I ÅNGERMANLÄNDSKA STUGOR

av Bror K. Åkerblom

Ett litet »Norrland i stöpsleven»  är inte det sämsta man kan bli uppmuntrad med vid ett besök i Sverige. Norrland är ju föremål för ett livligt intresse numera, sedan man fått klart för sig, vilket framtidsland det i själva verket är i ekonomiskt avseende. Ludvig Nordströms radioreportage senaste vinter var en märklig demonstration av detta. Nu blev det undertecknad förunnat att göra en resa upp till den gode Lubbes bygder före midsommaren 1938, med rekommendationer och understöd från landsmålsarkivet i Uppsala. Den allvarliga avsikten var att jag skulle försöka komma till en uppfattning om beröringarna mellan kusttrakterna på båda sidor om Kvarken i fråga om allmogens språk. Det var en plikt, som var tung, men samtidigt lätt. Det var många »hinder» att taga på en kort tid,  men det gavs  nu en möjlighet  att göra verklighet av en länge närd dröm. Att det i alla tider varit livlig trafik över från Österbotten till den motliggande sidan är känt, och det framstår som en lockande sak att taga reda på något härom på ort och ställe, att följa det vandrande folket i spåren och leta efter minnen av detsamma.

Torsdagen den 16 juni befinner jag mig på en landsväg i Nora socken norr om Härnösand, cyklande på en främmande velociped mellan höga berg. Det är en ganska underlig känsla man har av allt. Det är ju i Sverige man åker, och detta på själve kung Gustafs 80-årsdag. Det ligger en särskild lockelse i sistnämnda faktum. Det skall kanske bli tillfälle att se och erfara, huru det svenska folket uppför sig den dagen.

Jag stiger av i de branta uppförsbackarna och ser mig omkring i lugn och ro. Detta är alltså Ångermanland. Sådana väldiga höjder har man inte väntat sig, och inte sådan bosättning heller: föga tätt bebyggda byar, som varken äro stora eller ligga nära varandra. Jag tilltalar en äldre man, som kommer emot. Det är det första av de många psykologiska ögonblicken under min resa. Man behöver ju inte göra annat än öppna munnen, innan ens främlingskap är röjt, och det är alltid intressant att se, huru motparten förhåller sig. Jag blir något förvånad över att av denna man få förklaringen, att han först trodde att jag var en dalkarl. Andra finländare lära emellertid få höra detsamma, när de röra sig i Sverige. I grund och botten är saken inte så mystisk som den förefaller. Vi ha vid rikssvenska radioutsändningar från Dalarna kunnat lyssna till dialekten där, som är »vemodig» till sin ton liksom vår finlandssvenska.

Jag är framme vid nämndeman P. Petterssons gård i Ramsta by, som ligger vackert med en havsvik inunder. Jag stiger på, finner husfolket hemma, hälsar och framför mitt ärende. Efter en stunds diskussion om allmänna angelägenheter, bl.a. dagens festligheter nere i huvudstaden, äro vi inne på frågan om bygdemålen. Sedan jag placerat ett österbottniskt arbete med bilder på bordet och brett ut en karta över Kvarken och Bottnarna, är min lilla dialektupptagning redan börjad, jag har endast att sitta och anteckna, medan den präktiga nämndemannen berättar, om den gamla råspisen och dess olika delar, om maträtter, kördon, hästar och kor m. m. Ibland tar herr Pettersson pennan och gör med säker hand illustrationer till sina beskrivningar. Av det vi hinna med äro flere detaljer av intresse. I spisarna har man inte längre någon grytkrok, sådan som vår österbottniska »kååko», och inte någon spisstolpe (öb. »stanndar») heller. För  30 år sedan fanns sådant i grannbyn Alsta. Bland sädesslagen är kornet fullständigt dominerande. Marken är lämpligast för detta. Vetet går ej bra, råg odlas föga, havre likaså. En följd härav är den, att man för eget behov bakar endast kornbröd, inte rågbröd, som vi i Finland äro så vana vid. Man blandar samman vatten och litet mjölk och knådar sedan degen av kornmjöl, med en helt liten tillsats  av rågmjöl (»råågdommt»).  Degen kavlas ut i stora, mycket tunna kakor, som gräddas försiktigt i en bred ugn. Det sålunda tillkomna brödet har av ålder förvarats i »hebäljet» (= boden), i dess övre del (»hebälsböttn»). Där har man haft halm utströdd som underlag för detsamma. Vid den middag, som nämndemansmor efter någon timme dukar upp och till vilken jag inbjudes, blir det tillfälle att smaka på kornbrödet.  Man biter i det med varsamhet, emedan det är så skört. Huru man kan ge sig tid att baka så stora mängder av detta föga spissamma bröd att det förslår för ett stort hushåll, undrar man smått i sitt stilla sinne.

