| Kantlax |
| Skrivet av Vald. Nyblom |
| 2012-10-04 20:29 |
|
Munsala. Areal 273,2 kvkm, därav åker 5372 hektar (19,5 %). Folkmängd 3175, därav svenskar 3126 (98,5 %). Byar: Harjuks, Hirvlax, Jussila, Kantlax, Monå, Monäs, Munsala, Pensala (1936) Vexala. KANTLAX Vald. Nyblom Kantlax är en liten kustby i Munsala, belägen 24 km från närmaste stad, Nykarleby. Byn är ett utpräglat småbrukarsamhälle. Ett hemman av den vanligaste storleken, 1/12 mantal, omfattar endast 1215 tunnland odlad jord. Av ålder bedrives fiske som binäring av många bönder i byn. Dessutom tillvaratagas noga de tillfällen till extra förtjänst, som erbjuda sig, såsom t.ex. skogsavverkning, timmermansarbete, o. dyl. På senare tid ha hönsskötsel och nu senast pälsdjursavel bedrivits av åtskilliga bönder och även några obesuttna. Den obesuttna befolkningen synes stadd, i tillväxt. I regeln äger eller arrenderar en sådan familj en mindre jordlott, där den odlar potatis och spannmål för eget hushåll, oftast också hö, ty den äger för det mesta en eller två kor. Några av de obesuttna ha en huvudsyssla, så t.ex. lotsarna och yrkesfiskarna, men de flesta sakna en sådan och få sin utkomst av allehanda mer eller mindre tillfälliga arbeten. Tidigare fanns det också en och annan hantverkare skräddare, skomakare, smed, urmakare, snickare, rocksvarvare men numera är mångsyssleriet utmärkande. Byns invånarantal härmed avses den s.k. närvarande befolkningen stiger f.n. till omkring 250 personer. Befolkningssiffran har hållit sig tämligen konstant sedan sekelskiftet, men barnantalet har betydligt minskats. Antalet bönder har däremot genom företagna hemmansklyvningar något ökats och utgör för närvarande 44. Utvandringen var ännu under 1900-talets två första decennier mycket livlig, men har därefter varit obetydlig. Det kan nämnas, att av de nuvarande bönderna över 31 % vistats på arbetsförtjänst i utlandet, främst i U. S. A. Förhållandena i byn vid seklets början skola i det följande belysas genom en räcka minnesbilder och hågkomster. Utvecklingen har under de gångna fyrtio åren varit betydande på de flesta områden. Det är dock att märka, att denna utveckling i många stycken endast är ett vidareförande av uppslag från tiden före sekelskiftet. Det var under slutet av 1800-talet, särskilt dess sista decennium, som grunden lades till den moderna tiden. Gårdsgrupper. Bosättningen i byn i början av 1900-talet skilde sig icke mycket från den nuvarande. Linder de gångna åren har visserligen en och annan gård försvunnit, och något flera ha kommit till, men karaktären hos bebyggelsen har ej rubbats i själva verket torde inga större förändringar ha skett sedan tiden efter storskiftet i början av 1800-talet. Byns 7 hemmansnummer motsvaras av lika många gårdsgrupper, nästan alla skarpt avgränsade från varandra genom mellanliggande obebyggda områden. Inom en sådan gårdsgrupp är avståndet mellan mangårdarna i allmänhet kort, i vissa fall blott ett par tiotal meter, och de många tätt hopgyttrade husen ge lätt intrycket av planlös anhopning. Då man landvägen anländer till byn, passerar man först Back (f.d. Kråka) hemmansnummer med dess relativt spridda bosättning på ömse sidor om vägen. En avtagsväg till höger leder till Knuts, längre fram till Skytt hemmansnummer. Båda gårdsgrupperna ligga invid Skyttas-viken, förr i tiden en långsträckt havsarm, som numera endast vid häftig snösmältning på våren i någon mån gör skäl för sitt namn. Fortsätter man på huvudvägen inåt byn, kommer man från Back-gårdarna först till gårdarna på Spåra hemmansnummer, en tät klunga till vänster om vägen. Här är havet nära, och stranden är på en lång sträcka kantad av båthus. Här är också byns ångbåtsbrygga, som kan anlöpas av mindre båtar. Bryggan, ombyggd och förstorad för 1012 år sedan, utgör ändpunkten för den utmärkta väg, som numera förenar Kantlax med kyrkbyn. Vägen blev färdig och övertogs av staten för omkring fem år sedan. Förbi Spåras leder den gamla byvägen över Källarbacken, där Kråkas-Mattas väderkvarn stod ännu under 1900-talets första decennium, den enda av byns dåvarande tre väderkvarnar, som var i bruk. Nedanför backen gör vägen en krok och klättrar i nordvästlig riktning uppför den lummiga Soldatbacken, byns centrum, som fått sitt namn efter ett soldattorp, vilket på indelningsverkets tid fanns här. Soldatbacken avgränsar »oppibyin» ovannämnda hemmansnummer tillsammantagna från »inibyin». Bosättningen består till största delen av mindre stugor, bebodda av kyttare, d.v.s. obesuttna. I seklets början var det endast förekomsten av byns enda handelsbod, som antydde det centrala läget. Senare ha ett bönehus, småbarnsskolan, folkskolan och handelslagets filial förlagts här. Efter Soldatbacken följer, på en höjdsträckning till höger om vägen, Räv hemmansnummer. Mittemot på vänstra sidan om vägen har sjölötet opterats till sportplan ett för kantlaxbon i början av århundradet okänt begrepp. Intresset för modern idrott väcktes hos byns ynglingar främst genom de olympiska spelen i Stockholm år 1912, och det räckte inte länge, innan Kantlax Idrottsklubb bildades. Ett par hundra meter längre fram, från bron vid Sund, förr en smal träbro, leder en avtagsväg till vänster genom Laggar hemmansnummer. Fortsätter man från Sund längs byvägen, kommer man till Nyby