LOTLAX

Av K.V. Åkerblom

Lotlax by ligger i västa delen av Vörå socken, tre kilometer från Vörå kyrka i nordväst. Byns ägoområde har formen av en triangel, vars bas utgöres av gränsen i öster mot Lålax by i mitten och mot Myrbergsby i söder samt mot Bertby i norr. Spetsen ligger västerut på omkring två kilometers avstånd från Vassor-fjärden. Byns utsträckning i N—S är omkring fem kilometer och i E—W åtta kilometer. Arealen av byns marker uppgår till 21 kvkm. Detta är ganska litet jämfört med det stora mantalet. Intill skattläggningen på 1700-talet bestod Lotlax av 12 2/3, efter den, av 7 2/3 mantal.

Genom östra delen av byn rinner i nordlig riktning en bäck, som tar sin början i skogsmarkerna söder om byn. Den fortsätter norr om byn genom f.d. Petsundet till Torsudds-fjärden. Den lilla bäcken har förut utgjort vattenväg till och från havet för Lotlaxborna. Nu är den sommartid nästan torr. Endast under islossningstiderna är den fylld med vatten till bräddarna. Vid islossningen 1888, den femte maj, hände här en drunkningsolycka. Tre pojkar i Ytterbyn skulle på en flottbro taga sig över bäcken, men kommo alla i vattnet, varvid tolvårige bondsonen Mickel Andersson Kroks drunknade.

På båda sidor om bäcken utbreda sig lerfält, vilka blivit underlaget för ett lönande jordbruk. Leran täcker ett område, som sträcker sig fem kilometer i bäckens riktning och har en bredd av en kilometer, i mitten av byn två. Lotlax by har därför god åkermark. Åkern har utvidgats genom uppodling av kärr och mossar med lerbotten mest i västra delen av byn. Framtidslandet har legat västerut bortom de närmaste skogsbackarna, där vidsträckta torvmarker taga vid.

Sedan äldsta tider har Lotlax by haft rätt spridd bosättning. De flesta gårdarna ha funnits norr och nordväst om Storkull, som ligger i mitten av byn. Intill sista skiftet funnos där hemmanen Åkers, Snickars, Helsing, Kullas och Skata samt i söder Backull. Andra boplatser ha varit Siffris (Sandås) i söder, Slögsbacken i sydost, Blusibacken och Lassus i öster, Ytterbyn med hemmanen Klavus, Huggar och Rännar vid bäcken i norr samt Kroksbacken i nordväst. Vid storskiftet på 1700-talet ha flere utflyttningar skett: Ohls hemmans ena hälft till Leukus i sydväst och dess andra hälft till Västerback; hälften av Snickars längst i väster till Nyback vid skogskanten; hälften av Helsing västerut till Brokull; en del av Klavus västerut till Källkull och en del av »Siffris» söderut till »Sandas».

Lotlax by bestod sålunda på 1800-talet av tio gårdsgrupper. Avståndet mellan de yttersta bondgårdarna var tre kilometer i norr—söder och två kilometer i öster—väster. På 1900-talet ha ytterligare utflyttningar skett, huvudsakligast västerut.

Byn hade länge 16 bönder, under senare delen av 1700-talet 21 och på 1890-talet 40. Sistnämnda tid funnos dessutom ungefär lika många backstugor som bondgårdar. — Redan i början av 1880-talet voro bondgårdarna i byn så moderniserade att endast en (Siffris-Mårtens) hade brutet mellantak, som vilade på åsar. Sex voro tvåvåningshus, de övriga nästan utan undantag en och en halv våning höga, d.v.s. övre våningen hade på långsidan hälften så höga fönster som nedre våningen.

Lotlax by har legat på sidan om den trafik, som genom Vörå längs stora landsvägen strömmat mellan Vasa och Nykarleby. Byn var dessutom genom skogsmark skild från kyrktrakten av socknen och levde därför sitt liv för sig. Landsvägen från Vörå kyrka till Maxmo och Tottesund har emellertid länge gått genom byn. Alldeles oberört av den yttre världen har Lotlax därför icke blivit.

