KRISTINESTAD 1649—1949
En småstads öden under 300 år

av Axel Häggman

År 1649 grundlades icke mindre än tre städer i vårt land, nämligen Villmanstrand, Brahestad och Kristinestad. Även många andra städer härstamma från medlet av 1600-talet, då greve Per Brahe var generalguvernör i Finland. Att nya städer då behövdes, berodde bl.a. därpå, att lanthandel var förbjuden och all köpenskap måste försiggå i städerna. Då landet var vidsträckt och städerna få, tog färden till närmaste stad för mången bonde flera dagar i anspråk. Per Brahe, som ivrigt bemödade sig om upphjälpande av landets näringar, ansåg därför grundläggningen av flere städer vara en nödvändig förutsättning för framgång i dessa sina strävanden.

Sydligaste Österbotten hörde till de trakter, vilkas befolkning hade alltför lång väg till de närmaste städerna, och därför anlades där Kristinestad halvvägs mellan Vasa och Björneborg.

Staden ligger på båda sidorna av den havsvik, vari Tjöckån utmynnar. Från vikens östra sida kan man lätt överblicka hela den gamla delen av staden på den tämligen brant sluttande stranden av den smala halvö, som skiljer viken från havet. Högt över de övriga byggnaderna höja sig kyrkornas och rådhusets torn samt väderkvarnen och det svenska samlyceets hus, vilka göra staden lätt igenkännlig på långt håll. Trafiken tvärs, över viken förmedlades av färjor, ända tills en 330 m lång. stenbro blev färdig år 1845.

Det som mest fängslar främlingen, som besöker Kristinestad, är den småstadsidyll, han där finner, och stadens i många avseenden ålderdomliga utseende. Vid en rundvandring i staden kan man i fantasin lätt förflytta sig tillbaka till en länge sedan svunnen tid och få en ganska tydlig bild av hur det såg ut i en liten köpstad i forna dagar. De flesta bostadsbyggnaderna äro låga envåningshus av trä, flera tydligen mycket gamla. Om livlig köpenskap fordom vittna ännu köpmansgårdarna med sina långa rader av stora magasin och klungorna av gamla magasin utanför stadsplanen. Den långsträckta stadens trenne i nord—sydlig riktning löpande långa huvudgator äro t.o.m. i centrum smala, delvis icke stenlagda, i norr därjämte krokiga. Nästan medeltidsprägel ha några trånga, branta, steniga och delvis gräsbevuxna tvärgränder mellan lutande plank och uthus, t.ex. Kolbacksgränden och Kattpiskargränden. Svin, får och getter synas i äldre tid ha fått gå fritt omkring på gatorna, tills magistraten i slutet av 1700-talet småningom torde ha gjort slut på oskicket. I ett protokoll heter det t.ex., »att svinkreatur å stadens gator och gränder medels bitande tillfogat åtskillige personer stor och smärtsam skada och torde än ytterligare tillfoga flere och isynnerhet små barn märkelig olycka, om icke sådant okynnesfä varder i tid ur vägen skaffat»; magistraten kungjorde därför, att svin, som gå lösa på gatorna, finge saklöst fällas och deras kött fördelas mellan stadens fattiga.

Många märkliga äldre byggnader finnas bevarade; nämnvärda äro särskilt tullstugorna, gamla kyrkan, rådhuset, väderkvarnen, stadshotellet och museigården. Modern arkitektur åter representeras bl.a. av svenska och finska samlyceernas hus ävensom av Högåsens sanatorium utanför staden. Det nuvarande rådhuset uppfördes åren 1851—1856 på sluttningen av Kasberget. Denna enkla, vitrappade tegelbyggnad i två våningar är ett vackert, stilrent prov på nyklassisk byggnadsstil. Den har ett med urverk försett torn liksom den gamla rådstugan. Denna var ett rödmålat trähus och hade sin plats på salutorget. Stadshotellet åter vid samma torg är ett prov på den gustavianska tidens byggnadskonst. Det är en för den tiden typisk träbyggnad i två våningar med brutet tak och jämförelsevis enkel fasadbehandling, tyvärr vandaliserad av Kansallispankki, som där inrett en modern banklokal med stora skådefönster. Detta hus hade en gång äran att utses till bostad för konung Gustav IV Adolf och senare för kejsar Alexander I, då de på sina resor genom landet övernattade i Kristinestad. En sevärdhet av rang är »Lebellska köpmansgården», men detta museum har skildrats i S.F.V:s kalender för år 1941, varför det här kan förbigås. På alla kullar i och invid staden funnos förr en mängd väderkvarnar, men ingen av dem har bevarats till våra dagar. Den gamla kvarn, som nu står på högsta toppen av Kvarnberget, härstammar från Närpes och är en gåva av f.d. kristinestadsbor.

