| Oravais - Oravais kyrkby |
| Skrivet av Amanda Lassus |
| 2013-03-03 14:42 |
|
ORAVAIS Areal: 236,1 kvkm, därav åker 5863 hektar (24,8 %). ORAVAIS KYRKBY
av Amanda LassusOravais kommun omfattar strandområdet kring den öppna, storslagna Oravaisfjärden och östra delen av Oxkangarskären. Den har sex byar: Karvat, Oxkangar, Oravais kyrkby, Kimo, Komossa och Österby. Socknens namn har antagits komma från det finska orava: ekorre. Bynamnet har i varje fall i de äldsta urkunderna formen Orfvas eller Oravas. Enligt allmogens uttal heter socknen Orvas. Nyckeln till namnets tolkning ger oss namnet Vidava, benämningen på Knuters gårdar i Oravais. Ava betyder 'grunt vatten', och sockennamnet är bildat av orden or: 'ö' plus ava och genetivändelsen. Oravaisnamnet har knutits till fäderneslandets historia genom det bekanta slaget under 1808—1809-års krig, »då segern själv blev ett nederlag». Ett monument i form av en fyrkantig granitpelare har rests på den bergshöjd, från vilken Adlercreutz ledde striden. Då monumentet stod färdigt 1897, kunde ingen offentlig avtäckning äga rum. Guvernören Schauman kunde inte heller ge officiellt tillstånd att uppsätta de två bronstavlor, som skulle anbringas på monumentet. Han yttrade emellertid: »Sätter Ni dit dem, lär ingen taga bort dem», och vid skenet av tvenne flämtande lyktor fastgjordes plattorna på sockeln sent en afton. 1) Oravais kyrkby är för österbottniska förhållanden ovanligt kuperad. Vi ha här Kyrkberget, som fortsattes av Bertilsberget. Nära ångbåtsbryggan ha vi Katalurven och på västra stranden av fjärden Bötet. Karlsberget åter sträcker sig som en ås från kyrkan mot sydväst. Detta berg antas vara malmrikt. Det berättas, att svenska regeringen sände arbetare hit för att upptaga en gruva. Arbetet på »Silvergruvan» tyckes dock ej ha lönat sig för brytning. Halten av guld, silver och grafit har senare konstaterats vara för låg. Den gångstig, som förbi gruvan leder upp till högsta toppen av berget, kallas »Odygdens stig». Stora delar av den nu välodlade bygden äro gammal havsbotten. Genom den starka landhöjningen och genom ivrigt torrläggningsarbete ha stora områden vunnits för odlingen. Många ortnamn minna om den tid, då havet nådde upp till byn. Den del av byns bosättning, som ligger omkring kyrkan, kallas »Öurin». Det ställe, där begravningsplatsen är belägen, kallas »Öijin». Följer man vägen österut förbi kyrkan, kommer man till gårdarna Ovanför-Kyrkan. Till vänster om vägen ha vi Pandrus gård, om vars forna husbonde, Pandrus-Jepp det finns en massa historier, vittnande om hans goda humör och friska skämtlynne. En kväll t.ex. kom han hem från ett körankalas liggande fullkomligt redlös på släden. Hustrun och dottern spände ur hästen, buro in gubben, klädde av honom och lade honom i säng, med inte alltför vackra ord om männens otillständiga liv. Men då gubben väl låg i sängen, reste han sig spiknykter upp och sade: »Tack ska ni ha!». Hans syster Pandrus-Lis var länge socknens brudkläderska. Längre fram ha Mårtens, Sandbergs, Stålbergs och Vörlunds samt Vidava och Tallus, där hemmansnumret har det bibliska namnet Betlehem. De gamla husbönderna hos Sandbergs och Stålbergs voro kända för sin läkekunnighet. Gubben Stålberg förstod sig mycket väl på att bota benbrott. Hos Sandback-Jutt eller Johansson fanns en mycket bra slöjdskola, där det tillverkades vackra och hållbara möbler. Skolans verksamhet upphörde 1908.
