LÅLAX

av Lennart Enges

Lålax är en av de mindre byarna i Vörå både till areal och folkmängd. Byns marker sträcka sig i nord-sydlig riktning över fyra kilometer, i öst-västlig endast två. På skogsmark är Lålax i jämförelse med övriga vöråbyar vanlottat. Dessutom är den skogsmark, som finnes, tämligen bergig och karg. Torvmarker av någon betydelse saknas likaså, vadan nyodlingsmöjligheter icke finnas i samma utsträckning som i andra vöråbyar. En stor del av skogen kalhöggs dessutom i början av seklet, varför skogsfattigdomen är ännu mera kännbar. Måsa och Ollus hemmansnummer ha skog i skärgården, på Köklot, Pirklot och Kivilåis, men största delen av dessa marker har numera sålts till skärens bebyggare.

Bymarkens rektangulära form med odlingarna österut längs ån och skogsmarken i väster längs rån mot Lotlax och landsvägen löpande tvärs igenom ägokomplexet skapa förutsättningar för idealiska skiftesförhållanden. Tyvärr lämna, dessa dock rum för många förbättringar. Storskiftesregleringen slutfördes 1906, men då denna skiftesreglering påbörjades någon gång på 1890-talet, kom dess genomförande att ske efter omoderna principer: ängs- och åkermark skiftades enligt överenskommelse skilt för sig, och någon utflyttning ur den trånga byn kom icke i fråga. Hemmanen kommo följaktligen att bestå av tre—fyra olika skiften. Före regleringen var ägoblandningen emellertid så stor, att ett hemmans ägor kunde bestå av 15—18 olika, små skiften.

Nio hemmansnummer finnas i byn, nämligen Jåfs, Fors, Jåssis, Måsa, Ollus, Haga, Engesö, Dunk och Norrgård. Det sistnämnda hette intill 1830-talet Helsing, och Fors bar tidigare namnet Bredfors, under vilket namn det ännu går i dagligt tal. På 1500-talet ha hemmansnamnen Slögh och Skinnar också förekommit i byn. Läget av sistnämnda hemman antydes måhända av namnet Skinnarbacken, nuv. Lisa Damlings gårdstomt väster om landsvägen i mitten av byn.

Om lålaxbon kan sägas, att han är arbetsam och framåtsträvande. I Lålax ses inga vanvårdade marker, och gårdarnas byggnader äro även välvårdade. För allmänna strävanden är lålaxbon mycket lyhörd, och få äro under de senaste åren de lålaxungdomar, som icke besökt Vörå Folkhögskola. Ehuru markens växtkraft icke är särskilt god, kunna byns jordbruk och mjölkhushållning mäta sig med vilken annan bys som helst i socknen.

Bland de större släkterna i byn kan nämnas Enges-släkten, som härstammar från bonden Johan Johansson Enges (född på Thors i Lomby 1823, fadern från Kulpas i samma by) och dennes hustru Anna Lisa (f. Enges 1846). Paret hade tolv barn, som nådde vuxen ålder. Tio barnbarn till Johan och Anna Lisa Enges äro i våra dagar bosatta i Lålax.

Om den älsta bosättningen i Lålax förtäljer sägnen, att en person på Fors hemman (också Haga hemman nämnes) i grå forntid en dag skall ha sett spånor komma flytande på åns vatten. Då vår man gick uppåt ån för att ta reda på varifrån spånorna kommo, hamnade han ända i Rejpelt. Han tyckte vägen var lång och kallade sin granne »Langs». På detta sätt har Långs hemmansnummer i Rejpelt enligt sägnen fått sitt namn. Den första bosättningen i Vörå skulle sålunda ha skett i Lålax.

Byn sönderfaller i två delar: »Åppibyin» i N. och »Nedäbyin» i S. Den förra bildas av Ollus, Jåssos, Jåfs och Norrby gårdar (Norrgårds kallas i dagligt tal »Nårrbi» och Jåssis »Jåssos»), den senare av de övriga hemmansnumren (se ovan). Av dem kallas Fors som nämnts »Breifåss». En gård på Haga kallas åter »Kapteins». Enligt bevarade 1600-talsurkunder ha flere kaptener varit bosatta i byn. Ett tingsprotokoll omnämner t.ex. en landskapten Arfwed Henderssons hustru Gertrud Olofsdotter, en Capitein Lepsens tjänare och en kapten Sölverbagges änka i Lålax.

