|
MARIA BERG — PALI-MAJA
En österbottnisk allmogeskaldinna i förra hälften av 1800-talet
av Johannes Åbonde
En älskelig vän uti världen jag har,
den jag håller hjärteligt kär,
jag aldrig förglömmer den vännen så fin,
förrän man till graven mig bär.
Rent hjärta i bröstet jag hyser och bär
förutan all falskhet och list;
så länge som blodet i hjärtat är varmt,
så har jag på kärlek ej brist.
- - - - - - - - - - - - - - -
Denna folkvisa är säkert en gammal bekant för de flesta av läsarna. Sedan ett 30-tal år tillbaka har den ofta stått på våra. blandade sångkörers program, och vid flera sångfester har den varit ett uppskattat nummer. Professor Otto Andersson upptecknade melodien 1907 efter en person, som hört den i sin hemtrakt Gamlakarleby. Rätt många äldre personer i svenska Österbotten och körsångare landet runt känna till att visan är författad av folkskaldinnan Maria Berg eller Pali-Maja, en för 100 år sedan i Närpes och kringliggande socknar i södra Österbotten känd skaldinna och barnalärarinna. Om man undantager hennes hemtrakt, finnes det blott en liten del av den nulevande generationen, som närmare känner till denna märkliga allmogekvinna och hennes efter omständigheterna rätt rika produktion. Dock voro hennes litterära alster allmänt kända i landsändan för hundra år sedan. Många av hennes sångbara visor — som t.ex. den anförda — levde då på allmogens läppar eller funnos präntade i flickornas vishäften. Att alstren av Maria Bergs penna nådde stor spridning och blevo i bästa mening populära bland allmogen, framgår av följande exempel. Då intresserade studenter och folklivsforskare på 1870-talet företogo en inventering av folksånger, melodier, sagor och äventyr i svenska Österbotten, så kunde man på vitt skilda orter göra samma uppteckningar av Pali-Majas visor. Däremot hade man delade åsikter om vem som författat de olika visorna. Så var fallet med Maria Bergs kända B r ö l l o p s v i s a.
Kom, stanna, goda vänner,
och hör uppå mitt tal!
fast jag ej alla känner
i denna bröllopssal,
så vill jag er påminna,
vad fröjd i himlen är,
att ni det vill besinna,
och hålla Jesum kär.
- - - - - - - - - - - - - - -
Vi spela och vi dansa,
men tänka ej uppå,
vad fattig' själen felar,
när hon skall hädangå.
- - - - - - - - - - - - - - -
I Nykarleby-trakten gjorde man gällande, att denna visa var skriven av den där som folkskald mycket kända byskolmästaren Erik Olin från Socklot by. I en anteckning om visan tillägga dock upptecknarna, att flera med varandra överensstämmande uppteckningar i Närpes vederlägga detta påstående. Pali-Maja skall ha sjungit den för första gången på ett bröllop någon gång före kriget 1808—1809, där kyrkoherden i Närpes, prosten Hägg, var närvarande. En gammal man i Yttermark har berättat mig, att hans morfar och mormor voro närvarande vid detta bröllop och att visan och framförandet väckte stor uppmärksamhet bland gästerna. I min barndom sjöngs den av äldre personer rätt allmänt till en variant av en melodi, som nu ingår i »Österbottniskt bondbröllop».
Vår uppmärksamhet har här riktats på en österbottnisk allmogekvinna under en gången tid. Vi skola här tillsammans försöka frammana en bild av denna kvinna, som på sin tid förmådde en om ock enkel form av poetiskt intresse att spira och växa fram hos vår svensk-österbottniska allmoge. Kanske skall det lyckas oss att förläna bilden av henne en smula liv genom att låta hennes egen stämma, sådan den ännu ljuder i de bevarade dikterna och visorna, tala till oss.
1882 utkom på Wasa Tryckeribolags förlag en samling av Maria Bergs folkdikter. De hade samlats och med varsam hand avslipats av dåvarande studeranden Isak Eriksson-Smeds och dr Oskar Rancken och av den förstnämnda försetts med en kort levnadsteckning över författarinnan. Denna lilla samling ligger i huvudsak till grund för denna framställning. Endast på några ställen tillägger jag uppgifter, som man ännu för ett par årtionden sedan kunde erhålla av äldre personer i den trakt, som var hennes egentliga hembygd.
