SIGNE STRÖMBORG
av
Ester Cygnel

År 1948 utkom "Signe Strömborg. En minnesbok". Den redigerades av agrolog Arne Söderström och innehöll en kort biografi över Signe Strömborg av redaktören och den forna arbetskamraten, några av Signe Strömborgs dikter, uppteckningarna "Från Bygd och by" efter meddelanden av häradsdomare Johan Broända och hans hustru samt bonden Matts Björklund, jämte en avdelning: "Hågkomst av vänner". Den ger värdefulla glimtar ur Signe Strömborgs liv och gärning. När nu en levnadsteckning önskats, har det för författaren varit en fröjd att återuppliva minnet av den ovanligt verksamma, stimulerande vännens levnadslopp.

Båklandets lilla Signe

Den för vilken ett båkland för en tid av livet varit ens hela värld — den har visst fått längtan till arvedel och fantasins brokiga bilderbok att titta i. Signe Pamela Strömborg fick en obotlig kärlek till hav och vidder för hela livet. Vistelsen ute på fyrlandet inför havets anlete gav henne ett behov av att alltid ha mycket av himmel och luft omkring sig. Det är något egenartat och patetisk över det lilla samhället ute på sin steniga karga udde. Några få mänskoboningar, sammankurade för att ej vara så bittert ensamma under mörka stormnätter — och högt över dem fyrens höga pelare, vars ljuskägla svepte över havet, kom och gick genom alla dess nätter. Signe Strömborgs farfars far var smålänning, bördig från det svenska landskap, som kanske mest liknar Österbotten. Han var dragon vid Nylands regemente under 1808—1809 års krig och flyttade till Finland, där han blev bofast i Lappträsk socken. Sonsonen Solon Strömborg föddes i Helsingfors 3 juni 1839. Han blev kofferdikapten och sin hustru fick han från nystadstrakten. Amanda Mathilda Vallin hade sjömansblod i ådrorna, konstnärspåbrå ägde hon även, räknade släkt med Katri och Markus Rautio.

När äldsta dottern Signe Pamela kom till världen den 23 mars 1880, bodde familjen Strömborg i Ingermanland. Kapten Strömborgs förordnande sammanhängde med det ryska lots verkets omorganisering. Men redan 1885 hade familjen återflyttat till Finland. Strömborg blev fyrmästare vid Sälgrunds fyr utanför Kaskö — med 1600 mk som årslön. Här bodde familjen till hans död 1899, ute på udden med den stora havsutsikten ständigt för ögonen. När båttrafiken tog slut och fyrens lampa släcktes, flyttade man in i sin kaskögård vid Rådhusgatan. Som en ersättning för det hav de levat inför ute på fyrlandet, målade fader Solon sin verandra ordentligt havsblå.

Hon längtade så brinnande efter kunskaper, den lilla Signe, som växte upp på fyrlandet. Tre yngre systrar hade hon, tre små bröder hade burits till graven. Fyrmästare Strömborg var en tystlåten man, men praktisk och skötsam. Vid sin far fäste sig Signe med hela styrkan av sin varelse. Hon har själv berättat om den salighet hon upplevde, när han lyckligt kom hem från storm och hav en mörk kväll och hon fick borra ner näsan i hans sträva ylleskjorta och riktigt känna, att hon hade honom åter. Mor var livlig och begåvad, hade stor läslust, vilken dottern Signe förvisso hade ärvt. Men det var fadern, som hon knöts vid med de starkaste banden. Hon var pappas flicka i ur och skur.

Vid en kaffebjudning i fyrmästarhemmet gick lilla Signe från den ena av farbröderna till den andra och granskade dem från topp till tå. Så ställde hon sig framför sällskapet med ansiktet strålande av stolt tillfredsställelse: de ä' nog min pappa, som ä' den vackraste av er allihopa!

Efter skolan i Kaskö blev Signe elev i Kristinestads flickskola. Fyrmästarn måste alltmer töja ut på den lilla lönen, som inte ville räcka till för allt. Där flög många brev mellan Signe och föräldrarna. Ur skolflicksbreven kunde man utläsa en mindre vanlig ansvarskänsla och tanke på hemmets svårigheter. Tankereda och begåvning talte de också om. Redan i kristinestadsskolan hade Signe sin framtid klar. Lärarinna skulle hon bli — en folkets lärarinna. Hon hade ej förgäves lärt känna den svenska kustbefolkningen. Dess duglighet, redbarhet och begåvning hade väckt genklang hos henne. Hon ville hjälpa de unga ur deras trånga förhållanden, ge dem kunskaper. Hon visste själv vad det ville säga att längta efter att få lära sig något. Att det kostade på, att det inte precis blev att äta sig mätt alla dagar . . . Nåja, det var det värt i alla fall!

Efter fem år i Kristinestad följde studier vid Svenska fortbildningsläroverket i Helsingfors. Signe jämte sex andra flickor avlade studentexamen som privatister vid Svenska normallyceum år 1899. Samma år dog fadern, men han hann uppleva glädjen att se Signe segerglad i den vita mössan.

Signe fick av fadern en guldring till minnesgåva vid deras sista avsked. Under sin studietid var hon en gång genom penningbrist utestängd från en härlig konsert, som hon tyckte sig just då så nödvändigt behöva. Hon riktigt hungrade efter något, som skulle lyfta och höja henne över vardagsknoget. Så drog hon ringen av fingret. Det var far, som bjöd sin flicka på högtidsstunden, som kom henne att för en stund glömma penningbekymmer och vardagsslit.

Nu var hennes hem ej mera det röda huset med vita knutar ute på Sälgrunds söderskata. Dyningarnas sång, blandad med västerbrottens djupare toner, skulle ej mera ackompanjera deras dagliga liv. Modern med sina fyra flickor flyttade till Helsingfors. Försäljningen av stadsgården gav dem startmedel till ett nytt liv. Med sig till södra Finland tog Signe Strömborg en het och trofast kärlek till svenska Österbotten, en kärlek, som följde henne livet igenom.