hemmansnummer (i dagligt tal Bertils), den sista och största av byns gårdsgrupper. Nämnda vägsträcka avspärrades förr på två ställen av grindar, Sund-grinden och Smällagrinden. Sina hamnplatser ha bertilsarna vid Bonas, som ligger rätt avsides. Det förtjänar nämnas, att tre avkomlingar i rakt nedstigande led till den Bertil, som först slog sig ned som bonde på höjdsträckningen invid Byviken och grundlade Nyby eller Bertils, ännu sitta som bönder där. De representera den 12. resp. 13. generationen. Byggnadsskick. Gårdarna i byn äro av två huvudtyper, en större med storstuga i ena ändan, farstu och kammar i mitten och framstuga i andra ändan samt en mindre med storstuga i ena ändan och farstu, farstukammare och stugkammare i den andra. Flera gårdar ha farstukvist, men denna är av relativt sent ursprung. Vindsvåningen inrymmer i regeln boningsrum endast vid gavlarna. Om de fåtaliga frontförsedda gårdarna frånräknas, finns det blott två gårdar i byn båda från 1800-talet med så hög vindsvåning, att fönsterna där ha samma storlek på långsidan som bottenvåningens. Uppvärmningsanordningar på vinden, där sådana finnas, ha tillkommit först under 1900-talet. En s.k. lillstuga, använd som bagar-, tvätt- och slöjdstuga, stundom även som sommarbostad, fanns vid en och annan gård även för ett 40-tal år sedan, och numera har lillstugan blivit mycket vanlig. Löften, redan vid nämnda tid sällan använda som sommarsovrum, ha till största delen försvunnit. En iögonenfallande egenskap hos gårdarna i seklets början var den, att många av dem, troligen mer än halva antalet, voro obrädade och omålade, gråa som de gärdsgårdar, vilka kantade den slingrande bygatan. Hustaken voro av pärtor, i undantagsfall av asfaltfilt, medan nu tak av plåt eller cementplattor äro rätt vanliga. De låga fönstren bestodo av två halvor, envar Indelad i tre rutor. I gavelväggarna hade stugorna av gammalt endast ett fönster uppe och ett nere, men redan före sekelskiftet hade en del försetts med två i bottenvåningen. Ännu mer avvikande från de nutida voro uthusen. I stället för de pampiga uthuslängor, man nu ser, fanns det ett stort antal halmtäckta, ofta rätt förfallna uthusbyggnader, placerade, föreföll det, av en slump. Det fanns fähus, som saknade fönster. Kor, som stått hela vintern i ett dylikt voro nästan blinda, då de om våren släpptes ut. Gödselstaden låg i det fria, och urinbrunnen var icke cementerad. Inredning. En mycket genomgripande omgestaltning har mangårdarnas inre undergått. I århundradets början var bondstugan med öppen spis, två våningssängar, öppen kärlhylla på innersängsgaveln, råskåp, väggfasta bänkar m.m. alltför välkänd för att här behöva närmare beskrivas den enda förekommande, om ock undantagsvis någon av nämnda detaljer kunde saknas. Redan på 90-talet hade sålunda högsängen och med den kärlhyllan tagits bort i något enstaka fall. Under de två följande decennierna försvunno praktiskt taget alla tvåvåningssängar. På samma sätt har det gått med de väggfasta bänkarna och de dekorativa råskåpen. Åsarna, som förr löpte från stugans dörrvägg ända fram till gavelväggen, ha förkortats med ungefär hälften eller helt avlägsnats. T.o.m. de prydliga och bastanta matborden ha i de flesta gårdar utbytts mot bord av nyare typ, och lillbordet, ett för barnen avsett matbord, vilket mellan måltiderna stod under det egentliga matbordet, storbordet, ser man icke längre till. Den öppna spisen med bakugn och gruva på ena sidan om härden och trappa d.v.s. vedrum på den andra var i seklets början den absolut dominerande spistypen; endast ett par järnspisar (Högfors) fanns i byn. Numera har den öppna spisen vanligen kombinerats med en järnspis, men i flera fall också helt ersatts av en sådan. Under den mörka årstiden upplystes rummet av skenet från elden i den öppna spisen och av fotogenlampor, storlampan i taket plus vägg- eller bordslampor. Nu har man sedan ett tjugutal år elektrisk belysning. Otvivelaktigt var en stuginteriör på den tid, då seklet var ungt, förnämligare än den nutida. Den vittnade om bättre smak och säkrare stilkänsla och gav ett intryck av enkel värdighet och vederhäftighet. I dens ögon, som sett samma stuga tre till fyra årtionden tidigare, då tapeter, mattor och gardiner ännu saknades, måste den ha tett sig rentav storartad. Det bör dock villigt erkännas, att avlägsnandet av tvåvåningssängarna, mångenstädes hemsökta av vägglöss, kärlhylla, som icke skyddade mot damm, och den väggfasta bänken, vanligen fylld med paltor och skräp, ur hygienisk synpunkt var väl motiverat. Förr diskade man på den låga spisbänken. Genom att förse stugan med diskbänk, vilket skett under de senaste tjugu åren, har man avhjälpt ett kännbart missförhållande. Den svåraste olägenheten kvarstår dock: systemet med mullbänkar bibehålles och tillämpas t.o.m. i nyuppförda gårdar. Skrubbar är det också alltjämt en skriande brist på. Golvet bestod förr i alla gårdar av breda, omålade plankor och beströddes om sommarsöndagarna gärna med enris. Nyskurat var det vida vackrare än våra dagars målade golv, som dock självfallet äro avsevärt lättare att hålla rena. Arbetsmetoder. Arbetsmetoderna inom jordbruket ha givetvis undergått betydande, delvis genomgripande förändringar sedan början av 1900-talet, detta främst i och med ibruktagandet