K Å V I K

 Av Martin Ingo

Kåvik by i Vörå uppges vara den minsta bland byarna i socknen. Bosättningen har inte varit så hopträngd som ofta varit fallet i de österbottniska byarna. Den har varit uppdelad i två sammanhängande hälfter, av vilka den ena hållit sig till en ås, den s.k. Åtjebacken med Nyback längst i norr, Ingo hemmanen i mitten och fyra hemman Bertils i söder invid landsvägen. Åsens sydligaste del kallas Dalen; sannolikt har det någon gång bränts tjära på platsen. Kolstybb, kom ofta i dagen förr, då landen under våren och försommaren reddes för potatissättning. Den andra delen av bosättningen har sträckt sina längor närmare skogsranden åt öster utan att komma intill den utom längst i nordost vid den s.k. Brännan. Efter Brännan räkna vi åt sydväst »Nårrkoll», »Mittjils», Smeds, ett hemman Bertils och Vidd. Någon tid har Vidd varit uppdelat i Stor-Vidd och Lill-Vidd.

Antalet hemmansnummer i byn var och är fortfarande fem i här nämnd ordning: Bertils, Vidd, Månsus, Smeds och Ingo. Antalet hemmansdelar var kring sekelskiftet 22. Dessutom fanns ett s.k. skolhemman, avdelat för folkskolans räkning.

I våra dagar har man svårt att fatta, att den obetydliga bäck, som rinner genom byn, skulle givit upphov till det finska joki i bynamnet Kovjoki. Men självfallet har bäcken varit större och vattenrikare fordom. Ännu på 8o-talet funnos två små vattenkvarnar i bäckens övre lopp. Kvarnarna voro i gång endast höst och vår.

Annars påminner en del namn om den tid, då trakten hörde till skärgårdsområdet, såsom »Sildöurin», Båttholm, Maran. Egendomliga ägonamn äro »Skarpmärrin», »Hinnsfellon», »Skabråotjärre». Inom skogsområdet finns »Sitappin», en mindre tjärn, som var övervuxen med tät starr, »sian», varav troligen namnet (eg. icke starr, utan ängsull, Eriophorum-arter).

Väster om byn ett stycke från landsvägen ned mot ån fanns tidigare, en sumpmark, som särskilt höst och vår helt var översvämmad av vatten. Nu växa där råg, timotej, havre och avbärgningen sker med tillhjälp av maskiner av olika slag, där det förr nästan var omöjligt att komma fram med häst. Ån har blivit uppgrävd och hållits öppen, och sumpmarken har förvandlats till högklassig mark. Torrläggningens välsignelse är iögonenfallande. Närmare landsvägen fanns ett lötområde, som användes till betesmark, med synnerligen magert bete. Kråkris växte på tuvorna. Allt är nu odlat.

Jordbruket var och är huvudnäringen. Länge bedrevs det enligt ålderdomliga metoder, men småningom ha modernare metoder vunnit insteg. Vid sidan av jordbruket idkades något djurfångst med brandgiller, fällor, snaror, tills lagstiftningen förbjöd alla dessa fångstredskap.

Befolkningen har varit starkt religiöst intresserad. Pietismen räknade i tiden en del hängivna anhängare. Ett mindre antal inbyggare har tillhört baptistförsamlingen.

Ett märkligt faktum var, att så gott som alla i byn, både äldre och yngre, voro sångare. Detta kan delvis förklaras av den omständigheten, att psalmsången betraktades som ett mycket viktigt element vid gudstjänster och andaktsstunder. Genom flitigt deltagande i sången uppövades sångförmågan. Självfallet var folkvisan mycket omhuldad, och litet var hade sina handskrivna visböcker. Partier ur Fritjofs saga sjöngos gärna på 70- och 80-talen. En mycket omtyckt sång var Näckens polska exempelvis.

Den gamla skolstugan i Kåvik var riktigt hemtrevlig. Detta var särskilt fallet, om man trädde in där en solig marsdag. Vid långa bord satt den ungdomliga skaran och läste högt, så att taket kunnat lyfta. Ur ljud massan kunde man urskilja de yttersta tonfallen: höga, gälla röster, som återgåvo bokstävernas namn från ABC-boken, och ett par djupa, sträva röster i begynnande målbrott högljutt avverkande partier nr Krönikeboken med dess många hebreiska namn. De sistnämnda alumnerna voro skolans heroer, som med terminens slut skulle övergå till näringslivet och som snart skulle söka tecken till en gryende mustasch. Mellan dessa sysslade en här, en annan där inom kursen, vars grundstomme var Svebilii katekes. Ett avsnitt omfattade lilla katekesen, vars gräns mot hustavlan låg vid »troget hjärta». En besvärlig tröskel var S. Athanasii Symbolum eller »Langtråoin». Där kunde bli trafikstockning på lärdomsvägen för någon dag. Den första anstormningen tog sig någon gång följande form:

Här fordrades åtskilliga omtagningar, innan löpningen blev  någorlunda  ledig.

