Maxmo

Areal: 89 kvkm, därav åker  1310 hektar (14,7 %).

Folkmängd: 1516, därav svenskar 1514 (99,8 %).  

Byar: Maxmo kyrkoby, Kerklax, Kvimo, Teugmo.

MAXMO KYRKBY

av Gunnar Skrifvars

Maxmo socken är till ungefär lika stora delar fastlands- och skärgårdssocken. Av dess befolkning bor nämligen 54 % på fastlandet, medan resten bor i skärgården.Socknens fastlandsdel ligger inkilad mellan Vörå och Kvevlax, och dess skärgård och vattenområde gränsa förutom till de två nämnda socknarna även till Munsala och Kvevlax. Skärgården, där även vöråborna äga stora markområden, består enligt officiella statistiska uppgifter av 279 holmar och öar. De största av dem äro Kvimo och Teugmo, som sedan långa tider tillbaka sammanhänga med varandra och dessutom med Oxgangar i Oravais socken, vidare Särkimo samt de likaså genom upplandning sammanväxta Österö och Västerö. De självständiga, till Maxmo socken hörande lägenheter, som finnas på dessa två öar, utgöra hemman i socknens kyrkby. I dagligt tal gå de två samhällena dock under namn av byar. Förutom kyrkbyn består Maxmo socken dessutom av tre andra byar, nämligen Kerklax på fastlandet samt Kvimo och Teugmo i skärgården.      

Maxmo kyrkby omfattar egentligen åtta mantalssatta hemman samt församlingens kyrkoherdeboställe utan mantal. Tre av dessa hemman, nämligen Tottesund, Österö och Västerö, räknas i dagligt tal som skilda byar och sålunda anses med Maxmo kyrkby endast den kring kyrkan koncentrerade bebyggelsen på näset mellan Kyro älv i väster och en från saltsjön inskjutande i sydvästlig och sydlig riktning löpande långsmal vik i öster. Den inre delen av denna vik benämnes Kyrkfladan, ty socknens kyrka ligger på dess vänstra strand. Yttre delen av viken kallas av byborna Ytranfladan.

Hemmansnumren i den egentliga kyrkbyn äro Finne, Haals, Kagg, Eurs och Norrgård. Av dem är Finne med 7/12 mantal den största, medan Eurs med  7/24 mantal är den minsta. De tre övriga omfatta var och en 1/3 mantal. Byn har en vacker natur, terrängen är småkuperad och vackra lövskogsklädda dungar och kullar omväxla med välodlade fält. På östra sidan av Kyrkfladan reser sig till något högre höjd än andra backar det med vacker björkskog bevuxna Mosanäs, som på vintern är en härlig skidbacke för byns barn. Jordmånen i byn är ytterst stenig. Omkring 100 m söder om Kyrkfladabottnen löper i östlig—västlig riktning den landsväg, som förenar Maxmo med Vörå. Söder om landsvägen höjer sig terrängen. På dess högsta krön, Laxisbackan, benämnd efter en åbo på stället, stod vid sekelskiftet en i användning varande väderkvarn, som dock kort därpå förlorade sina vingar i en svår storm och därefter icke mera blev försatt i skick. På i det närmaste 200 m:s avstånd från denna plats i västlig riktning förgrenar landsvägen sig, den ena grenen löper i nordlig och nordvästlig riktning och för till Tottesund, medan den i början i sydvästlig riktning löpande grenen för till Vasa.

Vid sekelskiftet var bosättningen i Maxmo kyrkby koncentrerad till några starkt dominerande höjdsträckningar och andra liknande platser. Denna koncentrerade bosättning finnes delvis kvar ännu, men i endel fall har den splittrats genom utflyttning.

Sydväst om kyrkan invid stranden av Kyrkfladan ligger Eurasbacken, tidigare den enda och fortfarande den huvudsakliga gårdsplatsen för Eurs hemmansnummer. Platsen är av ringa omfång och upptages helt och hållet av byggnader av olika slag. Vid sekelskiftet var hemmansnummern uppdelad på tre olika hemman, av vilka det största ägdes av nämndeman Johan Erik Eurs. Hemmanet hade gått i arv från far till son alltifrån medlet av 1600-talet, och den vackra mangården, som fortfarande finnes kvar, är uppförd 1710. Den ligger längst åt söder på platsen i fråga och står i riktning norr— söder med ena långsidan mot sjön och den andra mot landsvägen. Gårdsplanen är öppen mot landsvägen. Johan Erik Eurs var en av sin tids märkesmän i Maxmo socken. Vid blott 20 års ålder blev han kyrkvärd och senare nämndeman. Han dog i början av 1900-talet. Hemmanet såldes av arvingarna 1913.