1. Kyrkan. 2. Folkskolan. 3. Vägen österut mot Kimo. 4. Vägen norrut. 5. Vägen söderut. 6. Selenius gård med Föreningsbankens filialkontor. Nära skogsbrynet påträffa vi Kivilois och Kinkangan. På högra sidan om vägen ligga Jusslins gårdar. Om gamla Anders Jusslin, hela byns moffa, finnas en mängd trevliga historier. De många barnbarnen hade ofta frestat hans tålamod, och sin åsikt om växande pojkar sammanfattade han på följande sätt: »Tå du sir in påik, ska du slå, fyr ha an it jåort na ill, så tenkär an jä; fy si Britas ortjiln, tråtabån, som int kann laga kräklon å stjein, ska int an tala åm, men si ti vara ilak å int kunn leta döda ting vara i fräd, såm kyrkstalldörona, fatigobbin å nyhandlaris bråoin.» Mycket tydligt minns jag från min barndom hur »moffa» brukade gå omkring med en liten korg med örfilar på armen. Han passade alltid på och åkte med alla, som färdades vägen fram. Han skildes med att bjuda på en pris snus ur sin silverdosa, varvid han yttrade: »Tå an tjör me stjus ska an bital me snus.» Gränsen mellan Oravais och Kimo byar kallas Tavastskogen. I centrum av byn, på Öurin stod fattiggubben förr i världen. Där påträffa vi gårdarna Karls, Backa och Ropars. Det sistnämnda tyder på att här fordom varit ett färjställe, där man ropat på båt. Nu ligger här socknens city med busshållplats, bankkontor, resandehem och butiker.
Panorama över Oravais kyrkby från kyrktornet.I mitten folkskolan. Till vänster i förgrunden Kommunalkansliet, I min barndom representerade Herlin och Selenius affärslivet. Hos Herlin kunde man handla hur sent som helst på kvällen, hos Selenius hur tidigt som helst på morgonen. Öurin har i mycket ändrat utseende under de senaste årtiondena. Flera gårdar flyttades bort vid storskiftesregleringen i början av seklet. De fallfärdiga grå uthusen äro borta. Det gamla hade dock sitt behag. Jag minnes så tydligt många, trevliga och originella människor, som rörde sig i området kring kyrkbacken. Kälkåkningen i backen var då synnerligen spännande, ty backen var ej så utjämnad och fin som i dag. Där gick Erik Karls, kommunalnämndens ordförande, en klok karl, som under långa tider med allvar och omsorg handhade socknens angelägenheter. På andra sidan vägen bodde kyrkvärden Isak Backa, en duktig jordbrukare, som skötte kyrkans ekonomi lika noggrant som egna affärer. Dessa voro de centrala personligheterna, och omkring dem rörde sig i brokig blandning en mängd original, som ännu omtalas. På Kyrkberget bodde tre slagfärdiga och trevliga gummor »Stina-Bat», »Nysto-Fi» och »Erkos-Lis». Lis fällde bl. a. följande omdöme om en predikan. (Hon vände sig till fru Bergman, där hon brukade passa upp.) »Va tykkt frun om predikan i da? Tå ja kåm heim, gikk ja i saltkari.» På Karls område bodde Fredrik och Becka. Gubben var stendöv, och när de samtalade, hördes det över hela Öurin, och då sades det, att de 'viskade'. Åt sin sjuka hustru gav Fredrik rådet: »E du sjuk, ska du döj, å e du frisk, ska du stig åpp å jet.» Från landsvägen kan man göra en avstickare ned till Öurstranden. En udde där benämnes Ringnäs. Förbi den påstås farleden ha gått uppför Fjärdsån, och man brukade vid näset ringa i en klocka, när det var dimma. Strandpartiet är starkt kuperat, och från Raskensbacken har man en storartad utsikt. Man kan därifrån urskilja de för alla oravaisbor välkända holmarna Löneur, Fjälseur, Lagnansteinan, Stele och Skuggskär. Längre bort skönjer man konturerna av Kantlax-Storön, Jeusan och Kalkskär.