Den nya tiden började på 1870-talet göra sitt intåg i byn, främst tack vare en och annan bonde, som var föregångsman och exempel för sina grannar. Socknens kommunalnämndsordförande och kyrkvärd, Petter Ohls, levde vid ifrågavarande tid i Lotlax. Men han bodde avsides i Leukus och kom därför icke mycket att gripa in i byns öden. En större roll på lantbrukets område spelade ägaren av Slögs hemman, sexman Jakob Eriksson Slögs (f. 1817), som ägde  1/2 mantals hemman. Han höll så stor ladugård, att man bar in mjölk i såar och fattiga kvinnor fingo mjölk som ersättning för biträde i ladugårdsarbetet. Hans gård var också på sin tid den prydligaste i byn.

På 1880-talet blev Daniel Åkers byns föregångsman. Han nybyggde eller ombyggde alla hus på sitt hemman, så att gården i alla avseenden blev en mönstergård. Såväl i fråga om mangård, fähus och stall som jordbruksredskap stod han främst i byn. Hos honom såg man tidigast de nya jordbruksredskapen: rullharvar, plogar, slåttermaskin m.m. En backstugusittare, som i sin ungdom tjänat på Slögs, svarade alltid, då han tillspordes, om icke Åker-Danils gård var förmer än Slögs: Vare nu så först (som hos Slögs). Slögs gård var i hans medvetande utan like.

Daniel Åkers gård blev centrum för byn i alla avseenden. I hans gård hölls den första kursen i kreatursskötsel i byn år 1895 av frk. Aurora Höijer. Lektionsrum var salen i gårdens övre våning, där även kursavslutning hölls.

I slutet av 1880-talet gjorde mejerirörelsen sitt inträde i Lotlax by. Bonden Karl Öling på Nytomt började köpa upp smör och exportera det till Sverige. Denna trafik blev dock icke långvarig. Bonden och lanthandlanden K. H. Kagg i Maxmo byggde ett litet mejeri i Lotlax och placerade i byn en separator, som drogs med handkraft. Det lilla mejeriet stod vid norra sluttningen av Storkull och förestods av Erik Eklund, som därigenom fick namnet »Mejer-Erk». Handlanden Östman i Vassor placerade en likadan separator i byn 1888. »Vem får nu övertaget?», frågade man Mejer-Erk. »Kaggen är nog starkare i ryggen», svarade denne, och så blev även fallet.

Det lilla bymejeriet brann ned vintern 1896, till liten skada för byn, vars bönder i stället började anlita mejeriet i Mäkipä by (i nuv. postkontorsbyggnaden). Tack vare mejerirörelsen kommo alla bönder i byn på bättre fötter. Med större iver än förr grep man sig an nya odlingsföretag, torrläggningar och mossodlingar i skogsmarken i väster. Så företogo lotlaxborna 1896 en torrläggning av Kulmajärvi träsk med en kanal, som grävdes under fyra somrar och blev två kilometer lång.   Vattnet leddes till Vassorfjärden.

En kyttlandsbränning sommaren 1884 vållade en stor skogsbrand, av vilka spåren syntes flere tiotal år efteråt. All skogsmark förstördes från Västerback till Källkull, d.v.s. skogen i nordvästra delen av byn på en kilometers bredd. Byns obesuttna hade därefter under många år tillfälle att från den brända marken hämta ved. Då skogsmarken f.ö. begagnades till kreatursbete, avbetades de årligen uppspirande plantorna så att den grå berggrunden långa tider lyste kal och öde.

Till näringslivets tjänst stodo i Lotlax flere väderkvarnar och tre vattenkvarnar. Ensamt på Storkull stodo fem väderkvarnar, som representerade alla typer: en holländsk tornkvarn, en kvarn som stod på en fot av korstimrat virke, förstärkt med fyllningar av sten (på denna plats står nu folkskolan) och tre kvarnar, som hade kvarnstenarna i undre och hjulverket i övre huset. Två av det sistnämnda slaget ägdes av obesuttna, vilka mot en liten avgift i spannmål målade åt bönderna, de tre övriga ägdes av bönder. Då ångkvarnar inrättades i socknen, stannade kvarnarna i Lotlax, både de på backarna och de vid bäcken. De äro nu alla borta.

