K A R V S O R

av Erik Hofman

Ärade läsare, låt oss en högsommardag med bil förflytta oss längs den gamla färdvägen från Vasa norrut genom Gamla Vasa, Höstvesi, Veikars byar i det svenska Korsholm. Vägen leder sedan in på finsk bebyggelse i Lillkyro socken. Den slingrar sig genom ställvis kuperad terräng och vittnar trots nyligen vidtagna uträtningar om att den ej tillkommit i bilismens tidsålder. Vi passera vid Lillkyro kyrka Kyro älv på en träbro, i vars byggande och underhåll vöråborna togo del ända till år 1921, då landsvägsunderhållet övertogs av staten. Ingen brovakt hejdar heller nu vår färd, utan vi fara obehindrat vidare mot skogen mellan Lillkyro och Vörå. Vi tillryggalägga den slingrande och backiga vägen genom skogen, passera rån mellan de båda socknarna och befinna oss inom Vörå sockens gränser. Skogen glesnar, åkrar, ängar och gårdar ligga utbredda för våra blickar. Vi röra oss nu på en mark, vars talrika fornfynd vittna om mångtusenårig bebyggelse. Vi låta fyndplatser som Gulldynt och Lågpeltkangas skymta förbi. Vägen slingrar sig fram mellan gårdarna i Bergby och Koskeby, passerar Vörå å och löper sedan öster om denna i nordlig riktning genom socknens centrum. Butiker, kaféer, hotell, banker och bondgårdar stå här i rad. Byarna avlösa varandra. Miemoisby, Mäkipää (Metjipi) och Rökiö (Rötji) följa i nämnd ordning. Emellanåt se vi en skymt av åns numera blygsamma vattendrag och försöka i inbillningen föreställa oss den tid, då ån var ett viktigt samfärdsmedel i socknen och ända upp till grannsocknen Storkyro i söder. Ännu i slutet på 1600-talet var den farbar med mindre farkoster. Socknens fornnordiska namn syftar även på denna å och motsvarar i nutida språk namnet Hamnå.

På den västra sidan om ån fängslas ögat av den vitmålade kyrkans smäckra, 42 meter höga spira och branta spånbeklädda tak. Den byggdes åren 1626—1627 och är numera den näst äldsta bevarade träkyrkan i vårt land. Norr om Rökiö blir bebyggelsen glesare, samtidigt som slätten på ömse sidor om ån breder ut sig. Vägen följer ån troget åt till Risorkullen, där de första gårdarna i Tuckur by möta. Mittemot på åns västra sida ligger Lålax by. Här var ännu på 1600-talet en hamnplats vid åns mynning i den s.k. Vörå- eller Vörsfjärden. Nu se vi ej skymten av vatten, blott ändlöst vida ängsmarker norrut. Dessa bära dock det betecknande namnet Tuckur-fjärden eller blott Fjärden (»Fjälin»). Ännu vid sekelskiftet lågo dessa marker ofta och i synnerhet vintertid under vatten. Landhöjningen, som i dessa trakter utgör 90 cm på 100 år, har tvingat havet tillbaka och lagt nya områden under odlarens plog. Till höger om vägen ligga gårdarna i Tuckur uppradade på backar och höglänt mark. Gårds- och släktnamn som Ehrs, Grind, Kex (»Rekks»), Skott, Brors återfinnas här sedan århundraden tillbaka. Färden går vidare, och vi äro med detsamma framme i Kovjoki (»Kåvik») lilla by. Gårdarna ligga också här så gott som alla öster om landsvägen, medan den omtalade fjärden utbreder sig låg och flack västerut ända till Bertby, vars gårdar avgränsa synfältet i väster. Mitt genom denna slätt skär ån sin fåra under sin väg längre mot norr. Bertils, Smeds, Vidd, Ingo och Månsus äro här gängse hemmans- och släktnamn av gammalt datum. Åkebacken (»Åtjibakkan») kallas en dominerande höjd, på vilken bland andra byggnader reser sig Ingo mangård i svensk herrgårdsstil. Backen har sitt namn efter en Åke Persson, som 1682 blev bonde på Ingo ödehemman. Härifrån har utgått den kända släkten Ingman med avläggare på olika håll i vårt land.