Det andra hemmanet på Eurs hemmansnummer ägdes vid sekelskiftet av Vilhelm Glasberg. Han var född på Svartholmen i Kerklax ett tiotal år före det stora nödåret 1867 och slet hårt i sin barndom. Som 16-åring for han till Sverige och utbildade sig där till målare. Efter sin återkomst köpte han en del av Eurs hemman eller den del, som tidigare hade ägts av kapellanen i församlingen, Emil Albert Rudelius. Vid sidan av jordbruket idkade Vilhelm Glasberg fortfarande målaryrket. Till sin läggning var han allvarlig och rätlinjig. Den hårda skola, han genomgått, hade satt sin prägel på honom. Han ägde den tidigare omnämnda väderkvarnen på Laxisbacken. Vilhelm Glasberg dog 1904. Hemmanet har senare uppdelats mellan sönerna. En av dem bor fortfarande kvar i den gamla hemgården, som även den står i riktningen norr— söder med långsidorna mot sjön och landsvägen. Här skymmes dock utsikten mot landsvägen av uthusen. Två av Vilhem Glasbergs söner ha flyttat ut till det s.k. Finnholmssundet och byggt sig egna gårdar invid den tidigare omnämnda väggrenen, vars fortsättning leder till Vasa.

Ett original på Eurs hemman vid sekelskiftet var den tredje av bönderna, Anders Nygård. Han ägde den minsta hemmansdelen och försörjde sig och sin familj huvudsakligast genom häst- och fiskhandel. Han ägde ett oförbränneligt humör och var utrustad med en sällspord humor. Synnerligen gästfri, var han alltid färdig att bjuda sina besökande, såväl ung som gammal, en sup ur den flaska, som han förvarade i sitt vackert målade hörnskåp.

Hundra meter väster om Laxisbackan ligger ett välbyggt boningshus på södra sidan om landsvägen. Det uppfördes av handlanden Karl Öling i början av 1900-talet, och där bedrev han en längre tid en större lanthandel. Han hade redan tidigare på samma plats en mindre butiksbyggnad omfattande endast butik och kontorsrum men bodde själv på Finne hemman. Båda de nämnda byggnaderna stå fortfarande kvar. På andra sidan vägen bodde vid sekelskiftet i en liten backstuga byns skomakare. Han övergav omkring 1908 sin läst och reste till Amerika för att skapa sig rikedom. Där torde han dock ha försvunnit i obekanta öden.

Mittemot Eurasbacken väster om landsvägen låg på en vacker höjd kyrkbyns folkskola. På stället hade tidigare stått en väderkvarn och backen kallades även Kvarnbacken av äldre människor. På densamma fanns ännu vid sekelskiftet en varggrop, som dock så småningom blivit igenfylld.

Folkskolan, som var socknens första, blev färdig i början av 1888. Den hade vidtagit med sin verksamhet 1883 och var under tiden mellan de nämnda åren inrymd i förhyrd lokal i Kerklax. Som lärare fungerade Jakob Skrifvars, som hade tillträtt tjänsten samma år som skolan vidtog med sin verksamhet i Kerklax. Han kvarstod på sin post vid denna skola till 1922, då han avgick med pension. För folkskolan byggdes senare ett nytt skolhus halvvägs mellan kyrkbyn och Tottesund, och det gamla skolhuset blev kommunalstuga. Byggnaden brann ned till grunden på våren 1946.