Stranden i Oravais kyrkby. I mitten Pikko-huse, till vänster Tolvmans, längst till vänster en skymt av Katalurven. I »Byin» är bebyggelsen av gammalt datum. Den äldsta gården där är Tolvmans eller Löfqvist på West hemmansnummer. Loftsraden bär årtalet 1786. Nedanför Tolvmans fanns den gamla ångbåtsbryggan eller lastlaven. För att komma ned på den måste man passera Malmbacken. Där funnos i forna tider järn- och spannmålsmagasin i två våningar. Järnmagasinet var sammanbyggt med ett magasin, som ännu står kvar. Det känns på långt håll igen på sitt spetsiga tak och kallades av gammalt »Pikko-huse». En port ledde tvärs över vägen ut till bryggan. Porten var försedd med två stadiga dörrhalvor och kunde låsas. Malmbacken var bl.a. också upplagsplats för tjära. Hela backen blev slutligen så tjärdränkt som om den varit av cement. — Nära den nuv. ångbåtsbryggan bor byns duktiga smed, en ättling till en rad av bysmeder med samma namn (Sandström). I Byin finnes också präst- och klockargårdarna. Nere vid stranden ha vi Brudhamnen och längs Dygdens stig (promenadplats för prästdöttrarna liksom Odygdens stig) kommer man till Tacksamviken. Där finns en källa, vars kristallklara vatten begagnades som läkemedel mot olika krämpor. Då vatten togs ur källan, offrades något mynt eller annat i densamma. Tacksamviken är en gammal hamn. Där ha funnits nio stora kolugnar, där det arbetades för Kimo bruks räkning. Om man längs stora landsvägen beger sig norrut, passerar man Bertils-gården och Upp-i-gården. Oravais kyrkby tar enligt folkmedvetandet slut vid Kullasbacken, där man kan glädja sig åt anblicken av backsvalor, som flitigt kila ut och in till och från sina bon. Här fanns socknens första andelshandel, som brann ned för länge sedan. I våra dagar reser sig här den 1942 invigda Marta-stugan. Officiellt höra till kyrkbyn ytterligare byarna Ånäs, Seiplax, Stubbrösl och fabriksområdet eller »Masunin». Den första kyrkan i Oravais har stått på Öijin. Där finnes en stor jordfast sten kallad Radbandsstenen. I forntiden skall folk ha sammanträtt där och hållit gudstjänst, förrän någon kyrka fanns. Där har man läst böner och upprepat ord sådana som: »Tre nystan gröna, Gud vilje vi tjäna» eller »Här sätter jag mig neder, Tolv Guds änglar tage mig veder, två till hand och två till fot, två till varje ledamot, två mig söve, två mig väcke, två mina synder och sorger utsläcke». Av den äldsta kyrkan finnes ingen bild bevarad; Den torde ha haft rektangelformig grundplan. Den nuvarande kyrkan, en av de vackraste träkyrkorna i landet, byggdes 1796 av Jakob Riif, sedan Oravais redan i slutet av 1600-talet blivit kapellförsamling (under Vörå moderkyrka). Den märkligaste prästen i Oravais var Jacob Wegelius, som verkade här 1810—1828. Han kallades av allmogen »tredubbeldoktorn», emedan han bedrivit studier i teologi, medicin och kirurgi och promoverats till teologie och medicine doktor. Eget pastorat blev Oravais 1859, och kyrkoherde fick socknen 1882. Jordbruket är den viktigaste näringen. Svedjebruk förekom i äldre tider, vilket ortnamn, t.ex. Svedas och Nysved, bära vittne om. Jordbruksredskapen voro i äldre tider få och enkla: lie, spade, gräfta och risharv. I början av 1800-talet började man använda gaffelplogar av järn, vilka tillverkades vid Kimo bruk. Det var ej alla, som kunde skaffa sig