En del av skolsalen disponerades av läraren för repslageriarbete under lediga stunder. På en hylla låg psalmodikon, som var föremål för allas uppmärksamhet, då den togs ned.

Lärarens lön utgjorde i äldre tid 1 kappe spannmål i månaden per elev och kost i elevernas hem i tur och ordning. Längre fram blev det 2 kappar i månaden, hälften råg och hälften korn i lärarens egen kost. På denna lön skulle en familj med 12 barn försörjas.

Ett intressant drag hos befolkningen var hjälpsamheten. Byalaget var som en stor familj.

De stora högtiderna firades grundligt. Facklor av kådigt tallvirke brändes under julen. Staffamäss gick ungdomen traditionsenligt från annandag jul. Till påsken hörde för ungdomens vidkommande brasorna kvällen och natten före påskdagen samt diverse upptåg, vilka dock i regel voro av det harmlösa slaget. Till johanne möjades hemmen med kvistar av rönn och björk, och konvaljer hängdes på tråd i fönstren. Enris ströddes på golvet, och en större torva sattes framför trappan, som på båda sidorna flankerades av nedstötta ungbjörkar.

Gamla sedvänjor voro länge i bruk. Pingsthögtiden var förknippad med en sådan. Då skulle nämligen byns alla hästar, som inte behövdes för kyrk- eller andra färder, föras på bete till Blomsterängen, byns längst bort belägna samfällda äng. Traditionen kan inte förklara detta bruk. Det kunde förmodas vara dikterat av behovet att skona stråfoderförrådet, som på vårsidan ofta var i knappaste laget. Uteslutet är kanske inte heller, att vi här ha att göra med en rest från heden tid, då hästen betraktades som ett heligt djur. Därom må forskare döma.

Byns självstyrelseorgan, byastämman, har fungerat till våra dagar. Kåvik by har haft två budkavlar, vilka sändes på vandring samtidigt till de olika bosättningsområdena. En tryckt byordning har funnits sedan gammalt och förvaras i bykistan.

Ännu kring sekelskiftet var det vanligt att en skriftskolgången ynglig upptogs i storpojkshopen genom att ställa ett kvantum brännvin till förfogande. Han skulle bestå. När han längre fram antogs »fria visst», d v.s. när man trodde han gjort upp om äktenskaps ingående med sin flicka, avfordrades honom också beståning.

När sista torrhöet togs in och när sista skörden var förrättad, skulle händelsen firas med ett mindre kalas. Det var den bekanta haren, som firades. Glädjen över slutfört arbete fick sålunda en behaglig utlösning i kaffe med dopp och vanligen en sup.

Länge satt övertron i. När en bonde för ett antal år sedan förlorade flere kor, utan att man kunde utreda orsaken, förmodade han, att hans ladugård varit utsatt för attentat från någon avundsman. Han lät taga bort fyllningen från mellantaket och sålla den omsorgsfullt för att om möjligt komma det onda på spåren. — Tidigare voro bröllopen tillfällen, då hämndeakter kunde utspelas av förbisedda rivaler. Under ett sådant var en brud i grannbyn — brudgummen var från Kåvik — utsatt för en allvarsam attack, men hon hade lyckligtvis placerat  en silverslant i  högra kängan  och undgick  därmed följderna av alla anslag.

Utmärkande för befolkningen i Kåvik i våra dagar liksom i angränsande byar äro anspråkslöshet, arbetsamhet, godmodighet, sinne för humor — sund livsföring över huvud. Folkskolan och en ungdoms- och nykterhetsförening arbeta var på sitt sätt. Någon stormande nydaningsanda skall man inte begära av ett släkte, hos vilket konservatismen i fråga om seder och bruk gått i arv släkte efter släkte genom tiderna och envist håller i. Råd till kostsamma experiment har inte heller funnits. Man har kommit sent och försiktigt i gång med nymodigheter — lyckligtvis, var man benägen att säga den tid, då de exekutiva auktionerna voro en ganska allmän företeelse bland bönderna i vissa trakter av vårt land — men man är på väg framåt.

Säregna gubbar och gummor i Kåvik fordom                                                         

»Gråov-Heik» var, som namnet anger, grovt byggd. Tillika var han stark och godlynt. Hans ovanliga kroppsbyggnad ansågs stå att söka i de utomordentliga näringsförhållanden, som han hade tillgång till under de första levnadsåren: modersmjölken. Den flödade synnerligen rikligt, och han hade tillgång till den under flere år, enda barnet som han var.

Längre fram i livet upplevde Heik en lördagskväll, som fortlevat i traditionen. Den tiden var han välbeställd äkta man och ägare till en väderkvarn på backen i närheten av sitt hem. Hustrun hade varit till Vasa och medförde därifrån åt mannen-mjölnaren en pårr brännvin. Heik fick sin kutting och satte sig grensle över en flyttbar bänk mitt på golvet med en stor träkopp framför sig. I koppen slog han en försvarlig sats brännvin, och så skar han sönder en sötsurlimpa i  brännvinet. Under dessa tillredelser sjöng  han  psalmen:

Från Gud vill jag ej skiljas, ty han ej skiljs från mig. Om det blev ett rus för Heik denna välsignade lördagskväll, måste det ha varit ett av de mest godartade av allt att döma.

