| Korsholm - Helsingby |
| Skrivet av Hugo Nygård |
| 2013-03-03 19:16 |
|
Korsholm.
HELSINGBY
Fjorton kilometer söder om Vasa ligger Helsingby eller Helsingbyarna. De äro nämligen två: Norra och Södra Helsingby. I norr flyter Toby å, som utgör rå mellan Helsingby och Toby. Grannarna i öster, söder och väster äro: Karkmo by, Laihela socken och Tölby och Vikby. Helsingby är en välmående jordbrukarby med idoga och självmedvetna bönder. Ådalens feta mylla har skapat förutsättningar för jordbruk. All odlingsbar jord har även lagts under plogen. De forna möss- och kärrmarkerna upptas i dag av böljande sädesfält och slåttervallar. Orten är slättbygd, men slätten är dock icke allenarådande. Låga kullar och åsar, kummel och träddungar samt vackra björkalléer skänka omväxling åt ögat. Detta gäller främst den egentliga byn. Utflyttarsamhället, som uppstått efter storskiftersregleringens slutförande 1912, är i huvudsak en enda stor sammanhängande slätt, ett hav i grönt. Själva gårdarna ligga i brynet av skogen, som kantar den vida slätten på alla sidor. Helsingby av i dag är en långsträckt by: från Toby å till Laihela sockenrå vid Pundars är avståndet 10 km. Den gamla bebyggelsen sträckte sig inte stort mera än en kilometer från ån, som i forna tider var färdväg till och från byns fiskevatten. Helsingby har i likhet med många orter i svenska Österbotten varit ett fiskarsamhälle. Om dessa länge sedan förflutna tider vittna nu blott några ägonamn. Då ju namn på hemmansnummer, gårdsgrupper och ägor även förtälja något om bebyggelse och geografi, nämna vi här några: Bengs, Holm, Hudd, Klemets, Nygård, Mara, Back, Rönnholm, Styrmans, Sand, Båsk, Stegar, Lall, Kull, Storm, Engman, Pundars, Strandgärd, Marasbacken, Sandåsbacken, Kullan, Kantbacken, Vargstugubacken, Holsterbacken, Nygårdsbacken, Storåkern, Lillåkern, Rågården, Gammelborummet, Gammelheim, Hattland, Hattalet, Kyttlandshagen, Vargholmarna, Lippholmarna, Bredmaren, Sandgrävan, Jordgangarna, Rismarken, Lappränt. Vi försätta oss nu tillbaka till tidpunkten för storskiftesregleringen i början av seklet och företaga en vandring genom byn. Vi börja vår färd vid Toby åldriga stenbro. Vid första vägskälet, en halv kilometer öster om bron, ta vi av till höger och befinna oss snart i Norra Helsingby. Vi passera husklunga på husklunga. De flesta husen äro gamla och grå med tak av halm, näver eller pärtor. Själva stugorna äro dock i allmänhet rödmyllade, men inte alla brädfodrade. Spannmålsbodarna från 1700-talet ha slitits mest av tidens tand, likaså löften. Bodarna stå ofta i grupper på tre, fyra, fem. De söka stöd hos varandra. Lekande barn och kattor ränna som skottspolar i de trånga smugorna mellan de tätt gyttrade byggnaderna. Flugor och andra flygfän stå som en molnvägg över de kringbyggda fägårdarna, där gödsel och gyttja stiger folk och fä långt upp på benen. Svinen löpa ganska fritt längs bytåget, där de med byns halvvuxna pojkar hjälpas åt att knåda leran. Fårhus och svinstior bidra till den lantliga odören. Inne i fähusen rörs luften av de väldiga svärmar flugor, som här vänta på kornas hemkomst från betet för att ta sig ett skrovmål på de arma djuren. Fähus, stall, svinstior och fårhus äro nästan alla trånga och mörka. Det är endast några små ynkliga gluggar, som ha att svara för att solljuset kommer in till kräken. Ofta sakna dessa gluggar glas och en hötapp har stuckits in i rutans ställe. Någon luftväxling, annan än den tidens tand grävt och råttor och möss åstadkommit, är det icke sörjt för. Vi fortsätta vår färd och konstatera att fallfärdiga badstugor finnas vid flertalet gårdar. De användas sällan. Lutande sjudarlador och brännhus bidraga i sin mån till att skänka byn ett ålderdomligt utseende. Men en ny tid — på gott och ont — är på frammarsch. Det är inte enbart de nyskiftade tegarna som varsla om att den nya tiden är i antågande. Även annat vittnar därom. Vävstolarnas dunk i stugor och loft har närapå tystnat. Farfars uttjänade vadmalskläder av hemvävt tyg ha gått i lumpen, sonen går i köpistyg. Spinnrockens surr har upphört, sedan fåren slutat bräka i kätten. Det lönar sig inte med får, sägs det. Det är med nöd och näppe grisarna klarat sig undan den stora reduktionen, men fläsk smakar gott i bondens mun och kan icke tillverkas i fabriker såsom tyger och garn. Vi fortsätta vår i Norra Helsingby avbrutna vandring och komma genom Pundars in i Södra Helsingby. Den bild, som möter här, är likadan som i norra byn: tät bosättning, grupper av häbbren, kringbyggda fägårdar. Men även här har den nya tiden åstadkommit stora förändringar. Den nya tiden har dock medfört mycket, som måste betecknas som gott. Grannträtan, en följd av trångboddhet och olidliga skiftesförhållanden, har efter skiftet så gott som upphört. Den speciella art av osämja, som vi kunna kalla broträta och vilken i särskilt hög grad omhuldades av representanterna för det svagare könet, har desslikes avtagit, med naturnödvändighet kunna vi tillägga, ty avståndet grannar emellan är numera väl långt för träta i denna form. Utom