| Träskhistoria och träskhistorier från Kvevlax |
| Skrivet av Bror K.Åkerblom |
| 2013-03-10 08:13 |
|
TRÄSKHISTORIA OCH TRÄSKHISTORIER FRÅN KVEVLAX
av BROR K.ÅKERBLOM
Det är märkvärdigt huru lätt äldre tiders förhållanden kunna falla i glömska. Vår moderna tid stormar fram mot sina egna mål, ofta helt förgätande sådant, som förr varit gott nog och som upptagit en god del av våra förfäders intresse. Denna reflexion inställer sig osökt, när man företar strövtåg i skogsmarkerna mellan Kvevlax och Gamla Vasa. Över dessa marker gick fordom en stråkväg. Den allmoge, som på 1500-talet var bosatt i byarna Kvevlax. Västerhankmo, Österhankmo, Vassor, Maxmo och Kärklax av Mustasaari dåtida kyrksocken, skulle fram här under kyrkfärderna och — sedan början av 1600-talet — vid resor till staden Vasa. Det var inte någon lätt trafikerad »linje» detta, men dock bekvämare än den vore i våra dagar utan särskilda anstalter. Man kunde nämligen färdas långa sträckor med båt, också genom skogstrakterna, tack vare talrika träsk, som finnas här och som tidigare varit större än de nu äro. En del av dessa träsk synes på den bifogade kartskissen, som är tagen från en storskifteskarta från 1700-talet. Storhamnträsket är numera genom uttorkning uppdelat i tre mindre träsk med särskilda namn: den södra delen kallas Djupsjön, den mellersta Storträsket och den nordöstra delen Hamnträsket. Mässträsket är alldeles torr mark nu. Norrom de på kartan synliga träsken finnas i våra dagar tre mindre träsk, Timmerträsket, Svartträsket och Lillträsket. Sydost om Stenträsket ha vi Östersjön och Svartträsket och söder därom åter Stabbskogsträsket och det stora Målnträsket, vilket sistnämnda förser det nya Vasa med vatten. På en sträcka av 7—8 km alltså inte mindre än 11—12 träsk. Att dessa under äldre tider fått tjäna som trafikled vid båtfärder framgår av folksägner och av ett antal ortnamn. Norrom det gamla Storhamnträsket, som självt med sitt namn vittnar om båtfart, ha vi Hamnmossen, där enligt äldre personers uppgifter fordom funnits en hamn, vid vilken kyrkfolket stigit i båtarna för att färdas vidare söderut till kyrkan. Något längre åt nordväst ha vi en annan mosse vid namn Bokmossen. Detta namn säges härleda sig därav, att någon person under en kyrkfärd förlorat sin psalmbok här, men senare återfunnit den. En plats norrom Storhamnträsket kallas »Viilan-bakkan» och skall ha sitt namn därav, att kyrkfolket här plägade rasta under den mödosamma vandringen med likkistorna ut till träsket. Tydligen förhåller det sig så, att hamnen flyttats längre söderut, allteftersom träsken uppgrundats. Vi ha namnet Hamnholmen för en rätt stor holme i norra delen av Storhamnträsket, men denna plats torde först under en senare tid ha varit hamnplats. Den låg tydligen under vatten vid den tid, när man brukade stiga i båtarna vid Hamnmossen. Söderom Storhamnträsket ha vi ytterligare ett par intressanta om båtfart vittnande namn, nämligen »Bäkkseide» för en liten stenholstrig backe norrom Stenträsket och »Skarpeide» för den mera höglänta trakten västerom träskets södra ända. — Enligt Herman Vendell är ed = smal landtunga, varöver farkoster fordom släpats. Bäkkseide ser dock inte ut att vara det äldsta namnet för den stenholstriga backe, där råpunkten är belägen. (Se kartan!) I ett dombrev av år 1586 kallas denna plats Hyttbäck, vilket namn förekommer också långt senare, i rågångsprotokoll av åren 1688 och 1738. År 1586 heter det, att Hyttbäck är »först enderåå emellan Korsholm och Qweflax ut åt Wackwiken». Här kan inte åsyftas någon annan plats än det senare Bäkkseide, vilket även framgår av protokollet av år 1738, där det utsäges: »Hyttbäcks Rååen, första råpunkten från Hästmåsa