KORS OCH TVÄRS GENOM ÖSTERBOTTEN

Österbotten är visst det enda landskap i Finland, som ej berörts av den utländska tu­rismen. Man reser ju till Finland för att se tusen sjöar, "moar, fjäll och skär". I alla dessa avseenden är Österbotten tämligen van­lottat. I medvetenhet härom har landskapet ej heller gjort något försök att locka turister till sig förr än 1949, då man, med tanke på olympiska spelens väntade resandeström, gav ut reklambroschyrer med vackra ord om "Rå­gens rike", "Skaldebygden" och "Minnen från 1803 års krig".

Under de senaste somrarna har Österbotten emellertid fått en förr oanad dragningskraft på inhemska resenärer. I krigets Finland är intresset för fjäll och skär ganska minimalt i förhållande till den dragningskraft " Rågens rike", fähus och svinstior utöva. Det märkliga har emellertid inträffat, att de, som rest i Österbotten, bergtagits av slätt­landet och sjunga dess lov helt oberoende av de eventuella materiella fördelarna. Frågar man då: var där vackert? blir svaret ett ut­draget "ne-ej" under det ögonen få ett lite villrådigt uttryck. Det är inte så lätt att redogöra för Österbottens charm. Den ligger kanske i den gamla bondekulturen, som är mycket genuinare, mer traditionsbevarande än i det moderna södra Finland. Man finner den kanske i befolkningens glada frimodig­het. En "främling" från Sydfinland mottages utsökt vänligt. Frågar man en mötande om vägen utspinner sig långa, skämtsamma kon­versationer, och sticker man sig i samma ären­de in i en stuga blir man bjuden på utmärkt kaffe med dopp.

En nylänning behöver blott stiga in på ett kafé i en österbottnisk stad för att finna att han kommit till ett annat andligt klimat. Där råder liv: det skrattas och skämtas högljutt, så man tycker sig förflyttad till Italien eller något annat sydligt land, där blodet flyter lättare.

Hur kommer det sig då att den svenska österbottningen är så olik sina stamfränder i södra Finland? Har han kanske invandrat från en annan del av Sverige, från den del, där människorna äro skämtsammast och gla­dast, sannolikt alltså Skåne? Vägen vore i så fall längst, men kanske slättbon söker sig till slättland! Eller är det så, att den obegränsade synvidden gör människan öppnare och gla­dare?

Dessa högst djupsinniga funderingar framlade jag för min vän med historiehobby t, vilken replikerade: glöm ej heller ordstävet "adels­män och kräftor trivas ej i Österbotten". Det är utan tvivel också en synpunkt. Det faktum att de självägande bönderna i Österbotten alltid utgjort det översta samhällsskiktet och icke behövt se upp till eller rätta sig efter en adlig (eller borgerlig) herremannaklass kan helt säkert ha inflytande på befolkning­ens karaktär. På bebyggelsen sätter detta för­hållande sin tydliga prägel. I Nyland och Åboland ha herrgårdsstilarna fått tjäna som mönster för bondgårdarna naturligtvis med i regel misslyckat resultat. Österbottens bond­gårdar ha sin egen stil, som vuxit fram ur en äldre bostadstyp. Vi känna alla till de rek­tangulära tvåvåningshusen med sina låga sadeltak. Inga utbyggnader eller frontespiser, det enklaste och redigaste man kan tänka sig. De äro utan undantag rödmålade och med vita foderbräden.

Allt sedan 1940 har den "kulinariska turis­men" fyllt Österbottens alla sommarpensio­nat. För min del beslöt jag då jag anslöt mig till detta slags turism att medtaga cykel och bidraga till fyllandet även av städers och kyrkbyars resandehem.

Härvid blev Jakobstad det första målet. Det är synd om Jakobstad! Vilket hårt öde att ha sett nationalskalden födas och icke kunna uppsätta en anslagstavla: "I detta hus föddes Johan Ludvig Runeberg." Ja, man kan inte ens anbringa skylten: "På denna plats stod det hus" o. s. v. Huset har brunnit och sta­den har sedan dess omreglerats så, att man inte ens kan ange den exakta platsen för det­samma. Det värsta är dock, att man inte rik­tigt säkert vet, om Runeberg bodde i det ifrå­gavarande brunna huset eller i ett annat den 5 februari 1804.

J. L. Runebergs föräldrars gravar äro också bortslarvade. På kyrkogården kring den gam­la träkyrkan från 1731 har man blott rest en sten på vilken står att läsa: "På denna be­gravningsplats vila J. L. Runebergs föräldrar". Nu kunde man ju tänka sig, att Jakobstad i enlighet härmed skulle uppsätta en anslags­tavla: "I denna stad föddes . . ." o. s. v. Men en sådan ytterlighetsåtgärd har man lyckats undvika tack vare Vestmansmor och det förhållandet, att styrman Ströms stuga, i vilken hon höll småbarnsskola, ännu står kvar på Visasbacken. Vindsrummet i vilket bl. a. Johan Ludvig lärde sig alfabetet, är inte stort — så där en 2 X 3 meter — men det möjliggör en anslagstavla och är därför dyrbart, så dyrbart att då Jakobstad häromåret omreglerades och en gata måste dragas tvärs över stugan, denna varsamt flyttades åt sidan. Och där står den nu med sin anslagstavla, ganska välplacerad invid fjärrbussarnas ankomst- o avgångsplats.