Innan jag tar avsked, får jag mig till livs en bekännelse av värdinnan. Hon påstår, att det är trevligt att höra, att det finns riktigt folk också i Finland. Flär kryper det fram, vad man hittills i stora kretsar i Sverige trott om oss och våra förhållanden. Vårt land är ännu så ungt som självständig stat, och här har så mycket ovanligt inträffat efter 1809, att man blivit van att smått skaka på huvudet åt oss. En finländares uppgift vid besök i grannlandet består till stor del i bemödanden att utreda verkliga sammanhanget, bl.a. också beträffande finlandssvenskarna. Man får gång på gång understryka, att det finns så och så många tusen personer här, vilkas modersmål är svenska och vilka inte kunna tala något annat språk. Denna förklaring väcker vanligen förvåning.

Radioutsändningen från kungajubileet i Stockholm har pågått i flera timmar, medan vi suttit med vårt lilla arbete. Det övriga gårdsfolket har med spänt intresse följt med vad som timat där nere, och så även vi, fastän endast med ett öra. Man är i Sverige mycket fäst vid sin konung; därom råder intet tvivel. Förhållandet mellan monark och undersåtar tycks vara idealiskt.

Följande dag är mitt mål Gideå socken ett par mil norr om Örnsköldsvik. Resan dit upp göres med buss och går rätt bekvämt på goda vägar. Man kommer vid 6-tiden på e. m. till ett ganska tätt byggt samhälle invid kyrkan och knackar på hos en gammal kvinna, Maria Fritzell från Väster Gidsjö by. Hon är känd för sin talförhet och sitt ålderdomliga tungomål, och det är på kyrkoherdens i församlingen uppmaning jag uppsöker just henne. Kyrkoherde Bergfors är själv en flitig hembygdsforskare.  Kvällsstunden hos Maria Fritzell blir en upplevelse av ett stycke svensk verklighet. På golvet inne hos henne kryper ett litet barn, som hon har till uppgift att sköta, och jag får ta det lugnt med mitt frågande under sådana omständigheter. Med igenkännandets glädje konstaterar jag, att här i trakten talas eller talats en dialekt, som i ett visst avseende påminner om den jag får höra i min nuvarande hemtrakt, Ekenäs i västra Nyland, nämligen ett språk med tydligt framträdande stigande ordaccent, ex. i orden vélling och Bjööná. Vidare antecknas en mängd för mig okända ord och uttryck, som jag snappar upp, bl.a. »bååna griin»  (= skrika), »götti tomm» (= god tid, litet att göra) och jeeta (= vakta). Också det gamla ordet fäijin (= glad) får jag höra. Det har ju varit i bruk också hos oss, med ett annat uttal (feijin) i mellersta
Österbotten.

I granngården bor skofabrikören J. V. Gidlöv, som har vänligheten att ge mig nattkvarter och som säger sig härstamma från Finland, om man räknar med flera generationer tillbaka. Han ledsagar mig samma kväll till en man av gamla stammen, bonden Kristoffer Edman, som är från grannsocknen Björna och därför talar en västligare dialekt. Han är 76 år gammal, men vid fulla krafter. Och berätta det kan han makalöst. Gubben lever ännu intensivt i de gamla föreställningarna, till vilka hör tron på det övernaturliga som något verkligen existerande. Han är, för att bruka hans eget uttryck om en annan person, en smula »meeasamm» (= skrockfull) och vet bl.a. att förtälja om huru man stämmer blod, vilket här kallas att »stee» blod. Det s.k. fegljuset (= en liten eldslåga, som tros förebåda dödsfall) har han också sett med egna ögon.