rån, är belägen i norra kanten av en stenholstrig backe 80 alnar västerut ifrån en liten bäck, vilken har sitt utlopp till träsket Östersjön. Sex stenar äro lagda ovanpå en stor jordfast sten så, att två visa N.N.O och de övriga W.N.W.» Gäller så att förklara, varav namnet Hyttbäck kan komma. På denna punkt stode man fullkomligt rådvill, om man inte hade att tillgå direkta historiska upplysningar i räkenskapsböckerna om en koppargruvdrift, som fogden på Korsholm, Hans Ingesson, på 1560-talet satte i gång i närheten av kungsladugården, som låg vid Kapell backen. Då denna verksamhet omtalas i handlingarna med användande av ordet »hytton», har man rätt att sätta namnet Hyttbäck, som förekommer 20 år senare, i samband därmed. Genom en tillfällighet lyckades undertecknad senaste sommar jämte bonden Johannes Nyman från Kvevlax, Överby, påträffa platsen för gruvan. Nyman berättade, att på hans skogsskifte nära rån och Djupsjön fanns en egendomlig fördjupning, som inte var något naturens verk. Vi begåvo oss till stället och konstaterade snart faktum. Det var en fördjupning — 12— 13 m lång och 7—8 m bred — som saknade avlopp och som var beväxt med mossa lager på lager. En stång av nära 2 meters längd kunde vi stöta ned hel och hållen utan svårighet. De små stenar, som vi grävde upp vid sidan av sänkningen, voro skarpkantade och så sköra, att de kunde sönderbrytas med händerna. På c:a 25 cm djup påträffade vi jord av två olika sorter. Den ena var gulbrun och den andra gråsvart. Den senare fanns i mindre mängd och endast vid randen av fördjupningen. Personer, som undersökt den, ha med bestämdhet påstått, att den varit i beröring med eld. Detta passar utmärkt till räkenskapsbokens av år 1563 uppgift om 197 famnar gruvved, som nämnda år förbrukades, när det gällde att upptaga malmen ur gruvan. Man ihade inte sprängämnen till hands, utan upphettade malmen med eld för att lättare rå på den. Därefter uppkastades på bräddarna askblandad eller bränd jord jämte stenskärvor. — Den gråa jorden kan naturligtvis inte ha uppstått genom skogsbrand. En sådan hade bränt all på samma höjd befintlig jord lika. — Platsen för gruvan är på kartan utmärkt med ett kryss. 1)
Det är märkligt, att allmogen inte har en aning om att här vid rån mellan Kvevlax och Vasa stads ägor förekommit gruvdrift. Visserligen upphörde denna redan efter knappa tre års försök, som till slut utföllo illa, men man tycker ändå, att något minne borde ha levat kvar bland allmogen och att namnet Hyttbäck, som förekom i handlingarna ännu på 1700-talet, borde varit känt. Men ingen av dem, som jag vänt mig till med förfrågan i saken, har någonsin hört talas därom, inte ens förre bonden Mickel Hurr i Kvevlax, som nu är 90 år gammal och vars skogsskifte gränsade till Nymans ute vid stadsrån. Att namnet och platsen kunnat så, helt förgätas av de senaste generationerna beror säkerligen därpå, att den förr så livliga trafiken över »Träsken» till Gamla Vasa mer och mer avtagit. Man fick egen kapellkyrka i Kvevlax med kringliggande byar år 1693, och de ännu längre bort belägna byarna, Maxmo och Kärklax, hade redan 1607 avskilts från den gamla storsocknen Mustasaari och förenats med Vörå. Givetvis var det fortfarande en viss trafik norrifrån till staden, men denna rörelse var obetydlig och förekom kanske endast vintertid från mera avlägset liggande byar. Äldre personer i Kvevlax veta berätta, att vintervägen till Gamla Vasa varje år skulle ordentligt utstickas med granruskor på isen och med råghalm genom skogsbackarna. Efter stadens brand år 1852 och efter tillkomsten av det nya Vasa blev det nästan fullständigt slut med all trafik över Träsken. En ödemarksstämning med djup tystnad och ro sänkte sig