Enligt »Kristinestads historia» (av W. Sjöblom), varpå denna skildring till stor del bygger, var den närmaste anledningen till stadens grundläggning antagligen den, att bönderna i Närpes, missnöjda över den långa vägen till Vasa, anhållit om rätt att bygga en stad på Koppön i Lappfjärd. Både Vasas och Björneborgs borgare sökte förgäves övertala Per Brahe att avstå från detta projekt. Greven ansåg dock en stad behövlig i denna trakt och fann viken vid Koppön vara en god och välskyddad hamn. Den 5 december 1649 undertecknade han i Åbo slott fundationsbrevet för Koppöstad, där han »Giör Witterligen, at efther såsom Hennes Konungl. Maij:tt, wår allernådigeste Drotningh hafwer Förnummit widh Kåpöön godh lägenheet wara till at formere och opbyggia een fläck eller liten landzstadh, hafwer H. K. Maij:tt täcktes beneficera dem, som sigh där nedsätta wele, medh goda Privilegier». Närmare bestämmelser om de staden beviljade fri- och rättigheterna och bekräftelse på alla de förmåner, som Per Brahe utlovat, bl.a. 12 års skattefrihet, ingå i det privilegiebrev, som drottning Kristina utfärdade den 9 mars 1652.

I början av år 1651 meddelar Per Brahe i ett brev, vari han ratificerar fundationsbrevet, att staden på Koppön redan hade 47 borgare. I detta brev donerar han till staden förutom Koppön Tjock övre och yttre byar. För att möjliggöra uppförandet av en rådstuga beviljar han staden till byggnadshjälp 200 daler silvermynt. Vid samma tid dekreterar han, att staden därefter skall heta Christinaestad. Det namnet fick den antingen efter drottning Kristina eller efter Per Brahes kort förut avlidna första hustru Kristina Katarina Stenbock. Samtidigt bestämde han, att staden skall få ett vapen, föreställande »Een Skogsstrandh och Hafwet Uthan före». Vapenskölden är genom en vågskura kluven i silver och blått, det första fältet belagt med elva gröna granar.

Städernas självstyrelse medförde en hel del kostnader, som för småstäderna hade blivit alltför betungande, om icke till dem donerats närbelägna byar och hemman. De där erlagda kronoutskylderna tillföllo städerna. Dessutom behövde stadsborna åker och äng, mulbete, vedskog och fiskevatten; jordbruk, boskapsskötsel och fiske bedrevs nämligen i icke ringa omfattning även av städernas borgare. Av den donerade jorden, som ursprungligen beräknats till 19 5/12 mantal, förlorade Kristinestad större delen vid Karl XI :s stora reduktion av förläningarna. Staden fick behålla endast 5 5/6 mantal, nämligen fundationsjorden, d.v.s. Koppöhemmanen, och av donationsjorden några hemman i Tjock, vilka lämnats öde och införlivats med staden. Borgerskapet bönföll enträget flera gånger att återfå det förlorade, men konungen lät sig icke bevekas. Då stadens och Tjöck byarnas ägor voro sammanblandade och man hade olika åsikter om vad som hörde till donationsjorden, förekommo under 1600- och 1700-talen ständiga tvister mellan borgerskapet och tjöckbönderna. Först 1802 skiftades skogen och utmarkerna, och på 1890-talet verkställdes storskiftesreglering mellan staden och Tjock. Under staden lydde då 3.422 hektar, varav en fjärdedel utgjordes av odlad jord. Donationsjorden var skiftad mellan gårdsägarna, som för ängsskiftena betalade skatt, men år 1896 bestämdes, att arrendekontrakt på jo år skulle upprättas mellan staden och alla innehavare av odlad jord, och år 1898 övertogs skogsmarkerna av staden, som införde rationell skogsvård. Därefter har skogen varit en viktig inkomstkälla för staden. Genom nyare lagstiftning ha utanför stadsplanen bosatta innehavare av donationsjord fått möjlighet att inlösa sin arrendejord. Detta kommer säkerligen att leda därtill, att jorden blir bättre skött och kommer att ge större avkastning än nu.