Läroår och förvärvsarbete

Efter studieår vid universitetet avlade Signe Strömborg filosofiekandidatexamen år 1906, följd några år därefter av magisterpromotion utan solennitet. Nordisk historia var laudatursämne, vartill kom cum laude i latin och svenska samt approbatur i geografi. Senare tog hon ett vitsord i pedagogik. Under studietiden sysslade hon mycket med förvärvsarbete, nödd som hon var att själv finansiera sina studier. Ivrigt deltog hon i det folkbildningsarbete, vilket ingick i det passiva motståndet mot förryskningsaktionen och uppbars av studenterna. Ibland gick hennes färd över till Sverige och tillbaka med omsorgsfullt gömda Fria ord i bagaget, ofta i studiekamraten John Huldéns sällskap. En tid var hon lärarinna på en herrgård i Nyland, ett år föreläste hon vid Arbetarinstitutet med god framgång. Hon deltog i flera korta folkhögskolekurser. Hennes glada, vänliga sätt och vackra röst kom isen att tina upp hos blyga elever. Sin första anställning fick den unga magistern i St Michel i sept. 1906. Hon skulle undervisa i svenska både vid Alexandra Antells privata svenska samskola och vid finska flickskolan. Då landshövding von Knorring önskade en lärarinna för sin 15-åriga dotter Signe anmälde sig Signe Strömborg och fick uppdraget. Hon lämnades ensam med sin blivande elev i salongen för att de skulle bekanta sig med varandra. Femtonåringen tyckte genast om den unga magistern. — Hon pratade så trevligt och såg trevlig ut i mörkröd höghalsad sammetsblus och med det askblonda håret i en luftig knut på hjässan, skriver Signe von Knorring i minnesboken. När eleven in spe under samtalets gång erfor, att hennes lärarinna ännu ej funnit någon lämplig bostad, och att hennes resgods farit förbi St Michel mot okända öden, ingrep hon raskt. Hon tänkte på residensets massor av rum, för ögonblicket bebodda av tre personer, och ordnade hastigt och lustigt där ett hem för den trevliga magistern. Redan följande dag drog Signe Strömborg högst belåten in i landshövdingsresidenset med sitt återfunna flyttgods.

I minnesboken berättar Signe von Knorring huru hon från första stunden av deras bekantskap tyckt, att Signe Strömborg hade något av festivitas över sin gestalt. De flesta av Signe Strömborgs vänner har vittnat om samma sak. Där hon rörde sig, blev det alltid på något vis högt i tak.

Lilla Signe var med, redan när stora Signe packade upp. Två små tavlor, enkla tryck i glas och ram, behandlades med en särskild ömhet. Ena tavlan var Milles Angelus med de två bedjandes stilla andakt, när de i sitt arbete nås av kyrkklockornas klang över slätten. Den andra föreställde en såningsman, som med hastiga steg och sädesskäppan på armen går över sitt fält och med en svepande rörelse sår sitt korn över den beredda jorden.

— Visade inte de två tavlorna redan mot det allt överskuggande intresset i Signe Strömborgs liv, kontakten med hennes eget bygdefolk och dess dagliga gärning, frågar Signe von Knorring. Vad hon gett blev ju också till ett angelus, som genom de ungdomsskaror hon påverkat med sin rika och ljusa personlighet, säkert kommer att gå vidare som klockklang över slätten.

Så länge Signe Strömborg var i St Michel, bodde hon på residenset och blev vän med tre generationer av familjen. Alla betraktade henne som jämnårig. En sanningssägare var hon som få, det blev både ris och ros utan prut, berättar hennes elev. Hos sig själv särskilde magistern senare alltid två personer: hon var både rektor Strömborg och lilla Innu — turvis. Rektor Strömborg styrde och ställde, förtjänade pengar, arbetade och stod i. Lilla Innu var idel charm, och sina vänners vän. Alla år bjöd rektor Strömborg lilla Innu på utlandsresa. Rektorn var morsk och energisk, lilla Innu ville gärna bli bortskämd och ompysslad. Hon hade kvinnliga svagheter, älskade smycken, alldeles speciellt örhängen, av vilka det ena alltid tappades. När rektor Strömborg och lilla Innu fyllde 50 år, gick budet ut i den stora vänkretsen, att alla och envar skulle begåva lilla Innu med örhängen, så att det räckte för hennes återstående liv. Materialet var ej så noga med, fattigare vänner fick gärna förfärdiga dem själva, örhängena. Julferierna utnyttjade magistern-lärarinnan för att i Gamlakarleby leda en tre veckors folkhögskolekurs. Under Arvid Mörnes tid besökte Signe Strömborg Finns folkhögskola. I Kronoby och Närpes besökte hon Klockars' och Tegengrens skolor. Längtan växte efter att få pröva sina krafter just på det arbetet, fastän en kvinna inte kunde hoppas att få bli föreståndare, på sin höjd andra lärare. En ansökan om andra lärarplatsen vid Pargas folkhögskola avslogs också mycket riktigt på grund av könet.

Men nya tider randades. Svenska Österbottens Ungdomsförbund hade grundat en ny skola av en hittills oprövad typ: en vandrande folkhögskola. Bland initiativtagarna märktes Johannes Klockars, redan känd som ungdomsledare och folkbildningskämpe. Som föreståndare för den nya skolan hade anställts stud. Einar Spjut från Vasa. Signe Strömborg erbjöds andralärartjänsten och den antogs med fröjd, oaktat lönen var hälften mindre än vid den förra tjänsten. Nu var hon inne på den bana hon drömt om redan som skolflicka i Kristinestad. Nu var Båklandets Signe Pamela lärarinna för sin hembygds folk! Och när Einar Spjut drog sig tillbaka för studier, blev mag. Strömborg vikarierande föreståndare, för att året därpå bli ordinarie, när Spjut beslutat sig för att avgå.

Vandringsår i Österbottens svenska bygder

Vem som helst hade inte klarat vandringsårens mödor. Man måste vara van vid hårda nappatag med nordanvinden och ett kargt liv för att stå ut med ständiga förflyttningar under 14 år. Halva året hade man hem och arbetsplats, oftast av primitivaste slag. Andra halvåret låg skolans och ens egna tillhörigheter i packlådor, inväntande en ny destinationsort. Den 1 november skulle skolan uppstå på nytt, få sitt hem i ett annat ungdomsföreningshus. Cirka 14—16 flyttlass åkte upp till trappan, togs emot och utplacerades. Och så stod Breidablick folkhögskola där igen, färdig att välkomna en ny ungdomsskara. Själv hade Signe Strömborg sökt sig en tillflyktsort i en framstuga, ett vindsrum eller någon tom stuga, som hon egenhändigt tapetserat och målat. Närheten till föreningshuset bestämde alltid platsen. I synnerhet under den första tiden uppväckte skolans ankomst en viss uppståndelse. Det var rakt som om en cirkus kommit till byn. Konstigast av allt var, att en kvinna stod i spetsen för det hela. Det passade sig inte alls. När en korsnäsgubbe mötte Signe Strömborg skidande i spetsen för sina flickor, upprörde den ovana synen honom så, att han måste avreagera sig med ett argt: "Hä je riktit så an kan buri spy, tå an sir kvinnfoltje ga åp skiden."