I nära grannskap till kyrkan öster om densamma ligger Finnasbacken, gårdsplats för en del av bönderna på Finne hemmansnummer. Två av gårdarna finnas fortfarande kvar där och ligga invid stranden av Kyrkfladan, mot vilken den ena, som står i riktning öster—väster, vänder sin ena långsida. Den andra gården, som står i riktning norr—söder, vänder sin ena långsida mot kyrkan. Båda gårdarna ligga i omedelbar närhet av varandra med kringbygd gårdsplan, där ena sidan upptages av hemmanets gamla mangård, numera använd för annat ändamål. Gårdsplanens andra sida upptages av uthus och de två återstående sidorna av de nämnda mangårdarna. Den ena av dessa mangårdar tillhörde vid sekelskiftet en minderårig myndling till en av de ursprungliga bönderna på Finne och försåldes med hemmanet senare till grannen, Samuel Öling d.ä. Båda mangårdarna äro ståtliga tvåvånings byggnader i vacker stil. Samuel Öling d.ä., som redan före det omtalade köpet ägde kyrkbyns största hemman, var en företagsman av stora mått. Han härstammade från Ölings hemman i Kerklax och hade blivit ägare till sin första hemmansdel på Finne genom giftermål med Isak Finnes dotter Vendla Maria. Samuel Öling d.ä. var bl.a. stor affärsman, han handlade först med bondsmör, men då denna affär icke gick som han önskade, inrättade han ett mejeri i den tidigare omnämnda gamla mangården och kunde därefter saluföra smör av bättre kvalitet och med bättre resultat. Han idkade senare handel med trävaror och utvecklade denna affär till ett ansenligt företag med bl. a. tre egna bogserbåtar. Han avvecklade sina affärer 1909 och överlät sitt stora hemman åt sonen Samuel Öling d.y. Trots en smygande sjukdom var denne verksam till det sista i det kommunala livet i socknen. Hans goda humör höll honom uppe. Han dog 1928. Hemmanet är nu uppdelat mellan hans barn, som bebo de två nämnda mangårdarna.

Det tredje hemmanet med mangård på Finnasbacken ägdes av Mårten Finne, som brukade det tillsammans med sin broder Johan Finne. Senare delades det dock mellan dem båda, och Mårten Finnes hemman, som då hade övertagits av barnen, flyttades ut vid en storskifteskomplettering ett tiotal år efter sekelskiftet, varvid ny mangård uppfördes invid landsvägen söder om Kyrkfladabottnen.

På Finnasbacken bedrevs vid sekelskiftet en omfattande lanthandel av Karl Henrik Kagg, som för detta ändamål hade uppfört en stor mangård med butik jämte flera magasiner. Jämsides med lanthandeln gjorde han stora affärer i lantbruksprodukter och exporterade stora mängder spannmål. Stundom fyllde spannmålsfororna hela vägen från kyrkbyn till hamnen i Tottesund, en sträcka på 2 1/2 km. Affären upphörde strax efter sekelskiftet. Mangården står ännu kvar.

Från Finnasbacken i nordöstlig riktning och på 200 m avstånd från densamma ligger bosättningsplatsen Klobbin vid södra ändan av Kyrkfladan. Stället utgör gårdsplats för bl.a. en bonde på Finne hemmansnummer. Detta hemman ägdes vid sekelskiftet av Matts Finnström. Han övertog hemmanet efter nödåret 1867 av sin fader, som mera intresserade sig för kakelmakarns yrke än för jordbruk och tillverkade för avsalu ugnskakel och stenfat. Matts Finnström var egentligen ett stort original i så måtto, att hans noggrannhet och ordningssinne sökte sin like. Hans vedtravar voro så noga radade, att de voro ett allmänt samtalsämne i byn. Arbetet tog för honom lång tid, men utfört blev det i alla fall och mönstergillt. Till granne på Klobbin hade Matts Finnström brodern Johan Finnström, som ägde en del av Kagg hemman i kyrkbyn och Storm hemman i Kerklax. Han bedrev dessutom garverirörelse i kyrkbyn. Deras barn äga numera hemmanen i fråga och bo kvar på platsen.

Omkring 200 m nordväst om Klobbin ligger Norrpussas,gårdsplats för det ena av de två hemmanen på Norrgård, som förut hette Pussas. Stället ligger längst norrut i byn, och hemmanet ägdes vid sekelskiftet av Isak Erik Norrgård. Han var stor till växten, en riktig kraftkarl och var dessutom utrustad med ett gott förstånd och ett godmodigt lynne, som förskaffade honom många vänner. Han var en lång tid kyrkvärd och blev även nämndeman. Han var den första i byn som byggde bastu enligt modernare mönster med bastukammare, riktiga fönster o.a.