Handeln var städernas förnämsta uppgift och hörde till de av staten gynnade näringarna under merkantilsystemets tid. Då var näringslivet underkastat en noggrann reglementering och övervakning. Handeln var koncentrerad till städerna. Endast där fingo bönderna sälja sina produkter och köpa, vad de ej själva kunde producera. Varje stad hade sitt bestämda distrikt. Till Kristinestads handelsområde hörde socknarna i sydligaste Österbotten och några i norra Satakunta. Dessutom fingo köpmännen besöka marknaderna i Vörå, Pedersöre, Kalajoki, Pyhäjoki och Lochteå. Av städerna hade blott de fåtaliga stapelstäderna oinskränkt rätt till handelsutbyte med utlandet. De övriga, uppstäderna, måste i stapelstäderna försälja sina exportvaror och där uppköpa, vad de skulle sälja inom sina resp. distrikt. De österbottniska städerna voro i detta avseende främst hänvisade till Stockholm. Till följd av bristen på konkurrens kunde köpmännen i Stockholm öka sin handelsvinst på andras bekostnad genom att orimligt högt uppressa priset på salt och andra importvaror och nedpressa priset på det, som uppstäderna hade att sälja. Länge misslyckades alla försök att frigöra sig från stockholmarnas godtycke.

De många inskränkningarna i handeln hindrade Kristinestads liksom andra småstäders uppblomstring, och staden förblev länge en obetydlig »fläck». De mantalsskrivna invånarnas antal varierade under 1600-talet vanligen mellan 200 och 300 personer. Invånarantalet minskades starkt under de svåra nödåren i slutet av 1600-talet liksom under stora och lilla ofreden, då många flydde över till Sverige, för att åter ökas under fredstiderna, men förblev lågt, så länge Kristinestad var en uppstad. Först på 1770-talet överskred de mantalsskrivnas antal 500. Så gott som hela befolkningen var i äldre tider svensktalande. En relativt stor procent av inbyggarna utgjordes av handlande, vilket berodde på städernas ensamrätt till handeln. Från senare delen av 1700-talet minskades detta procenttal starkt; kanhända några rika storköpmän, som andra ej kunde konkurrera med, fått hand om handeln.

Överträdelser av de många stadgandena om handeln voro vanliga. Trots de stränga straffen för landsköp förekom det ofta, att stadsbor anklagades för att ha rest omkring på landsbygden och uppköpt böndernas produkter. Det ansågs som illojal konkurrens, om en handelsman sökte få företrädesrätt till en bondes produkter genom att betala hans skatter eller ge honom varor på kredit och sålunda hålla honom i skuld till sig, eller om handelsmannen bjöd överpris eller om han förplägade bönderna med mat, öl och brännvin. Dessa oseder tycktes vara outrotliga. Särskilt besvärligt var det för myndigheterna att förhindra insmuggling av varor till staden förbi tullen. För alla varor, som från landsbygden infördes till en stad, måste man nämligen betala den s.k. »lilla tullen». För den skull funnos tullstugor vid infartsvägarna till staden. Kristinestad hade tre tullställen, nämligen »västra tullen» vid vägen från Närpes, »östra tullen» vid tullbryggan nedanför torget och »norra tullen», som användes endast vintertid. Två av tullstugorna i Kristinestad finnas ännu kvar; annorstädes torde inga sådana ha bevarats till våra dagar. För att hindra smuggling var staden, efter det Koppön sammanvuxit med fastlandet, omgärdad på landssidan av det höga »stadsstaketet» och på sjösidan vintertid av ett »isstaket». Svårast var bevakningen på sjösidan, där massor av sjöbodar och magasin underlättade smuggling under mörka höstnätter.

Då borgerskapets handelsrättigheter voro så kringskurna och begränsade, vakade man mycket noga över att inga utomstående gjorde intrång på ens eget gebit och kränkte ens privilegier. Avunden och konkurrensen mellan städerna ledde till ständiga tvistigheter. T.ex. mellan Kristinestad och Vasa var rivaliteten stor. Man tävlade om marknaderna på landet, man försökte smyghandla på varandras handelsområde, man beskyllde varandra för att betala högre pris för böndernas varor än vad som avtalats städerna emellan. Vasa försökte t.o.m. övertala regeringen att beröva Kristinestad dess handelsrättigheter, men den senare fick då stöd av bönderna i Närpes och Lappfjärd. Dessa avgåvo utlåtanden, vari de bl.a. förklarade, att en stad var behövlig i sydligaste Österbotten, att de hade för lång väg till Vasa och att de fått betydligt sämre pris för sina alster i Vasa än i Kristinestad.

Under merkantilsystemets tid överläts handeln med vissa varor som monopol åt handelskompanier. Av dem hade tjärkompaniet den största betydelsen för kristinestadstrakten, där tjäran länge varit den viktigaste handelsvaran. Detta kompani, vari stockholmska köpmän voro delägare, hade ensamrätt att exportera all den tjära och allt det beck, som producerades i Finland och i Sverige norrom Stockholm. Kompaniet, som självt bestämde prisen, skördade stora vinster på bekostnad av den tjärbrännande allmogen och de borgare, som uppköpte tjäran och förde den till Stockholm. Missnöjda voro dessa också över att icke få leverera så mycket de kunde.