av nya verktyg och redskap. Därmed har en utveckling fortsatts, som satte in redan före sekelskiftet, då den moderna plogen och slåttermaskinen allmänt började användas. De allt bättre arbetsredskapen och -metoderna ha möjliggjort ett allt större utbyte av jordbruket. I samma riktning ha den starkt ökade användningen av konstgödsel och ibruktagandet av bättre utsädessorter verkat. Vad som emellertid mest ökat jordbrukets lönsamhet och som blivit böndernas förnämsta inkomstkälla är mejerihanteringen. I början av 1900-talet förekommo uteslutande kor av lantras, vilka ur nutida produktionssynpunkt voro mindervärdiga både i fråga om mjölkmängden och mjölkens fetthalt. Med den utfodring som bestods hade man ej heller rätt att vänta toppresultat. I synnerhet på vårsidan blev det knappt med fodret, och kraftfoder gavs ej. På sommaren drevos korna på morgonen till skogen, tillbragte där hela dagen och återvände på kvällen. Ibland hände det, att de övernattade i skogen. Följande morgon gällde det att söka upp och driva hem dem. Efter en natt i skogen började korna mjölka sämre och förvärvade lätt vanan att komma sent hem eller stanna i skogen över natten. Man blev då tvungen att regelbundet söka dem i skogen vid kvällens inbrott. Detta var vanligen de halvvuxna pojkarnas föga omtyckta uppgift. Det gällde att uppmärksamt lyssna efter koskällans klämtning och sedan styra rakt på ljudet. Hade man bara träffat på korna, var det ingen fara de hittade nog hem. Stundom hände det förstås, att man återvände med oförrättat ärende, och någon gång kommo korna hem före sökaren. I sådana fall brukade man i Bertils blåsa i ett fälhorn en hornlur, som förut använts i »fälan», d. v. s. under säljakt för att på detta sätt kalla hem sökaren. Ibland hände det, att en ko skilt sig från flocken och stannat kvar i skogen, brutit ett ben eller fastnat i ett kärr. Hittades den inte av gårdsfolket, anställdes skallgång, i vilken man ur huse i hela byn deltog. Efter höbärgningen, sedan nyvälla spirat upp, började man valla korna. Det var en enformig sysselsättning, som också ålåg pojkarna. Särskilt tråkigt var det, då det blev kyligt och regnigt på hösten, men då var valltiden snart slut och belöningen väntade: kuddvaktanosten. Fanns det en annan kohöling i närheten, kunde man ibland hälsa på varann och fördriva tiden rätt skapligt, men då hände det också lätt, att besökaren vid en blick tillbaka ertappade någon ko i färd med att slita sönder en skyl eller gona sig i den böljande säden. Då gällde det att snabbt gottgöra pliktförsummelsen och driva bort kreaturet. Dessvärre var det svårt eller rentav omöjligt att utplåna spåren; en smal väg genom säden, en illa tilltygad kärve skvallrade om vad som hänt, och var husfadern eller rågrannen kitslig, kunde det bli tråkiga efterräkningar. Vallpojkens förhållande till korna präglades ej av någon överhövan stor harmoni. Särskilt lömska och svårvaktade kor trakterades ej sällan med spörapp och käppslängar. På 20-talet upphörde betesgången i skogen, och vallandet är numera inskränkt till ett minimum. Taggtråden har kommit dagens uppväxande släkte till hjälp. Redan på 90-talet existerade några år ett par mejeriföretag, men de fingo ingen större framgång och måste därför nedläggas. I början av 1900-talet fanns en separator i nästan varje bondgård, men det ekonomiska utbytet var inte tillfredsställande. Det var först sedan man allmänt och regelbundet börjat föra mjölken till mejeriet, slutligen till ett för byn och grannbyarna gemensamt andelsmejeri, som en ekonomisk ljusning visade sig. En omedelbar följd härav blev, att boskapsskötseln fick ett starkt uppsving. Man gjorde sig av med de skrala mjölkkor, man dittills haft, och skaffade sig raskor. Höskörden förbättrades väsentligt genom ökad odling av klöver, och kraftfoder togs i bruk. Den rikligare fodertillgången gjorde det möjligt att hålla flere kor, vilket i sin tur ledde till ökade inkomster. Nu började hustrun få en kännbar hjälp i fähuset av mannen, som tidigare skytt dylikt fruntimmersgöra. Bärgningen av avlägsna naturliga ängar, där lie, släpo och svega kommo till användning, upphörde småningom. Daglig kost. Det står utom all fråga, att bönderna i gemen nu äro vida bättre situerade än för 3040 år sedan. Deras förbättrade ekonomiska ställning har bl. a. tagit sig uttryck i en avsevärt höjd levnadsstandard. I fråga om kosten konstaterar man främst, vilken ökad användning smöret fått i hushållet, sedan det blivit brukligt att föra mjölken till mejeriet. I början av detta århundrade var smörgåsen ingen vardagsmat. När det kärnades smör, fingo alla en kärnsmörgås, annars sällan. Det gick alltid åt smör i hushållet, t.ex. i päronlakan och vid nästning, d.v.s. utrustning med matsäck. Man var tvungen att hushålla med smöret för att få det att räcka till. Mjölk var det ont om vissa tider av året också i byns bondehem. Tillät mjölktillgången en rikligare smörberedning, så sålde man gärna något kilo för att öka de knappa inkomsterna. Kött vankades rätt sällan. Efter höstslakten röktes vanligen några fårkroppar, men de skulle förslå åtminstone över vintern. Spädkalvar såldes ej, men andra slaktdjur såldes vanligen i sin helhet. På sin höjd behöll säljaren en mindre del av en svinkropp, som röktes på vårvintern, om det då