I detta sammanhang må även erinras om hantverkarna i byn. Den isolerade byn bestod sig med många hantverkare: två rocksvarvare, två skomakare, två skräddare, två urmakare, flere snickare, en smed, en målare och en garvare. Rocksvarvarna voro bönder och grannar på Skata hemman. Den ena av dem, Johan Skata (»Loftis-Joss») var känd och uppskattad vida omkring i socknen för sina vackra spinnrockar. Han hade arbetat sig upp från obesutten till bonde och slutade sin levnad som ägare till redan omtalade Slögs hemman.

Den ene skomakaren, Erik Svendlin, bodde på Storkull och hade städse händerna fulla med arbete. Bredvid honom satt tidtals även en lärling. Den andre, Dahlman, bodde på Nyback och anlitades i bondgårdarna, där han gjorde skor åt gårdens folk. Det yngre släktet tyckte icke om att han tillverkade kängor med gott utrymme för tårna och ville därför hellre få sina skor gjorda av Svendlin.

Skräddarna, Erik Källroos i Kroksbacken och Åkers-Brit-Lis, hade likaså fullt arbete med att sy kläder åt byns manfolk. Kvinnorna vävde ännu allmänt kostym- och klänningstyger. Ingen köpte färdigt sydda kläder. De två skräddarna torde också ha varit bland de första i byn, som köpte sig symaskin.

Urmakarna i byn hade sin största förtjänst i förfärdigandet av väggur, s.k. visare (väggur utan slagverk) och slagur. En visare kostade endast 8, ett slagur 16 mark. Det tog en vecka att tillverka ett slagur. Det blev icke stor förtjänst för urmakaren, då han därtill skulle bestå allt material: mässing, järn m.m. På 1880-talet gjorde min far sitt sista slagur, som såldes åt bonden Anders Backull. Vid den tiden började utländska fabriksmässigt tillverkade väggur komma i handeln. Den hantverksmässiga tillverkningen blev då icke mera lönande.

Målaren Erik Ingman, som kom till byn omkring 1890, anlitades mest att måla gravvårdar och pränta gravskrifter på dessa. Man hade då mest gravvårdar av trä. Ingman var en mästare att pränta vacker frakturstil.

Smeden Karl Sandås hade även han ständigt arbete i sin smedja. Man anlitade honom vittomkring i socknen. Sonen Karl växte upp vid sin faders sida i smedjan och gjorde sig liksom sin far känd som en skicklig yrkesman.

På 1870-talet öppnade »Aur-Juss» från Bertby handelsbod på Kullas hemman, dit han köpt sig som bonde. Tyvärr började han även sälja öl både till bybornas och sitt eget fördärv. Hans eget folk förföll åt för mycket öldrickande och började vårdslösa hemmanets skötsel. Handelsmannen rymde till Amerika och konkursauktion hölls 1881. Nya försök gjordes senare med handelsbod i byn, fastän med ringa framgång. Byfolket var ännu till den grad självförsörjande, att de från hembyns butik icke köpte stort annat än salt, tändstickor, lampolja, kaffe, socker o.a. smått. Handlandena i socknens centrum, som hade större kundkrets, kunde hålla sig med dyrare varor, redskap av järn o.dyl. Efter några år blev byn utan handelsbod. Därefter gick man över skogen till Jåssis handelsbod i Lålax, så länge den fanns, eller till Lipkins bod vid kyrkåbron, för att köpa det nödvändigaste.

I Kullasgården, den tidigare handelsboden, inflyttade 1882 Lutherska evangeliföreningens kolportör, Gustav Julin från Jeppo. Bonden Emanuel Kroks hade vid en evangeliifest i Vasa hört Julin predika och bjudit honom till Lotlax. Han vann stor tillslutning till sina bibelförklaringar. Det uppstod en evangelisk väckelse i Lotlax o.a. byar i socknen. Sionsharpa började mera användas än psalmboken. Också andaktsböcker av flera slag spriddes i gårdarna, Julin flyttade efter några år bort. Rörelsen fick därefter stöd av prästerna och nya kolportörer. För denna rörelse blev Daniel Åkers gård även en härd. Där höllos ofta bibelförklaringar besökta till trängsel av byborna.