dylika plogar. Vid Kullas fanns en gubbe, »Gambä-Pansin», som ägde en plog, gjord på »Årvas-Masunin». Han plöjde åt folk mot betalning. Plogen vägde c:a 150 kg, och man sade, att gubben fick sin död genom försträckning vid lyftandet av det tunga arbetsredskapet. De gamla gaffel- och savualen ha nu efterträtts av moderna plogar från Fiskars och de gamla »trelåta»-harvarna av moderna redskap såsom fjäder-, rull- och hankmoharvar. Från de gamla starrängarna fick man ej mycket hö, och boskapen måste svältfödas och såg eländig ut, när den kom ut på sommarbete. Slåtterarbetet var tungt under äldre tider, då gräset skulle avmejas med lie. De gamla berätta, att de slogo, så att de hade blodsmak i munnen. Betydligt lättare blev det, då slåttermaskinen togs i bruk. Den första slåttermaskinen inköptes av Mårten Nybonde för c:a 50 år sedan. Ännu snabbare löpte arbetet, sedan man för c:a 40 år sedan började använda hästräfsor. Av sädesslagen odlade man först korn och råg och senare havre och allra senast, sedan 15—20 år tillbaka, vete. I äldre tider tydde man sig mycket till rovor, men enligt traditionen har potatisodlingen införts i socknen redan i medlet av 1700-talet. På en spetsig sten på Magasinsbacken, »Päronsteinin», finnes årtalet 1749 inhugget, vilket anses ange den tidpunkt, då odlingen av denna matnyttiga växt började i Oravais. Höstens inträde i byn kännetecknades av slagans jämna dunk på logen. Man hörde av takten, om det var två, tre eller fyra som tröskade. Tröskningen var ett dammigt och tungt arbete, i synnerhet om husbonden passade på att ställa till tröskning en måndag. Då blev det ej mycket sömn för ungdomar, som på söndag kväll varit ute och roat sig. En välkommen lättnad i arbetet blev därför det första tröskverket, som inköptes till byn 1909. De gamla ansågo det onödigt dyrt att delta i slik nymodighet. Dock gick det mången som Nygårds-Maj. Hon var missnöjd över att sonen köpt andel i den nya maskinen och sade, att om en gång de gamla rett sig med den gamla tröskningsmetoden, så borde de unga också klara sig. Hon övertalades en dag att gå till rian med kaffe. Betänksamt och grundligt betraktade hon underverket och utbrast slutligen: »Det här borde vi haft för 50 år sedan.» Yttrandet kan gälla som bevis för att oravaisbon har lätt att sluta upp kring nyheter, bara han kan se, att de äro nyttiga och bra. I äldre tider fick befolkningen ty sig till flere näringar. Genom jakt stillades många hungriga munnar. I min barndom hade dock denna urgamla näringsgren råkat i vanrykte. Att »spring me sveltstakan» ansågs ej vara rätt karlgöra. På grund av byns läge vid havet var fisket sedan gammalt en viktig näringsgren. Förut fiskade alla bönder till husbehov, och dessutom fanns det ett antal yrkesfiskare. Jag kommer ihåg Gustav och Anders Redlig, Matts Nygren, Hellström, Rasken, Westlin och Gustafsson. Nu är det knappt om fisk i fjärden, och alla de trevliga fiskargubbarna äro döda. En viktig näring var förr tjär- och kolbränning. Det fanns många tjärdalar, bl. a. vid Nygårds, Skatas, Åbro-Gustafs, Vörlunds och på Upp-i-gården. Det var både festligt och muntert att vara med på törviskalas. I äldre tid var det nästan omöjligt för allmogens barn att få annan saklig kunskap än nödtorftig innanläsning, och så måste förstås katekesen (»langbåotjin») läras utantill från