Vi närma oss nu målet för vår färd, grannbyn i norr Karvsor, vars första gårdar redan synas. Vi se fortfarande intet vatten, utan blott åkrar och ängar och skogen i öster. Vi passera först de 1 kilometer långa Tervlax-ängarna, genom vilka rinner en bäck västerut till ån. Västerom landsvägen utgör denna bäck rån mellan byarna. Här ligger en ensam gård. Den flyttades hit vid det senaste storskiftet, som genomfördes i Karvsor under det första decenniet av 1900-talet. Namnet Tervlax erinrar osökt om det finska Tervalahti (Tjärvik), som minner om den tid, då havet svallade här och tjära utgjorde en viktig handelsvara." År 1671 klagades på landsvägen på detta ställe, som då kallades Tervlax-bron, d.v.s. var en sank och vattendränkt med stockar och kvistar belagd vägsträcka. Nu är vägen här liksom annorstädes fast och oklanderlig. Vi passera fyra öster om vägen liggande gårdar och stiga ur bilen vid den s.k. Bäckisbron (»Betjusbråovin») efter att ha färdats 56 km från Vasa och 10 km norrut från socknens kyrka. I forna dar var en stadsresa ett helt företag. Då fick man skaka en hel dag med häst och kärra. Nuförtiden passeras byn dagligen av 3 linjebilar i vardera riktningen, och på ett par timmar kan karvsorbon bekvämt förflytta sig till Vasa eller hem igen.

*

Bebyggelse. Jag vill nu taga läsaren med på en rundvandring och presentera min födelseby. Jag säger dock genast ifrån, att han inte får vänta sig några märkvärdigheter. Bland de 17 byarna i Vörå finns det både större och märkligare än Karvsor. Om byn så här i högsommarskrud inte är så oäven, kan den dock ej tävla i naturskönhet exempelvis med grannbyn i norr Kaitsor, som med sina lummiga backar och sin växlande terräng anses vara den naturskönaste i hela socknen. Vad storleken beträffar, är Karvsor med sina 8 hemmansnummer en av de mindre byarna. Medeltalet nummer för alla byar belöper sig nämligen till cirka 10. Dessa 8 hemmansnummer utsäga strängt taget endast, att byns odlingar ursprungligen delades mellan 8 bebyggare.

Vad beträffar själva bynamnet vilja språkforskarna tyda det som till ursprunget finskt i likhet med de flesta bynamn i socknen. Det utgör enligt denna tolkning en förvrängning av det finska Karvasaari (Hårholmen). Om denna tydning är riktig, har byn måhända fått namn efter någon här befintlig namngiven holme, förrän fast bebyggelse ägde rum. Kanske den nuvarande »Öjin», byns högst belägna del, ursprungligen hetat Karvasaari. Nämnas må, att närmaste åker med därtill hörande stenbacke norr om Bäckisbron kallas Tarvsor. Det är ett av de få ägonamn med finsk härstamning, som påträffas. Utom det tidigare nämnda Tervlax ha vi norrut i byn en äng, som kallas Surumpi av finskans Surun pää (sorgens slut). Det sista namnet anspelar möjligen på navigeringssvårigheter och deras upphörande under den tid, då farleden gick här. Av dessa finska namnformer att döma ha finnar från inlandet eller »åpp från såoknin» flitigt rört sig i dessa trakter.

Fast bebyggelse i vår by har av allt att döma förekommit år 1300, om icke tidigare. Att denna bosättning varit svensk, närmast från Sverige, kan man sluta sig till av den omständigheten, att med de nämnda få undantagen alla ägonamn äro rent svenska. Att de också till en betydande del äro sjöbetonade, är helt naturligt, då byn ursprungligen varit en utpräglad kust- och skärgårdsby. Hemmanen i byn ha till en början varit 8, som redan nämndes. De ha ursprungligen burit följande namn: Herr, Hofman, Hof (Narvnäs), Kavus, Antus, Toss, Skärper och Perus (»Pärus»). De äro här nämnda i den ordning, i vilken de sannolikt uppstått. Från början av 1800-talet bära de följande delvis förändrade namn: Herr, Hofrnan, Hof, Simons, Antus, Bobacka, Skärper och Södergård. Genom hemmansklyvningar, som nödvändiggjordes genom befolkningens tillväxt och möjliggjordes genom den odlade och odlingsbara markens tillväxt, uppstodo nya hemman, så att slutligen på samma nummer kunde finnas r särskilda sådana. Den första hemmansklyvningen omtalas 1691, då Kavus hemman delades mellan två bröder. Den ena delen började kallas Simons, som slutligen överflyttades på hela nummern. I fråga om de här anförda namnen kunna vi observera, att en del i likhet med Simons uppkommit från personnamn, såsom Antus av Ant (Anders) och Perus av Per. Sådan namnbildning har förr varit vanlig, och benägenhet därför finns ännu i dag. Vid det första storskiftet 1772 voro alla hemman utom of, Skärper och Perus kluvna, så att antalet utgjorde 13. Storskiftet påskyndade hemmansklyvningen, ty redan år 1830 uppgingo hemmanens antal till 32, och detta antal har bibehållit sig tämligen oförändrat till våra dagar.

