, att Mickelsörarna mångenstädes av omgivande naboar kallas »Mittsöuran» och att följaktligen även Mitts vore att härleda från Mickels. Den tidigare nämnda deloboken visar även, att hemmanets innehavare vid storskiftet hette Mickel (Petalax).

Det mest utmärkande för Sundom by äro nu som för de socialekonomiska förhållandena. Sundom är en strandby med vidsträckt skärgård. Fordom, när både Söderfjärden och Murmursundet gåvo skäl för sina namn, präglades byns liv ännu mer än i dag av havets närhet. Ännu i vår tid är en betydande del av befolkningen fiskare. Denna yrkesgrupp gick under 1800-talet i mantalslängderna vanligen under beteckningen backstugusittare. Ännu så sent som för 60—70 år sedan var även större delen av bönderna i Sundom fiskare. De odlade sina små åkerlappar enligt tidens metoder, bärgade den naturliga fräken-, starr- och sältingsväxten på utskiftena i Söderfjärden, betade sina kor gemensamt i byarnas skogar och bedrevo i övrigt fiske under de mest givande tiderna vår och höst.

Den omständigheten, att Sundom från första början var en typisk skärgårds- och fiskarby, förklarar både bosättnings- och näringsförhållandena, vilka i många stycken avvika från dem i Solv sockens övriga byar. Under äldre tider var sundombornas jordareal snäv i förhållande till hemmanens antal. I stället voro fiskevattnen stort tilltagna. Som känt utskiftades mantalet vid den första skattläggningen i både jord och fiskevatten. Detta lände kust- och skärgårdsborna till fördel. De första bebyggarna i Sundom blevo sålunda välförsedda med fiskevatten. Båda byarna utgjorde tillsammans blott 9 1/4 mantal, men folkmängden var i proportion därtill stor. Till mantalet är Sundom icke stort mer än en fjärdedel av Solv socken, men folkmängden i byn utgör ungefär hälften av hela socknens befolkning. Det förefaller som om nativiteten i skärgårds- och fiskarbyar vore betydligt starkare än i rena jordbrukarbyar. I varje fall var det den starka folkökningen, som gav upphov till de social-ekonomiska särförhållandena i Sundom.

Såsom redan antyddes, är en stor del av byns invånare obesuttna, om icke numera till namnet, sedan även backstuguområdena åsatts mantal, så dock till gagnet. I stort sett torde de obesuttna under så gott som hela 1800-talet och ända fram till vår tid ha utgjort omkr. 40% av hela folkmängden.

Någon obesutten befolkning att tala om kunde icke uppkomma i Sveriges rike under äldre tid. Det ansågs vara till rikets fördel att tvinga de jordlösa att taga årstjänst, såvida de icke ville bryta mark på kronans eller häradets allmänning till ett hemmans storlek och bli bönder. Åren 1762 och 1770 utkommo emellertid förordningar, varigenom anläggandet av backstugor blev tillåtet. År 1766 utkom tack vare Anders Chydenius' och andra frisinnade politikers åtgörande en förordning, som gav envar medborgare rätt att söka sin näring och utkomst var som helst och i det yrke han önskade.

Nu blev det helt säkert liv och rörelse även i Sundom. Den ena backstugan efter den andra byggdes. Snart företedde de båda byarna den säregna bosättning, som ända hittills varit utmärkande för dem: bondgårdarna vid landsvägen och vid de talrika »tågen», som från vägen leda upp till backarna, och backstugorna i oordnad gruppering i närheten av bondgårdarna eller vid båtplatserna.   De talrika backstugorna vid Näset och Alnäset, i Östergränden, Tjeldasgränden, Björsgränden och Västergränden samt vid Stråkan i Yttersundom och på Norrbackan, »Okkåsjbakkan», Jåfsbackan, Svarvarsbackan och Langnäsbackan i Övre Sundom tillkommo vid denna tid. De bilda en egendomlig gyttring av hus, till synes placerade utan mål och mening, men de äro i regel synnerligen väl skötta invändigt och utvändigt och bilda var för sig pittoreska grupper. Jag ville säga, att Sundom icke skulle ha varit eller vara Sundom, om icke denna blandning av bondgårdar och backstugor hade funnits.

Ännu när undertecknad var liten pojke och långt senare för resten var det vanligt, att byns backstugusittare och fiskare höllo sig med ko och får. Kon betade med böndernas kor i skogarna och på byallmänningen, fåren fördes med markägarnas till fårskären över sommaren. I viss utsträckning råder samma förhållande ännu. Det har ansetts som de obesuttnas självklara rätt att så skall vara. Det har vidare ansetts vara deras rätt att ta vindfällen och kvistved från skogen och att utan avgift fiska i byns fiskevatten.

Huru har denna uppfattning vunnit fäste och bibehållit sig ända fram till vår tid hos en befolkning, för vilken äganderätten varit okränkbar?   Förklaringen är enkel.   Fordom var det förbjudet att klyva hemmanen under den s.k. besuttenhetsgränsen.  Äldsta sonen övertog ofta hemmanet, och de yngre syskonen, som voro underkastade tjänstetvånget, skulle ha skälig utlösen. Då näringsfriheten infördes och tjänstetvånget upphävdes, begynte man tillämpa en annan utlösningsmetod. De manliga medlemmar av familjen, som icke kunde få någon del av hemmanet, byggde åt sig en backstuga på hemmanets mark. Timret togs från hemmanets skog enligt överenskommelse. Till överenskommelsen hörde   också rätten att taga brännved ur hemmanets skog, att beta korna i skogen och på byns allmänning och att fiska i byns oskiftade fiskevatten. Det var en sorts torparorganisation, ibland med en viss dagsverksskyldighet gentemot bonden, ibland utan sådan förpliktelse. Men det fanns ingen skriftlig överenskommelse mellan parterna. Systemet kunde därför icke bli bestående. Det är dock glädjande, att förståelsen och rättskänslan varit så stora, att systemet delvis kunnat bestå i över halvtannat sekel.

Bilden av Sundom har under de senaste 30 åren avsevärt förändrats. Torrläggningen av Söderfjärden har gjort jordbruket mera lönande och förorsakat talrika utflyttningar. Den på sin tid så livliga emigrationen till Amerika lämnade mången backstuga öde och förorsakade att en och annan revs ned. Närheten till Vasa och möjligheten att erhålla förtjänstarbete i hamnen på Vasklot ha också tryckt sin prägel på byns näringsliv. F.d. fiskare, backstugusittare och t.o.m. en del jordbrukare ha sökt sig arbete på Vasklot, dels som huvud-, dels som bisysselsättning.

Som sagt: bilden av Sundom har under årens lopp i väsentliga  stycken förändrats. Men ännu finnes åtskilligt kvar av den gamla byn. Kvar stå ännu en del av de gamla båthusen vid Näset, likaså båthusen vid Stråkan, vid Västeröver och »Brändas endan» i överbyn. Överbybornas fäbodar på Utterö, Långskär och Rönnskär stå likaså kvar. »Västergrändarna» i Yttre Sundom ha likaså i behåll och använda fäbodarna vid Hamnskär och »Aligrånn» på Byön samt de vid Gloet på andra sidan Biskopsholmen i närheten av nuv.  Kronvik.

För forskare i sociologi och socialekonomi erbjuder Sundom by mycket av intresse. Under årens lopp faller likväl mycket i glömska, och många av de synliga minnesmärkena från gången tid försvinna. Det borde göras något från kommunens sida för tillvaratagandet av det, som ännu finnes i behåll.

(1947)