Sådana år, då sädesskörden blev liten på grund av missväxt, kunde bönderna endast genom tjärförsäljning få medel till betalning av skatterna och köp av handelsmännens varor. Borgarna voro därför tvungna att köpa mera tjära än kompaniet mottog och sälja överskottet i hemlandet med förlust. Upprepade gånger anhöllo borgarna, att handeln med tjära skulle bli fri eller att åtminstone stadens kvantum exporttjära skulle ökas och prisen höjas. Vanligen strandade dessa försök, men borgarna tillätos slutligen själva bestämma tjärmängden. Prisen förblevo dock oförmånliga. Ännu i början av 1900-talet utskeppades något tjära från Kristinestad.

Vad som kanske mera än annat irriterade och förtretade borgarna var den s.k. bondeseglationen. I århundraden före Kristinestads grundläggning hade bönderna i kustsocknarna brukat på egna fartyg föra sina produkter till Stockholm och därifrån hemföra utländska varor. Denna handel, som borgarna betraktade som i högsta grad skadlig för deras egen handel, gav anledning till oavlåtliga tvister. Bönderna stödde sig på gamla förordningar, t.ex. en av konung Magnus Eriksson år 1348 utfärdad till förmån för Närpes. Borgarna däremot ansågo böndernas handelsrättigheter upphävda genom senare lagstiftning och stadens privilegier. Ehuru handelsordinantien av år 1617 och andra kungliga förordningar förbjödo bondeseglationen, syntes det omöjligt att stävja böndernas handel och sjöfart. Ett undantag gjordes till böndernas förmån: för varje bonde blev det tillåtet att på eget fartyg utföra »sin egen avel» över till Sverige och där uppköpa varor för eget behov; däremot fick han icke handla med andras alster, ej heller hemföra varor för att sälja åt andra. Ingen kunde dock hindra fartygsägarna att medföra grannarnas produkter. Följden blev, att bondehandeln tog väldigt omfång. Borgarnas till regeringen inlämnade klagomål blevo resultatlösa. Grälet dog småningom ut, då näringsfrihetens princip segrade i medlet av 1800-talet.

Det största hindret för Kristinestads uppblomstring var avsaknaden av stapelrättigheter. I hela Österbotten funnos före frihetstidens slutskede inga stapelstäder. Att sådana voro nödvändiga för landskapet, därom voro alla de för övrigt rivaliserande sjöstäderna där eniga. Samfällt vände de sig flera gånger till regeringen med anhållan om rätt till fri utrikeshandel för någon eller några österbottniska städer. Man var villig till stora ekonomiska uppoffringar för att nå målet; karakteristiskt för frihetstiden var, att man genom mutor sökte genomdriva sina önskemål i riksdagen. På många håll började man slutligen betvivla riktigheten av de merkantilistiska lärorna, som det maktägande hattpartiet hyllade. Energiskt och framgångsrikt verkade i synnerhet den österbottniska prästen Anders Chydenius för större näringsfrihet. Främst tack vare hans ansträngningar blev riksdagen villig att tillmötesgå de österbottniska städernas önskningar i stapelfrågan. Då man icke kunde förutse, åt vilka städer stapelrätt skulle ges, och då alla städer tagit del i kostnaderna för kampanjen, ville man på förhand tillförsäkra sig åtminstone någon delaktighet i de gynnades privilegier. Därför ingingo ombud för alla städer i Österbotten på ett möte i Gamlakarleby 1763 ett avtal, vari man bl.a. överenskom därom, att uppstädernas köpmän finge in- och utföra sina varor genom de nya stapelstädernas hamnar. År 1765 störtades hattarna och det segrande mösspartiet införde en mer frihetsvänlig näringspolitik. Trots stockholmarnas förbittrade motstånd gåvos åt fyra finländska städer vid Bottniska viken, nämligen Björneborg, Vasa, Gamlakarleby och Uleåborg, rätt att handla med vilka utländska städer som helst. Dessutom gavs åt alla städer fullständig handelsfrihet inom riket.