På »Östär-sidon», d.v.s. öster om landsvägen ligga inalles tio gårdar. De ha alla uppstått genom utflyttning till följd av hemmansklyvningarna och 1700-talets storskifte. Om vi börja söderifrån, ha vi först ett hemman Simons — Handlaris — där köpenskap idkades kring sekelskiftet, men där modernäringen ensam nu utövas.   På Byrkholmen residera två bönder Södergård. I min barndom visades här märket efter ett ryskt sabelhugg i fönsterposten i den ena byggnaden. Båda gårdarna äro nu nybyggda. — På tal om Byrkholmen kallas på ortens dialekt den söta save, som om våren stiger upp i björken, byrtjon. — Sedan följer på torra landet Ånholmen, där innehavare av ett hemman under Hofman slagit upp sina bopålar. En tidigare innehavare, som levde 1796—1875, var ett stort original och lever som »Gambäl-ånhålmarin» kvar i folks minne. Härifrån har utgått den kända ivraren för simsporten i Finland John Hofman. Bakom dessa gårdar i öster ligger en vidsträckt äng, som kallas »Silende», vars namn för tanken tillbaka till den tid, då här var sank och vattensjuk mark. Längre i öster ligger Skogsängen, och sedan följer Maraback-skogen. Väster om landsvägen utbreder sig det s.k. Lötet, vilket före senaste storskifte var delat mellan byns bönder till mulbete. Dessa betesmarker voro då halvt skogbevuxna, men ha numera förvandlats till välodlade åkrar och ängar. Mitt i Lötet ligger en skogbevuxen kulle, som bär namnet »Jeitöurin» (Getören). Namnet förtäljer oss, att platsen fordom varit havsomfluten och betesmark för getter. Lötet fortsätter västerut till ån med den tidigare omtalade Fjärden, som här gått under namn av »Sildöursfjälin» (Sillörsfjärden). Den består nu av låglänta ängsmarker. I min barndom kunde man vintertid åka skridskor här. Öster om landsvägen längre norrut ligger Aspnäs, där en Herr för några år sedan slagit sig ned vid sidan av en Hofman, som tidigare bott där. Efter »Lissbisäng» (Lillbisäng) följer Bobacken (»Båobakkan») med två till Bobacka och två till Antus hörande åboar. Den sista gården kallas Nörrsto. Den nuvarande ägarens farfarsfar Matts Isaksson Antus bröt i slutet av 1700-talet upp stenbackar till åker och reste sig ett äreminne i form av en stengärdesgård »456 alnar lång och 2 alnar bred och hög», som i dag som är vittnar om hans oförtrutna id. Han var också den första i Finland, som år 1804 erhöll Finska Hushållningssällskapets pris, en förgylld silverbägare. Den närmast söderom liggande gården kallades förr Millastu (mellanstuga) och den därpå följande Vistastu, som utgör en förvrängning av vistarstuga, varmed i äldre tider menades dagligstugan i en bondgård i motsats till framstugan, som var och är fest- och gästrum. Väster om Bobacken och landsvägen ligger en höglänt åker, som benämnes »Båojälon» (Bogärdet). Den avlöses av lägre belägen ängsmark, som sträcker sig längre norrut, det tidigare nämnda Surumpi, som övergår i »Grånnvik» (Grundvik) och i väster gränsar till ängar, som kallas Klubben  och Storvik. Här har man enligt traditionen ännu på 1700-talet kunnat ro i båt från Karvsor till Karvat, och här gick på 1500-talet en farled öster om Karvat.