fanns något kvar av den. Grönsaker som morötter, rödbetor, kål, spenat, sallat m.m. användes blott hos Bergas. Husbonden, en förgrundsfigur i byns och kommunens allmänna värv, hade förmodligen fått intresset för trädgårdsodling väckt, då han i sin ungdom arbetade på Vestankärr egendom i Nyland. Särskilt manfolket vägrade enständigt och envetet att äta »gräs». Nu är det helt annat. Instruktris- och lantbruksklubbverksamheten har trollat fram en köksträdgårdstäppa vid så gott som alla gårdar. Särskilt odlingen av bärbuskar har gått framåt, och även äppelträd finnas flerstädes. Om kosten sålunda nu i allmänhet är bättre och mer omväxlande än förr, så betyder detta ingalunda, att något överdåd gör sig gällande. Fisk och potatis äro som förr den vanligaste middagsmåltiden. Köttstuvning och köttsoppa vankas då och då. Kornmjölsgröten ersattes i de flesta gårdar också nutilldags endast sällan av annan kvällsmat. Grötkok, stekt potatis, stekt gröt, klimpmjölk, brödkok, blodbröd och filbunke äro, nu som förr, vanlig frukostmat. Två rätter höra alltjämt i regeln endast till söndags- och kalasmåltiderna. Risgrynsgröt var, så länge risgryn funnos, den vanligaste efterrätten vid söndagsmiddagen. Den koktes ofta på lördagskvällen och ugnstektes på söndagen. I början av 1900-talet bakades bröd sällan, men då i så mycket större mängd. På hösten varade brödbakningen i tre till fyra dagar. Då den var över, var taket fullt av dignande brödspett. Detta brödförråd räckte till inpå våren. Ett par dagar före jul skulle det till helgen bakas vardagsbröd, kärvbröd och surbröd. Före höbärgningstiden bakades liksom på hösten i tre till fyra dagars tid. Vetebröd köpte man av bagaren, fastän jämförelsevis sällan, t.ex. till högtider och kalas, då gäster väntades eller i samband med en stadsresa. Vid ett tillfälle hängav man sig åt frosseri i den gamla byn: vid läsförhöret. Där var alltid bagaren från Mona med ett välförsett lager, och unga och gamla mumsade friskt på essor, flätbrön, bullar, örfilar och ankarstockar. Numera bakas vardagsbröd titt och ofta, och före kriget var vetebrödet, hembakt eller bagarbröd, nästan obligatoriskt på söndagen och rätt vanligt också i vardagslag. Klädedräkt. Den höjda levnadsstandarden har tagit sig iögonenfallande uttryck i fråga om klädedräkten. I seklets början voro kläderna i mycket större utsträckning än nu förfärdigade av hemvävt tyg. Under höbärgningstiden buro en del män vita byxor av grovt hamptyg, sällan däremot den av samma tyg gjorda korta blus eller tröja, kallad »bosoråon» (bussarong), som egentligen hörde till. Tidigare hade denna mansdräkt varit i allmänt bruk under den varmaste tiden; nu är den helt försvunnen. Både män, ynglingar och pojkar använde i stor utsträckning sälskinnsskor, böttnanskåovan, på vintern, något som ej heller förekommer längre. I regeln tillverkades ej särskilda arbetskläder, utan en kostym tjänstgjorde först för söndags- och festbruk och degraderades sedan småningom till arbetsdräkt. Överhalaren, som nu är mycket allmän och t.o.m. accepterats av en del kvinnfolk, användes förut endast av emigranterna. Den märkligaste förändringen i fråga om kvinnodräkten består otvivelaktigt i övergången från huvudduk till hatt, vilken kan sägas ha genomförts av den generation, som föddes omkring sekelskiftet. Sidenstrumporna gjorde sin entré efter förra världskriget. En åldersklass, som speciellt dragit nytta av utvecklingen, äro de halvvuxna, d.v.s. pojkar och flickor i åldern 1214 år. Tidigare blevo dessa slitvargars eventuella önskningar i fråga om kläder o.dyl. föga beaktade, men nu är det helt annorlunda, måhända sammanhängande med de fåtaligare kullarna. De ha en vida bättre söndagsstass än förr, mången pojke och flicka har egen cykel, en och annan tös har permanentat hår o.s.v. Egendomligt nog har den höjda standarden i fråga om klädedräkten ej i högre grad bidragit till att höja anspråken på kroppens hygien. Ännu går ung och gammal undantag finnas dock till sängs med de under dagen använda underkläderna på. Ännu saknas i regeln ett lakan som skydd för sängtäcket, och bastun besöka de flesta blott några få gånger under året. Förbättrad ekonomi i samband med ökad varutillgång i affärerna har gjort det möjligt att väsentligt inskränka på eller helt upphöra med arbeten, som förut krävde tid och möda. Husmodern, som förr vävde största delen av det tyg familjen skulle ha till kläder, sitter numera sällan i vävstolen. Husfadern sysslar långt mindre med handaslöjd än tidigare. Han ger sig inte heller av underst bittida en lördagsmorgon i smällkalla vintern med någon meter ved till staden för att skrapa ihop lite handpengar. Vad han har att sälja, tar i regeln en uppköpare eller hans egen affär, handelslaget, hand om, och det mesta av vad han behöver köpa får han också genom affären. För längre resor betjänar han sig av bussen. Kvarn finnes i grannbyn förr besökte han t.o.m. ett par kvarnar invid Nykarleby, dit vägen dåförtiden var 28 km. Starten skedde då före gryningen, och hemkomsten inträffade på nattkröken. På byns enda brukbara väderkvarn omnämnd i det föregående kunde han förmala säd till kreatursmjöl. Malt maldes även där eller också på handkvarn. Skolgång. Av oerhört stor betydelse i många avseenden blev inrättandet av en för Kantlax