En ständig kamp mot gamla fördomar förestod det unga gardet på skolan, föreståndaren, andra läraren och de två lärarinnorna för handarbete och hushåll. Att skolan skulle göra eleverna högmodiga, lata och gudlösa — det var till en början något av ett axiom i bygderna. Man måste bevisa motsatsen och det ordentligt. Nya rön av många slag gjordes dagligen av eleverna. Magister Strömborg såg från ett angränsande rum en dag en hop flickor flockas kring köksbordet, där några blomkålshuvuden låg. — "Ska di nu va växt så de", undrade en häpen flickröst. En säker stämma avgjorde: "Nää, no je di laga i stan!"

Vanligtvis kallades skolan till en ort av någon ungdomsförening. Blev elevanmälningarna för få, fick ordföranden i föreningen ge sig ut på värvning. Köld fick man vara beredd att möta, både andlig och lekamlig. Stundom kunde termometern visa köldgrader, när eleverna korn för att elda upp lokalen om morgonen. Ofta fick man hålla till godo med 8—9° under lektionerna.

Eleven Ester Åbonde från Bergö berättar: "Ibland började pojkarna elda redan kl. 4 om morgnarna. En del av kakelugnsglöden lades i en gammal gryta på scenen, därifrån drog det alltid. Som en drottning stod Signe Strömborg framför oss i kölden, och man glömde alldeles bort att frysa. Hennes timmar var så intressanta, att man inte tänkte på annat än vad hon berättade om. Som historielärare var hon alldeles enastående. Hon kunde berätta om tider som flytt, så man tyckte sig själv uppleva alltsammans. — — —Jag kommer ihåg en utfärd under skoltiden med Strömborg till en stuga i skären. Vid framkomsten fejdades skärihuset fint och sedan höll Signe Strömborg gudstjänst med oss. Hon talte om praktisk kristendom i livet, den borde mera tillämpas i den dagliga gärningen. Vi borde bli vänligare, mera hjälpsamma mot varandra och efterlikna Kristus. Det var en predikan, som jag aldrig glömmer."

En manlig elev, Erik Nylund, sedermera själv folkhögskollärare, skildrar magistern i Breidablick. — "Man fäste sig först vid, att hon var väl klädd. Hon var rak i ryggen och bar näsan i vädret. Hon var livlig och pratsam, gick aldrig och tjurade. Men hon var mästerlig i att gräla på oss för försummelser. Vi hade respekt för hennes lärdom, hennes erfarenhet, hennes talanger. — — —Hon levde i ett annat stämningsläge än andra människor, ett högre. Hon var inte något vardagens barn. Där hon rörde sig, blev det alltid på något vis festligt. Genom henne fick bygdernas ungdom kontakt med bildning."

Naturlig, glad och vänlig rörde sig Signe Strömborg i sin skola. Hon hade ovanligt lätt att få kontakt med medmänniskor av alla slag. Från alla håll har omvittnats, huru god hand hon haft med sina elever. S.k. pojklorvar, som även ehuru mera sparsamt uppenbarade sig bland hennes elever, tinade snart upp och började visa goda takter. Veterligen hade hon aldrig disciplinssvårigheter. Det, som bar henne över vardagens nog så prövande besvärligheter, var hennes härliga humor.

Hon skildrade en gång drastiskt en påfrestande tid, då hennes värdfolks s.k. bekvämlighet endast bestod av en väggfast stång i ladugården. Dessutom ägde de en synnerligen dådkraftig bässe, som för Signe Strömborg föreföll allestädes närvarande och böjd att uppenbara sig vid minst önskvärda tillfällen. — När nu Innu skulle bege sig ut på stången, fick hon rusta sig som för ett fälttåg, hette det. I ena handen lyktan, i den andra en stadig påk. Och man vet aldrig, varifrån bässen ryckte an! Man undrar huru många stadsfröknar och -herrar med för den delen, som hade uthärdat sådana dagliga klubbekrig.
— — —
Replot 1915.
"Nu blir det väl snart kör-is, när det håller så här kallt. Man har gått över redan. Här lever jag nu i en helt annan värld än ni där i Vasa med teater etc. Kommer just från kyrkan och skall nu bereda mig på ett tal jag skall hålla på ungdomsföreningen i kväll. Får kanske också bereda mig på att frysa ute på verandan och hålla ordning. Kl. 5—12 får jag lov att vara där, så länge mötet varar. Jag har fordrat, att det skall vara ordnat möte med program, ej bara dans. I. skolan går det nog, men man måste ju även inverka på omgivningen, om det skall bli till något. Varje torsdag har jag föredrag för allmänheten och läsafton med téservering. Sist gällde det Danmark och danskarna med bilder och jag läste Andersens En historia från klitterna. Nästa gång blir det om Norge och norrmännen och då läser jag norska folksagor. Det var mycket folk senast: gubbar, gummor, vuxna ungdomar och folkskolbarn."
— — —
(Utdrag ur ett brev till bokhandlare Aina Gros.)

Man undrar ej på, att Signe Strömborg efter ett arbetsfyllt läsår med polisbestyr och allehanda aftnar för allmänheten som påbröd kände sig som ett urblåst ägg, när sommarledigheten stod för dörren. Frikostigt slösade hon med andens håvor, generös var hon även med sina materiella tillgångar och inte längtade hon efter förmögenhet i vanlig bemärkelse. Men hon hungrade efter att "bli miljonär på nya intryck". Det behövde hon bli för att kunna ge, när hösten var inne. Ofta hörde man då hennes belåtna suck: "Huru härligt att få börja igen!"