Från vår plats vid Bäckisbron leder en avtagsväg västerut till byns centrala och äldsta bosättning. Denna väg, som anlades av karvsor- och kaitsorborna, omtalas 1694. Den blev mycket anlitad av sockenborna vid deras färder till skärgården och även till marknaderna vid Herrholmen och Kaitsor-bobacken under 1700-talet. År 1745 yrkades på att vägen skulle sättas i körbart skick, ett yrkande, som åtskilliga gånger sedan dess tarvat förnyelse, ty vägen har ännu in på vårt århundrade i synnerhet höst och vår varit i ett miserabelt och nästan otrafikerbart skick.   I vinkeln mellan denna väg och landsvägen ligger byns sista allmänning, det s. k. Svinlötet, där ett bönehus reser sig sedan tio år tillbaka. På Tarvsor-kullen bygger och bor efter senaste storskifte en Hofman. Ett stycke framåt delar sig vägen i den norrut ledande Kaitsor-strandvägen och Karvsor-byvägen, som går västerut. På ömse sidor om Kaitsor-vägen ha efter storskiftet 5 bönder, hörande till Antus, Skarper, Hof och Herr nummer, slagit upp sina bopålar. Vi följa byvägen och stöta snart på de första gårdarna, vilka ligga på en i norr och söder gående höjdsträckning. Söder om vägen ha vi de till Bobacka hörande Lillback och Toss eller Tossus. Här ligger alltså stamgården för detta nummer. Till höger om vägen ha vi först Perus (Södergård) och en bit bakom på »Håmmasbakkan» två bönder Hofman, »Håmmas» och »Nysto». Här är alltså den ursprungliga boplatsen för detta nummer. Norr om den ligger »Härrasbakkan», där Herr-bönderna sedan gammalt haft sin hemvist. Här har enligt sägnen den första bosättningen i byn ägt rum. — Under 1700-talet voro fyra bönder Hofman nämndemän. Om en av dem, Anders Hofman, berättas ännu i byn, att han deltog i slaget vid Storkyro år 1714, blev sårad, men räddade sig från slagfältet och tog sig efter flere äventyr hem till Karvsor. Han var nämndeman 1750—1766. — På den västra sidan, den s.k. Dalaback, går vägen i en brant sluttning ned till en gammal vikbotten och följer denna till en i väster och öster gående höjd, Simonsbacken (»Simosbakkan»), där tre åboar Simons slagit sig ned norr om vägen. De två första gårdarna kallas i dagligt tal »Framsto» och »Bondis», och den västligaste innehaves av en Cavenius, en latiniserad namnform av den gamla Kavus. På den andra sidan om vägen ligger här Kvarnbacken, där numera ingen kvarn, men byns övergivna skolhus befinner sig. Nedanför Simonsbacken stryker vägen förbi Antus gård. Den svänger här åt norr och går genom byns förnämsta åker, som den delar upp i Öster- och Västeråkern. Vägen stiger sedan upp på en ny höjd, Hovbacken, går fram mellan två gårdar Skärper och når sedan de sista gårdarna,  tvenne bönder Hof.

Om vi följa vägen vidare till backens högsta krön, se vi vatten blänka i norr. Där ligger den s.k. Djupfjärden utanför Kaitsor, dit åns mynning numera förflyttat sig. Närmare inåt ligger Karvsor-sundet, nästan igenvuxet. För 40 år sedan kunde man färdas här med båt och fånga fisk. Backen kallas Hovbacken, och på den västra sluttningen ligger en åker, som kallas »Håvi». Namnet anknyter till det s.k. majorshovet. En major Gärdt Schrow, som tjänat sina sporrar i 30-åriga kriget, erhöll 1652 i förläning Karvsor, Kovjoki och Tuckur byar. Han köpte Narvnäs hemman i Karvsor och lät här 1660 uppföra en »kostelig byggning», som förstördes genom brand år 1685. Narvnäs blev sedan det nuvarande Hof hemman, och troligen har namnet Hofman även något samband med detta hov. Ännu i dag visas platsen, där hovet skall ha stått.

Den låglänta marken vid ån kallas »Narvöurin» (Narvören). Söderut ha vi Skatan, Båtsmansviken, Tjäronäs och Södernäs, namn som vittna om att havet gått fram här. Båtsmansviken och Båtsmansgärdet ge en antydan om den tid i slutet på 1600-talet, då Vörå var båtsmanssocken och hade att utrusta båtsmän för krigsflottan. —Tjäronäs, Brännkull, Dalaback och skogsängarna Dalen och Kolbotten erinra åter om den tid, då tjärbränning och koltillverkning var ett viktigt näringsfång. — Här se vi nu den nya kustlandsvägen stryka fram över de sista resterna av »Såndi» ( Sundet) och ån samt förena byn med Bertby i väster och sedan via Maxmo och Kvevlax nå fram till Vasa. Byvägen hit ut är cirka halvannan kilometer lång.

Byns skogsmark ligger i öster. Före storskiftet i slutet av 1700-talet var skogen samfälld egendom. Kommissionslantmätaren Gulli Wislander, som genomförde storskiftesregleringen i Karvsor och större delen av socknen, påbörjade också skogens skiftande. — Denna Wislander var för övrigt bosatt i Karvsor. Han dog 1793, men fortlever i traditionen såsom en herre, den där i sitt övermod någon gång kunde tända pipan med en sedel. Den ena av hans tvenne döttrar gifte sig med Simon Skarper i Karvsor. — Från landsvägen leder två fävägar till skogsskiftena och där befintliga odlingar. Sådana odlingar är »Båomaran», Längskogen, Nyåker, Rålandet, »Rösslon» och långt borta mot Kimo bys marker Högberg. Dessa namn förekomma redan i slutet av 1700-talet. Högberg har sin särskilda historia. Dagsverkaren vid Kimo bruk Isak Pet upptog 1766 ett så benämnt nybygge på byns samfällda utmark. Bönderna satte sig dock på tvären. Det blev rättegång, och slutligen blev nybygget dömt att tillfalla byborna. Det skiftades sedan mellan byns samtliga hemman.