I inledningen till levnadsteckningen framhåller Isak Eriksson-Smeds, att man i allmänhet har den uppfattningen om den svenska österbottningen, att han är »synnerligen materiel och realistisk till sitt lynne samt att den åldriga egendomligheten och det poetiska intresset hos honom helt och hållet tillbakaträngts». En sådan uppfattning om honom hyser man också i vår tid åtminstone utom själva landskapet. Och dock bottnar detta omdöme i en alltför ytlig kännedom om honom. Den svenska genomsnittsösterbottningen av i dag är till det yttre stel och otillgänglig, men detta är blott ett skenbevis för att han också till sitt inre vore okänslig och att vekare ackord icke funne genklang hos honom. Den guldgruva, som svenska Österbotten alltid varit för upptecknare av folkpoesi och icke minst -musik, tyder på att han i detta avseende blivit felbedömd.
För att återgå till Maria Berg som representant för folkdiktning bör det framhållas, att hon på sin tid ingalunda var den enda företrädaren; man kunde räkna upp ett tjugutal andra personer, som odlat denna allmogekonstart, om de också inte gjort det i samma omfattning och med samma framgång som hon.
Maria Berg föddes den 10 december 1784 i ett fattigt men barnrikt allmogehem i Pörtom. Hennes far bonden Johan Uppgård var född i Pjelax by i Närpes. Han gifte sig med bonddottern Anna Margreta Uppgård i Pörtom och blev tillsammans med henne ägare till halva Uppgård hemman. Vid delning av hemmanet föll det på Johan Uppgårds lott att flytta ut till en äng, som kallades P a 1 i. — Maria Berg är också mest känd under namnet Pali-Maja, vilket namn uttalas med det för bl.a. de sydösterbottniska dialekterna utmärkande s.k. tjocka l-ljudet. — På äldre dagar råkade fadern ut för en olycka, som nedsatte hans arbetsförmåga. Han blev nu svarvare. Han tillverkade knappar, som såldes åt en handelsman i Gamla Vasa. Som en följd av ringaktning för det nya yrket och familjens storlek uppkom då ett ordstäv, som man ännu kan få höra: »Dadd svarvar å Nänn svärtar, ätt (av barnen) sorterar, ätt polerar å e tridi räknar elv knapp åp dusine», eller som det heter i Pörtom »på dusine».
Nio av barnen nådde hög ålder. De flesta flyttade bort från Pörtom och bosatte sig i Närpes, Övermark och Lappfjärd. Alla blevo duktiga människor och männen dessutom skickliga yrkesmän. En brorson till Maria var den namnkunniga smeden, gjutaren och urmakaren Jan-Erik Hedman i övermark. Poetisk begåvning har icke varit sällsynt i släkten. Pali-Majas släkt är nu vitt förgrenad, och bland nu levande ättlingar kunde man nämna flera påfallande musikaliska personer, en riksdagsman och en religiös författare och väckelsepredikant, vida känd också utom hemlandets gränser.
Under uppväxtåren fick Maria försörja sig på egen hand. Hon hade tjänst hos bönder på olika orter. En tjänare hade den tiden en föga avundsvärd ställning. En gång tog hon anställning hos en bonde i Yttermark, men råkade få ett elakt husbondfolk. En kväll fick hon tillsägelse att i ett ohyggligt regnväder gå till skogen för att söka gårdens kor. Hon sökte hela natten, men kunde inte finna dem. Förbi av trötthet och missmod skall hon på morgonen ha satt sig på en gärdsgård och sjungit en visa om sitt stränga husbondfolk.
- - - - - - - - - - - - - - -
När bonden går att lega sig piga eller dräng,
den bästa kilmössan han månde utåt vänd!
Han visar sig ödmjuk för dig och för alla,
liksom han hade ej lever eller galla.
Han lovar att vara uppriktig och bra,
men om han det håller, det får man bli var!
- - - - - - - - - - - - - - -
Vid 18 års ålder begynte Maria hålla skola. Detta blev hennes främsta sysselsättning livet igenom. Hon vandrade med sin skola från by till by och lärde det uppväxande släktet läsa samt förde det efter tidens sed in i religionens värld. Då hon senare kom att bosätta sig i Rangsby i Närpes, blev det byarna i norra Närpes och de närmaste byarna i Korsnäs, som hon kom att betjäna med sin undervisning. Hon skall ha hållit en mönstergill ordning i sin skola och förmått inge respekt. På sina lediga stunder hade lärjungarna föga lust att vara ute. De sutto hellre inne och läste och begrundade de verser, som lärmor själv präntat på papper eller griffeltavlor och satt dem i händerna.
