Korsholm.
Areal: 547,9 kvkm, därav åker 8545 hektar (24,6 %). Folkmängd: 5699, därav svenskar 5501 (96,5 %).
Byar: Aniksor (1906), Böle (1926), Gerby (1900), Norra Helsingby (1914), Södra Helsingby (1914), Höst-
vesi, Iskmo (1916), Norra Jungsund (1913), Södra Jungsund (1913), Karkmo (1915), Karperö (1931),
Martois (1906), Miekka (1920), Runsor (1933), Singsby (1919), Smedsby (1902), Staversby (1916),
Toby (1916), Tölby (1905), Veikars  (1906),   Vikby  (1915),   Voitbv  (1920),   Västerrik  (1918).

G E R B Y

av

L e v i   J e r n

Gerby är en typisk kustby med steniga backar och dalgångar tätt omväxlande med varandra. Backarna äro dock prydda med en synnerligen rik lövträdsvegetation, varför byn, när den är klädd i sommarfägring, är en av de lummigaste och vackraste i nejden. Dalgångarna äro gammal sjöbotten, som genom landhöjningen småningom förvandlats till kärrmarker, vilka i sinom tid blivit tjänliga för odling. De gamla förtälja, att när dessa kärrmarker rödjats, lämningar av fiskredskap och båtar påträffats. Dalgångarna ha dock varit för snäva för att ge odlade fält i den utsträckning som behövts. Man har därför nödgats angripa högre belägna stenbundna och svårarbetade skogsmarker för att göra dem tjänliga för odling. Långa stengärden på olika ställen runt markerna vittna om denna odlarmöda.

I Gerby finnas åtta hemmansnummer, vilket vittnar om att åtta bönder hävdat markerna i byn första gången skattläggningen   verkställts. Dessa hemman ha givetvis under årens lopp delats i otaliga små delar. Vissa stomlägenheter finnas dock kvar. Längst i söder mot Vasa befinna sig gårdarna på Buss, Wiik och Flygar hemmansnummer. Genom förstadsinkorporeringen i Vasa ha delar av dessa hemman kommit inom stadens hank och stör. På motsatta sidan, alltså längst i norr, befinna sig bönderna på Jern och Syring hemmansnummer; dessa inneha nu de största hemmanen i byn. Något längre åt öster äro gårdarna på Norrgård hemman belägna, och i byns centrum befinna sig gårdarna på Sparv och Räv hemman. Sistnämnda hemmansnamn ha numera dött ut som släktnamn; alla de övriga användas alltjämt både av bönder och arbetare.

I ett samhälle, vars befolkning nästan uteslutande består av allmoge, finns det icke många, vilkas namn bevaras till eftervärlden. Deras livs insats är icke upptecknad på hävdernas blad, huru betydelsefull den än kan ha varit. Traditionen bevarar dock minnet av en och annan, som på något sätt höjt sig över mängden. Från Gerby kunna tvenne odalmän, som speciellt genom ett ihärdigt nyodlingsarbete gjort sig kända, nämnas. Det är sexmannen Johan Erik Norrgård och bonden Gustav Jern. Under många år av synnerligen träget arbete förvandlade de stenbackar till odlade fält. Vi sena tiders barn kunna knappast göra oss en föreställning om huru mödosamt detta arbete var med de primitiva arbetsredskap, som då stodo till buds. Särskilt var avsaknaden av sprängämnen ett svårt handicap vid den tidens nyodlingsarbete. Den 25 juni 1879 erhöll Gustav Jern av Vasa läns lantbrukssällskap ett pris av 100 mark för ängsodling, och det var första gången sällskapet delade ut pris för sådana jordförbättringar. Även J. E. Norrgård blev prisbelönad för sitt jordbruk.