Jakobstad har emellertid ett verkligt förtjusande Runebergsminne, tyvärr beläget 3 k utanför staden. Det är Johan Ludvigs föräldrars sommarstuga på Nissasön. Man kan inte tänka sig något mer idylliskt. Hela vägen från Jakobstad till Nissasön, som inte är någon ö, är en sevärdhet, ett slags nordiskt Holland. Vägen går nära stranden av en smal havsvik. Mellan denna och vägen är det fullt med sommarbostäder — icke villor — och de mest rörande trädgårdar med gammaldags blommor och spegelglaskulor. Allt frodas här. Ingenstans i Österbotten bli träden så höga och lummiga. Allra lummigast äro de just kring Runebergs stuga. Det är ej långt till stranden med den lilla båtbryggan. Fiskar hoppa kring bryggan, fåglar sjunga i träden och från en närbelägen holme når oss några koskällors stämningsmättade klang. Resehandboken (men ej alla Runebergsauktoriter)  påstår, att det var här Johan Ludvig diktade "Svanen". Vi vilja dock gärna tro det: ”Vad skuggan här är rik och sval inunder björk och al" — en bättre beskrivning av detta ställe finns inte.

Stugan, som hade kommit i främmande händer, inköptes av staden, som skänkte den till skalden vid hans besök på födelseorten 1857. Dock torde Runeberg aldrig sedermera återvänt till trakten.

Vi förbigå — eller förbicykla — Jakobstads alla andra sevärdheter; den stora tobaksfabriken, den fina skolträdgården, Styrmnsgatans gamla stugor. Men vi kunna ej underlåta att ännu en gång beklaga staden, den i sanning olycksfödda! Genom utländska myndigheters okunnighet har Jakobstad gått miste om en storattraktion: Kulneffs grav. Ur kriget 1808 vistades denne ryske general: bekant i Jakobstad, där han uppvaktade stadens sköna och glada damer och trivdes träffligt. Så förträffligt, att han ville bli begraven här. Men hans önskan missförstods, och han begrovs i den kurländska orten Jakobstadt.

Gamlakarleby har ett minne av forna hjältesoldater. Under Krimkriget härjade och brände den engelske amiral Plumridge, — här kallad "Plundring" — ostört i Uleåborg och Bra­hestad m.fl. orter. Endast Gamlakarleby gjor­de motstånd. Ryska soldater och finska fri­villiga i broderlig förening lyckades förhind­ra landstigningen. De sköto ett par barkasser i brand och bemäktigade sig en sådan jämte besättning. Barkassen befinner sig nu hedrad och kringbyggd i stadens esplanad. Besätt­ningsmännen ha fått en gemensam grav utan­för staden.

Om man anlägger estetiska synpunkter kan man inte beklaga, att Aleko Lillius 1918 köp­te Nykarleby järnväg (och sålde den till Ryssland). Nu kommer man till staden an­tingen från norr eller från söder, i vartdera fallet längs älven, alltså paradvägen i stället för bakvägen. Kommer man norrifrån passe­rar man Kuddnäs. Kommer man söderifrån får man bl. a. se det hus, i vilket v. Döbeln låg sjuk den minnesvärda 12 september 1808 då han steg upp från sjuklägret och ilade till Jutas.

På min cykel ilar jag samma väg som Döbeln den historiska dagen och är efter 5 km vid det vägskäl, som det då gällde att försvara. Jag tar in på den väg, som för till slagfältet, och då möter jag en den tryggaste lilla "miehenalku' man kan se, högst 4 år gam­mal. För att få kontakt frågar jag om det är långt till monumentet. Men jag är rädd att han icke skall förstå mig då jag icke talar österbottniska. Men den lilla "mangrodden" var klokare än jag trodde, och klokare än jag, som måste fråga om ett par gånger för att förstå hans: "bara e' lellan betan", uttalat med dialektens försvinnande korta vokaler. Ingen historieföreläsning kan ge en så hand­griplig föreställning om vår ödestunga lott som en färd i bygderna: från öst till väst, från norr till söder stöta vi på en bloddränkt marks vålnader.

Från Jutas är det en lämplig cykeldagsresa till Oravais. Oravais är vackert. Här finns hav och t. o. m. höjder. På en sådan ligger kyrkan med vidsträckt utsikt över havet. — De österbottniska kyrkorna ha kyrktupp, — allra högst uppe nämligen, och de ha ännu kvar sina fattiggubbar. Oravais fattiggubbe såg ut som om han varit med om slaget 1808; han har förlorat ena benet och näsan. Genom en tät och dyster skog går vägen till slagfältet. Strax innan skogen slutar och slagfältet börjar ses vid landsvägskanten en stor sten, på vilken man läser: "Lotta Svärds sten." Det var här historiens första lotta hade slagit upp sitt marketenteri. Ännu några steg, och på motsatta sidan om vägen är ett berg, på vilket Adlercreutz stod för att kunna överblicka slagfältet. Här är nu Oravaismonumentet rest.