De beviljade förmånerna inneburo betydligt förbättrade villkor för den österbottniska handeln. Vid samma tid råkade dock Kristinestad i långvariga förvecklingar och svårigheter, som stadsborna själva voro skuld till. Då de fått visshet om, att deras stad icke skulle få stapelrätt, och då de önskade ha en stapelhamn på närmare håll än Vasa, begagnade de sig av regeringens plan att göra sundet mellan Kaskö och Eskilsö i Närpes till en krigshamn. Tillika med borgerskapet i Vasa anhöllo de, att en stapelstad skulle anläggas på Kaskön och att Kristinestad och Vasa skulle flyttas dit. Att vasaborna accepterade detta förslag berodde kanske därpå, att de fruktade att i annat fall förlora stapelrätten. Planen behagade regeringen, som genast vidtog åtgärder för dess förverkligande och bestämde, att Nykarleby och Jakobstad skulle besörja sin utrikeshandel genom Kaskö, de nordligare liggande sjöstäderna delvis. De två förstnämnda ålades att tillika med Kristinestad och Vasa bekosta uppförandet av de offentliga byggnaderna i den nya staden. Emellertid hade man börjat ångra sig i Vasa och Kristinestad; på ingendera orten visade man någon lust att flytta till Kaskön. De övriga städerna blevo snart befriade från alla skyldigheter beträffande Kaskö och slutligen lyckades det även Vasa att bli det. För Kristinestad blev det en tung börda att ensam bära de ovannämnda kostnaderna för Kaskö. Kristinestadsborna ville, då de uppgivit tanken på bortflyttning, ej heller ha en konkurrerande stad i närheten. De begärde därför, att de skulle få rätt att idka utrikeshandel genom sin egen hamn och att planen på stadsanläggning på Kaskön skulle förfalla, men deras anhållan avslogs. De föreslogo då, att de skulle få förtulla sina fartyg i egen hamn genom tullbetjäningen i Kaskö. Till detta gav konung Gustav III sitt bifall år 1789. Kristinestad var nu visserligen stapelstad, men beroende av Kaskö. För att befrias från detta beroende lovade stadsborna uppföra tullhusbyggnader i Kristinestad, trots det de haft kostnader även för tullbyggnaderna i Kaskö. Kristinestad fick då år 1792 en egen sjötullkammare och sjötullrätt.

Den stapelfrihet, staden vunnit, hade gynnsam inverkan på näringarna. Nu började stadens egentliga blomstringstid; förut hade borgarna levat i relativt torftiga förhållanden. I synnerhet handel och sjöfart fingo ett betydande omfång. Redan under stadens äldsta tider hade köpmännen använt egna skutor för varutransporten. Dessutom hade de andelar i stockholmska skepp. År 1842 hade man kommit så långt, att endast två städer i Finland hade större flotta i avseende å lästetalet.. Kristinestad hade då 36 fartyg om 4.201 läster. Många av redarna voro tillika handlande; de förnämsta tillhörde släkterna Wendelin, Ridderstad, Tötterman, Fremdeling och Carlström. Stadens segelflotta minskades åter mot slutet av 1800-talet. Segelfartygen kunde icke konkurrera med ångfartygen, vilka mer och mer började tagas i bruk. År 1900 såldes stadens sista större segelfartyg, barkskeppet Alma. Samma år grundades av G. Hydén m.fl. ett ångfartygsaktiebolag, som anskaffade tre stora lastångare. Bolaget ägde dock icke länge bestånd. Under blomstringstiden ombesörjde Kristinestads köpmän utskeppning av varor från och införsel till, orter belägna så långt inne i landet som Tammerfors och Jyväskylä. Exportartiklarna voro i främsta rummet tjära, bräder, ved o.a. skogsprodukter.

Ett svårt slag tillfogades Kristinestads handel och sjöfart genom tillkomsten av järnvägen till Vasa. För en stor del av Kristinestads handelsområde blev det då lättare att låta sin in- och utförsel ske genom Vasa. I lantdagen framfördes gång på gång förslag om byggande av en bana till Kristinestad och 1906 godkändes förslaget. 1909 påbörjades arbetet och 1912 öppnades banan Seinäjoki—Kristinestad för trafik. Man hoppades nu på en kraftig återuppblomstring på det ekonomiska området, men förhoppningarna uppfylldes icke. Det förlorade kunde icke återvinnas. Kristinestad kan numera icke konkurrera med Vasa och Björneborg.

Då man väntade även ökad sjötrafik efter tillkomsten av järnvägen Seinäjoki—Kristinestad, har mycket gjorts för förbättring av hamnförhållandena. Genom muddringar och sprängningar ha farlederna och hamnen fördjupats för att kunna emottaga större moderna lastfartyg. Man nöjde sig icke med uppmuddring vid den gamla ångbåtsbryggan, där djupet blev 5 m, utan staden byggde för stora kostnader längre söderut på östra sidan en 250 m lång stenkaj, förlängd med en 74 m lång pålkaj. Vattendjupet vid dem är 6 1/2 m, resp. 5 1/2 m, vid lågvattenstånd. På yttre redden kunna större fartyg ankra. Järnvägsspår äro dragna längs stenkajens kant. Trots allt detta har exporten och i synnerhet importen förblivit obetydlig.