och dess tre grannbyar gemensam högre folkskola i Hirvlax år 1894. Bl.a. bröt elevernas dagliga samvaro i skolan udden av den gamla och djupt rotade fientligheten mellan de skilda byarnas manliga ungdom. Därför var det ej heller svårt att vid sekelskiftet vinna gehör för tanken på en för de fyra byarna gemensam ungdomsförening. Denna, som startades ett par år in på 1900-talet, rönte genast livlig anslutning, hade god ledning och arbetade med stor framgång. Ännu strax efter sekelskiftet var det brukligt, att ynglingar, som nyss konfirmerats, vid sitt inträde i ungdomsskaran skulle bjuda de äldre kamraterna på brännvin. Alkohol förtärdes också vid ungdomens s.k. stordanser och kaffekalas. På förvånande kort tid ändrades sedvänjan. Föreningen ombildades snart till ungdoms- och nykterhetsförening, och de allra flesta undomar anslöto sig till den. Egen lokal fick den till stånd redan under sitt första decennium. Härefter var det slut med dansandet på logar och i förhyrda dansstugor. Umgänget mellan medlemmar av olika ungdomsföreningar blev allt livligare. Velocipedens betydelse härvidlag förtjänar att nämnas. Den elementära skolundervisningen låg i början av 1900-talet i händerna på torparna och skolmästarna Anders Sundqvist (»Hålms-Papp») och Karl Blomqvist (»Steinhus-Kal»), av vilka ingendera erhållit någon egentlig utbildning för yrket. Både nybörjare och längre hunna arbetade i samma rum, alla sittande kring ett stort bord på bänkar utan ryggstöd. Väggarna voro belamrade med barnens överplagg och matsäckar. Här fingo eleverna lära sig stava, läsa innantill, skriva efter förskrift och t.o.m. räkna litet. Vid innanläsning läste man ofta i korus halvrent, d.v.s. med uppdelande av orden i stavelser. Annars läste var och en i tur och ordning. Läseböcker voro nya testamentet, psalmboken och Celanders »Hemskolan». Katekesläxor förekommo också, likaså psalmsång. Holms-Papp gav t.o.m. betyg med frikostigt tilltagna vitsord, t.ex. i stavning 1000 kors, innanläsning 10000 kors, utanläsning 5oo kors o.s.v. Snart fick byn en lägre folkskola och skolhus, något senare högre folkskola. Många äldre personer i seklets början voro icke skrivkunniga. De av dem, som hade anförvanter utrikes, måste därför anlita skrivhjälp för att kunna stå i förbindelse med dessa. Det fanns i byn några personer, som regelbundet anlitades som brevskrivare. Någon ersättning för arbetet kom ej i fråga. Det var rörande att se de gamla, när de med allvarlig, nästan högtidlig uppsyn framförde vad de ville meddela sina kära i utlandet. »Seta tid he å!» var en vanlig uppmaning till skrivaren. När brevet var färdigt och lästes upp för de andäktigt lyssnande gamla, låg det över deras drag ett uttryck av respekt, beundran och tacksamhet. Den, som sett denna syn, förgäter den ej. Seder och bruk. 1. Barnsbörd. Vid barnsbörd assisterade ofta en erfaren bondkvinna från byn, Back-Fi, i stället för barnmorskan. Småbarnen voro vid denna tid alltid lindade. Vaggan, som nu blivit allt mindre vanlig, fingo alla små stifta bekantskap med. När de börjat sitta, placerades de stundom i en i åsen upphängd gunga, en »tjinko», som inte alls kommer till användning numera. Det var vanligt att »för» eller »fåol» till en barnsängs kvinna. Väninnor till henne kommo på besök och medförde en hink (tidigare en bytta) med risgrynsgröt ävensom ost, vetebrödskrans, pannkaka, russinsoppa och någon tygbit eller färdiga barnkläder. Några godbitar sände barnsängskvinnan alltid tillbaka till givarinnans barn, som då fingo smaka »båntånan» (barntårna). Stundom fick ett barn följa med sin mor på besöket hos den nyfödde. Det var en visit, som lönade sig det vankades goda saker men å andra sidan drevs det där hemma gärna gäck med byttpinnen. Också nu fortlever fastän i mindre utsträckning bruket att »för», men matvaror, bånkonomat, som de gamla sade, tar den besökande icke med sig. 2. Förlovning. Då en yngling och en ungmö på denna tid skulle ingå äktenskap, »hjonelag bygga», som det heter i giftermålsbalken, var detta viktiga steg förenat med en mängd plägseder, av vilka flera numera övergivits eller förändrats. Bekantskapen mellan kontrahenterna odlades främst under de lördags- och söndagsnätter, de tillbragte vid varandras sida. När dessa besök pågått flitigt en tid och varken han eller hon delade bädd med någon annan, ansågos de ha visst eller fria visst. Vid det laget ingrepo storpojkarna i flickans hemby, såvida friaren var en »utbyssare», och krävde att han skulle »spendera», d.v.s. bjuda på så och så många kannor brännvin, eller också upphöra med sina besök. De fingo också den begärda trakteringen, ty han visste, att de voro beredda att med våld hindra vidare besök, ifall den uteblev. Enstaka försök att dra sig undan spenderingen och likväl upprätthålla förbindelsen med flickan hade förekommit, men slutat illa för den tredskande. En vacker dag begåvo sig ynglingen och ungmön från den sistnämndas hem till staden »åsta tjöp», d.v.s. för att förlova sig. Dagen till ära var hästen utrustad med brudtömmar. Det åtgick ett helt kilogram ull till dylika tömmar. Ungmön hade vanligen själv kardat ullen och spunnit, färgat och tvinnat garnet, men repslagningen hade någon erfaren mansperson utfört. Tömmarna voro försedda med stora tofsar och till färgen antingen