I en socken nära Vasa hade en äldre kvinna från kommunalhemmet anställts hos Signe som "Mädchen für Alles" den lilla stuga med kök, där hon den vintern residerade. Gumman hade i tiden stått anklagad för mord, men frigivits. Namnet "mörderskan" hade klistrats på henne i alla fall. En smula kusligt lät det, när Signe bjöd på middag och glatt meddelade: Innu är inte alldeles ensam i stugan mera, jag har en mörderska i köket, så jag har hjälp. Men gumman trivdes ej. — "Jär e int na spjällband. Sämre än på fatihuse". Och det var inte bara angående brist på spjällband, som Signe Strömborg fick höra det snart mycket välkända: "Sämre än på fatihuse!" Mörderskan hade även en påkostande vana att dra jämmerliga, utdragna suckar och frambringa stönanden, som vilade all världens ve på hennes grå hjässa. Hon var utrustad med ett särdeles gott humör och en dito humor, Signe Pamela Solonsdotter. Hon fann dock för gott att efter någon tid befria gumman från tjänsten och låta henne återgå till en angenämare tillvaro på "fatihuse".

Magister Strömborg framhöll ofta belåtet, att man skulle vara uppvuxen i skären som hon, van att kämpa mot vindar och vågor — då står man ut med ett och annat i livet sedan.

Läxor förekom åtminstone ej under Breidablicks tidigare vandringsår. Elevmaterialet var den tiden mycket ojämnt. Alla togs emot som nått stadgad ålder. Rektorn hade den goda pedagogens förmåga att få alla med sig. Den enda verkliga svårigheten hon ställdes inför var — att hon var kvinna. Och det dilemmat fick hon ju lov att dras med. Men hon hade sin goda utbildning, sin starka tro på uppgiften, hon hade något väsentligt att säga och hon sade det vältaligt och medryckande. Så överlägsen hon än var, förstod hon sina medmänniskor, ville bli deras vän och blev det också i de flesta fall. Lättsårad var hon alls inte, skrattade bort många tråkigheter. Hon fröjdades åt hurtigt folk med rappa tag. En gång underhöll sig Signe med en gamlavasamor med en osedvanligt stor barnaskara. — Det var väl ett fasligt tungt göra att föda en sådan mängd till världen, sade hon medlidsamt. Men där vilade inga bekymmer över flerbarnsmamman: "Nå, he va bara in å ut he, som tå karperöbåoan slår tegle . . ."

Ibland hade Breidablick inbjudits till en ort, där man fick börja med att skapa ordning på ungdomshemmet, avstyra ideliga danstillställningar m.m. Det kunde även gälla att motarbeta lönnbränning m.fl. skötesynder på orten. I en bygd fick magister Strömborg t.o.m. ett hotelsebrev. — "Hör du, Strömborg, du skäller på oss, men ja ska säj dej, att vi ä bra folk, å nog ska vi få live ur dej, för värre ryssar ha vi tagi live åv . . ." Fortsättningen var i så råa ordalag, att den må förtigas. "Strömborg" bodde lyckligtvis på vinden i en gård, där det fanns tre skyddskårister, så hon kunde vara relativt lugn.

Alla vedervärdigheter glömdes för glädjen över den ungdom, som bildade Breidablick. Signe Strömborgs bästa ämnen var historia, litteratur, svenska och geografi. Undervisningen meddelades främst i föredrags- och samtalsform. En håg för vidare studier väcktes bland eleverna. Skolan började få motta syskon och släktingar till elever, som tidigare besökt den. Från en enda gård hade man sju elever under tre års tid. De blev fullmäktigledamöter, ungdomsledare, folkskollärare m.m., de forna gossarna. De lät sin skolas föreståndare höra, att hon var "rätta kvinnan på den rätta platsen". Och hon gladdes, kände att hon behövdes. Breidablick har förliknats vid en väckarklocka, som slog alarm i bygderna.

Den grundtvigska folkhögskolan älskade Signe Strömborg för dess ljusa gudstro och glädje. Någon annan riktning inom folkhögskolan kunde hon då inte tänka sig. — Morgonandakten höll Strömborg gärna själv och utförde den utomordentligt väl, skriver Arne Söderström i minnesboken. — Hon var sin egen klockare och med ljudlig röst tog hon upp psalmer och sånger, överhuvud var sången alltid en betydelsefull faktor i skolan.

Flerfaldiga fester anordnades med eleverna och man övade grundligt. Ibland åkte hela skolan ut på resa. Då hade man ofta en fest med i bagaget. När år 1918—19, karbidlampornas och knapphetens mödosamma vinter var förliden, bar det av norrut. I svenska skolan i Uleåborg hölls fest. Och så fick man uppleva en forsfärds oförglömliga äventyr bland skummande virvlar. Ett år fotvandrade Breidablick med Strömborg i spetsen i Ålands blommande sommarfägring. Soiré gavs för badgästerna i Mariehamn. Ingenting var omöjligt för Breidablicks tappra ungdomar.

Magister Strömborgs rika kunnande och goda talanger togs mer och mer i anspråk vida omkring. Det var rent av som om man glömt, att hon "bara var en kvinna". Det kom ständigt kallelser att hålla föredrag, att recitera. Hon var mycket uppburen som föredragshållare. Hennes publik följde ivrigt med från början till slut. Den vackra distinkta rösten bar med lätthet och hördes över hela lokalen. Sina ämnen tog hon från närmaste håll: ungdomsproblem, hemspörsmål, en författarbiografi, ett skede ur Finlands historia. Förmåga att ge ris och ros utmärkte henne alltjämt. När hon t.ex. talade över ämnet hemkultur, kom hennes frispråkighet förargelse åstad på flera orter. Själv hade hon en märklig förmåga att inte fästa sig vid de ovädersmoln, som kunde segla upp på hennes horisont. Lättstött var hon ju minst av allt. Förargad kunde hon bli, gräla gjorde hon med schvung. Sur och långsint var hon aldrig.