Kristoffer Edman är i sitt ässe, när vi komma in på frågan om österbottningarnas uppträdande här på svenska sidan. Om dem vet han mycket nog. Särskilt en vid namn Vilhelm Stenman kommer han ihåg. Han anlände till den här trakten 1898—99 och lever ännu i Sverige. Han hörde till ett sällskap av 12 »finnar», som fingo arbete som murare i Luleå och förtjänade bra där. När de sedan skulle fara till en annan plats, försummade Stenman tåget. Men han stod inte hjälplös. Tvärtom beslöt han att bräcka sina kamrater ordentligt. Han gick in på stationskontoret och frågade, vad ett extratåg till Boden kunde kosta. Svaret blev: 500 kronor. Vår gode man beställde ett sådant tåg och reste med det förbi det ordinarie, som måste stanna och invänta Stenmans tåg. När han på det viset anlände till Boden, var det också slut med hans pengar. Men han var lika glad för det. Edman tilllägger om Stenman, att han var »ovanligt välläsen i Bibeln». Han brukade säga, att Finland enligt den heliga skrift måste bli fritt och självständigt. Han var, betonar Edman, en ärlig karl. Och han kunde mura.

Det närmaste målet för min resa är därefter Nordmaling, dit jag har några mil från Gideå. Socknens kyrkby verkar riktigt fin och välbyggd, men så är den också ett s.k. municipalsamhälle med livlig handel. Härifrån blir jag av en vänlig människa lotsad till byn Långed, som ligger 15 km ytterligare norrut, mot Umeå. Jag är särskilt nyfiken på Nordmaling, emedan jag har mig bekant, att arbetssökande österbottningar under senare delen av 1800-talet brukade stiga i land här. Det är med detta spörsmål jag börjar min intervju hos familjen Strömdahl i Långed. Husbonden blir inte svaret skyldig. »E bodd en finnpåik häär», berättar han. »Han språåk svenska [och var från trakten] söödär åm Vaasa. Men ja minns int namne. [Det kom] myttji finnar föör, [särskilt] på mitt sekstiniije, men dem bara for förbii. Int stanna dem häär na. Dem kåm med fåågäl å tjött å smöör öövär Kvarkken». — Jag antecknar med iver, vad som säges, emedan dialekten nu visar uppenbara likheter med svenska Österbottens mål. Nordmaling ligger redan inom Västerbottens län, och i fråga om folkspråket hör trakten mera till Västerbotten än till Ångermanland.

Värdinnan i gården gör ett inlägg med att läsa upp en ramsa om Maria Nyckelpiga:

»Gulltipp, gulltipp,
vill du jee me gulle,
eljest ska ja hugg åå de hallsen
å kasst de ii den brinnande farssen!»

Den brinnande forsen ligger endast ett par stenkast från Strömdahls, i Öreälven, och har ett historiskt intresse för oss, emedan det var här man beredde sig för motstånd mot ryssarna under kriget 1809, i dess sista skede. Någon strid kom dock inte till stånd i Långed, utan något nordligare, vid Hörnefors, den 5 juli.

Det är mycket vi ha att tala om, sedan språklådan en gång slagits upp. Något att tänka på ger mig gubben Strömdahl med sin karakteristik av finlandssvenskan. Det är mera »trögt» att tala svenska språket, säger han. Den som skall tala »finska» skall vara snabb i tungan. Sannolikt åsyftar han härmed vår egenhet att artikulera språkljuden så omsorgsfullt. Man blir i Sverige ofta uppmärksamgjord på detta. En sak är jag särskilt glad över att få reda på. Det visar sig, att man här känner till och lagar den maträtt, som i min hemsocken kallas »pääronkamsona». När Pelle Molin i »Ådalens poesi» berättar om tillredning av »kams», framgår det, att hans kamsor göras endast av kornmjöl, vilket i Kvevlax är någonting mera simpelt och därför gett upphov till ett binamn, »vatokåmonaalan». I Långed gör man också »päärpaltten», av rivna råpotatisar, mjöl och mjölk, och man kokar dem i lätt saltat vatten; således i detalj enligt receptet för våra riktiga kamsor.