Någon industri av nämnvärd betydelse har icke förekommit i Kristinestad. Hantverkare ha naturligtvis alltid funnits, t.o.m. av flere slag än nu; staden hade t.ex. repslagare, hattmakare och krukmakare, vilkas yrken icke på länge utövats där. Ett hantverk, som blomstrade redan i äldsta tid, var skeppsbyggeriet. Fartygen byggdes först på strandgårdarna, men på grund av bl.a. beckkokningens eldfarlighet upplåts Tjärholmen till skeppsvarv. Flera fartyg voro ofta samtidigt under byggnad. Stadens sjöfart bedrevs för det mesta med skepp, byggda i staden. Handeln med fartyg fick ett så stort omfång, att man på högre ort började frukta för skogsskövling och förbjöd skeppsbyggeri utan tillstånd av landshövdingen. På 1800- och 1900-talen anlades en hel del mindre fabriker (garverier, snickerier, bryggerier m.m.), men vanligen blevo de icke långvariga.

I kommunalförvaltningen hade köpmännen, i synnerhet de rikare, ett dominerande inflytande före införandet av allmän och lika rösträtt. Bland dem valdes rådmännen, och »borgmästare och råd» utgjorde den egentliga stadsstyrelsen. Ännu kring senaste sekelskifte kunde kommerserådet Alfred Carlsström, stadsfullmäktiges ordförande under ett tjugotal år och stadens ombud vid de åtta sista ståndslantdagarna, styra och ställa i staden med nästan patriarkalisk myndighet. Icke enbart för sin affärsverksamhet och för kommunala frågor voro stadens köpmän intresserade, de visade också stor bildningsvänlighet och villighet att stöda kulturella strävanden.

I kyrkligt avseende hörde Kristinestad länge till Lappfjärds pastorat, vars ena kapellan var bosatt i staden. På grund av det låga invånarantalet var stadskapellanens avlöning tämligen obetydlig. Kapellets ekonomi förbättrades år 1787, då Tjock och Påskmark byar införlivades med kapellförsamlingen. Redan några år efter Kristinestads grundläggning började stadsborna sträva efter stadens avskiljande från Lappfjärd till eget pastorat. De flera gånger upprepade försöken strandade emellertid, ända tills det år 1897 bestämdes, att kapellförsamlingen efter den dåvarande kyrkoherdens död eller avgång skulle separeras från Lappfjärd. Till följd därav har Kristinestad tillika med ovannämnda byar sedan år 1905 varit ett självständigt pastorat.

Stadens första kyrka byggdes redan på 1650-talet. Sommaren 1697 slog blixten ned i denna kyrka, som antändes och nedbrann till grunden. Till följd av rådande nödtid avslogs borgarnas anhållan att genom kollekt i rikets kyrkor få byggnadshjälp för uppförande av en ny kyrka, just då hemsöktes riket av en fruktansvärd hungersnöd, den största vår historia känner. Under dessa hemska nödår dogo massor av människor i svält och farsoter. Den mantalsskrivna befolkningen i staden minskades på två år från 291 till 208 personer, motsvarande ett totalt invånarantal om cirka 330 personer. Under trenne år före branden hade 15 av stadsbornas fartyg förlist under stormar, d.v.s. större delen av stadens handelsflotta. Trots allt detta företogo sig de fåtaliga, hårt prövade borgarna redan år 1698 att med egna krafter börja uppföra ett nytt tempel — ett gripande vittnesbörd om offervillig kärlek till hemstadens kyrka. Den nya kyrkbyggnaden, som efter änkedrottningen kallades »Ulrika Eleonora», är ett gott prov på de vida berömda österbottniska byggmästarnas och timmermännens skicklighet. Märkliga äro i synnerhet de träkyrkor, som på 1600- och 1700-talen byggdes i Österbotten. Ulrika Eleonora är en sådan tidstypisk träbyggnad; den har rektangelformig grundplan och påminner i vissa avseenden, t.ex. genom sitt höga, branta tak, om de medeltida stenkyrkorna. Problemet att ge stockväggarna stadga och styrka att uppbära det välvda innertaket och det tunga vattentaket löstes sålunda, att väggarna på vardera sidan fingo stöd av timrade stockkistor, vilka upptill sammanbundos med varandra och hörnen med längs väggarna och tvärs över kyrkan gående dragbjälkar. Utvändigt pryddes kyrkan med ett torn som hade en hög, smäcker, något lutande spira, spånklädd som taket i övrigt, och med en spenslig spira som takryttare över takets avvalmade östra ända.