över den forna allfarvägen. En sådan stämning vilar över dessa nejder ännu den dag som i dag är. Trakten har under de senaste tiderna levat i kvevlaxbornas medvetande — särskilt i Överbyn — främst i samband med kornas betesgång i skogen. Korna ha haft för vana att »ranta» av ända till »haaje» (rån) och »Stassänjan», och det har varit vallgossarnas uppgift att ta dem därifrån. Jag har själv som pojke ofta varit med på dylika expeditioner och därvid lärt känna trakten. Jag minns, att vi med respekt brukade tala om Stenträsket, Stadsängarna och »Bindaris», som bodde på andra sidan träsket och som »pantade» korna, om dessa kommo över rån. Träsken ha dessutom varit omtalade för sin rikedom på fisk och sjöfågel, varom en och annan historia förtäljes. Så t.ex. den om kalven, som i all stillhet gick och betade vid Hamnträsket, men plötsligt blev uppslukad av en gädda. Kalven kom sig in i en vidbuske, och bäst det var, började busken röra på sig. Den växte nämligen på huvudet av den väldiga gäddan! De goda tillfällena till fiske och jakt lockade t.o.m. en person att bosätta sig ute på »Föusskatan» vid Storhamnträsket. Han går i folktraditionen under namnet »Gubben Hellberg», och om honom berättas flera roande historier. Mannen kunde nämligen konsten att ta ifrån och sätta till litet, om så behövdes, för att göra sina ord mera verkningsfulla. Vid ett tillfälle mötte han 7 harar på en gång. men hade inga hagel att sätta i bössan. Då avfyrade han i stället ett skott med laddstaken som laddning, med synnerligen god effekt. »Lateinin jig jinåm öögona po dem allihåop», skall han ha försäkrat på sin vörådialekt. En annan gång utbrast han, när personer från Överbyn kommo ut till honom: »Haa ni int na kriut å blyy ti jev mä? Årran jetär åpp mä!« — Gubben levde i rätt små omständigheter, varför han inte alltid hade tillräcklig ammunition. Men med att bo i sin koja ute vid träsket höll han ut år efter år, och han hade hustru och barn hos sig. Ett potatisland gräftade han upp åt sig vid torpet. Bredvid denna uppgräftning ser man ännu lämningarna av gubbens källare, som tycks ha varit en duktig utkällare. Emedan jag hört folk påstå, att ättlingar till gubben Hellberg sedermera kommit sig upp i samhället, har jag försökt närmare utreda släktförhållandena. Av Kvevlax församlings kyrkböcker framgår, att Hellbergs förnamn var Erik Johansson. Han var född 17/2 1788 och uttog betyg från Vörå till Kvevlax 4/12 1837. Samtidigt överfördes till sistnämnda församling hans son Carl Fredrik Eriksson, född 7/7 1826. En äldre son Simon Eriksson, född 5/4 1818, överflyttade till Kvevlax från Palvis i Vörå först 1845 och omtalas i kommunionboken för 1850—56 som sockenmurmästare i Kvevlax. Omkring 1836 synes fadern ha ingått äktenskap i sin nya hemort med Maja Lisa Hermansdotter, (född 9/3 1804, död 20/9 1844). Hon hade två barn förut, sonen Johan Herman, född 1826, och dottern Johanna, född 1835. Av dessa avflyttade Johan Herman från hemorten 31/11 1847, med attest till Veikars i Mustasaari. I Maja Lisas äktenskap med Erik Johansson Hellberg föddes sonen Johan Erik Eriksson 7/11 1837 och dottern Maja Lisa 11/8 1840. Den förre tog attest till Vasa stad 6/2 1856. Gubben Hellberg själv kallas i kommunionboken för 1841—49 murmästare. Han hade sitt torp på Hjort hemmans — i Överbyn — mark. Om hans slutliga öde läses i kyrkboken för 1863 följande sorgliga anteckning: »Död av värme i en badstuga å Kjötar hemman i Bergby av Vörå moderförsamling 5/4 1863«. — Han slutade alltså sina dagar i sin gamla hembygd. I Kvevlax, Överby känns man ännu vid de flesta av de här uppräknade personerna. Man tror sig dock veta, att gubben Hellberg överflyttat till Kvevlax långt före 1837. Hos