Det är lördagskväll, när jag avslutar min undersökning i Långed by, och jag är uppriktigt glad över ett löfte om att få göra återresan till Örnsköldsvik med personbil, i följe med en ung man, som bor i huset och som nu har ett ärende till staden i söder, dit man annars sällan far härifrån. Före avfärden göres en rond genom Strömdahls präktiga huvudbyggnad, där värdinnan visar sina bästa ägodelar, husgeråd och sådant. Veckans kringflackande avslutas sålunda på ett sympatiskt sätt, med en värdefull orientering i nordsvenskt bondgårdsliv. Och färden söderut i sommarkvällen blir ett angenämt minne även den.

Mitt lilla »Norrland i stöpsleven» fullbordas dock först följande vecka, då jag ger mig ut på en expedition till Nordingrå, grannsocken till Nora och riksbekant för sin storartade natur. I Häggvik by av sagda socken bor och vistas ett par märkliga representanter för den gamla allmogekulturen och dess utforskning, nämligen förre bonden, 82-årige Johan Nordenmark och hans son Emil. Att dessa två äro hedersmän, framgår redan därav, att herrar dialektforskare i Uppsala för två år sedan varit här och låtit gubben Nordenmark tala in inte mindre än 25 grammofonplattor nordingråspråk och att Emil Nordenmark till den grad hängett sig åt insamlande och bearbetning av dialektmaterial, att han, på egen bekostnad, ansett sig böra skaffa en skrivmaskin med typer av landsmålsalfabetet. Vilken annan trakt kan uppvisa ett sådant intresse hos en bygdens man och jordbrukare! Besöket i Häggvik blir också mycket givande. Jag får upplysningar och belägg både för det ena och det andra. Emil Nordenmark har i sin ungdom stått uppe på det närbelägna 200 m höga berget Ringkallen och iakttagit fartyg, som kommit över från Vasa-trakten till svenska kusten. Han berättar, att de alltid togo kurs på Rävsön i Nordingrå och först därefter styrde rakt mot Härnösand. Att så skedde anser han berodde på att här av gammalt gått en segelled, om vilken både en tradition och ett gammalt sjökort vittna.

Gamle Nordenmark är en man med både kroppslig och andlig vitalitet, och vad han har att förtälja skriver man inte ned på en dag. Han späckar sitt tal med gamla ordspråk och uttryck, han känner sägnerna om allt det forna och vet att tyda dem. Den, som for till kyrkan med bjällerklang, hade ej skuld på sitt hemman. Den seden har man med omsorg följt här i bygden. — Kunde vi få höra Johan Nordenmark sjunga en gammal kyrkvisa från Nordingrå, finge vi allra bäst korn på honom. Så här låter en bit ur en sådan visa:

»Å  rocken  surrar,  lampan  brinner.
Vinterkvällen är så lång.
Men likt röken han försvinner
under munterhet och sång.
Veckans dagar är ej många,
söndag får vi snart igen;
då får vi till kyrkan gånga,
träffa där vår trogna vän.
Å hand i hand så glad vi vandra,
tala om vad nytt som hänt,
sedan sist vi såg varandra.»

Det allmänna intrycket av Ångermanland och dess befolkning är gott. Landet är skönt, storslaget. Folket är duktigt, men inte mycket olikt det folk, som lever på andra sidan Bottniska viken. När man får en inblick i dess dagliga liv, får man lov att justera den uppfattning, man kanske tidigare på egen hand bildat sig. Svensk allmoge lever inte endast söndagsliv. Den har sin vardag och sin verklighet liksom vår allmoge det har.

Ur  "Swenska Folkskolans Wänner Kalender 1938”

Redigering Elof Granholm 10.03.2013