käringträtan har även den maskulina motsvarigheten, slagsmålet, dött ut. För några decennier sedan var det svårt att hålla sig i styr, när styrkan började plåga, i synnerhet om större eller mindre mängder brännvin inmundigats på bröllop eller tillställningar av liknande karaktär. Seden att ställa till ofog om påsk har också dött ut, likaså påskeldarna. Småpojkarnas valborgsmässoringning med tillgängliga valborgsklockor, koskällor och bjällror har ävenså tystnat. — Ihop med valborgsmässoringningen eller -springningen hörde även att skorna skulle av fötterna, oberoende om årstiden just då lämpade sig för barfotagång eller icke. Och nog kunde 1 maj ibland vara en rätt olämplig tidpunkt för barfotaspringandets början, men vad bekom det en hop glada piltar om snön låg kvar på marken den dagen. Fötter och ben skulle brunstekas så fort som möjligt. Riktigt barkade skulle de bli, fulla av »tränipickor». Fötterna skulle bli fulla av sprickor och varför inte — smuts, innan allt var som det skulle om våren. Bland sedvänjor som försvunnit, kan nämnas budkavlens sändande från gård till gård, då något gemensamt intresse påkallade allmänt rådslag. Den egentliga budkavlen kom dock icke till användning under senare tid. En på papper utskriven kallelse utsändes. Nu har även denna form av budkavle blivit överflödig, sedan telefoner blivit allmänna i byn. De gamla byaråden hållas också alltmera sällan. Stundom förekomma dock frågor av allmän natur, som behöva diskuteras och då händer det ännu att byarådet kallas samman. Där brukar det gå livligt till. Orden skrädas inte. Hugg ges och tas, om brännbara ämnen upptas till diskussion. Det gäller därför att inte vara granntyckt för deltagaren i byarådet. Den gamla skoltypen har också upphört att finnas till såvitt det gäller småbarnsundervisningen. Karbasen och den värpande tuppen finnas ej mer som resp. mörkt hot och hägrande belöning för byns ungar under deras första möte med den bokliga lärdomen. I undertecknads barndom, som inföll i seklets början, var kar basskolan den allenarådande i Helsingby. Den levererade mer eller mindre läs- och skriv-kunniga ungar till storskolan, som redan var gammal på orten. Men brast det någon gång i förmågan att bibringa de yngsta den första början till folkvett, så inte var det något fel på viljan och farten i undervisningen. Läsdagen var lång så det förslog. Den började kl. 9 på morgonen och fortgick utan nämnvärda pauser till kl. 5-tiden på eftermiddagen. Visst kunde luften kännas litet tung ibland i läsmors koja, men rottingen förtog varje ansats till sömn. Alla läste i korus, så att mellantaket nästan lyfte sig. Sedan gällde det att fortsätta i hemmet med nattläxan, som heller inte var så alldeles kort. Inte var det värst mycken tid övrig för rännande kring knutarna. Det var en hård skola, men man minns den trots allt med saknad. Syraks och Salomos visdom hörde till den vägkost, som en om religionen nitälskande läsmor eller läsfar skänkte sina elever på färden ut i livet. Gammalt får träda tillbaka och nytt intar det åldrigas plats. Så är det på alla områden. Där farfar svängde lien över en mager starräng, där smattrar sonsonens slåttermaskin i dag över bördiga klövervallar. Den gamla lutande och mossbelupna rian, som sett så mycken svett och möda, har mångenstädes ersatts av en modern torkria med batterier. Slagans dunk på logen har tystnat. Åkerns gröda slukas nu av maskintröskverkets järnskodda käftar. Men den gamla, grånade rian talar i allt sitt armod om den arbetsgrå skara män, som i generation efter generation har stretat för ett magert bröd. Snart är det blott ridoften, som vittnar om fädernas möda i skördetid. Men det är icke endast sedvänjor och bruk, som ändrat karaktär under senaste tid. Även dikalekten har genomgått en genomgripande förändring under de senaste decennierna. Det är endast i ett fåtal gårdar man numera hör den genuina helsingbydialekten talas. Orsaken till detta märkliga förhållande står att söka i den folkförnyelse som ägt rum i byn. De talrika utsockne, som inkommit i byn, förnämligast genom giftermål, ha fört med sig sina hemorters dialekt. Nu håller därför ett alldeles nytt mål på att uppstå. Visserligen utgör byns gamla dialekt än så länge underlaget även i det nya språket, men en helsingbybo av den gamla stammen skakar betänkligt på huvudet åt den 'skovelsvenska' ett yngre släkte talar. Det mesta av den ålderdomliga bebyggelsen i Helsingby har fått vika för tidens krav på större bekvämlighet. Mera praktiska bostäder och uthusbyggnader ha trängt undan den gamla byggnadsstilen. Romantiken har fått vika för rationalismen. Och detta är både naturligt och riktigt. Men mångt gammalt, fint och vackert har tyvärr följt med i den allmänna nydaningsprocessen, bara därför att det icke var tillräckligt modernt längre. Vi leva i en ny tid med nya seder, men i ett avseende har ingen förändring skett. De moderna helsingbyborna äro svenska i dag liksom för århundraden sedan.
Ur ”Den österbottniska byn ” - 1947
|
| Senast uppdaterad 2013-03-03 19:23 |