Åtminstone en gång träffade henne dock en avskjuten pil mitt i hjärtat. Signe Strömborg hade i unga år fäst sig vid en högt begåvad man. Han var kommen ur en lika karg och fattig omgivning som hon själv. Också han hade fått slå sig fram genom sina studieår med egna krafter, var som hon van att bära bördor. Samma okuvliga längtan efter kunskap hade båda burit på, de hade haft mycket gemensamt. Men Signes båkland hade dock givit henne något för hela livet: oförglömliga skönhetssyner. Och det fattiga hemmet hade blivit kärlekens grogrund. Huru länge Signe Strömborg bar på sin ungdomskärlek, vet bara hon själv. Men redan hunnen till de senare åren, fann hennes ungdomsvän för gott, att i sitt första skönlitterära arbete måla en hånfull vrångbild av henne, som givit honom ungdomskärlekens sköra gåva. Det blev så ovanligt tyst kring Signe, sedan hon sett den bilden. Skämtet dog på hennes läppar och det glada skimret av odefinierbar festivitas hon förde med sig — det bleknade och försvann helt för en tid. De av vännerna, som mötte henne den tiden i Kronoby tyckte, att hon på något vis blivit utbytt mot en mera sliten och bleknad upplaga av sig själv.

Signe Strömberg brukade förlikna de fasta folkhögskolornas föreståndare vid prostar, som tronade på sina sköna och bekväma boställen, medan hon själv var en fattig kolportör, som frysande färdades från bygd till bygd. När föreståndartjänsten vid Kronoby folkhögskola blev ledig efter Einar Spjut 1922, Signes forna kollega vid Breidablick, sökte hon densamma — inte utan tvekan. Hon blev antagen och skilsmässan från hennes hjärtebarn Breidablick stod för dörren. Under 14 år hade hon vandrat med Breidablick från Korsnäs i söder till Munsala i norr — 14 lyckliga år, sade hon själv. Minst av allt hade hon riskerat stelna i sina former. Det hade gällt att varje år forma skollivet efter en ny orts möjligheter.

Fasta punkter i en rörlig tillvaro

Signe Strömborg hade tre systrar i Helsingfors, med vilka hon delat det oförgätliga barndomshemmet på fyrlandet utanför Kaskö. Med dem stod hon i ständig kontakt. Själv kände hon sig som en äkta österbottning, trivdes i slättlandet och förekom mest där, när hon inte var på resa.

En fast punkt blev gården vid Fredsgatan i Vasa. Den ägdes och beboddes av fröken Venna Jakobsson, som tidigt mist sina föräldrar och vant sig att stå på egna ben. Hos henne hade Signe både husrum och hjärterum. Där stod "Innus heliga staplar (böcker), får inte röras" — mycket i vägen för andra gäster och illa tålda. Där hade hon säng och sin bestämda plats vid bordet. Där var hon oavbrutet lilla Innu. Rektorn hade ledigt och vilade sig efter terminen. Värdinnan kom och gick ofta med en kaffepanna i handen. Utan varsel brukade ett par av Vennas överdådiga klasskamrater störta in från landet. Glassvridning kunde igångsättas med sedermera åboprofessorn knotande vid veven: "Sabla helotgöra" — Innus smittande skratt och obetalbara historier bidrog till trevnaden.

Den sorgfria samvaron i Vennas gästfria hus upplöstes, när värdinnan gifte sig. Vid bröllopslunchen väntade man, att Signe Strömborg skulle tala. Men på vännernas fråga kom det vemodiga svaret: "När har du hört hustrun tala på mannens begravning?" Men också det nya hem vännen bildade med sin kusin Karl — förvaltare på Åminne historiska gods i Salo -— blev för Signe Strömborg en kär viloplats vid vandringsvägen. Där upplevde hon många sköna sommarveckor i gamla vänners sällskap.

Flera jular firade Signe Strömborg eller rättare lilla Innu hos Hanna Julin i Replot. Hos vännerna ute i skärgården stod barndomshemmet klarast för minnet. Där berättade hon om båklandets lilla Signe, som så brinnande längtade efter kunskap och vetande. Där besökte hon sina "barn" från vandringsåren med Breidablick. Mycken värme och glädje vilade över dessa möten.

På Vörå apotek var Innu också välkommen, när hon steg in till den stora glada familjen. Och hon var en stimulerande gäst. När husets äldsta döttrar i sinom tid grundade filialer av vöråhemmet, blev Signe även där en efterlängtad gäst. Det var inte alltid så gott att halva året vara hemlös. Febril och sjuk dök Innu en gång upp i Vörå. Mässling! Hon isolerades i en av apotekets mindre byggnader. Trafik med matbrickor upprätthölls genom ett fönster. Efter några dagar uppenbarade hon sig sittande på trappan med sina dynor och filtar. — Hur mår du nu, Innu?, hördes en sällskapssjuk flickröst från apoteksbyggnaden. — Som ett fattighushjon i solskenet, ljöd sjuklingens svar.

Bland "Innus asyler" fanns också det stockholmshem, vars härskarinna var den färgrika Delsbostintan, alias doktorinnan Gawell-Blumenthal. Där var fastslaget en gång för alla, att Signe Strömborg skulle ha säng, portnyckel, tillträde till skafferiet samt frihet att komma och gå efter behag. En härlig tillåtelse för den, som ständigt fått rätta sig efter klockan. Med Delsbostintan gjorde Signe en gång en sommarresa till Hälsingland, där stintan uppträdde på en hembygdsfest. Ett fint och uppskattat extranummer blev Signes berättelse om folket i Österbotten. Det roade hälsingegubbarna, när hon sade sig redan märkt, att de mycket liknade hennes österbottningar.

Man gästade också en stor bondgård i Delsbo, där hemfolket först tyckte det var liksom litet "ugsamt" med den främmande rektorn. Men bäst det var, satt den finländska gästen mitt i familjekretsen och förtäljde om skyddskår och lottor i Finland. En mera intensivt lyssnande publik hade hon kanske aldrig haft! Då och då hördes morfars inpass: "dä va e trevliga männischa, ja kunna sitta hela nätta å höra på'a!" Skolpojken Pelle uppmanades gå till sängs, men vägrade blankt. Det här var ju den mest spännande saga han nånsin hört! Av tant Signe fick han vid avskedet Fänrik Ståls sägner, som blev hans käraste bok. I fäbodarna högt uppe i bergen fick Signe sju hurtiga fäbodstintor i sju små stugor till vänner. — Alla lika betagna av hennes ljusa och flärdfria personlighet, skrev Delsbostintan efteråt. Och fortsatte: "Ja, hon hade många vänner i alla kretsar här i Sverige. Tillgivna vänner, som beundrade och höll av henne. Hon tog emot och hon gav med samma öppna, frimodiga sinne och levande intresse för sina medmänniskor. Det var hennes stora charm."