Ålderdomliga byggnader finnas icke i byn. Tidigare funnos här två vattenkvarnar, en länsmansgård, en kombinerad kvarn- och sågbyggnad m.fl. gamla hus. Den ena kvarnen, Bredfors-qvarnen, kallad i gamla urkunder, har funnits vid ån på Johan Nygårds hemman på det ställe, som i dagligt tal kallas »Fåssin», fastän där i våra dagar icke finnes någon fors, utan blott ett mindre stenkummel, som vittnar om en gammal forsrensning. Enligt berättelse av äldre personer i byn har stommen av denna kvarn använts vid uppförandet av ett stall på Kapteins-gården.

Den andra kvarnen har funnits vid Ytterforsen. Den ägdes gemensamt av två lålaxbor, Joseph Helsing och Erik Ollus tillsammans med tuckurborna Erik Grind och Erik Back. Även vid Ytterforsen finnes ett mindre stenkummel, som vittnar om en fordomtida forsrensning. Ägorna på västra sidan om ån kallas ännu på detta ställe Kvarnhagen, liksom en äga vid »Fåssin» kallas Kvarnlindorna. Kvarnen vid Ytterforsen har föranlett många processer mellan lålax- och bertbyborna. Det uppdämda vattnet översvämmade nämligen vår och höst bertbybornas kyrkväg. Av dessa processer kan man sluta,  att landsvägen på  1700-talet hade en annan sträckning än senare. Den gick då sannolikt över odlingarna Ö. om »Åppibyin». Den s.k. Ytterforsvägen, som nu förbinder Lålax-Bertbyvägen med stora landsvägen, fanns icke heller den tiden. Därom vittnar Erik Helsings förslag vid en process mot bertbyborna på tinget den 30 april 1756, att »utväg vore att på annan kant och östra sidan av ån leda vägen över mera högland mark och sedan med bro över Wörå åen till allmänna sommarlandsvägen, vilken väg också kunde nyttjas vid färder i hållskjuts». Bertbyborna motsatte sig dock detta förslag, »emedan deras kyrkoväg därigenom skulle bli halvfjärdingsväg längre och bringa på ansenliga kostnader med brobygget,   vilket Lolaxborna undandrogo sig delaktighet».

Även Bredforskvarnen åstadkom uppdämning av vattnet och dränkte landsvägen, varför också dess ägare stått åtalade vid tinget.

På den tidigare nämnda Skinnarbacken på Måsa hemman bodde under början av 1800-talet en länsman, befallningsmannen Henric Mathias Sohlberg (f. 7.10.1796, d. 24.7.1840) och hans hustru Fredrica, kyrkoherdedotter från Kelviå (f. 17.4.1798). Ett litet åkerstycke på den forna länsmansgårdens plats kallas ännu »Såolbäs jälon». På tomten har också funnits en »skonålfabrik». Den ägdes av backstugusittaren Isak Mickelsson Haglund f. 1812 på Haga hemman. Om honom berättas det, att han för hand tillverkade skonålar och därav erhöll sitt levebröd. Han försökte sig också för en kortare tid på tobaksspinning. »Fabriken» inropades sedan på offentlig auktion av bonden Matts Sväls från Tuckur. — En annan märklig byggnad på Skinnarbacken var under slutet av 1800-talet en väderkvarn, som användes både för målning och sågning. Den ägdes av bonden och urmakaren Simon Åkerblom. Efter hans död brann kvarnen 1894. Ännu i dag finner man i äldre gårdar i byn av Simon Åkerblom tillverkade skåpklockor.

Det fanns flere väderkvarnar i Lålax. Från min barndom minnes jag två på »Tåmasoshellona»  på Enges hemman, två vid Strandkull på Jåfs hemman och en på Sandbackhällorna i närheten av Ollusgården. Äldre personer minnas ännu en väderkvarn på Dunk hemman och en annan placerad på en stor sten på Haga hemman vid nuvarande Backmans.

Ett bageri och ett färgeri funnos fordom på »tjellflåstji», SW om nuv. Lisa Ollus gård. Det ägdes av bonden och handlanden Mickel Jåssis, Färgeriet upphörde efter en kort tid. Mickel Jåssis drev i Ida Jåssis gård en omfattande handelsrörelse, som utom minuthandel i norra ändan av byggnaden bestod i handel med smör och kött på Sverige. Rörelsen var så stor, att en hel del av byns bönder med hästar och slädar av honom legdes för transporterna, som skedde »nårrbåttnåkring» en gång tog slädföret slut, då lålaxborna på återvägen nådde Brahestad, och de måste därför där skaffa sig sommaråkdon.

I slutet av 1800-talet fanns på den s.k. Hemängen en byggnad, som inrymde en separator, med vilken lålaxborna separerade sin mjölk. Från »skumstationen» på Hemängen fördes sedan grädden till det dåtida mejeriet vid Murkais i Mäkipää.

Brännhus för brännvinstillverkning funnos bl.a. på Enges, Haga och Jåfs. Sjudarlador för salpetertillverkning funnos flere stycken i byn.