År 1700 hade man kommit så långt, att helgedomen kunde invigas och tagas i bruk för sitt ändamål. En ny klockstapel byggdes också över kyrkogårdsporten. Den har en rödfärgad nedre del och en mindre, vitmålad överbyggnad. Taket har svängd kontur och krönes av en spånklädd spira, som liksom takryttaren har en barockartad, lökformig ansvällning nedtill.

Kyrkan var icke fullt färdig, då stora ofreden inbröt. I ett gammalt protokoll berättas, att kyrkan år 1714 blev »af grymme fienden til invärtes zirater sampt til fenster och tvenne skjöne klåckor spolierad och skjövlad», varefter kosacker använde den som stall. Därförinnan hade nattvardskärlen av silver och en del andra dyrbara saker blivit överförda till Sverige, men denna kyrkans egendom blev där förskingrad av borgmästaren. Denne blev för detta brott av rådstuvurätten dömd till döden, men straffet förmildrades  av hovrätten.

Efter fredsslutet fingo de nu utfattiga stadsborna hjälp till iståndsättande av de utplundrade och förfallna offentliga byggnaderna genom kollekt o.a. insamlingar i rikets alla församlingar, men den hopbragta summan måste delas mellan alla städerna i Österbotten. Likväl inköptes eller skänktes ganska snart nya kyrkklockor, ljuskronor, nattvardskalk av silver m.m., varjämte taket nu spanades, väggarna brädslogos och rödfärgades utvändigt och vitmenades invändigt. Ehuru enkel och anspråkslös och numera berövad hela sin lösa inredning gör den lilla kyrkan ett smakfullt, värdigt och trivsamt intryck.

Kyrkans främsta klenod var den tredelade altartavlan, som av kännare betecknats som en av de vackraste i vårt land. Länge var man okunnig om dess ålder och målarens namn, men för ett par decennier sedan återfunnos några dokument, som bevisa, att tavlan är målad i Stockholm för något mera än 200 år sedan av konstnären Lorens Gottman. Den nedersta bilden föreställer nattvardens instiftande, den mellersta korsfästelsen och den översta, som är cirkelrund, Kristi himmelsfärd. Den stora mellersta bilden är den mest beundrade. Den korsfästes omgivning är höljd i mörker, vilket ger scenen den stämning av sorg, förtvivlan och övergivenhet, som hade gripit Jesu vänner. Ljus är endast bilden av den döende Frälsaren, vars förtröstan till Fadern icke brutits av allt det själsliga och kroppsliga lidande, han utstått. Alla gestalter äro karaktärs fullt avbildade och färgbehandlmgen bevisar skicklighet och smak. Kopior av denna altartavla finna vi i flera andra kyrkor. De pompösa, barockartade ramarna med änglahuvuden, palmkvistar, solstrålar m.m. äro också gjorda i Stockholm.

Efter det Tjock och Påskmark byar blivit Kristinestads landsförsamling, blev kyrkan för liten och trång. Först år 1895 kunde man dock börja bygga en ny, stor tegelkyrka i något slags blandstil, och två år därefter kunde den invigas. Ehuru en skapelse av en känd arkitekt, nämligen Jac. Ahrenberg, kan den knappast anses som synnerligen lyckad i konstnärligt avseende. Det bästa i denna kyrka är det, som överförts dit från den gamla kyrkan: ljuskronorna, altartavlan m.m.

Redan år 1653, fyra år efter Kristinestads grundläggning, då invånarantalet knappast översteg 100, fick staden sin första skola, en s.k. pedagogi. I denna enklassiga läroinrättning meddelades endast vetandets första grunder. Skolemästaren eller pedagogen var vanligen en prästman. Då skolväsendet fullständigt omgestaltades under ryska tiden ombildades pedagogin, som ägt bestånd i nära 200 år, år. 1842 till en två-klassig lägre elementarskola för gossar, denna åter 1874 till en tvåklassig realskola och år 1883 till en tvåklassig elementarskola. Efter indragning av pedagogin, som stod öppen även för flickor, kunde flickor få skolbildning i små privatskolor eller i »fattigskolan», där »lancastermetoden» användes. Den sista flickskolan, kallad »fruntimmersskolan», grundades 1876 och upphörde 1900. Gossar, som av sitt arbete i något hantverk voro förhindrade att besöka andra skolor, undervisades i »söndagsskolor». Den svenskspråkiga folkskolan kom till år 1871; samtidigt indrogs lancasterskolan. Några år senare öppnades en privat finsk folkskola, som övertogs av kommunen r88o. För närvarande är också en vävskola i verksamhet; den är mycket uppskattad i hela Sydösterbotten och tillströmningen av elever är så stor, att blott en del kan emottagas.