Näringsfång och levnadssätt. Vi ha väl av det föregående kunnat ana oss till att Karvsor är en utpräglad jordbrukarby. Andra yrkesutövare och personer i annan samhällsställning finnas inte. En och annan smed har tidtals sökt sin bärgning här, och en skräddare har funnit en varaktig stad här. Vid sekelskiftet fanns i byn en väderkvarn, men efter mjölnarens död försvann dess pittoreska silhuett ur bybilden. De relativt få obesuttna, som finnas, ha i allmänhet för sin utkomst varit hänvisade till jordbruket. Byn bestod sig en tid med egen handelsman, såsom tidigare nämnts. Han övergav dock Merkurius för att helt ägna sig åt modernäringen. Att andra yrken ej stått vidare högt i kurs, beror väl till stor del på den tidigare starka emigrationen och även på ett visst konservativt inslag i folkets läggning.

Trots denna konservatism är karvsorbon en rätt framstående jordbrukare, och byn har alltid hävdat sig som en bland de främsta i socknen i detta avseende. Lågkonjunkturen på jordbrukets område före det förra världskriget och storskiftet med dess ägobyte verkade hämmande på jordbrukets utveckling. Efter storskiftet skedde en uppryckning, och de goda tiderna under och efter kriget satt ytterligare fart i utvecklingen. De naturliga ängarna och ängsmaskens härjningar, vilka förr voro vanliga företeelser, ha numera försvunnit. Genom tillkomsten av de norra byarnas andelsmejeri i Kaifsor år 1902   förlades tyngdpunkten i jordbruket på boskapsskötseln och kom mjölkhushållningen att spela den förnämsta rollen. De av gammalt odlade sädesslagen, råg, korn och havre, ha under de senaste åren fått en konkurrent i vetet.

Karvsorbons liv av och nära jorden betingas helt och hållet av årstiderna, och rytmen däri är naturens egen rytm. Vintern är den stora andhämtningspausen. Livet i naturen ligger då i dvala, och bondens liv förflyter i ett något makligare tempo. Utom det löpande arbetet i stall och fähus ha männen att under de korta vinterdagarna hugga och köra hem bränsle och foder åt kreaturen samt att på vårvintern köra ut gödseln på åkrarna. I den mån tid och intresse finnas, kan träslöjd till husbehov utfylla tiden för den, som är »slog» i sådant. På kvinnornas lott falla hushållsbestyren, varjämte de mången gång få åtaga sig karlsysslor. Om ledig tid finnes, kan den tillbringas vid spinnrocken eller vävstolen. Tillgången på fabriksmässigt gjorda alster har dock här som annorstädes avtrubbat intresset för såväl manlig som kvinnlig hemslöjd. Sedan byn för ett tiotal år sedan fick elektriskt ljus, behöver man ej längre arbeta i skenet från den öppna spiseln eller en petroleumlampa, för att ej tala om pärtans flämtande låga, med vilken en och annan ännu i min barndom kom till rätta.

Med vårens inträde och livets spirande i skog och mark börja förberedelserna för vårsådden och planteringen, vilka slutföras i början av juni. Efter en något lugnare period på en månad kring midsommaren vidtar den bråda andtiden med höbärgningen. Förr var denna en ansträngande tid, då arbetet började vid 3-tiden om morgnarna. Gräset slogs med lie, medan luften var sval och daggen låg i gräset. Till natten sattes det i hop i små »såtor», vilka breddes ut å nyo följande dag, om vädret var vackert, och före kvällen bars in i ladan med »sviga», en smal och böjlig med en vriden vidja försedd björk, i vars slinga placerades en mansbörda, som på ryggen bars till ladan. Ännu vid sekelskiftet var slåttermaskinen en sällsynthet och en hästräfsa ett okänt begrepp. Höbärgningen avlöses av »stjärantidin», som också gestaltade sig rätt mödosam, så länge allt skulle skäras för hand. Sedan dröjde det förr ej länge, innan det började stiga rök från riorna, och då visste man, att hösten gjorde sitt inträde. Tröskningen var då en omständlig procedur. Sädeskärvarna radades stående i flere lager på spärrar eller s.k. passor. Sedan eldades i riugnen som påminde om en bastuugn, så att röken fyllde hela rian. Därigenom torkades och decinficerades säden i axen. Eldningen motsvarade alltså nutidens torkning och betning av spannmålen. Vid tröskningen, som började vid fyra-tiden om morgonen, medan mörkret ännu svepte nejden i sitt svarta dok, avskiljde en rigubbe den största delen av säden genom att slå kärvarna mot riväggen. Sedan radades de ut på loggolvet och bultades med slagor, tills resten av säden fallit ur axen. Säden rensades och sorterades i kastmaskiner, som drevos för hand. Slagornas taktfasta dunk har nu efterträtts av tröskverksmotorns brummande, och blott i undantagsfall kommer den gamla dammiga tröskmetoden till heders. Ett par motordrivna tröskverk sköter numera om all tröskning i byn. — Efter potatisupptagningen och höstplöjningen ha vi kommit fram till en ny vinter, och därmed är årscykeln till ända.