Fordomdags spelade fisket i ån en viss roll. Ett tingsprotokoll av år 1696 berättar, att lålaxborna enligt länsmannen Henrik Ruuths anmälan satt ryssjepålar i ån, så att »överbyggarne uppom kyrkan icke kunde där framkomma med sina båtar, som likväl nödvändigt är». I ett annat tingsprotokoll från samma tid omtalas, att bertbyborna anhålla, att lålaxborna med dem skulle deltaga i underhållet av en väg, som leder till sjöstranden, »där en del av svaranden hava sina fiskebodar».

Kläderna tillverkades av hemgjort tyg och läder. Av hampa och lin gjordes mans- och kvinnokläder av olika slag för sommarbruk. På vintern användes vadmals- och andra yllekläder, tillverkade av hemspunnet garn av ull från gårdens får.   »Bosoråonin» var ett vardagsplagg,  om användes av både män och kvinnor. Detta plagg syddes för hand i hemmen av ofärgat lin- och hamptyg. På somrarna använde männen ofta »linnböksår». Dessa tillverkades liksom »bosoråonin» av hemvävt lin- och hamptyg. I vardagslag användes av alla »böttnaskåovar», tillverkade av hemberedda kalvskinn eller oberedda hudar. De syddes för hand med skonål och hampsnören. Kvinnornas helgdagsdräkter bestodo bl.a. av »pålkatjåoslar», sydda av vackert randade, hemvävda tyger. I synnerhet de giftasvuxna flickornas kjolar hade bjärta färger.

Bland seder och bruk i det gamla Lålax kan nämnas seden att »supa staffamäss». Byns unga män, »ståopåjkan» gingo under jultredjedagen från gård till gård med kravet att bliva »bistod på Staffamäss». I gårdarna fanns brännvin för helgen, och man förplägade varandra rikligt. Om en »ståoflikko» fanns i gården, bjöd seden, att hon skulle förpläga gästerna ur sin egen flaska, »bjud på staffamäss-supar».   Flaskan förvarades ofta under bolstret i »sengfåotendan». Missbruk av brännvin förekom trots denna sed sällan.

Seden att under påsken bränna halm på kvällarna och nätterna fortlever ännu i byn, likaså seden att vid förlovningar och bröllop »tjat fy brufåltji». Bland gamla, goda seder kunna nämnas anordnandet av »kalas» : »kådankalas», »pässtspikankalas», »tjörankalas», »sjärankalas» m.fl. arbetshjäpstillfällen grannar och gårdar emellan. — Att någon eller några från varje gård varje söndag skulle besöka kyrkan, hörde fordom till god sed i byn. Likaså skulle man åtminstone två gånger om året »ga ti skrift», d.ä. besöka kyrkan för nattvardsgång.

Lålax är en utpräglad bondby, och det sociala livet har rättat sig därefter. Byns befolkning utgöres på få undantag när av självägande bönder, vilka på sina hemman under svett och möda taga näring för sig och de sina ur den motsträviga lerjorden. Under emigrationstidevarvet foro både män och kvinnor från byn till Amerika. Mången lålaxbo skaffade sig pengar till hemmansköp genom flera färder till dollarlandet. Några stannade borta för alltid, men de flesta återvände, trogna sina fäders jord och yrke.

En gammal i bykistan förvarad »Byordning» av den 18 december 1821 ger intressanta upplysningar om byns dåtida liv. Den är skriven med prydlig handstil på tjockt, blågrönt papper och innehåller 16 olika paragrafer med bestämmelser om: 1. Byrådet, som fordom spelade en betydande roll för ordnandet av byns inre angelägenheter, 2. Gärdesgårdars och stängsels hållande, 3. Böter för uraktlåtenhet att hålla stängsel och gärdesgårdar i föreskrivet skick, 4. Led och öppningar på vintervägar, 5. Böter för kreaturens insläppande på besådd åker, 6. Kreaturs insläppande på rågåker, 7. Betesgångens början på våren, 8. Betesgångens början efter slåttern, 9. Vägfördelning grannar emellan, 10. Vad frånvarande från byrådet har att iakttaga, 11. Inhyseshjons intagning på hemmanens marker, 12. Åldermans skyldighet att för byamännen uppläsa Byordningen, 13. Böter för kreatursägare, vars kreatur löpa över inhägnader, 14. Böters utmätning, 15. De utmätta böternas användning, 16. Bestämmelser om Byordningens stadfästelse enligt Kejsarens Höga Befallningshavandes föreskrift. I slutet av denna åldriga skrift ha samtliga byamän ritat sina bomärken.

Ur "Den österbottniska byn" - 1947

Redigerat Elof Granholm 01.05.2014