svart-röda eller också blå. När åkdonet med det högtidsklädda paret satte sig i gång, smällde några skott. Karlfolk från flickans hem och närmaste gård eller gårdar hade fattat posto vid vägen och gåvo salut. Anlända till staden, begåvo sig de unga tu på uppköp. Först och främst köptes ringar, därtill vanligen en silverbrosch och vidare tyg till brudklänning och brudtäcke, skärp och brudschal av siden ävensom brudskor. Vid hemkomsten gavs vanligen åter salut för de nyförlovade. I sinom tid begav sig fästmannen jämte sin blivande svärfar från dennes hem till prästgården för att ta ut lysning, vilket kallades att »fara i prästgåln». Denna resa gav anledning till en livlig skottlossning under färden genom byn. Skotten vid starten varskodde längre bort boende om man inte redan hunnit bli underrättad om vad som var i görningen, »No kåmbä di», ropar plötsligt utkiken vid fönstret. Många par spejande ögon riktas mot vägen, karlarna skynda ut till denna med laddade skjutdon för att deltaga i hyllningen. Nu dåna skotten helt nära, och om en stund dansar den skrämda hästen förbi. Pang, pang! Åkdonet håller ett ögonblick, de uppvaktande bli bjudna på en sup, och medan männen gå in med sina rykande bössor och pistoler, ljuda skotten allt längre bort. På återfärden genom byn upprepas samma skådespel; också nu blir var och en, som deltager i skottlossningen, bjuden på en sup brännvin. Under lysningstiden sades de förelysta vara eller hänga i kyrktaket, därifrån de sedan ramlade ned på tredje lysningssöndagen. När det lystes första gången, ställde man i fästmöns hem vanligen, men inte alltid, till ett lysningskalas, som vid denna tid för det mesta kallades med en från finskan lånad term naittajas; stundom användes också benämningen kryckdans. De manliga gästerna avlossade skott utanför kalasgården, innan de trädde in. Alla kvinnliga gäster medförde en gåva, en s.k. »kryttjo» (krycka), exempelvis ett halvt dussin tallrikar o. dyl. Männen lade en summa pengar i toddyglaset, sedan de tömt det. Dans förekom alltid. Ibland bestod förplägnaden blott i brännvin, kaffe och lemonad, stundom bjö-dos gästerna dessutom på mat. Den söndag, då det lystes tredje gången, gjorde fästmön, åtföljd av sin mor, ett besök i fästmannens hem och delade ut storplagg till alla familjemedlemmar. Mor i huset skulle ha storsärk, nattröja och vita ullstrumpor, husfadern storskjorta och vita ullstrumpor, de blivande svägerskorna och svågrarna storsärk resp. storskjorta och därtill envar en näsduk. Alla bjödos av fästmön på vetebrödskrans och ost. Storplaggen skulle ådagalägga fästmöns skicklighet i handarbete och voro därför förfärdigade med största omsorg. Nattröjan var försedd med spets kring ärmarna, klaffen (listen) och halsen. Storsärkarna voro »åpp-å-nedär-särkar», d.v.s. uppifrån och ända ned av samma slags tyg. (I vardagslag användes »steinfåota-särkar» med en »övädeil» av lärft och en »nedrandeil» av hamptyg.) Alla storplagg voro prydligt märkta med mottagarens initialer i korsstyng. Märkgarnet var rött. På kvällen brukade ungdomen komma till gården för att dansa. Man skulle då pressa ut sömmarna på storplaggen. 3. Bröllop. Bröllopen, kallade »jessbåd» (gästabud), krävde långvariga och mångahanda förberedelser. Vanligen bjödos flera hundra gäster, och i regeln varade bröllopen två dagar. År 1903 torde bjudningskort för första gången ha kommit till användning i byn, men även senare bjöd man på det gamla maneret, d.v.s. brudgum och brud kuskade omkring från by till by, stundom i flere socknar, och sökte upp släkt och vänner. I bröllopssalen voro väggarna täckta med spetsförsedda lakan och taket med fransalakan. På väggarna hängde talrika storspeglar, som man lånat från gårdarna i byn. I taket fanns en brudhimmel, under vilken vigseln förrättades. Brudhimmeln bestod av en vanligen röd, blommig sidenschal med fransar. I schalens hörn hade man fäst blommor, i mitten en grann mindre sidenduk. Bruden har en krona, som var full med glimmande och vajande spiror av skravelmässing. Brudklänningen var prydd med skärp, vars i rosett knutna ändar hängde ända ned till kjolfållen på hennes vänstra sida. Brudgummens enda prydnad var en grann pappersblomma med skravelmässingsspiror. En sådan bars även av »pellhaldaran», d.v.s. tärnor och marskalker, och av andra gäster efter vigselakten. Ännu under 1900-talets första decennium förekommo några bröllop, där brännvin serverades. Särskilda skaffare, s. k. skänkare, vanligen två till antalet, skötte om serveringen. Genast vid ankomsten till bröllopsgården bjödos gästerna på en sup, och senare kunde de när som helst få flera, ty skänkarna vandrade omkring med brännvinshinken en fyralitershink i handen och bjödo alla hugade. Under måltiderna fanns det också skålar med brännvin på bordet, vilka skickades kring. Åtskilliga män togo sig för mycket till bästa på bröllopen. Skrävel, skrål, svärjande och ibland även hetsiga dispyter kunde man därför få höra här och där, i synnerhet på småtimmarna. Mången hustru fick lirka med sin man för att få honom hem till en välbehövlig vila. »Brännvinsbröllopen» upphörde ganska snart. En energisk motståndare till dem var församlingens dåvarande kyrkoherde, Gustaf von Essen. Det första »torra» bröllopet i byn firades år 1903. Omedelbart efter vigseln