Karvsorbon är en flitig och ihärdig arbetare, som inte frågar efter åtta-timmarsdagen. Från arla till särla allt efter årstiden är han sysselsatt. Priset måste härvidlag ges åt kvinnorna, vilka utom skötseln av hus och hem deltaga i allt slags utearbete. Alltför ansträngande blir mången gång deras lott, som dikteras av bristen på arbetskraft och lusten att i sparsamhetssyfte komma till rätta med egen kraft på de små hemmanen. Sparsamhet och sinne för ekonomiska ting höra till bybornas egenskaper. De ha uppfostrats därtill av naturen, som är njugg med sina gåvor och i gengäld fordrar mödosamt arbete. Det var denna uppskattning av penningen och lusten att få ihop ett behövligt kapital, som under emigrationens glansdagar i slutet av 1800- och början av 1900-talet drev besuttna och obesuttna, gifta och ogifta, män och kvinnor till det stora dollarlandet i väster. Byn var så infekterad med amerikafeber, att de flesta män av denb yngre generationen voro amerikafarare och att en yngling icke räknades som fullmyndig, förrän han krossat Atlanten. Härvid fullföljdes en tradition med århundradens hävd, som tidigare bestått i att fara till Sverige på arbetsförtjänst. En och annan sökte sig också nu till Sverige, men dessa färder voro ej så lönande som amerikaresorna, varför de ej mera voro på modet. Karvsorborna skötte sig i allmänhet bra där borta, och rätt ansenliga penningbelopp funno vägen hem. De, som hade familj och egendom här, återvände i regeln, men många stannade för alltid borta. Nu är emigrationen praktiskt taget upphävd, men problemet med utkomsten för befolkningsöverskottet återstår. Ytterligare klyvning av hemmanen kan ej komma i fråga, varför lösningen sannolikt måste sökas i mångsidigare yrkesutbildning. Barnbegränsningen är också en lösning, men ingalunda den bästa. Den mentalitet, som i barnrikedom ser ett utslag av ansvarslöst handlande, har dock vunnit terräng också här.

Livsföringen är i vardagslag enkel, för att ej säga torftig. De gynnsamma tiderna för jordbruket ha dock under de senaste årtiondena höjt levnadsstandarden rätt ansenligt. I seklets början fanns det gårdar, där kaffet var en sällsynt lyx, och kaffebröd förekom ej alls. Utom potatis voro blodbröd och kornmjölsgröt stående rätter på matsedeln. Kött, fisk och fett förekommo mycket sparsamt. Endast om sön- och helgdagar och på kalas vankades det bättre mat, såsom korngrynsgröt, pannkakor och köttstuvning eller stek och fruktsoppa. Numera har matlagningen underlättats därigenom, att hällar inmurats vid sidan av den öppna spiseln i de flesta gårdar. Ännu för co år sedan var det brukligt, att skräddare och skomakare köfrimo till gården och av gårdens egna produkter förfärdigade kläder och skodon. Även kvinnornas garderob bestod merendels av hemvävda, slitstarka ylletyger. Nuförtiden ha här liksom annanstädes fabriksalster och konfektionsvaror erövrat marknaden. Många av gårdarna i byn äro nybyggda och i propert skick. Lyckligtvis ha den gamla beprövade stilen och anordningen av rummen i rymlig dagligstuga och framstuga eller kammare bibehållits. Inredningen har genomgående moderniserats på så sätt, att de väggfasta bänkarna och högsängarna försvunnit. I fråga om ekonomibyggnaderna ha ståtliga längor efterträtt de forna små, spridda husen. Bland dessa förekommo här och där under min barndom s.k. sjudarlador. De voro en kvarleva från salpetersjudningens tid, som allt sedan Gustav Vasas dagar och långt in på 1800-talet var en tidtals påbjuden, tidtals frivilligt utövad binäring till jordbruket. Loftsbyggnaderna med sin svale äro likaså ett minne blott.