På vägen söderut från Oravais kyrkby passe­rar man ganska snart en anslagstavla: "Vil­helm v. Schwerins bro". Någon bro är här ej mer, men marken är kärraktig, och här har tydligen för 135 år sedan varit ett träsk. Nästa etapp leder till smörsocknen Vörå. Innan man kommer till kyrkbyn passerar man en sevärdhet: "Tuckur storsten" Vörå är platt, det som skulle ha blivit berg har bara blivit stora stenar. Det berättas om tre av de största stenarna, att de kastats av en svart­sjuk jättekvinna i Vörå. Hon såg sin man stå och flirta med en annan jättinna. Hon tog då upp tre stenar. En av dem, den s. k. Skruttokyrkan, trillade ner ur förklädet och stannade i kyrkbyn, en föll ned i Tuckur by, och den sista hamnade ända i Oravais, där den föll ned i havet och kallas Oxkangar kyrka.

Vörå kyrkby verkar nästan köping. Här finns allt, t. o.m. ett modernt hotell med alla be­kvämligheter. Kyrkan är gammal ehuru av trä, byggd under Gustaf II Adolfs regering. — Det är dystert att se vinterkrigets gravar; icke mindre än 56 vita kors.

Vörå är den sista svenskspråkiga socknen i detta hörn av Österbotten. Cyklande i syd­ostlig riktning hamnar jag i Storkyro, vars gamla kyrka är en stor sevärdhet.

Alla väggar från golv till tak äro täckta med målningar. Dessa äro från 1560-talet och redan genom sin uppställning helt olika alla andra kyrkomålningar i Finland. De äro upp­delade i rektangulära tavlor i tre rader över varandra, inalles över 100 stycken. Den över­sta raden föreställer scener ur gamla testa­mentet medan de två nedre illustrera nya testamentet. Bilderna äro obetalbara i sin omedvetna och oskuldsfulla humor. I början av den gammaltestamentliga serien se vi Gud mobilisera all sin kraft för att draga Eva ur Adams sköte medan Adam lugnt so­ver i 30 graders vinkel mot marken. Eva be­höver icke, liksom i Markuskyrkans i Vene­dig vestibul, trycka ett jättelikt fikonlöv på sin plats. Förenklad teckning gjorde alla fikonlöv överflödiga för såväl Eva som Adam. Båtfärden, då lärjungarna förebrå Jesus att han sov, företages i en exakt kopia av tyska arméns gummibåtar för transport över floder. Ett par km från den gamla kyrkan ligger Napo by på ömse sidor om älven. Här stod slaget 1714, då Armfelt gjorde ett sista för­sök att hindra ryssarna att fortsätta sitt för­härjande tåg norrut. Den 16 februari upp­ställdes resterna av den finska hären, 4.500 man och 1.500 bönder på fältet kring älven. I tre dagar stod de uppställda i kölden och väntade på ryssen, som, 12.000 man stark, kom den 19 februari. Då hade de uttröttade, hungrande och frysande finnarna vinden med snöyra emot sig. Ytterst på flyglarna var ka­valleri: det flydde. Men fotfolket stred till sista man. Under 4 timmars strid stupade 2.400 soldater och alla officerare utom 10. Napo har icke oförtjänt fått Finlands ståt­ligaste monument. Det är inbyggt i terrängen med trappor, stenpelare, järnkättingar och kanoner. Det är, enligt mina mätningar, be­tydligt över 100 m i längd och 90 m i bredd. På den centrala storstenen, stående på den plats där naturen ställt den, läses de ståtliga orden (på finska):

"Österbottens slätter, ni kan vittna att vi ej veko en tum utan stupade till sista man, gi­vande kommande släktled det förpliktande exemplet att stå fast, som vi, på detta fält, och, om så höves, såsom vi det gjorde, falla till sista man".

På andra sidan älven, ungefär i höjd med monumentet ligger Bertila gård. Det är, en­ligt Topelii påstående just Aron Berttilas gård. Under sina många resor mellan Hel­singfors och Nykarleby passerade Z. T. alltid denna gård, som ligger tätt intill landsvägen. Topelius har säkert ofta tagit in här, be­kantat sig med gårdsfolket och fått veta (vad som även står att läsa i uppslagsverket "Fin­ska lantgårdar") att Berttila gård ärvts inom husbondens släkt så långt man kan minnas tillbaka. Det har då roat Topelius att låta Bertelsköldarna härstamma från en verkligt existerande gård.

I ett ensligt hörn av kyrkogården står en mossbevuxen sten. Intet namn står att läsa på den för namnet urgröpta platsen. "Den där säges vara Bertelskölds grav", säger min ciceron. Den första Bertelskölds grav, natur­ligtvis! Vi ha här ett utmärkt exempel på legendbildning.

Margit Lindqvist
Hbl (1968?)