bonden Abraham Hurr har funnits hans torparkontrakt, som tros vara daterat betydligt tidigare. Under sådana omständigheter är det möjligt, att Erik Johansson Hellberg varit far också till Maja Lisas två första barn. I varje fall bär den ovan omtalade Johan Herman släktnamnet Hellberg, när han lämnar hembyn, såsom av det följande framgår. — Gubben Hellbergs äldste son Simon är väl känd av äldre personer i Kvevlax. Han var murmästare ännu 1880. Många äro de murar, som han uppfört i socknen. Han sysslade också med smidning, och han tyckte om att ströva i skogen med bössan på axeln. »En böular, en ska ådras«, skall han ha dömt av om sin ko, som bölade så svårt. Hans vörådialekt har fastnat kvevlaxborna i öronen och minnet. — Den yngre brodern Carl Fredrik var också murare och gick gemenligen under namnet »insjinuörin». För att få ytterligare utredning om släkten företog jag en resa ut till förre skogvakten, bonden Alfred Wiklund, bosatt i Lekmosund, på Bodön vid Östenhankmo, där hans lägenhet låg vackert ute i ensamheten, vid en vik av Bottenhavet och med öppen sikt vid klart väder ända ut till Mickelsörarna. Här fick jag följande upplysningar om en gren av släkten i fråga. — Enligt vad jag hört, framhöll Wiklund, var min morfar, Herman Hellberg, från Överby i Kvevlax. Han gifte sig med en kvinna vid namn Fredrika, bosatt i Båskas i Mustasaari, och flyttade över till henne. (Detta stämmer väl överens med kyrkbokens uppgift om Johan Hermans avflyttning till Veikars vid 21 års ålder). Sedan kom han sig till Tottesund som husbonddräng åt kronofogden Högdahl och förblev i denna tjänst i 25 år. Efter 1876 blev det inköp av Bertils hemman i Kärklax och några års vistelse i denna by. Sedan åter inköp av Hirvilä hemman i Ylihärmä, där Herman senare dog och blev begraven. Herman Hellberg hade sex barn: sönerna Herman och Gustav samt döttrarna Maria, Johanna, Fia och Lovisa. Äldsta sonen, Herman, lever ännu och har ändrat sitt namn till Hellner. Han gick en termin i Svedbergs skola i Munsala, blev sedan skrivare hos kronofogde Högdahl på Tottesund, senare för någon tid vicelänsman, bl. a. i Vörå, samt slutligen kamrerare vid Städernas Allmänna Brandstodsförening i Helsingfors. Han tjänstgjorde där, tills han blev pensionerad, och bor nu — nära 90 år gammal — på Råholmen utanför huvudstaden. Av hans två söner. Pontus Herman och Movitz Herman Hellner, har den förre utbildat sig till ingeniör och under 4 år varit anställd inom elektricitetsbranschen i Oslo. Herman Hellbergs yngre son Gustav genomgick realskolan i Vasa och for senare till Amerika. Där arbetade han vid ett järnvägsbygge, såsom arbetsledare, men dukade under för lungsoten, 26—27 år gammal. — Systern Johanna, fortsätter Alfred Wiklund, är min mor. Hon föddes 1858 i Tottesund och gifte sig med Vilhelm Finne därsammastädes, som utbytte sitt släktnamn mot Wiklund. Av de 10 barn, som föddes i detta äktenskap, är jag det äldsta kvarlevande. Jag tillbragte min barndom på Tottesund, där min far köpte ett torp på Palmskatan. Var sedan i arbete på bogserbåtar åt Öling i Maxmo och 1 år på Hellnäs såg åt Smeds. Sedan köpte jag skogvakttorpet Lekmosund av min svärfar Abraham Rex. Har sedan varit skogvakt på Bodön för Tottesund i 20 års tid intill 1928, då jag fick lösa in mitt torp till eget hemman. Min hustru heter Johanna Rex, och jag har tre barn i livet. Ett sådant företag av det nya Vasa vore samtidigt en vacker gest, som vittnade om aktning för traditionerna från den gamla stadens tid. Vattnen här i skogen ha ju spelat en betydande roll i Korsholms och Vasa historia.
Ur ”Svenska Folkskolans Vänner Kalender 1935”
Redigering Elof Granholm 10.03.2013 |
| Senast uppdaterad 2013-03-10 08:38 |