pärm till pärm med Atanasi symbolum och allt. En och annan hade fått den lyckliga lotten att besöka Svedbergs skola. Mycket omtalad var skolläraren Karl Nyberg, kallad »Kräka-Kal», emedan han var krympling. I förmögnare hem meddelade han privat undervisning. Min morfar, kyrkvärden Isak Backa, anställde honom att lära sönerna Mårten och Johan den ädla skrivkonsten. Min mormor dristade påpeka, att döttrarna säkert också hade goda anlag. Men gubben knäppte av med ett påpekande, att det inte skulle tjäna till något; kvinnfolk blevo inte ens betrodda med att skriva en reverslapp. Gumman invände, att de möjligen behövde skriva brev till eventuella fästmän, men den myndige kyrkvärden svarade, att hon inte skulle »pjas». Nya tider randades, då den första folkskolan grundades 1879. Under ledning av frk. Sofie Löfberg (»Gamla lärarinnan») och Oscar Krook utfördes en banbrytande kulturgärning i bygden. Skolans verksamhet blev dock icke så mycket uppskattad av de gamla, som höllo före att där lästes för mycket »romanböcker», d.v.s. geografi, historia och naturkunnighet.
Kyrkvärden Isak Backa med hustru, Kajsa Greta I byns liv spelade ungdomsföreningen, som startades 1902, en stor roll. Dess första hus var beläget på Magasinsbacken. Denna byggnad brann ned nyårsnatten 1939 och ersattes av en annan mera centralt belägen 1940. Oravaisbon är gladlynt och tillgänglig: en främling finner sig lätt till rätta i byn. Byborna ha sinne för humor och sakna icke slagfärdighet vid ordbyte. Varje årstid har sina särskilda uppgifter, och stämningen växlar från vårens ljusa och glada förhoppningar till höstens och vinterns mörker och dysterhet. Tiden förflyter under flitigt arbete, omväxlande med glada bröllop och andra festliga tillfällen. Oravaisbon är sällskaplig av sig, och människorna komma gärna tillsammans för att dryfta dagens brännande frågor. Ofta glider samtalet över till märkliga händelser, sona förut timat i bygden, och det finnes många minnesgoda berättare, som skildra märkliga och originella personer. Mången gång blir man påmind om träffande ordspråk och yttranden på ortens dialekt, som alla finna så uttrycksfull och målande. Mycket har förändrats under den senaste tiden i fråga om bosättning, byggnadsförhållanden, seder, klädedräkt och dylikt, men i stort sett har dock, byn bevarat sin egenart. Oravaisbon älskar högt sin hembygd och är glad och stolt över dess skönhet. Det minne, man helst bevarar från hembygden, är solnedgången, sedd från Kyrkbacken. Den oravaisbo, som sett den, håller med den oravaispojke, som med den för ortens invånare så typiska blandningen av humor och känsla en gång yttrade: »Vi ha då haft förstånd att välja åt oss en vacker födelseort.» ---------- 1) På dem läses: »Helgad åt minnet av krigare, fallna på Oravais fält den 14 sept. 1808. Fallne för plikt och för fosterland. Kämparna vila från blodig strid. Men bragdernas minne lever älskat, välsignat till sensta tid.» Runeberg omtalar Lotta Svärd, styrkande trötta krigare på »Oravais blodiga dag». Stenen, i vars skydd hennes tält skall ha varit upprest, står kvar som ett minnesmärke. Här prövade Gamle Hurtig »sin sköna konst att aldrig fly», och vid Lillträsk bro vann den unge Wilhelm von Schwerin sin odödliga hjälteära.
Ur ”Den österbottniska byn” - 1947
|
| Senast uppdaterad 2013-03-03 19:25 |