Ett andligt hem fick Signe Strömborg hos Kulturella Ungdomsrörelsen i Sverige. Harry Holthagen, nybliven sekreterare i föreningen, berättar i minnesboken om sitt första möte med henne på båten till Mariefred och Nordiska (allsvenska) ungdomsledarekonferensen där i augusti 1919. Holthagen trodde Signe vara — Selma Lagerlöf, där hon stod omgiven av kända finländska ungdomsledare. Det misstaget var upptakten till en livslång bekantskap. Vid konferensen i Mariefred höll Signe Strömborg ett föredrag: Finlands krig i diktens belysning. Holthagen skriver i minnesboken: "Hon gjorde det med en sådan brio och värme, att det väckte allmän uppmärksamhet. I fråga om ungdomligt sinne, förmåga att umgås med ungdom och att tala med friskhet och värme var hon sannerligen den verkliga Selma Lagerlöf vida överlägsen." Signe medverkade gärna inom Kulturella Ungdomsrörelsen i Stockholm, utbytande erfarenheter och inspirerande samarbete. Hon var med vid Ålands stora sångfest 1922. Med ett dussin K.U.R.-are fot vandrade hon käckt omkring i öriket, när festen i Mariehamn avblåsts. I KUR:s 25-årsskrift har hon bl.a. skrivit "Några ord till ungdomen av i dag." Två rader lyder'

"Livets konst är leva själv och liva,
värme taga mot och värme giva."

Den 14 dec. 1945 — några dagar före sin död — frågar Signe Strömborg Holthagen, vad han ansåg om balternas hemsändande. I brev från september samma år talar hon om världsläget och skriver: "Så länge makterna bara tala om straff och vedergällning, blir ingenting bättre. Så länge felet endast sökes på ett håll och ansvarigheten för vad som skett likaså och kärlek och vilja att försona inte finns till, kan ingenting bli annorlunda."

En ny skola och äntligen ett eget hem

Hela sin själ hade Signe Strömborg lagt in i arbetet vid Breidablick. Månne inte i alla fall "den frysande kolportören" rätt ofta känt arbetsglädjens och framgångens lycka värma skönt inombords trots dragiga och kalla lokaler. Nu skulle hon stanna på sin skola. Och framför allt — nu fick hon det efterlängtade egna hemmet, som minsann inte skulle ligga i packlådor mera. Kontakten med Breidablick ämnade hon alltid hålla fast vid. Ända till sin död var hon också ordförande i dess elevförbund, saknades nästan aldrig vid årsmötena. Nu var det endast den nya rektorns flyttlass, som knakade in på skolgården i Kronoby. Skolan mötte fix och färdig med tradition och plöjda tegar och mag. Klockars porträtt i festsalen.

Något enigt val hade det visserligen inte varit, när Signe Strömborg utsågs till skolans chef. Naturligtvis hade den gamla visan uppstämts om olämpligheten av en kvinnlig rektor, "som ju på intet vis kunde ha samma auktoritet som en manlig". Alla de lysande Breidablick-åren med Signe Strömborg som skolans föreståndare jävade dock ett sådant påstående. Vald blev hon, men misstämning spökade länge nog omkring henne. Dock skulle hennes glada vänlighet förjaga den. Anpassningens svåra konst hade hon till fulländning lärt sig under vandringsåren.

Den fina kultur och hemkänsla, som Signe lyckats ge alla sina olika breidablickhem, den fick nu riktigt blomma upp i Kronoby. Men där fanns en granhäck, som hon omedelbart fick ett ont öga till. Fri horisont var ett absolut villkor för trivsel, van vid havsvidder från barnsben som hon var. Då jag råkade ringa upp henne strax efter flyttningen och frågade, huru hon hade det, kom svaret: "Som ett lik i en gransal!"

Den, som inte känt Signe Pamela, hade förvisso förfärats. Sedan skolans styrelse tagit ställning till frågan och expert tillkallats, höggs "gransalen" ner tillsammans med diverse annat "skymmande". Först då började rektorn trivas. Signe Strömborg älskade i allmänhet inte skog och träd. — "Där står de och tisslar och tasslar och kommer sig inte ur stället, sade hon ofta", och tittade ringaktande på trädstammarna.

Kronoby folkhögskola, Österbottens äldsta, hade alltid haft gott namn om sig. Nu kom Signe Strömborg med sin rörlighet och vitalitet, sin stora skatt av erfarenhet, sin värme och kultur. Livet vid skolan, lektionerna, alla fester för allmänheten fick ett tillskott av lyftning och kringsyn. Snart insåg alla, att den nya rektorn var en tillgång. En välkommen gäst blev hon i hemmen, när hon tittade in, ofta för att uppteckna minnen från svunna tider.

I sept. 1923 skriver Signe till sin goda vän Aina Gros i Vasa ett brev om sina blommor och vardagsbestyr. Lycklig berättar hon om sina skärblommiga underverk till nejlikor, sina otroligt flitiga Lisor, sin amaryllis med fyra eldröda liljor och sina himmelsblå lobelior i kruka. Potatis och morötter har hon redan skördat. Undsets Kristin Lavransdotter har hon läst högt med ett par gäster, "den finaste bok jag läst". Annars har hon nästan börjat tänka på norska och kallar sin katt Nisse "den lille pene frassen min" och försäkrar den vara "den gjæveste frass i Nordanlanden". Hon har kokat sylt och saft i långa banor. — Man kan nog komma till Innu nu, utropar hon stolt och skulle önska se "hela högar av Grosar" som sina gäster. Till rödfärgningen av en stuga i grannskapet har hon bidragit och fröjdas åt effekten. — Nu tittar den så glad fram bakom tallarna.

Signe Strömborgs bjudningar var ofta uppfriskande "annorlunda". Hon kunde inbjuda ogifta damer till "gammalpigsafton". När hon sänt ut kallelse till "gubbafton", förmäler ryktet, att många pannor rynkades hos de bättre hälfter, som skulle stanna hemma, medan en skock glada gubbar förväntansfullt drog i väg mot folkhögskolan. Ibland kunde Signe överraska med ett festkväde, t.ex. när surkakskalas anordnats hos lärarinnan Ruth Hannus.

