VÖRÅ HAMN, MYLBERGET OCH PÅVELSBY

av BROR K. ÅKERBLOM

I äldre tiders historia har det funnits och kommer det fortfarande att finnas oklara punkter. På grund av källornas torftighet — ofta är det endast ett enstaka namn man har att gå efter — är det svårt att inställa en sak i rätt sammanhang. Man blir lätt förledd till att tänka sig en annan förklaring än den riktiga och naturliga, emedan denna kanske är mera »inlindad».

Ett allom känt exempel på en dylik oklarhet utgör frågan om Birger jarls korståg till Finland 1249. Erikskrönikan upplyser om att han lät uppföra ett »hus» Tavasteborg, och historieskrivaren Ericus Olai talar om »tavasternas hamn» som jarlens landstigningsplats. Med stöd av dessa knapphändiga skriftliga uppgifter skall man sedan försöka avgöra, var han landsteg och var han lät bygga slottet. Olika teorier ha framställts, men saken är ännu inte klar.

En härom påminnande landstignings- och hamnhistoria ha vi för Österbottens vidkommande från följande århundrade, nämligen konung Albrekts besök vid Vörå hamn (apud portum Vøra) den 12 juli 1367. Den medeltida urkunden förmäler endast att konungen — vid sitt uppehåll i hamnen — anmodar Didrik Vereggis, Nils Kettilsson och Ernst von Dotzen att nedbryta och på annat ställe uppbygga Kumo slott, så att inbyggarna i Satakunta icke måtte betungas av detsamma. Detta är allt man har att hålla sig till. Var hamnen var belägen, framgår inte närmare. Traditionen förlägger den till Karvat by i Oravais socken, men denna tradition är knappast tillförlitlig. Visserligen förekommer i nämnda by ägonamnet Geistars gärdet, belagt från 1753, som tycks upplysa om besök av främmande köpmän för länge sedan, och visserligen har en hamn funnits här fordom, men det kan ändå inte ha varit här den svenske konungen landsteg. Karvat — liksom de övriga strandbyarna i nuvarande  Oravais, Vörå och Maxmo  socknar — hade nämligen före 1500-talet ingenting att göra med Vörå, varken i kyrkligt eller administrativt avseende. Det hörde till dåvarande Mustasaari storsocken och dess Nordeste fjärding. Förbi byn kunde resande på 1300-talet med sina skutor gladeligen segla långt söderut in i det centrala Vörå, där hamnen alltså helst bör sökas. Det är känt, att Albrekt särskilt år 1367 var i svår penningnöd, varför inte endast rikets frälsemän utan även det andliga ståndet måste bispringa honom med en god del av sina inkomster. När han samma år kom upp till Österbotten och besökte Vörå hamn, var det troligen för att bevaka ekonomiska intressen, skatteuppbörd och handel. Med tanke på den dåtida bosättningen måste vi anse, att en hamn i centrum av Vörå varit en naturligare samlingsplats för folk från olika trakter än en sådan i Karvat.

Men det finnes också annat, som pekar i denna riktning. Namnet Vörå betyder »Hamnå» (fsv. * vør = hamn, landstigningsställe), och förleden Vör- ingår i ett antal naturnamn och ägonamn i Koskeby, beläget söder om Vörå kyrka, nämligen i Vörsberget, Vörsåkern, Vörsholmen, Vörsäng, Vörsmossen och Vörsträsk, av vilka de sistnämnda ligga i Vörsåns källtrakter. Allt detta talar för att i Koskeby funnits en hamn. Men här har tydligen funnits något än mer: en kyrka, ett kapell. Anda till början av 1500-talet hörde de södra byarna av det nutida Vörå till Storkyro socken och hade en egen kapellkyrka, varom bl.a. en mängd ännu bevarade kyrkoprydnader från medeltiden vittnar. Också folktraditionen talar härom. När Vörå blev eget pastorat — mellan 1504 och 1514 — flyttades kyrkan till en längre norrut och mera i mitten av den nya socknen liggande plats. Därvid överfördes namnet Vörå på hela socknen, vilket inte är onaturligt, enär Vörå å rinner förbi också den nya kyrkplatsen på Eliekullen och enär också här funnits en hamn, vid det s.k. Myrberget strax norr om prästgården. Enligt traditionen fick ett par oxar med förbundna ögon draga en stock och sålunda avgöra, var den nya kyrkan skulle grundas. Det är den vanliga historien, som vi inte behöva tro på. Men märkligt nog vet man berätta, att de två oxarna varit från Käldas (Sippus) hemman i Koskeby. Ar det endast en tillfällighet, att de uppgivas ha varit just från den byn?