Elementarskolan kunde icke tillfredsställa behovet av lärdomsskolebildning inom det stora område, varifrån skolan fick sina elever, d.v.s. hela svenskbygden från Pörtom i norr till Sideby i söder. Stadsfullmäktige beslöto därför ombilda den till en femklassig samskola. Statsunderstöd erhölls och läroverket kunde år 1897 börja sin verksamhet. På många håll uttalades snart önskemål om skolans utvidgning till ett fullständigt 8-klassigt, dimissionsberättigat läroverk. En anhållan om statsbidrag för gymnasialklasserna avslogs, men stadsfullmäktige beslöto likväl med kommunala medel verkställa utvidgningen. Dimissionsrätt till universitetet beviljades först 1905  och statsunderstöd för gymnasialklasserna 1910.

Skolhuset, vari redan pedagogin varit inhyst, hade flera gånger förstorats; utrymmet blev likväl otillräckligt för den 8-klassiga skolan. Av olika anledningar strandade dock alla förslag om tillbyggnad. Frågan löstes plötsligt på ett oväntat sätt. År 1921 nedbrann svenska folkskolans hus till grunden och de två skolhusfrågor, som nu måste lösas, beslöt man kombinera så, att samskolbyggnaden skulle överlåtas åt svenska folkskolan och ett nytt hus uppföras för samskolan. Med bidrag av staten och kringliggande, övervägande svenskspråkiga landskommuner byggdes åren 1924—1925, på den högsta delen av berget bakom rådhuset, en tegelbyggnad med platt tak efter ritningar av Lars Sonck. Denna byggnad är ett utsökt vackert prov på modern arkitektur. Mitten av byggnaden upptages av den stora, 8 m höga aulan, som är omgiven av läktare, uppburna av kolonner. Byggnadens harmoniska proportioner, fönstrens effektfulla placering och den starkt utskjutande gesimsen under takets bröstvärn giva huset en lugn och förnäm prägel. Från denna stolta, vitrappade skolborgs, övre våning, 28 m över havet, har man en vidsträckt utsikt över den omgivande bygden och havet.

Då samskolan betjänar icke blott staden, utan även en vidsträckt landsbygd däromkring och då närmaste svenskspråkiga statsläroverk befann sig i Vasa, mera än 100 km från Kristinestad, ansåg man rättvist, att staten, som övertagit en mängd finskspråkiga privata och kommunala skolor, också övertog kristinestadsskolan. Därför hade man alltsedan början av 1920-talet upprepade gånger erbjudit skolan åt staten. Till riksdagen inlämnade motioner i saken blevo likväl ständigt förkastade. Däremot godkände riksdagen redan år 1923 förstatligandet av en 1906 grundad privat finsk samskola i Kristinestad, alltså en skola, som betjänar en liten finsk minoritet mitt i en stor svenskbygd. Först efter de senaste krigen blev stämningen gynnsammare gentemot svenskarna, och år 1947 föreslog statsrådet, att staten detta år skulle övertaga Svenska samskolans mellanskoleklasser och därefter successivt de övriga klasserna med en klass per år. Då samskolan utgör en fortsättning av äldre läroinrättningar från och med pedagogin, kan skolan anses ha en ålder av inemot 300 år.

Då det väntade ekonomiska uppsvinget efter järnvägens tillkomst uteblev, syntes Kristinestad dömt till stillastående. Invånarantalet ökades visserligen, men ej med samma hastighet som andra städers. Omkring 1880, före byggandet av järnvägen till Vasa, hade endast 14 städer i Finland större folkmängd än Kristinestad, men nu hör den till landets minsta städer; invånarantalet överstiger något 3.000, därav omkring 40% finsktalande. Under det sista decenniet kan man dock konstatera större livaktighet på det kommersiella och industriella området. Flera mindre fabriker äro i gång. Trots materialbrist pågår livlig byggnadsverksamhet på egnahemsområden längs den söderut gående s.k. Skatavägen och på östra sidan österom järnvägen. Icke utan skäl hoppas man, att Kristinestad skall få ökad betydelse som handels- och industristad.

Ur ”Svenska Folkskolans Vänner Kalender 1948”

Redigering Elof Granholm 12.03.2013