Från Norrpussas leder en smal byväg till den egentliga Pussasbacken, som ligger omkring 300 m norr om kyrkan. Backen i fråga utgör gårdsplats för det andra hemmanet på Norrgård samt för ett hemman på Finne och ett hemman på Haals. Det till Norrgård hörande hemmanet har sin gårdsplats på norra sidan av backen. Hemmanet ägdes vid sekelskiftet av Isak Norrgård. Hemmanet på Haals ägdes vid samma tid av Johan Erik Haals och dess gårdsplats ligger på södra sidan av backen. På samma sida ligger även gårdsplatsen för hemmanet tillhörande Finne-numret. Det ägdes vid sekelskiftet av den tidigare omnämnda Johan Finne. Sydöstra delen av Pussasbacken kallas »Dalin» efter en gammal tjärdal.

I fortsättning på Pussasbacken och söder om densamma ligger Haalsbacken. På densamma finnes gårdsplatserna för de två andra hemmanen hörande till Haals-numret. Det ena hemmanet ägdes vid sekelskiftet av Matts Haals och övertogs vid hans kort tid därpå timade frånfälle av änkan och sonen Matts, som fortfarande bebrukar detsamma. Mangården ligger på östra ändan av backen invid vägen till Tottesund. På västra ändan av backen ligger gårdsplatsen för det tredje hemmanet på numret, Nystu benämnt. Det ägdes vid sekelskiftet av Karl Haals och övertogs senare av hans dotter och svärson.

Rakt söder om Haalsbackan och väster om kyrkan låg vid sekelskiftet gårdsplatsen för Kagg hemmansnummer. Det var Kaggasbackan. Hemmanet hade tidigare ägts i sin helhet av Jakob Kagg, som var född på Kaustinen i Lomby i Vörå. Jakob Kagg var känd som en klok man. Han blev även häradsdomare.

Jakob Kagg delade hemmanet mellan två av sina söner, Matts och Johan, vilka bodde i var sin ända av den gamla mangården, en långsträckt envånings stuga med inredda vindsrum. Byggnaden stod i riktning öster—väster och vände alltså ena gaveln mot landsvägen. Jakob Kagg flyttade in i en på samma tomt belägen mindre sytningsstuga, vilken efter den gamla häradsdomarens död övertogs av den tredje sonen Jakob, som fungerade som postmästare.

Vid sekelskiftet övergingo de båda hemmansdelarna på Kagg i andra händer. Johan Kaggs änka försålde sin del åt Erik Rådman från Kvimo, gift med en syster till henne, och Matts Kaggs arvingar försålde sin del åt Karl Gustaf Sandqvist. Hälften av Erik Rådmans del avyttrades i sin tur åt Johannes Frantzén från Tottesund, medan den andra hälften, som tillhörde en i Amerika befintlig son efter dennes återkomst till hemlandet försåldes åt Johan Erik Södergård, bonde på Svartholmen i  Kerklax och gift med en dotter till Matts Kagg.

Den gamla tomtplatsen på Kaggasbackan blev öde och tom. Karl Gustaf Sandqvist byggde sig en ny tvåvånings gård i en vacker aspdunge omkring 100 m norrom gårdsplatsen på Kagg. Den gamla mangården revs. Hälften av densamma flyttades av Erik Rådman till Kuni och andra hälften av Johannes Franzén till dennas nya bosättningsplats Fagernäs omkring 400 m söder om kyrkan invid den till Vasa ledande landsvägen.

Den gamla sytningsstugan övertogs efter Jakob Kaggs död av dennes son Jakob Alfred, som även han fungerade som postmästare och varom mera nedan. Även denna stuga revs vid sekelskiftet och Jakob Alfred Kagg flyttade in i en annan stuga, belägen västerom den gamla gårdsplatsen på Kaggasbackan.

Det redan omnämnda kyrkoherdebostället för Maxmo församling ligger något avsides från kyrkbyn på omkring 1 km avstånd väster om kyrkan. Ett stort område norr om prästgården var vid sekelskiftet träsk eller sumpmark, den s.k.  Svältmaren. Den är numera uttorkad men ännu på 1800-talets senare hälft fiskades i densamma rudor.

Det har tidigare omnämnts att Finne hemmansnummer var uppdelat på fem olika hemman. Det femte hemmanet ligger på Särkimo skär och ägdes vid sekelskiftet av Esaias Finne.

Av bondgårdar fanns och finnes det fortfarande tvenne, huvudtyper i byn, nämligen en långsträckt i en våning och en kortare i två våningar. Den långsträckta gården inrymmer i mitten farstu och farstukammare samt i ena ändan vardagsstuga och i andra ändan främmandstuga. Den kortsträckta tvåvåningsbyggnaden inrymmer i första våningen farstu, farstukammare och vardagsstuga, i nedre våningen samt främmandstuga i andra våningen. I seklets början fanns vardagsstugans gamla typiska inredning ännu kvar i många bondgårdar: öppen spis, väggfasta bänkar, tvenne högsängar med vackra förlåtan, kärilshyllan, det vackra hörnskåpet och högbordet under taket.