Innan vi våga tro på teorin om att konung Albrekt landstigit i hamnen i Koskeby, måste vi undersöka möjligheterna att båtledes, med större fartyg, komma så högt upp längs ån på 1300-talet. Vi få vägledning av uppgifter från 1500-talet, som visa att åmynningen då fanns i Lålax by, alltså något norr om kyrkan på Eliekullen. Var kan mynningen ha legat 200 år tidigare? Enligt uppskattning av en person, som torde känna terrängförhållandena i Vörå rätt väl, skall det mellan Koskeby och Rökiö (mittemot kyrkan) vara en höjdskillnad i ån på högst 2 1/2 meter. Denna upplysning leder oss fram till närheten av Koskeby, om vi räkna med en landhöjning på 90 cm per sekel. Det kan ytterligare nämnas, att båttrafik med mindre farkoster förekom i Vörå å ännu på 1600-talet och ända till de södra byarna.

Att Koskeby och de närmaste grannbyarna sedan gammalt utgjort ett kulturcentrum i bygden, ha de arkeologiska undersökningarna ådagalagt. Här finnas Gulldynt, Lågpeltkangas och Käldamäki, med rika fynd från järnåldern. Och här finns Tjärkullen (på Kangas i Bergby), som enligt folktraditionen varit en forntida landningsplats och i vars närhet man i jorden påträffat ett par grovt tillyxade åror. Vid Storhirsalfärgaren ej långt därifrån berättas rester av ett fartyg för långa tider sedan ha blivit funna. Men detta är minnen från en förhistorisk tid, då havet nådde upp till terrängpunkter, som nu ligga 15—17 m över detsamma. Under denna forntid kan infartsvägen till Vörå mycket väl ha gått över den inte alltför avlägset liggande Vassorfjärden och därifrån österut över nuvarande Larven. Om sjötrafik här vittnar namnet »Kvärkhåli» för det smalaste stället i en dalsänka 5 km från Koskeby. (Sv. dial. kvärk = strupe. Jfr Kvarken, smalaste delen av Bottniska viken!)

Sannolikt har »Vörå hamn» flyttats allt längre ut, ju mera havet dragit sig tillbaka. Folksägnen talar om en lastageplats i vikbottnen i Mäkipä by på höjden av Vöråborg. Härmed är det skäl att jämföra namnet Läppkant (el. Leppkant), belagt från 1732, för ett åkergärde på nämnda plats, öster om ån. Det förefaller, som om de i vårt land talrikt förekommande namnen på Lapp- och Läpp- syftade på handelsrörelse eller skatteuppbörd. På en karta av år 1750 över Helsingby i Korsholm finnes upptagen Lapp(t)ränt bäcken vid Toby å, så kallad av »Helsinge Byemän», men av »Toby åboer» benämnd Kontbäcken.  Man  jämföre härmed  Kontholmen utanför  Maxmo. Denna holme har varit marknadsställe för nykarlebybor, och kont = korg el. näverväska. Vid mynningen av Lappo å (Nykarleby älv) ligger en större holme, som på en karta av 1825 kallas Leppo gubben. Från Vörå ha vi ytterligare följande hithörande namn: Lappmyran mellan Karvat och Kaitsor, Lappholmen i Kaitsor, Lappkullåkern i Bertby och Läpplot i Tuckur.