"Matvrak har bildat en inre ring / omkring alla möjliga läckra ting — ——"

I april 1925 gick Signes gamla mor ur tiden. — När man som äldre förlorar sin mor, så känns det, som om ingenting i världen kunde fylla hennes plats. Ingen har känt ens liv och intresserat sig så för en, till och med förrän man blev född. Det är, som om hela ens barndom, som medan hon levde ännu kunde vara så närvarande, nu skulle vara nästan utplånad. Ingen frågar mera innerligt och personligt efter, om Innu är våt eller torr om fötterna, om hon är sjuk eller frisk, ledsen eller glad, skriver Signe i brev till Aina Gros.

I juli samma år var Signe Strömborg i samband med Marthadagarna på Åland också ute hos sina fastrar i Korpoström. De bodde i egen villa, byggd på gamla Korpoströms mark, som ägts av hennes farfar (född i Lappträsk) och senare av hennes farbror. Här vandrade hon på sina fäders jord, här såg hon den oförgätliga faderns initialer ristade i berget med årtalet 1853. Man seglade ut till Fagerholm, där den ståtliga, stränga farfar varit tullöjtnant och först bott i det urgamla gula tullhuset med sin lilla rundnätta hustru, bagardottern Ulla Sohlman från Helsingfors och sina tre pojkar Karl Augustin, Birger och Solon. Signes faster Aina föddes sju år efter Solon, som såg dagen i Helsingfors, där farfar hade egen gård vid järnvägstorget. År 1925 höll Signe Strömborg tjugufyra föredrag i Åboland. Hon blev småningom en av Svenska Föreläsningsbyråns mest anlitade och mest omtyckta krafter.

Under en lång tid och ända till sin död var Signe Strömborg ordförande i Kronoby Marthaförening samt länge ordförande i Garnlakarleby Martha-distrikt. Kvinnornas och hemmets sak låg henne alltid varmt om hjärtat.

Hennes krafter togs även i anspråk av Kronoby Lotta Svärd. Under frihetskriget sysslade Signe Strömborg med understödsverksamhet. I Tammerfors träffade hon sin efterträdare vid Breidablick skolrådet E. A. Mitts. De konstaterade att de båda vuxit upp på båkland med en fyrs höga skepnad över sina huvuden och samma blekvioletta flora över lekens marker. Stupade låg i gator och gränder. Tammerfors var ännu en dödens stad. Men Signe sade efteråt, att hon aldrig fått sin odödlighetstro så stärkt som just där.

Under de första majdagarna i Viborg gjorde Signe och hennes petalaksflickor succés med sina mackor — riktigt smör, sill och potatisskivor på. Två smörgåsar per man, åtgången fantastisk. Tvätt mottogs i mån av tid. I Viborg stod det glada mötet med vasavännen Venna Jakobsson, sanitetslotta i Vasa Bataljon.

I nykterhetsarbetet gav Signe Strömborg gärna hjälp och stöd. I Finlands svenska folkhögskollärarförening var hon tidvis styrelsemedlem, en populär gestalt på dess möten. Hennes penna var ofta i verksamhet. "Klinga visa och sjung fiol", tonsatt av Litenius-Snåre, skrevs till en närpessångfest och sjunges mycket, stämningsfull som den är. Tidigt gav hon ut en liten lärobok i välläsning, som utkom i flera upplagor.

Biografin Anders Svedberg, en folkets man utkom till Anders Svedberg-jubileet i Munsala 1932. Den har rönt uppskattning för sitt sakliga innehåll. Berättelsesamlingen Från bygd och by utgavs samma år. Enaktaren Liljekonvaljen från Kronoby trycktes i en årgång av Svenska folkskolans vänners kalender. Hemkultur, en liten broschyr — utgiven på Frams förlag i Vasa — åstadkom en smula förargelse på sin tid. Under årens lopp läste man i press och tidskrifter Signe Strömborgs artiklar om folkhögskolan, marthaproblem, hembygdsvård m.m. Hennes inlägg i dagens frågor var intresseväckande och personliga.

Signe Strömborgs 50-årsdag inföll den 23 mars 1930. Österbottningen inledde hyllningarna dagen förut med följande "betydliga" trumvirvel:

"En av Svenskfinlands mest bemärkta kvinnor, rektor Signe Pamela Strömborg, fyller i morgon den 23 mars 50 år. Utrustat med ett mångsidigt intresse och en rik begåvning, en sällsynt stor viljekraft och en enastående arbetsförmåga har magister Strömborg gjort en omätlig och bestående insats i folkhögskolans och det fria bildningsarbetets historia. — — —

Med Breidablick vandrade hon från socken till socken under hela 14 år. Under ferierna ledde hon de av härvarande Svenska föreningen anordnade folkhögskolekurserna i Karleby, Nedervetil, Terjärv och Öjan. — — —

Hon har gjort alla bygdens kultursträvanden till sina. Hon är den entusiasmerande ledaren i ungdomsrörelsen, i Martha och Lotta. Som en verklig Lotta Svärd kom hon med mat och uppmuntran till österbottningar i fält, vilka med värme minns hennes modiga fosterländska gärning."

I Snåres bageri förbereddes födelsedagen. Jobbet där resulterade bl.a. i alla tiders vetebrödsgubbe, om inte precis i kroppsstorlek så nära på. Det ord, som bäst karaktäriserar den glada födelsedagsfesten, är säkert gamlakarlebybornas favoritord betydlig.

Från Sverige hämtade Signe Strömborg med sig idén till Mors vila. Den blev också verklighet på Kronoby folkhögskola. Trötta, utarbetade husmödrar, som kanske aldrig upplevat någon semester, fick under 10 sommardagar gå till färdigt bord och lägga sig till ostörd vila. Huru lycksalig Mors vila tedde sig för en gammal mor vet den, som hörde hennes glada, tacksamma röst: ja' ha' vari i himmelen —  — —. En dag under vilans första sommar kom Signe och hälsade på sina skyddslingar. Hon föreslog, att envar skulle ta till orda och berätta litet om sitt liv och sina erfarenheter. Själv inledde hon underhållningen med sannsagan om den lilla flickan på fyrlandet i Kaskö. Hon, som så brinnande längtade efter att få lära sig något, men som redan tidigt förstod huru mager fars börs var. Hon skildrade sin skoltid i Kristinestad, huru det kändes, när kängorna ibland var både si och så och vätan kom in genom tårna. Om någon tant frågade, om man ätit middag, så kunde man bara inte säga som det var alla gånger. Hon hade ju kunnat tänka något förklenande om Signes älskade pappa fyrmästare. Han strävade och arbetade, men fick inte alltid pengarna att räcka till. När försändningen hemifrån dröjde, så måste man bara vara hungrig någon dag.