Närmast boningshuset låg en sammanbyggd uthuslänga inrymmande bod, vagns- och redskapslider, port med loft samt stall med höskulle. Som taktäckningsmaterial för denna uthuslänga liksom för boningshuset kom i allmänhet pärtor till användning. Genom porten var förbindelsen med de längre bort belägna uthusen, fähus, foderlada, svinhus o.a., vilka voro täckta med halm.

Vid seklets början hade bönderna i kyrkbyn sina markområden i många skiften, och vanligtvis lågo skiftena på långt håll från varandra. Sämst lottad i detta avseende var kanske Haals hemman, som ägde, förutom skiftena i byn och dess närhet, skiften även i Vassorfjärden på över 10 km avstånd från gårdsplatsen, på Furuholmen, som ligger 2 1/2 km nordöst om kyrkan på östra sidan av Norrfjärden samt Uloutlandet i skärgården 7 km nordväst om Tottesund. Även på Köklot hade hemmanet markområden. Finne och Furs hemmans-nummer hade skiften bl. a. även på Bodholmen och Silende 3 km nordöst om kyrkan på östra sidan av den redan nämnda Norrfjärden. Landvägen till de nämnda platserna är dock betydligt längre, den blir minst 5 km lång. Vidare hade Finne, Kagg och Eurs hemmansnummer markområden även på de låglänta holmarna Ersesholm, Kockholm och Matilout i Kyro älv. Höbärgningen på de ställvis översvämmade naturliga ängarna på dessa holmar var ett tidsödande företag, då det i så fall gällde att samla och räfsa upp det slagna höet till högre belägna ställen för torkning.

För att i någon mån råda bot på olägenheten med dessa många skiften på varje hemmansdel förrättades klyvningar på alla hemmansnummer åren kring 1910. Det största antal skiften, som därvid tilldelades en hemmansdel var sex. Endast i ett fall förorsakade dessa klyvningar utflyttning.

Vart och ett hemman hade i allmänhet egen slåttermaskin vid den tid, som denna skildring närmast berör. Inpå 1900-talet började bönderna lägga sig till även med hästräfsor. Skörden av spannmål förrättades dock utan undantag för hand med skära. Till kvarnen var det lång väg. Spannmålen förmaldes nämligen vid denna tid allmänt vid den vattendrivna kvarnen i Skatila i Korsholm. Senare tillkommo maskindrivna kvarnar i Vörå, och då började man anlita dem.

Här har i det föregående talats nästan enbart om bönderna och deras bosättningsplatser. Det fanns och finns naturligtvis fortfarande även en obesutten befolkning i kyrkbyn. På Eurs hemmans mark på den tidigare omnämnda Laxisbackan bodde änkan Sanna Lax. Hon verkade något år som barnskollärarinna. Norr om hennes stuga nere i backen bor Alfred Lundberg. Han övertog gården av bagaren Efraim Maukkonen, som i sällskap med den tidigare omnämnda skomakaren begav sig till Amerika. Alfred Lundberg innehade några år inpå 1900-talet en del av Eurs hemman. På Klobbin bodde på Finne hemmans mark Sofia Ekman samt änkan Maria Kagg med dotter. På Norrgård hemmans mark bodde söder om Norrpussas gård Isak Ruths och väster om densamma Karl Östman med sonen Karl Johan, som var utbildad skräddare men åtminstone under tvenne vintrar höll barnskola för byns barn, Isak Ruths hade varit med om guldletning i Alaska och hade mycket att förtälja om sina färder och irrfärder på den amerikanska kontinenten. På Norrgårds hemmans mark ungefär mitt emellan Norrpussas och Pussasbackan bodde Matts Haals, icke att förväxla med andra här tidigare omnämnda med samma namn, samt Lovisa Tosplot på var sin sida om vägen. På Pussasbacken hade smeden Erik Lundberg och skomakaren Johan Hjort sina gårdar på östra sidan av backen, torparen Anders Norrgård bodde på nordvästra sidan och skepparen Jakob Södergård bodde på norra sidan. Det var ganska trångt om utrymmet på denna backe. En dotter till Jakob Södergård höll barnskola vintern 1902, och i denna skola började undertecknad sin skolgång. På Haalsbacken i dess västra utkant med Tottesund hade Johannes Holm och Esaias Haals sina gårdar. På Kagg hemmans mark, icke långt från den ursprungliga gårdsplatsen och väster om densamma, bodde Jakob Alfred Kagg och något längre bort Edvard Kagg. Den förra fungerade i  omkring 30 års tid som postmästare och företog i ur och skur tre gånger i veckan resan med häst till Vörå postkontor. Han var utrustad med ett kolossalt minne. Oräkneliga protokoll satte han upp, förrättade bouppteckningar och gjorde utkast till testamenten och allt så gott som gratis. Han dog 1936.