skulle man, såsom även nu är fallet, gratulera och skåla med »brudfolket», d.v.s. de nygifta, något som på denna tid var en nymodig sedvänja. Man skålade i vin eller lemonad. Härvid sjöngs ofta följande skålvisa: Nu så dricker vi brudens skål. Hurra, hurra, hurra! Skål för den som dricker! Brudens skål vi dricker. Hurra, hurra, den skål var bra! Hurra, hurra, hurra! Med utbyte av ordet »brudens» mot »brudgummens», »svärmors» o.s.v. sjöngs samma visa flera gånger. Man skulle tycka, att de stora bröllopen bort bli ytterst kostsamma, men så var inte fallet. Detta berodde i hög grad på att gästerna gåvo ett kännbart ekonomiskt bidrag. Ännu under 90-talet kommo gästerna vid tre olika tillfällen under bröllopet att giva penninggåvor till brudparet. Vid bröllopsmiddagen, så snart alla gäster slutat äta, gick brudfatet runt bordet, och envar gav efter råd och lägenhet en summa pengar. (Strax efteråt cirkulerade fattigtallriken, på vilken man lade en slant, som tillföll byns fattiga.) Varje gång man dansade med bruden, hörde det till saken att smussla en slant till henne, minst 25, men även 50 penni eller mer. Också »gålvstandaran» objudna, som på bröllopsaftonen kommo för att skåda bruden gjorde detsamma. (De fingo även en sup, efter att ha dansat med bruden.) Slutligen skulle alla gäster på annandagen betala sömnpengar. Uppbärandet av dessa utgjorde ett av de muntraste inslagen i bröllopsfirandet. Tvåtre tokroligt utklädda sömnpenggubbar vandrade tidigt på morgonen tillsammans genom hela byn med penninghink och brännvinshink och skaffade sig tillträde överallt, där det fanns bröllopsgäster. De orerade och sjöngo, skramlade med penninghinken och krävde ut tribut av bröllopsgästerna, som ofta ännu lågo till sängs. Då Steinhus-Ant var sömnpenggubb, brukade han sjunga: Skänk en slant åt gubben, nådigaste herre! Hustrun min är sjuker, åtta barn jag har. Huru skulle jag, som går på gravens brant, skämmas för att tigga utav dig en slant? Också när gästerna kommo till bröllopsgården, stodo sömnpenggubbarna på vakt och attackerade dem, som undgått morgonbesöket. Vanlig avgift var en mark paret., d.v.s. för man och hustru eller gosse och flicka som friat, medan t.ex. ensamma kvinnor betalade 25 à 50 pi. Sedan sömnpenggubbarna burit upp tribut av alla gäster och dansen börjat, svängde de om med ungmor. Då en yngling, som friat under natten, bjöd upp henne till dans, bjöd hennes man upp den, som ynglingen sovit med. I seklets början förekom inte längre seden, att bruden tog emot pengar av dem, hon dansade med den ansågs med skäl alltför krass. I stället tryckte man oförmärkt en sedel i ungmors hand vid avskedet. Men mången fann det genant att ta emot någon pekuniär ersättning av bröllopsgästerna; därför försvunno småningom både brudfat, sömnpengar och avskedsgåva ur bröllopsceremonielet. Nu började gästerna medföra kryckor till bröllopet, en sed som ännu råder och som har alla förutsättningar att bli bestående, ifall bröllopen i traditionell stil komma att fortleva, vilket inte är så säkert. Under senare år har det blivit allt vanligare att ersätta dessa med en ceremoni i prästgården, följd av en bjudning i brudens hem för de närmaste anhöriga. Vid större kalas såsom bröllop och gravöl måste man naturligtvis låna matkärl m.m. från andra gårdar. I Bertils fanns emellertid redan på denna tid särskilda kalaskärl, nämligen träskedar, trästop och svarvade trätallrikar. De förstnämnda voro försedda med ett hål i skaftet och förvarades, uppträdda på ett band, i stora knippen. I vardagsbruk användes blott någon enstaka träsked och trätallrik. Sedan länge äger byn modernare kalaskärl. Medel för ersättande av söndrade och av andra orsaker kasserade kärl med nya samt för komplettering av beståndet fås genom en särskild kollekt vid kalasen. Fisket. Småpojkarnas paradis var vid denna tid Svartöuran, där byns båtlag lågo i strömmingsfiske. Endast segelbåtar förekommo. Det var mödosamt och olustigt att efter någon timmes vila på båtbottnen ro en lastad båt från Helsingkallan, och ro måste man, om det var alldeles lugnt eller man hade svag motvind. Efter ankomsten till skäret var det mycket arbete med fångsten och skötarna, förrän man fick gå till vila. Innan man gick till arbetet, drack man kaffe, och när hungern började ansätta, kokades mat. Kocken valde med omsorg och sakkunskap ut så och så många strömmingar per man. Fisken koktes väl och lakades i slafatet av trä, och sedan tillreddes säd, d.v.s. fisksoppa. Alla satte sig kring matbordet och doppade fisken, hållande den dubbelvikt mellan tummen och en liten träkniv, i den gemensamma såskoppen, där var och en lagt en försvarlig smörklick. Vad den fisken smakade! Sådet smakade mindre gott i pojkmun, men det ansågs genant att vara en dålig sådätare, så var och en bjöd till att visa sig duktig. På kvällen kokades vanligen kornmjölsgröt. Grytan placerades sedan i grytsätets urgröpning, och alla åto direkt ur grytan, såframt de ätande inte voro alltför många. Man hade surmjölk med sig hemifrån, och den var i slutet av veckan nästan som ättika. Då man öppnade svickan, hände det att en mjölkstråle sköt ur träflaskan. »Hon va härjand no», sade gubbarna då om mjölken med ett godmodigt grin. Roligt var det, när det kommit en så stor fångst att man måste till lands