Maria Berg hade som rätt ung en fästman, vilken hon f.ö. tillägnat ett par av sina kärleksvisor. Denne svek henne emellertid, och vid 35 års ålder inträdde hon i ett olyckligt äktenskap, som hon sedan ofta fick ångra. Hennes man, smeden och båtbyggaren Matts Berg i Rangsby, var hemfallen åt ständigt bruk av rusdrycker och skall enligt Smeds ha fört ett »liderligt och lättsinnigt liv». Hennes diktning bär flera spår av den sorg och det elände, som hon fick pröva på i detta äktenskap. I dikten B ö n o m t r ö s t o c h h j ä l p klagar hon sin nöd för pastorn i församlingen. Den på sin tid av allmogen uppmärksammade F y l l e r i v i s a, som man på grund av innehållet och det vulgära språket ogärna citerar, bekräftar det upprörande förhållandet i hemmet. En gång infann sig länsman Holm i hemmet för att göra utmätning för mannens krogskulder. Pali-Maja skall då ha lagt fram visan S m ä d e s å n g, som länsmannen skall ha fått syn på och läst, varefter han djupt rodnande rivit sönder papperet. Ett par strofer ur den mustiga visan anföras här som prov.
I Närpes finns en ulver stygg,
som Holmen heta må,
och var han slår sin' ramar in,
där gör han djupa sår.
- - - - - - - - - - - - - - -
Den fattige så plågar han,
som fan han plåga' Job;
den rika han väl gästa kan,
som dricker kaff och todd'.
Maria Berg dog den 11 oktober 1867 efter att, som hennes levnadstecknare säger, länge ha längtat att få skiljas från jordens jämmerdal, där hon utstått så många mödor och försakelser under sin långa levnads skiften.
Innan jag övergår till att ge några andra prov på Pali-Majas diktning, skola vi se, vilka förutsättningar hon hade för att dikta och vilka inflytanden, som kunna ha påverkat hennes författarskap. Som barn hade hon besökt byskola endast en kort tid. Hon föreföll skolmästaren brådmogen, varför han fick anledning att förvisa henne från visdomssätet. Blott tre dagar besökte hon skriftskola, men blev efter särskilt prov för den undervisande prästmannen förklarad vara den bästa av årets skriftskoleungdomar. Med hennes skrivkonst skall det ha varit si och så. Med präntade bokstäver tecknade hon ned sina dikter på lösa pappersblad. Någon kunskap om skiljetecknens användning hade hon inte heller. Stroferna nedskrevos som löpande text liksom psalmerna i psalmboken. Versraderna åtskiljdes med lodräta streck. Allt detta vittnar dock blott om otillräcklig undervisning. Vaken och begåvad var hon och utrustad med en livlig och rik inbillningskraft. Den poetiska väckelsen skall hon ha erfarit som ung under vistelsen ute i naturen, där hon kände sig bäst höra hemma. Uppfattningen om meter och rim hade hon förvärvat i psalmboken. Dr Rancken anmärker, riktigt nog, att hennes alster ej kunna bedömas med konstpoesins måttstock. För att de skulle vara annat än enkelt konstlösa var hennes andliga värld för begränsad och ensidig. Den var fylld endast av det innehåll, som på denna tid stod allmogen till buds. Allt andligt inflytande förmedlades i en trångbröstad religiositets tecken. Av de 44 dikterna i den nämnda samlingen finnes det blott 6 alster, där hon icke rör sig på eller ideligen återkommer till det bibliska området. Hon gjorde berömvärda ansatser att i sin diktning frigöra sig från den i vers svårbehandlade dialekten. Hennes insikter i språkläran voro för svaga, för att icke folkmålet på ett störande sätt skulle färga av sig.