Folkbildningsfrågan kom i början av 1890-talet på dagordningen i byn. Sedan mitten av 1800-talet hade man i Lotlax en fast barnskola och egen skolstuga. Den sades vara den första i sitt slag i socknen. Men i barnskolan lärdes huvudsakligast blott katekes och innanläsning; mera vetande behövdes. Byn hade åtta kilometers väg till folkskolan i Korsby (Koskeby). Vid ett byråd vintern 1891 väcktes för första gången förslag om egen folkskola i Lotlax. De flesta fruktade dock för kostnaderna. »Amerikaänkorna» motsatte sig bestämdast. En bonde från byns utkant vek på hemvägen in i en gård för ytterligare ventilation av sina åsikter: »Ande skåolan kann byr kåst tusen mark», var hans argument mot skolans byggande. Den tiden ansågs en tusen marks utgift stor för en hel by.

Hösten 1893 gjordes slag i saken. Folkskolan i Korsby kunde icke mottaga alla barn, som anmäldes till skolgång, varför man hos kommunen anhöll att få den utvidgad. När detta blev känt, hölls bystämma i Lotlax. Kyrkvärden Daniel Åkers och bonden Mickel Lassus, de två förmögnaste i byn, voro de ivrigaste förespråkarna för en skola i byn. De tillkallade prosten Salomon Hirvinen att tala för saken. Beslut fattades att inrätta egen folkskola. En obebodd bondstuga inköptes vid Nytomt och flyttades till Storkull samt utvidgades med två rum (kök och kammare) på södra gavelsidan. Följande höst, den 29 september 1894, invigdes den nya skolan, som av festtalaren (pastor W. Bengs) betecknades som en lykta på berget.

Följande höst samlade några ungdomar en liten penningesumma (omkring 50 mk) för ett blivande lånebibliotek i byn. S.F.V. bidrog med en lika stor summa. Värdefulla böcker (Topelius' Läsning för barn och Fältskärns berättelser, Melins Historiska romaner m.m.) anskaffades. De lästes flitigt av byns ungdom.

Den första tidning, som jag minnes från byn, var Österbottniska Posten, vilken utkom i Nykarleby. Den spriddes i socknen av apotekaren Joel Salin . På 90-talet samlade den blinde Herman Helsing prenumeranter på Nya Pressens veckoupplaga och på Svenska Österbotten. Senare blev Wasa Posten den mest spridda tidningen i byn. — Tidningsläsningen och brevväxlingen ökade behovet av postgång till byn. Då en postiljon från Maxmo varje vecka körde genom byn, utverkade man hos postinspektören tillstånd för honom att föra en lösväska till och från Lotlax. Hållplats blev Daniel Åkers gård.

Emigrationen bör nämnas. Den tryckte sin prägel på förhållandena både i socknen och byn. Den tog fart först på 1880-talet. Allt, som blev känt om de utvandrade lotlaxborna, vittnade om stora möjligheter att förtjäna pengar i Amerika. Man beskådade med förundran porträtten från Amerika av synnerligen välklädda kända bybor. »Den som finge resa till Amerika», sade Hannusus' Juss, då han betraktade sin fars hemsända amerikaporträtt; dit kom han sig också.

Den stora frågan för de obesuttna var respengarna. Somliga fingo den erforderliga summan på så sätt, att flere bönder tecknade sig som borgesmän på en skuldsedel på ett par hundra mark. Låntagaren skulle sända hem pengarna, så fort han förtjänat så mycket. Tyvärr voro somliga av dessa emigranter icke så skötsamma att de förmådde betala skulden, Många, kanske flertalet, skötte sig däremot bra och flera kommo hem välbärgade.

En märkbar följd av emigrationen var att det blev så stillsamt i byn. Storpojkarna brukade draga genom byn med buller och bång. Nu voro de borta. Väckelserörelsen gjorde också sitt till att ungdomen började uppträda mera hyfsat.

Ur "Den österbottniska byn" -1947

Redigering Elof Granholm 01.05.2014