Vår mjölnare hade en tid en intressant hobby: han var sysselsatt med perpetuum mobile på lediga stunder. Det har sagts, att han var så långt kommen med sin uppfinning, att den bara »jig int». Huru långt andra genom tiderna må ha kommit vid försök att lösa problemet perpetuum mobile, närmare lösningen är  Gråov-Heik lär väl ingen kommit.

»Lang-Heik» åter hade ovanligt långa ben. När han satt i en folksamling, märktes ingenting ovanligt med honom, men om skaran reste sig, stack Heik upp huvudet ett gott stycke över alla andra. När han satt i schäsen på väg till kyrkan, hade han knäna nästan under hakan.

En gång kom bud till gästgiveriet i byn, att guvernören vore att förvänta på genomresa och att hästombyte skulle äga rum fortast möjligt på landsvägen vid Buddhaga-vägskäl, till vilket ställe nödigt antal hästar i förväg skulle föras. Förmodligen inträffade detta under Krimkriget, någon tid före Halkokari-striden invid Gamlakarleby.

Guvernören kom, och under hästombytet hann han taga en titt på den grupp allmoge, som samlats på platsen. Han fäste sig då vid Lang-Heik, som sköt upp ur mängden på ett iögonenfallande sätt. Guvernören uppmanade Heik att demonstrera sina långa ben genom att stiga över gärdesgården i landsvägsdiket.

— »Nå, int je ja no nain hest heldär», svarade Heik utan att efterkomma den höge herrens uppmaning.

Gusta hette en tredje märklig bybo. En granne kom en kväll på besök till Gusta. Denne var vid tillfället upptagen med något snickeriarbete. På frågan, vad Gusta höll på att förfärdiga, fick han som svar:

»E ji pråoststemnindjin i måron, så ja tenkt lag åt me i stör piphovo». Kyrkoherden brukade vid uppbörden av spannmål alltid bjuda på proberare.

De gamlas uttalanden kunde vara intressanta. Betoning och ordurval, bilder, åthävor — allt blev i bästa fall till något alldeles extra.

När lärare Backlund satte upp gångfönster för vädring av skolsalen under kvarterna också under vintern, tyckte en och annan de första tiderna,  att det gick för långt.

— »Hald fast fotosskona din. E gar vedin jär sam på i glasbruk», sade en gubbe till läraren.

Samma man sade en gång till sin brorson, som kom något sent till en begravning kort före jul, då dagarna voro korta:

— »Ha do tenkt vi sko by ga me jusi i hattin jär i da?»

Ljuset i hatten syftar på den lampa, som gruvarbetare i Amerika brukade bära framtill i huvudbonaden under arbetet.

Greta Mårtensdotter Smeds, i dagligt tal kallad Smess-Greta, var född 6 jan. 1841. Fadern var bonde. Om honom finns antecknat i kyrkoboken, att han var skrivkunnig. Greta var den tredje i ordningen bland 12 barn, av vilka dock 4 dogo i späd ålder. Modern dog år 1861. Den tjugoåriga Greta fick då träda i moderns ställe. Greta var genom en i barndomen ådragen höftåkomma halt. Det var helt visst inte någon lätt uppgift att träda i mors och husmors ställe med sex yngre syskon, av vilka den yngsta var 4 år. Men hon var en praktisk natur och uppvuxen i ett bondehem med självhushållningens traditioner i blodet. Hon kände till såväl kvinnans som mannens sysslor och kunde handleda i båda.

Då hennes fostrargärning i barndomshemmet var avslutad, dog hennes elva år yngre syster jämte mannen med tre dagars mellanrum i en tyfusepidemi, efterlämnande tre gossar i åldern 8 till 12  år. Då var ingen annan råd för mostern än att ta sig an sina systersöner. Att fostra och vägleda tre egensinniga pojkar var ingen lätt uppgift, men det gick — med Guds hjälp — skulle hon själv här tillägga.

Greta Smeds var varmt religiös. Hon hade vuxit upp i ett pietisthem. Hennes åskådning var dock av ett mildare slag än pietisternas. Den var mera mänsklig. Johan Arndt och Petter Fjellstedt läste hon flitigt.

Som uppfostrare gav hon ofta sina förmaningar en intressant form. När en av hennes gossar en dag kom hem med en stor, rostig spik, fick han veta, att man inte hade rätt att taga av en annans egendom mera än det, som man kunde lägga i ögat. Då spiken uppenbarligen var för stor, var det ingen annan råd än att föra den tillbaka. Man behöver inte »sveid allt, såm lodit e» var en annan av hennes satser, om någon visade benägenhet för klandersjuka.

Greta Smeds dog vid 80 års ålder. I all sin ringhet och skröplighet var hon i sin omgivning en märklig personlighet. Man kommer att tänka på ordet s a l t i biblisk betydelse inför hennes minne.

Ur "Den österbottniska byn" -1947