Solv

SOLV  KYRKBY

Evald   Strandén

Det knakar i det torra trävirket, när jag kliver uppför trapporna i klockstapeln. Här har jag som barn på flinka pojkfötter ofta kilat upp och ned, och nu denna försommardag vid ett tillfälligt besök i hembygden vill jag åter se och uppleva en glimt av barndomens värld. — Jag minns den hisnande känsla, som grep en, när man från en trappavsats såg ned i avgrunden mellan de grova, korslagda bjälkarna, som bilda stommen till klockstapeln. När väktaren ringde i klockorna, svajade hela tornet. Då kändes det litet kusligt att stå uppe i den översta, med glasväggar försedda tornavsatsen, som utvändigt omges av en murken träbalkong. Men i sällskap med andra pojkar dög det inte att visa sig ängslig. Tvärtom, man stegade kavat ut på balkongen och sprang några varv runt. Vi hade funderat ut ett sätt att klara oss på, om det murkna golvet plötsligt skulle ge vika under oss: Vi skulle spänna ut rocken och helt ledigt och elegant segla ned! Till all lycka behövde vi aldrig göra bekantskap med fallskärmshopparens yrke, ty golvet höll och håller ännu den dag i dag. — Men nu har jag ingen lust att träda ut  på  de  osäkra bräderna. Jag står  här innanför  de skyddande glasrutorna och ser Solv-bygden som på en bricka under mig. Mycket är nytt och förändrat, men jag minns, hur det var förr.

Linder mina fötter har jag gravgården, nu en ansad och fin begravningsplats med sandgångar, gräsmattor och familjegravar, men förr i tiden en bortglömd plats, där trötta träkors vilade mot taggiga törnrosbuskar och mossiga syrenträd mellan manshöga hundflokor och där barnen plockade smultron på övervuxna gravkullar. Jag minns ännu den stämning av absolut och ostörd frid, som rådde i snåren med luften sövande full av syren- och rosendoft och fjärilar fladdrande över det bländande flokhavet. På söndagsmorgnarna vandrade svartklädda gummor med fransprydda schaletter på huvudet och med psalmbok, näsduk och åbroddskvist i handen mellan gravarna på väg till kyrkan, medan klockornas ringning dallrade i luften.

Västerut strax intill kyrkogården ligger Herrbacken med stora, rödmålade bondgårdar, och där bakom breder Söderfjärden ut sin vida gröna matta, översållad av otaliga lador. Den nya tiden, representerad av en elektrisk pumpinrättning, avtvingar nu denna gamla sjöbotten rika skördar av klöver och timotej på marker, där tidigare en knapp skörd bärgades av slåtterfolk, som med lie i händerna vadade mellan tuvor av starr och ängsull. I nordost håller en liknande omvandling på att ske med Grynnan, den genom landhöjningen torrlagda vikbottnen av Södra stadsfjärden, där vi som barn sprungo barfota på gassande varma lerfläckar, som spruckit i solen, medan skrämda storspovar och beckasiner flögo upp ur gölarnas vass.

Omgivna av Söderfjärden och Grynnan, som omärkligt övergår i gammal odlingsmark, ligga Solv-byarna, Öster- och Västersolv, längs landsvägens slingrande band på en sträcka av mer än tre kilometers längd med kyrkan som centrum och förbindelsepunkt. Sida vid sida ligga de långsträckta röda stugorna med vita knutar och färgglada farstukvistar, omgivna av uthuslängor och lummiga trädgårdar. Gårdarna vittna om välstånd. Många av dem ståta med takbeläggning av galvaniserad plåt eller tegel. I min barndom, för ett 30-tal år tillbaka, funnos i byn även torftigare byggnader, omålade och med tak av näver eller halm. Trädgårdsanläggningarna äro också en senare tids verk.

Ett par kilometer österut höjer sig Mobacken med dess sammangyttrade bebyggelse. Också i själva byn ligga gårdarna tätt intill varandra. Ägorna ligga kringspridda på olika håll; intet ovanligt, att en bonde har odlingsskiften på fyra, fem olika ställen och skogsskiften på ett par, tre ställen. Det är förstås obekvämt och tidsödande att under andtiden fara mellan de olika ställena och att flytta redskapen av och an. Men allt detta uppväges av den trygga känslan av hemtrevnad 1 den ombonade byn. Visst har det förekommit utflyttningar och omskiftning av jorden, men att upphäva byväsendet torde övergå mänsklig förmåga.