Bland bemärkta män i byns liv kan från senare tider omnämnas bonden August Jern, som genom sin långvariga predikoverksamhet gjorde sig känd över hela svenska Finland, samt bönderna Johan Jern och Matts Ahlskog, båda flitigt verksamma i det allmännas tjänst. Även bönderna Karl Gärdström och Isak Syring gjorde sig på sin tid väl kända på grund av sina goda kunskaper i skrivkonsten.

Emedan Gerby är en kustby, vars stränder alltjämt sköljas av Bottniska vikens vågor, har den dominerande näringen utgjorts av fiske och sälfångst. Allt eftersom fisket blev mindre givande och landhöjningen gav möjligheter till större odlingar, övergick man i allt större utsträckning till jordbruket. Men jorden kan inte föda byns talrika befolkning. Omkring hälften av byns invånare livnär sig som lönarbetare i Vasa. Många ha utbildat sig till skickliga yrkesarbetare. Vasa elektricitets A.B. skulle säkert, för att nämna ett exempel, komma i en bekymmersam situation, om de många montörerna från Gerby plötsligt skulle upphöra med sin verksamhet. Det ligger för övrigt i sakens natur, att befolkningen på en ort, som ligger så nära en större stad, har större utkomstmöjligheter och lättare att få sin bärgning än avlägsnare orter.

Sedvänjor och levnadsförhållanden ha i Gerby gestaltat sig ungefär som i andra österbottniska byar. Vantro och vidskepelse, i vilka gångna generationer voro fångna, gåvo upphov åt en hel del intressanta företeelser, vilka för nutidens folk te sig rätt kuriösa. Särskilt om sjukdomar och deras botande hade man de mest befängda föreställningar. En sjukdom, som synbarligen var mycket utbredd, benämndes fastna. Det är ingalunda lätt att exakt ange denna sjukdoms yttringar, ty i en del människors föreställningsvärld voro s.g.s. alla sjukdomar »fastna»; några bestämda symtom kunna knappast anges. Själva namnet visar dock, i vilken föreställningsvärld man har att röra sig då det gäller att definiera sjukdomen. De osynliga onda makterna bedrevo sitt spel med människorna, och yttringarna av deras verksamhet kunde »fastna» på vem som helst och angripa vilken  kroppsdel  som helst.

Det fanns dess bättre ett livselixir, som kunde bota, ja, t.o.m. förebygga denna sjukdom. Det var fastnavatten. Tillverkningen av detta hälsobringande medikament var en invecklad procedur och något som vem som helst ingalunda kunde ta sig till. I Gerby fanns dock förr en klok gumma, som var väl hemmastadd i denna konst och som påstod sig ha botat många, för vilka läkarna icke visste någon bot. Eftersom undertecknad i de tidigaste barnaåren en och annan gång fick biträda gumman vid framställningen av »fastnavattnet», frestas jag att förråda en del av hennes hemlighet, vilken hon tydligen annars tagit med sig i graven. Alltså: fastnavattnet skulle tagas från en källa, som rann mot norr, och sedan tillredas i en smedja, från vilken övriga ingredienser till detta livets vatten skulle tagas. I smedjan hälldes vattnet först i en skål, varefter små järnflisor skrapades från städet i skålen. Så sattes skålen i ässjan, och med blåsbälgcn skulle det pustas sammanlagt nio gånger, men efter var tredje gång man pustade skulle vissa besvärjelser läsas. Ibland fick undertecknad sköta blåsbälgen, som då var mycket mera i rörelse än lovligt, men lika effektivt blev fastnavattnet ändå, och det var ju huvudsaken. Åt dylikt skrock ler åtminstone det stora flertalet av nutidens folk, men i gångna generationers liv spelade sådant en stor roll. Det lindrade bekymren och bringade hjälp i nöden. Hjälpen låg naturligtvis helt på det psykologiska planet, men just därigenom blev den en verklighet, som gav kraft att bära det dagliga livets prövningar.

Ur ”Den österbottniska byn ” - 1947

Redigering Elof Granholm 03.03.2013