Seder och bruk. Sytningsväsendet, som i naturahushållningens tid var en lämplig och nödvändig form av avbetalning för den, som övertog hemmanet, är från början av detta århundrade ställt på avskrivning. Hela institutionen blev impopulär på grund av de slitningar och tvister, den gav upphov åt, och man föredrager att sälja sitt hemman för en summa i ett för allt. Sytningstagarna äro ett döende släkte, och det är osäkert, om de flerfaldiga försämringar i penningvärdet, vi nödgats uppleva,  skall kunna ändra detta faktum.

Byns urgamla självstyrelseorgan, dess parlament, har varit byrådet med åldermannen i spetsen. Jag minns, hur ännu i min barndom den konstrikt utskurna budkaveln gick från gård till gård och kallade bönderna till rådslag i för byn gemensamma och vitala angelägenheter. Då skrivkonsten och läskunnigheten blevo allmänna, utbyttes budkaveln mot ett skriftligt meddelande, och numera har den ärevördiga institutionen icke samma anseende och betydelse som förr.

Med de dåliga kommunikationer, som förr voro rådande, levde folket i byarna mera isolerade från varandra än nu. Byn var en sluten enhet, som ofta uppvisade en fientlig uppsyn gentemot grannbyarna. Även ungdomen i byn var hänvisad till sig själv. Inga velocipeder funnos, inga föreningar och föreningshus  existerade. Skriftskolegångna »ståor»-pojkar och -flickor sökte varandras sällskap och samlades i stugorna, där de stundom, om lyckan var god kunde få ställa till dans. Sommartid var dansbanan eller »lavan» den gemensamma mötesplatsen. Brännvin och slagsmål bland pojkarna hörde tyvärr till ordningen vid dessa sammankomster. Det s.k. nattloppet, som bestod i att byns pojkar nätterna kring söndagsdygnet uppsökte flickorna i de loft och kammare, där de hade sin sovplats, är en gammal, svårutrotlig sedvänja, mot vilken prästerna dundrat i predikstolen och som t.o.m. varit belagd med böter. Seden har dock hållit i sig till våra dagar, men har numera kommit ur bruk. När en pojke börjat »fri visst» hos en flicka, ansågos de nästan som förlovade. När kontrahenterna foro till stan för att växla ringar och köpa åt varandra fästegåvor, var förlovningen ett faktum. Vid hemkomsten uppvaktades de av byns pojkar, som bjödos på starkvaror och som läto skotten knalla till de nyförlovades ära.

Ett gammaldags 3-dagarsbröllop är en stor händelse i byn, varom det sedan berättas i åratal. Till »jessbådi» (gästabud), som bröllopet kallas, bjudas folk från när och fjärran och så gott som byns alla invånare. Sommaren 1925 firades ett sådant bröllop på Pottas gård på Skarpers hemman »åpp i byjin».      Bröllopsmorgonen förde brudgummen och hela bröllopsskaran bruden från Bobacka, där hon kläddes i krona och annan grannlåt. Med fiolspelmän i spetsen tågade följet i hopptakt tillbaka till bröllopsgården under ideligt avfyrande av skott. Vigseln förrättades i framstugan, vars väggar voro behängda med alla speglar, som kunde uppbringas, och fransalakan. Ute serverades mat och dryck vid långa bord, och på en enkom uppförd danslave dansades det menuett och moderna danser till sena kvällen. Senare på dagen uppenbarade sig enligt gammal sed s.k. golvståndare, objudna gäster, som ville ha en dans med bruden. Den andra dagen inleddes med ett karnevalsmässigt upptåg, då brudparet i en på hjul uppmonterad ekstock, som var lövad med björkar, fördes från Byrkholmen. Som förridare hade de »tan snöud» själv, klädd i en brokig kavlskinnspäls, med horn i pannan och med en stor koskälla dinglande vid hästens hals. Det skålades enligt gammal ritual med brudparet — i lemonad. Förr flödade brännvinet vid sådana tillfällen, och stridslusten kunde ta sig blodiga uttryck. Så var det, då brudens mor cirka 25 år tidigare på samma ställe firade ett likadant bröllop, varom muntra historier ännu äro i svang i byn.

Kalas av mindre omfattning hållas i samband med läsförhör och vid dop och begravningar, vilka vanligen gå under benämningen »bassöl» och gravöl. Det hör till saken att bjuda på mat och dryck. Förr bjöds det allmänt på brännvin vid dessa tillfällen, men numera ha de blivit nyktra tillställningar Vid begravningar sjunger man ut liket i sorgehuset med ett flertal psalmer, innan locket skruvas fast på kistan och avfärden sker till begravningsplatsen invid kyrkan, där jordfästningen äger rum.