Samma prägel av välstånd, som gårdarnas yttre har, röjes även inne i stugorna. Ledsamt nog har allt gammalt urskillningslöst vrakats. Nu ser man möbler från stadens möbelaffärer, patentspisar och linoleummattor där tidigare sågos väggfasta bänkar, stadiga hemgjorda stolar och bord, öppna kärlhyllor och högsängar med hemvävda sängomhängen, medan i vrån stod en väldig, vitmenad öppen spis och på golvet lågo granna trasmattor i rader över blankskurade golvtiljor. Till stuginteriören från förr hörde också spetten med torra hålkakor, upphängda mellan takåsarna. Mor i huset fick dagligen bryta många bröd från spettet åt skaran av ständigt hungriga barnungar. Smör på brödet vankades endast på helgdagar. Vete odlades inte på den tiden, varför vitt bröd var en sällsynt läckerhet. Kosten var över huvud taget i enklaste laget. Den kristidskost, som nu ätes i bygdens gårdar, skulle då för tiden ha ansetts som festmat. Torrt bröd, kornmjölsgröt och potatis utgjorde stommen i den dagliga födan. Som en följd av den klena näringen och ett hårt arbete härjade lungsoten våldsamt. Men likväl fanns det också många verkligt kärnfriska gubbar och gummor, som levde till inemot hundra år. Dessa åldringar kunde berätta om gamla tider, då släktet var obändigt och otyglat, en tid, då det varken fanns skolor eller föreningar, som kunde mildra sinnet och förädla sederna, och då vilda slagsmål och bärsärkagång inspirerades av brännvinet, som bryggdes hemma i alla gårdar. Som ett minne från dessa den legala husbehovsbränningens tider fanns det ännu i min barndom brännarstugor på många gårdar i byn.

När jag så här ser ut över bygden, sökande efter ställen att i minnet dröja vid, är det vägarna, som ge de flesta anknytningarna. Längs dessa vita band, som slingra sig fram över slätten likt nyckfullt utkastade serpentiner, tåga minnesbilderna fram i en brokig kavalkad:                       

Jag minns julmorgnarnas mörka vägar, kantade av hundratals blinkande ljus i gårdarnas fönster, medan folket i glidande slädar under bjällerklang sökte sig till den strålande julkyrkan. Längs högsommarens björkomsusade vägar vandrade glada bröllopsföljen med förridare och spelmän och brudpar, som ibland stannade och högtidligt bugade sig för åskådarna vid vägkanten. En bild, som genom tiderna förblir densamma, huru år och årstider än växla, är begravningstågens dystra framskridande på vägen mot livets mål och ändpunkt. — En vägbild, som särskilt etsat sig in i minnet, hänför sig till barndomens valborgsdagar, då ystra flockar av vårglada barn sprungo in sommaren med klingande klockor och bjällror på ryggarna.

Ängsvägen upp till Långmossen är i minnet oåterkalleligt förbunden med dagligt traktande bakom en koskock den fem kilometer långa vägen från byn till betesplatsen. Skock efter skock kommo korna längs vägen från byn och Mobacken med barn som påkörare. Det gällde att passa på, så att ingen främmande ko fick komma in bland ens egna, ty i så fall blev det oro i lägret, och det var inte gott för barn i i o årsåldern att skilja de stridande åt. Tåget av kor och barn fick ett säreget inslag av Gubbin och Brita, två låt oss säga 'originella' gamlingar, som av sina anhöriga inte kunde användas till annat arbete än att föra ut korna på bete. Gubbins blanka flintskalle lyste på långt håll. Barnen voro rädda för honom. Han gick barfota med pjäxorna hängande över skaftet på en yxa, som han bar på axeln. Gubbins dille gällde renhållning; alla spår, som korna lämnat efter sig på vägen, skulle med en käpp petas ned i diket. Under sådana förhållanden framskred hans koskock rätt långsamt, till förfång för de ungdomliga vallare, som kommo efter och inte vågade skynda på gubben. Brita var en liten, krokig och vithårig varelse, som varken kor eller barn hade någon respekt för. Hon skrek och hojtade i högan sky åt sina kossor, så att hela nejden genljöd, men korna voro så vana vid oväsendet, att de inte reagerade det minsta.

En del gårdar hade fäbodställen i Långmossen, dit kvinnorna på kvällen foro för att mjölka. På morgonen fördes mjölken till byn. Barnen kunde få bli kvar dagen ut på fäbodstället, där de livnärde sig med torrt bröd och långfil från den svala, mörka mjölkkammaren. Dagen tillbragtes för det mesta i skogen, där ungarna traskade omkring, fyllda av en skräckblandad spänning att se skogsrået eller stortomten skymta bakom stora stenar eller i djupa snår, där porsrisets kvävande doft fyllde luften och skogstjärnens svarta öga lyste med ett stänk av guld. Det krällde och myllrade av smått liv överallt i skogen. Myror kilade beskäftigt uppför barnens nakna ben. Myggor, bromsar och flugor surrade kring huvudet. På kvällen voro alla bara ställen på kroppen fulla av kliande insektbett. Men sömnen i halmbädden var ändå djup och god.

Från denna utflykt längs vägarna återvänder blicken till byn, som ligger så fridfullt inbäddad i försommarens grönska som skulle tidens ondska och oro icke komma den vid. Raderna av vita träkors nere på kyrkogården tala dock sitt stumma språk om krigets hårda grepp om socknens liv. Men trots allt arbetas det oförtrutet vidare i den gamla invanda ordningen. Och steg för steg går utvecklingen framåt. Den slutsats man kommer till, när man efter en återblick på framfarna dar står ansikte mot ansikte med nuet, kan uttryckas så, att tiden i stor sett betytt framsteg. Men minnet dröjer vid mycket av det gamla och förgångna med en känsla av vemodsfull saknad. Det är ju så, att barndomens upplevelser i varje människas sinne omstrålas av ett skimmer av förlorat paradis, ett skimmer, som med tiden och avståndet ökas i värme och glans.

(1947)