Ett besök i Stockholm, som Maria företog med en av de många allmogeskutor, som ännu på denna tid regelbundet voro i trafik på nämnda stad, kom att bli av en viss betydelse för hennes fortsatta skaldskap. Om detta besök berättar lektor Laurén i tidningen Ilmarinen bl.a.: En fin herreman skall ha kommit fram till skutan och frågat efter smör. En av besättningsmännen ger ett nekande svar, men upplyser mannen om att man i stället har en sångfågel ombord. Pali-Maja kallas upp på däck och sjunger ett par av sina visor. Följande dag infinner hon sig på inbjudan i den förnäma herremannens hem — man har gissat att det var skalden Franzén. Sedan hon där för en skara församlade herrar föredragit några alster, blir hon mycket uppmuntrad och får mottaga en mängd böcker — förnämligast dikter. Dessa bli säkerligen flitigt lästa, och i själva verket märker man på en del av hennes dikter, att hennes ordförråd riktas med många nya ord.
Rancken och Smeds ha försökt gruppera dikterna efter innehållet. Indelningen upptar Historiska sånger, Tillfällighetsdikter av glad eller sorglig anledning, Sånger om naturen, Sånger om kärlek, Lärodikter och straffkväden, Sånger för barn och Bibliska och religiösa kväden. Denna indelning är dock föga motiverad.
På tal om Pali-Majas besök i Stockholm och det inflytande, som den erhållna bokgåvan möjligen kan ha haft, går tanken särskilt till en dikt, som tillägnats ägaren till den fajansfabrik, som tidigare fanns på Granfors i Övermark. Efter tillkomsten av den visan behövde skaldinnan säkerligen icke i sina hyllor sakna »kaffekoppar så att hjärtat hoppar».
Kom och låt oss skåda
med vår' ögon båda
uti Granfors lilla, granna stad,
huru de formera
käril utav lera,
granna, nätta, utav alla slag.
- - - - - - - - - - - - - - - -
Det kan ej beskrivas,
och ej namn uppgivas,
vad de sköna käril nytta gör.
Jag har ock en hylla,
den jag ville fylla,
om jag hade till att köpa för.
- - - - - - - - - - - - - - - -
Pali-Maja var vaken och känslig, och händelser av både glatt och sorgligt slag berörde henne alltid djupt. Hennes egna prövningar gjorde visst sitt till att medkänslan sökte dem, som ledo. Med anledning av den förhärjande branden i Vasa skrev hon dikten V a s a s t a d s b r a n d, och efter en annan olycka diktar hon V i s a o m f y r a m ä n f r å n R a n g s b y, s o m d r u n k n a d e p å e n f i s k e f ä r d. Barnen och deras uppfostran lågo henne naturligtvis särskilt varmt om hjärtat. I omisskännlig predikostil går hon i visan O m m o r d f ö r ö v a t p å e t t b a r n till rätta med föräldrar, som försumma uppfostran.
Pali-Majas äldsta dotter var gift i Korpo. Vid ett besök hos dottern skrevs visan om D e n b a r m h ä r t i g a L e n a. Händelsen i dikten tilldrager sig i Åboland. Denna dikt, som leder tanken på den egentliga gammaldags folkvisan icke minst genom behandlingen av motivet, intresserar särskilt, därför att författarinnan här delvis rör sig på ett nytt område och prövar en för henne tidigare oanvänd meter.
- - - - - - - - - - - - - - - -
Helena tog barnet och bar till sin båt
med hjärtelig kärlek, med suckan och gråt
och ror till de andra, som lekte på stranden.
Strax voro de redo och räckte ut handen
och sade: »Helena, vad är i din båt?
det liknar ett barn i suckan och gråt.»
- - - - - - - - - - - - - - -
Betraktade med kritiska ögon äro Pali-Majas dikter ingen konstnärlig tillgång. Men som prov på folkdiktning äga de ett obestritt värde. Man kan föreställa sig, vad hennes dikter betydde på en tid, då psalmboken och bibeln voro de enda litterära tillgångarna i våra allmogehem. Så konstlösa Maria Bergs dikter än äro, så besitta de ett stort värde också för oss, en senare, andligt rikare, tids barn.
Som motto för Pali-Majas visbok ha utgivarna citerat följande rader, som lämpa sig som avslutning på denna framställning:
Behåll du visorna till ett minne!
Ett rum i hjärtat hos dig de finne!
Se, visan gångar ur folkets barm,
Är icke fattig, är icke arm.
Ty rik och full är den djupa källa,
Ur vilken tonerna ymnigt välla.
Ur ”Svenska Folkskolans vänner - Kalender 1943”, sid 65-72
Scanning och redigering Elof Granholm 15.10.2013
|
