Det katolska kapellet i Kaustby och första kyrkan i Övervetil

Perho åstränder har i tidernas tider varit betesmarker för havsstrandborna, först för nedervetilbor och sedan - när strandlinjen flyttade sig till Karleby - för karlebyborna. Uppmarken beboddes om somrarna av vallande "säterjäntor". Hur har namnet kommit till i vårt språk? I forntyskan har vi ordet Kent, som först betydde en lös kvinna, men sedermera en kvinna i allmänhet. I fornnordiskan har vi den i formen g e n t a, men här motsvarade den en gift kvinna, kvinnan i allmänhet och halv vuxen flicka.

I Kaustby, i centrum av kyrkbyn är byn K e n t a 1 a, som har bevarat den gamla forntyska formen och tillagt ändelsen -la, som betecknar bysamhälle. Även den fornnordiska formen har varit i användning. Orten har även kallats G e n t a 1 a. Vederbörande myndigheter, som införde namnet i jordaboken på slutet av 1500-talet, har inte känt till namnets ursprung, utan skrivit det till G e d d a l a, som närmelsevis motsvarade dåtida uttalet på svenska. Finnarna använde fortfarande formen Kentala.

Att forntyskan har varit i användning må här nämnas. Vid byn Kentala gör ån tvenne tvära böjningar efter varandra utgörande en Z kurva, som i forntyskan kallades "W e k a". Så kallas den även n y v  e  k  a - veas. Finska språket är ju bland berömt för att det har bevarat eller "försvarat låneorden såsom djupfrysta". Så har det även här varit fallet. Dessa ord härstammar från de tider då tyska Hansan behärskade skinn- och fiskhandeln här uppe, ungefär mellan 1100-  och 1400-talen.

Katolska kyrkan var mån om sina barn och därför byggdes här ett kapell   tillägnat  Sanct Jacob. Det var troligen bara ett sommarkapell. Backen,  där  kapellet stod, kallades Kapellbacken, Kappelinmäki. När roteindelningen infördes år 1733 införlivades kapellets forna plats med torpets ägor och torpet kallades Capellbacken. Vid Veas, på andra sidan om ån, reser sig en brantstupande ås, som kallas "Temppelinharju”, till minne av att kapellets vigda altare ömsom har stått även på denna sida. Sådana flyttbara altaren kallades Capella.

Efter år 1520 fick dock kapellet förfalla, ty den påtvungna lutherianismen och dess kyrka var fattiga och kunde inte bestå själasörjare till uppmarkerna. Kronan ville dock ha fast bosättning på upp- och ödemarkerna. Så hade Kaustby redan omkring år 1550 hela 15 skattebönder. Vetil och Röringe tillsammans lika många. Halso och Perho var ännu utan bosättning. Men efter c:a 100 år var även dessa avlägsna trakter så mycket befolkade att det år 1636 blev fråga om att bygga en kyrka för Karleby uppmark.

Kaustbyborna tog det för givet, att deras kapellplats skulle bli platsen för den nya kyrkan och började självmant med kyrkobygget. Övervetil var icke nöjd med detta, utan även Vetilbyn började med kyrkobygget nedanom den plats, där nuvarande kyrkan står - eller närmare bestämt - vid norra hörnet av nuvarande kyrkogården.

Smålänningen Peder G a l l e hade blivit kyrkoherde i Gamlakarleby storförsamling, och han kunde inte gilla dessa dubbelbyggen utan bestämde, att den by, som först behöver vigd jord till begravningsplats, får kyrkan. Nu har det varit en urgammal tradition, att en nybyggd kyrka behöver en skyddsande och det skall vara ett oskyldigt barn, som först begraves under kyrkogolvet och barnets ande skall skydda kyrkan både andligt och materiellt.

Nu hände det att ett barn dog i Kaustby, men vetilborna stal barnet om natten och förde liket till sitt kyrkobygge och jordade det där, samt sände genast ett ridande ilbud till kyrkoherden. Denne kom omedelbart och välsignade stoftet. När barnet var vigt i jorden, kunde kaustbyborna ingenting, utan deras kyrktimmer forslades till Vetil och kyrkan blev färdig år 1639. Denna händelse gav upphov till smeknamnet "ruumhin varas" för alla vetilbor i kaustbybornas mun. Naturligtvis har vetilborna försökt bagatellisera saken och vrängt hela historien så, att det skulle ha varit ett zigenarbarns lik, som det varit fråga om.

Men man kan fråga, vilka galningar och varför ett zigenarlik? Ett sådant skulle det aldrig ha kunnat bli fråga om i detta fall.

Historieforskaren och vetilbon, magister O.W. Kankaanranta, som i ett kortregister har infört alla som fötts i Övervetil, Halso, Perho och Kaustby efter 1549, sade till mig, att huvudmannen i likröveriet var Gabriel Olofsson Torp, gift ned Karin Mattsdotter Wirkkala. Genom hustruns förbindelser till Kaustby hade Gabriel god vetskap om händelserna där och han kunde handla snabbt. Om honom vet man bara att han var en krånglig människa och blev en gång bötfälld till kyrkan, för att han munhöggs med en käring på kyrkvägen.

Denna röverihistoria har haft vittgångna följder. Förhållandena mellan Kaustby och Vetil har alltid varit tvära. Förr i världen samlade sig de unga om söndagskvällarna vid sockenrån Veiskonluoma vid Byskata bara för att slåss. Det är en viss spänning ännu mellan grannarna, fast den har flyttats till en ädel tävling i idrotter och materiellt framåtskridande. I alla fall har man lagt särskilt märke till, att förhållandet till svenska grannar alltid har varit fredligt och gott från båda de tävlandes sida.

Ilmari Wirkkala

Ur ”Släkt och Hävd nr 5/1963”

Scannat och redigerat Elof Granholm 14.11.2013