Det ovan nämnda Myrberget invid Vörå prästgård har under tidernas lopp fått sitt namn förändrat, så att en främmande inte uppfattar dess innebörd. Allmogen i trakten uttalar fortfarande namnet riktigt: Myylbjärji; alltså med  l i stället för r. En tingsnotis av år 1699 ger vid handen, att berget fått sitt namn efter en väderkvarn, som tidigare stått här. Vid tinget i Vörå i jan. nämnda år beslöts, på kyrkvärden Johan Kylkinens begäran, att socknen skulle »till prästgården å nyo uppbygga en ny väderkvarn», som kyrkoherden sedan skulle underhålla. Sådana skrivformer som »Mihlberget wid Prästegården» av 1685 och »Tallskogen Mijllberge Prestebordet tillhörigt» av 1689 utgöra också tydliga bevis. Beteckningen ij motsvarar vårt y. Och fsv. mölla, mölna, mylna och ty. Mühle = kvarn. — En märklig omständighet, som ej tidigare torde observerats, är att begravningsplatsen i Vörå fordom funnits invid Mylberget, mellan detta och prästgården. På en karta över prästbolsägorna av år 1709 är denna gravgård utprickad med tydliga kors inom en inhägnad.

Det har ansetts, att alla byar i Vörå utom Bergby, Bertby och Lomby ha finska namn. I själva verket måste det finska inflytandet ha varit starkt här under en äldre tid, särskilt i de södra byarna, vilket också natur- och ägonamnen utvisa. Men bland strandbyarna har också Pa1vis ett svenskt namn. Det är en person med förnamnet Pavel, som gett upphov åt namnet, alldeles liksom grannbyn Bertby fått sitt namn efter en viss Bærte. Tydligen har det i vartdera fallet varit den första bonden i byn, som sålunda fått sitt namn hugfäst. Båda dessa byar ha helt säkert fått fast bosättning långt senare än byarna i södra Vörå. Sannolikt ha de ursprungligen varit fiskelägen.   Det har också  Oxkangar först varit. I en kartabeskrivning av år 1753 säges om sistnämnda by, att dess åker och äng efter hand blivit upptagna av personer, som flyttat hit från fasta landet och nedsatt sig för att idka »fiskeriet». För säkerhets skull ha de därvid förbehållit sig vissa åkrar och ängar uppe i socknen, ägor, som deras ättlingar sedan dess haft rätt till.

När det gäller Palvis bys uppkomst, torde vi inte få gå längre tillbaka än till omkr. 1300. Namnet Pavel, grekiskans och latinets Paulus, har nämligen i här föreliggande fall ingått som förled i en sammansättning på -by. Dylika sammansättningar torde inte ha brukats före 1300-talet. Å andra sidan har byn säkerligen inte uppstått senare än 1400. Vid denna tid var nämligen det långa a-ljudet i Pavel ersatt av långt a-ljud, fastän detta sistnämnda inte kom till synes i skrift förrän 1526.

Att personnamnet Pavel ligger till grund för Palvis framgår av en jämförelse med ordet gavel, som i vörådialekten uttalas gaväl (med kort a och tjockt 1). Vid det enkla ordets införande som förled i en sammansättning inträder en metates (omställning av konsonantljuden): gavelsbänk blir i vöråmålet galvisbänk. På samma sätt har namnet Pavel, som i Vörå uttalas Paväl (med kort a och tjockt 1), i sammansättningen Pavelsby (Jfr Påvalsby i Pernå!) gett ett Palvisby. Att en sådan sammansättning verkligen förekommit visar skrivformen Palvesiby av år 1547.

Av de här behandlade spörsmålen är hamn-frågan ännu inte definitivt klarlagd, men den torde kunna lösas slutgiltigt i den riktning, som här angivits. Det är flere saker, som i detalj borde undersökas för ändamålet, bl. a. vissa ortnamn. Det visar sig, att man kan få god vägledning av ortnamnen, om man omsorgsfullt studerar terrängförhållandena och kontrollerar allmogens dialektuttal och uppfattning.

Ur ”Svenska Folkskolans Kalender 1936”

Redigering Elof Granholm 07.03.2013