Karvsorbon tycker i regeln om kalas, och han slår sig då lös för en dag för att få träffa folk och inlåta sig i muntert samspråk. Han tycker om skämtsamt tal och kryddar det gärna med. en viss illmarig satir. På huvudets vägnar är han inte sämre utrustad än andra, och byn har sänt ut i världen en del studerat folk, såsom flere folkskollärare, några studenter och högskolebildade personer. Det religiösa intresset är omisskännligt, och mången gång kan man få bevittna hetsiga meningsutbyten i teologiska spörsmål. Karvsorbon tappar dock ej huvudet för religionens skull, utan följer gärna parollen »given kejsaren, vad kejsaren tillhörer och Gud, vad Gud tillhörer». Han följer den officiellt utstakade vägen, och sekterismen har därför ej vunnit fotfäste i byn. Liksom vöråbon i allmänhet är han en flitig kyrkobesökare. Oförglömliga barndomsminnen äro färderna till julottan i den mörka vinternatten med tindrande stjärnor, klingande bjällror, med av brinnande ljus upplysta stugor längs vägen och här och där ett kådigt bloss flammande i snödrivan vid stugknuten. Seden att gå »staffamess» har nu bortfallit. Gifta män och pojkar gingo nämligen »julandra å trädidain» ur gård och i gård och skulle då bjudas på en sup och något tilltugg på varje ställe. Det säger sig självt, att stegen blevo allt osäkrare och att mången kroknade, innan byn var genomgången. Om midsommaren »möjar» man ännu mångenstädes stugan med rönn-, hägg-  och björklöv.

Trots all rationalism och jordbundenhet ligger övertron på lur i sinnet. Man har en viss benägenhet för att anlita kloka gubbar och gummor och tro på deras förmåga att »laga fö fassna å likkråsa» och på magiskt sätt bota ryggskott, stämma blod och befria från annat otyg. Större undergörare ha ej funnits i byn, men väl mindre profeter på detta område. Likaså har man förr gärna anlitat helbregdagörare som kvevlaxgubben och andra självgjorda medicinmän med stadgat rykte framom legitimerade läkare.

I en by lika litet som annanstädes kan man undgå tvistigheter, fiendskap och processer. Sådant tycktes höra människonaturen till. Man lever dock i allmänhet i god grannsämja, och den inbördes hjälpsamheten är påfallande. Man lånar åt och av varandra vid behov, och om någon drabbas av en större olycka genom olyckshändelse, startar man en insamling för att mildra olyckan för dess offer. Den nu moderna talkoidén har gammal hävd i byn. »Tjörankalas», »stjärankalas» och framför allt pärtspikningskalas äro ofta återkommande företeelser. Som namnet säger, bjuds det då på mat och dryck av något bättre slag än vardagskosten. Förr kunde det hända, att ett sådant kalas avslutades med dans för ungdomen.

Vad namnskicket beträffar, voro fadersnamn på -son brukliga ända till slutet av 1800-talet. För undvikande av för växlingar tillades ytterligare hemmanets namn. Om hem manet bytte ägare, kom sålunda den nya ägaren att antag hemmanets namn. En bonde kunde t.ex. heta Erik Mickelsson Herr utan att därför behöva höra till samma släkt som de andra Herr-bönderna. När fadersnamnet bortföll, blev hem mansnamnet tillika släktnamn, och alla till samma hemmans nummer hörande buro samma släktnamn. Vid senaste stor skifte antogo flere nya namn, ehuru en stor de) dock fort farande har de gamla »historiska» namnen.

*

Ärade läsare, vår rundvandring är slut! Jag har försökt, så gott jag kunnat, ge ett begrepp om min hemby. Jag kallar den så, ty här är jag på ett sällsamt sätt mera hemma än annorstädes. Här ha mina förfäder i flere generationer och tallösa andra släktled arbetat, kämpat, hoppats, trott. Här har jag sprungit och lekt som barn, och jag kan se för mig byn ligga där badande i månens silverglans, se röken stiga upp mot den frostigt klara vinterhimmeln, medan hundskall är det enda, som stör stillheten, eller se dimman i den ljusa sommarnatten stiga upp på de flacka ängarna, höra lärkan slå sina drillar i den sommarblå skyn över de grönskande fälten eller höra koskällorna klinga i morgonens stillhet. Jag kan se ett myller av bybor draga förbi, än med böjda ryggar, trötta leder och trötta sinnen i väntan på den sista vilan, än unga med sprittande lemmar, spelande ögon och livshunger i blicken. Jag kan höra det ålderdomliga språket, det naiva, trohjärtade tonfallet, de glada, skämtsamma infallen, de drastiska vändningarna och de häftiga vredesutbrotten. Här har släkte efter släkte i århundraden funnit sin bärgning. Må framtiden för byn och dess invånare gestalta sig ljus och trygg!

Ur ”Den österbottniska byn” - 1947