På Mors vila satt man gripen och förstod så innerligt väl. Där satt bland de andra en mor, som hade 16 barn. Hennes man hade själv skjutsat henne den långa vägen hemifrån. På Signe Strömborgs fråga huru han riktigt tänkte reda sig med den barnaskaran i tio dagar, svarade han lugnt: "Nå, jag får väl stå ut i några dar, jag. Mor skall hålla ut i åratal." Den 75-åriga fru Slotte efterträdde Signe Strömborg som berätterska. Nu var det om ett hem under gamla tider, som man fick höra. Inte flyttade sonen eller dottern ur hemmet, när de gifte sig, som nu för tiden. De stannade, de behövdes. Hemmet växte och växte. Sängplatser fanns — t.o.m. bakom den stora ugnen.

Till Signe Strömborgs kronobyhem hörde Greta Sandbacka, ett trofast stöd i alla skiften. Om det gällde, kunde hon t.o.m. kommendera rektorn själv. — "E menstjon hem", hördes hennes röst, när hon kom utifrån byn. "Menstjon" var rektor Strömborg. När denna hade ebb i sin kassa, vilket inte var någon ovanlig företeelse, kunde man se dem båda tåga till banken. Där skrevs det både tvärsöver och långsefter. Greta hjälpte sin fröken på många vis.

Stilla föll skymningen på i Signe Strömborgs ovanligt verksamma liv. Som man finner av hennes sista brev till H. Holthagen, ruvade hennes tankar över världsläget under det sista skedet av hennes liv. Det var fimbulvinter över landet. Arbetet i Kronoby folkhögskola hade tidvis varit inställt. Till några kurser hade nästan endast kvinnliga elever infunnit sig. Tunga hade tiderna varit för envar, alldeles särskilt för den, som känner kraften långsamt ebba ut och inte kan vänta någon vårtid i livet mera. Något betryggande för sina sena år hade Signe Strömborg inte lyckats samla. Lönerna var små den tiden och folkhögskolans lärare hade ej fått sin pensionsfråga ordnad. I gamla vänners lag hade Signe ibland skisserat upp en och annan lustig "plan för Innus ålderdom". Man förstod, att frågan var aktuell — och oroande. Hennes hälsa hade också försämrats. De gamla frågorna vadan och varthän trädde i förgrunden. Och hon slöt sig allt mera inom sig själv.

Så fick hon gå bort, medan hon ännu var en levande människa. Det var den sista stora gåva livet gav henne. En av vännerna skriver i minnesboken: ett livets söndagsbarn som hon var, hade hon farit mycket illa av ålderdom och krämpor.

Signe Strömborg kan inte kallas en ensam människa, ehuru hon kanske kände det så i sitt livs skymningsstunder. Kring sig hade hon ständigt ungdomen. Och varje hösttermin strömmade barn och barnbarn till Signemors skola.

Själva döden blev henne blid. Måhända anade hon skuggan, som föll över vägen. Men i sitt livs sista timmar tänkte hon på att förbereda en julfest, att tända sina ljus och fröjda sitt skolfolk.

Så ristades korset över rektor Signe Pamela Strömborgs namn den 19 december 1945. Österbottningen talar om de oslitliga band, som fäste Signe Strömborg vid den österbottniska kustbygden. Tidningen påminner om den brinnande håg med vilken hon upptog arbetet i nystartade Breidablick år 1908. "Hon var med nästan överallt, där det gällt att föra fram folkbildning och hemkultur. Intet var främmande för hennes rörliga intellekt. Sällsynt skickad var hon för kallet hon valt i unga år. Många elevgenerationer och stora kretsar andra medborgare skall bevara Signe Strömborg i ljust och aktat minne."

Julannandag ägde Signe Strömborgs griftefärd rum. Folkhögskolan fylldes av f.d. elever, marthor, ungdomsföreningsmedlemmar, representanter för olika sammanslutningar, idéfränder, personliga vänner. På den plats där hon hållit sina inspirerande tal i festsalen var ett altare rest för den vita kistan. Rofylld och harmonisk flöt Järnefelts Berceuse från Helmer Staffans' violin. Mitt hjärtas hem reciterades, dikten som den bortgångna en gång skrivit med tanke på sin död.

"När det kommer en gång, det mörka skepp,
som skall föra mig bort härifrån,
och den nalkas, den stund, då jag lämna får
det liv, som jag fick som lån,

då längtar jag ej till en yppig kust
med palmers vajande rad,
till pärleportar och murar av guld
i en strålande, gyllene stad.

Ej längtar jag bo uti paradis
bland blommors ljuvliga doft,
där frukter hänga i tusendetal
under grönskande trädens loft.

Ty det sista, som står för brusten blick
blir ett fattigt och stormpiskat skär
med en torftig och naken stenig strand,
mitt hjärta är hemma där."

Efter jordfästning i kyrkan gick färden till gamla begravningsplatsen. Signe Strömborg jordades sida vid sida med Fredrika Juvelius, Runebergs Frigga, vars kärlekssaga hon så vackert skildrat och vars grav hon haft för vana att vårda och ofta pryda med liljekonvaljer. Själv hade hon önskat sig den platsen, kanske mest för att sorlet från ån i vårtid ljöd däröver — svalt och nynnande. Måhända som en avlägsen hälsning från böljebruset kring hennes barndoms Sälgrund.

Signe Strömborgs käraste ägodel var en tavla av kaskömålaren Sundeli. Den bar namnet Fyrljuset och dominerade hela rummet den fanns i. Man fick genast havsstämningen emot sig. Den sökande ljuspelaren glittrande över mörka vatten. Den hade otaliga gånger lyst Signe och hennes far hem till Sälgrund i sena kvällar. Den var betecknande också för Signes liv — kanske alldeles speciellt under kolportörstiden vid Breidablick. Hon bar också sitt fyrljus fram genom mörkret i bygderna, bar det med ivrigt, oförfärat och varmt hjärta.

Ur ”Finländska gestalter X. Fin kultur och folklig" 1971
Scanning och redigering Elof Granholm 25.11.2013