Den äldre generation, som vid seklets början levde i Kyrkbyn, hade lärt sig läsa och räkna i byskolor av den då vanliga typen. Av här ovan omnämnda personer hade Johan Erik Eurs och Isak Erik Norrgård besökt Svedbergs skola i Munsala. Den goda ställning och det aktade namn, som de sedan skapade sig i samhället, ådagalägga även de omständigheterna att det var en god uppfostran och en förnäm undervisning, som skolan i frågan bibragte sina lärjungar.

Den obesuttna befolkningen hade sin utkomst av olika slags arbeten och många höllo kor och får. Foder för sina djur bärgade de på ägor, som arrenderades av bönderna. Även säv, som insamlades i Kyro älv, där det fanns ymnigt av växten i fråga, och torkades på hässjor, användes i stor utsträckning som foder. Den inbuktning, som Kyro älv gör åt öster in på maxmolandet innan den rinner ut i saltsjön vid Tottesund, kallas Hässjefladan. Fisket hade många utövare bland den obesuttna befolkningen. På sommaren bedrevs det med nät och ryssjor och på vintern med krok. Icke blott den obesuttna befolkningen idkade fiske. Avkastningen från hemmanen var ringa och därför skaffade sig inånga bönder extra inkomster genom fiske. Bönder från Eurs och Norrgård hemmansnummer fiskade nors med ryssjor i Kyro älv om vårarna. Spår av äldre tiders fiskerätt såg man ännu vid sekelskiftet i Sandgrävsträsket strax invid Kyro älv omkring 1 km sydväst om kyrkan. På somrarna var det s.k. Träsket alldeles torrt och här fann man då i bottnen nedstuckna tall- och törvedsspjälor hopbundna med vidjor och sinnrikt hopfogade så att om fisken engång gick in i katsorna, som de kallades, kunde den icke hitta ut igen. Fisken håvades sedan upp ovanifrån.

Några egentliga yrkesfiskare fanns icke mera i Maxmo kyrkby vid seklets början. En och annan strömmingsfiskare fanns det dock, men fisket i fråga utövades blott på försommaren. Sålunda låg Karl Östman i strömmingsfiske på Söderskatan på Västerö, medan Edvard Kagg, Isak Ruths och Matts Haals lågo i fiske på Kimholmarna. Under större delen av året sökte de sig dock en säkrare utkomst genom annat arbete.

Här har tidigare i förbifarten berörts utvandringen till Amerika. Denna emigration från Maxmo kyrkby hade tagit sin början troligtvis någon gång på senare hälften av förra århundradet och var vid sekelskiftet synnerligen livlig och av betydande omfattning. Orsakerna till utvandringen voro av olika slag. Som sådana kan i en del fall nämnas, att hemmanen voro små och kunde icke mera delas, i andra fall att det icke gavs tillfälle till arbetsförtjänst, som skulle ha skapat en säker utkomst på hemorten, samt ytterligare i många fall, att stugan i bokstavlig mening blev för trång. Alla som gåvo sig i väg, ville skapa sig bättre ekonomiska förhållanden, och de flesta av dem hade för avsikt att återvända till hemlandet, när de hade nått detta mål. Större delen av dem förblev dock borta. Genom ihärdigt arbete lyckades de förverkliga sina drömmar, men då ville de icke mera utbyta de bättre förhållandena i det nya landet med osäkra förhållanden i det gamla. De av dem, som fortfarande leva, ha hela tiden upprätthållit kontakten med det gamla hemmet, och ibland har det hänt, att någon av dem kommit på ett längre eller kortare besök.

Bland dem, som hade rest till Amerika redan i förra århundradet och återkommo till hemorten, kan nämnas de tidigare omtalade bröderna Matts och John Finnström på Klobbin och deras granne Isak Ruths samt ytterligare Johannes Norrgård och Isak Lundberg på Pussasbackan. Den förra övertog någon tid efter hemkomsten fädernehemmanet, och den senare ägnade sig åt faderns yrke i smedjan på Pussasbackan. Han var senare även i Amerika åtminstone ännu en gång. Han bodde på Finnasbackan i den tidigare av handlanden Karl Henrik Kagg ägda gården.

Någon gång inpå 1930-talet återkom Karl Kagg, en son till den tidigare omnämnda bonden Matts Kagg. Han avreste vid sekelskiftet till Amerika och hade sålunda vistats där en jämförelsevis lång tid. Han dog 1936.

Ovan har omnämnts att emigrationen var livligast vid sekelskiftet och under de närmast därpå följande åren. Den fortgick i samma livliga takt strängt taget intill första världskriget, då den av naturliga skäl upphörde. Av dem, som under denna tid utvandrade från Maxmo kyrkby, har senare högst en fjärdedel återkommit och bosatt sig på hemorten, somliga efter en lång tids bortavaro, andra efter endast en kortare tids vistelse i det nya landet. Till den senare kategorin höra Severin Sandqvist, nu bonde på Kagg hemman, Albert Finnström, nu bonde på Finne hemman, Karl Glasberg, nu bonde på Eurs hemman samt Alfred Lundberg tidigare bonde på samma hemman och tidigare omnämnd.

Efter omkring ro års vistelse i Amerika ha till kyrkbyn nu senast, på sensommaren 1946, återvänt Isak Audas och hans hustru Maria, en dotter till Matts Kagg, samt bosatt sig på Kaggasbackan.

Salpetersjudning hade under gången tid bedrivits i stor utsträckning i Kyrkbyn. På Eurs hemman fanns ännu i seklets början en sjudarlada kvar, och en sådan finnes ännu kvar på Pussasbacken och tillhör Norrgård hemman. På Finnas hemman hade funnits en särskilt skicklig och flitig salpetersjudare, som ännu omtalas och då under namn av Sjudafar. Han hade av kronan som belöning för välgjord salpeter och flitigt arbete fått en silversked och en Karl XII:s bibel. Både skeden och bibeln funnos kvar ännu i början av 1946 i Maxmo hembygdsmuseum, men de gingo förlorade då kommunalgården jämte de i denna förvarade museiföremålen brann på våren sistnämnda år.

Den dialekt, som talades och fortfarande talas av äldre människor i kyrkbyn och i allmänhet i hela socknen, är i huvudsak lik vöråmålet. Maxmoborna uttala dock r, där vöråborna låta detta förvandlas till s. Sålunda heter det i Vörå t.ex. : Spänn i Svastin och fa ti Bestby et na pästor men i Maxmo: Spänn i Svartin och fa ti Bertby et na pärtor. En avvikelse från det övriga maxmomålet gör man i Tottesund i vissa fall i fråga om diftongen ei. Det heter i kyrkbyn och Kerklax  veijin, deijin  o.s.v. men i Tottesund veejin,deejin,och påminner tottesundsbornas dialekt i det avseendet om kvevlaxmålet.

I kyrkbyn arbetar sedan långa tider tillbaka en ungdomsförening. Måhända kan denna delvis tillskrivas förtjänsten av att många fula sedvänjor bland det uppväxande släktet fallit i glömska och upphört. En sådan sedvänja var de slagsmål som skulle levereras mellan olika byars manliga ungdom på valborgsmässodagen. Ännu i seklets början möttes pojkarna i Tottesund och kyrkbyn vid Hästhagakroken halvvägs mellan de båda byarna till sådan batalj. På påskaftonen och påsknatten förövades mycket ofog, då påskeldarna brändes. Härunder kunde även dyrare egendom såsom båtar, halmtak o.a. gå upp i rök. Påskeldarna brännas visserligen ännu, men det sker under mera hyfsade former.

Maxmo kyrkby har icke mycket ändrat sitt utseende sedan seklets början. Maxmobon är en aning konservativ, när det gäller nymodigheter. Till lynnet är han glad och humoristisk, och han älskar sin hembygd högt.

Ur "Den österbottniska byn" - 1947

(Tre bilder saknas i texten)

Scannat och redigerat Elof Granholm 04.09.2013