efter rensare. Då var det ett rörligt och brokigt liv kring hamnkäften. Det pratades och skrattades, men arbetet pågick oförtrutet.. Kaffe dracks det dock flitigt; det var fiskargubbarnas livselixir. På natten voro alla sängplatser och hela golvytan i fiskarstugan upptagna av sovande. Roligast var det kanske i alla fall i fiskeläget, då det stormade och fiskarna måste hålla sig i land. Då gingo de på besök till varandra, och stundom kunde »kåtan» bli full med folk. Var och en, som kom, också småpojkarna, skulle ha kaffe det finns inte gästfriare värdar än fiskarna. Och det på sjövatten kokta kaffet smakade förträffligt. Det tycktes också lösa tungans band. Råkade Kuni-Ville vara med och i berättartagen, genljöd stugan ideligen av rungande skrattsalvor. Men det lönade sig också att lyssna till de andra. Fiskarna voro män, som färdats vida och upplevat mycket, och många voro goda berättare. Med ögon på skaft och med vidöppen mun hörde pojkarna på, då de drogo sina spännande historier. Livet på Svartöuran är inte längre, vad det en gång var. Strax före och i början av världskriget slog motorbåten igenom. Det blev därefter mindre vanligt att ligga veckan ut på Öuran. Under en lång följd av år har strömmingsfisket dessutom varit föga givande, varför fiskarna numera inte vistas många dagar där. Men för den, som tillbragt några av sin barndoms trevligaste veckor därute, har fiskeläget med sina stugor, sina klippor och sin fria horisont mycket kvar av sin lockelse och charm. Ja, mycket har förändrats i byn under de senaste fyrtio åren, vida mer än här ovan kunnat berättas. Varje förnyat återseende ger dock som huvudintryck en stark förnimmelse av obruten kontinuitet. Först och främst är ju bebyggelsen densamma. Men också mentaliteten och livsföringen äro, djupare sett, vad de varit förut. De ha präglats och utformats så småningom inom gårdsgrupperna, dessa säregna högre bebyggelseenheter, vilkas olägenheter äro uppenbara icke blott för det främmande ögat. Emellertid anses fördelarna tydligen uppväga nackdelarna, eftersom den, som bygger sig en ny gård, vanligen stannar kvar på tomten eller på sin höjd flyttar ett litet stycke; kontakten med gårdsgruppen vill han behålla. Varför? Den största rollen spela rutan tvivel vanans makt. Den som från barnsben vant sig vid att leva med i en högre enhets liv har svårt att finna sig i en låt vara relativ isolering. Härtill kommer, att förmånerna av att bygga och bo i en gårdsgrupp visst icke äro obetydliga. Utan tidsutdräkt och extra besvär kan man skaffa sig en tillfällig handräckning i arbetet, låna en konsumtionsvara, som tagit slut i det egna hushållet, eller ett verktyg, anordna samarbete av mångahanda slag o.s.v. Ännu tyngre väger dock den omväxling det dagliga umgänget med grannarna skänker säkert en av de främsta motvikterna mot den mångomtalade »tråkigheten på landsbygden», betydelsefullare än både radio och telefon, som numera finnas i nästan varje gård. (Den första telefonen, länge den enda, infördes omkring 1910.) På vardagskvällarna och söndagarna tittar man in till varann och får sig en pratstund. Ännu finns det goda berättare och debattörer, men det förefaller, som om det inte numera skulle finnas så många minnesgoda åldringar som i seklets början, vad det nu kan bero på. Då levde bl. a. Isak Knuts (Göras-Isak), en av byns sista sälskyttar, som med sitt båtlag blev anhållen av engelsmännen under Krimkriget. Han hade ett fantastiskt gott minne. Så t.ex. brukade han nästan alltid nämna, vilket år och vilken dag de händelser, han berättade om, inträffat, sak samma huru långt tillbaka i tiden de lågo. Under de sista åren var han blind, men varje dag trevade han sig ned till stranden och riktade sina slocknade ögon mot havet, som varit hans livs stora kärlek. Kring Göras-Isak och andra minnesgoda gamlingar samlades alltid en krets av uppmärksamma lyssnare. Vilken skada, att deras berättelser aldrig upptecknades! Morän i den gård, där dylika »sammanträden» höllos, hade det nog mindre angenämt, ty berättare och lyssnare bolmade friskt på ryssbladen i snuggan och spottade titt och tätt på golvet en osed som dess bättre försvunnit. För barnen är den täta bebyggelsen ett verkligt eldorado. Kamrater finns det många, och man känner sig som hemma i varje gård. Det kunde tyckas, att grannsämjan lätt skulle råka ut för svåra påfrestningar. Naturligtvis kan detta icke helt undgås, där man bor så nära varann, att man nästan kan se, vad grannens hustru lägger i grytan. På det hela taget är förhållandet mellan grannarna dock mycket gott. Misshälligheter och tvister höra avgjort till undantagen. Man är också i regeln solidarisk med »vån bakka», men hyser fördenskull inget groll mot folket inom andra gårdsgrupper, utan har umgängesvänner i byns alla delar. Och nu som förr samlas husbönderna under åldermannens ledning till byråd för att överlägga och fatta beslut rörande byns gemensamma angelägenheter. Så utgör alltså det rådande bebyggelseskicket en stark konserverande faktor i byns liv. Men en dag skall väl det länge hörda talet om nyskifte bli verklighet, och skiftet kommer otvivelaktigt att åvägabringa en upplösning av gårdsgrupperna. Då randas en ny tid i den gamla byn. Ur Den österbottniska byn 1947 Redigering Elof Granholm 04.10.2012 |
| Senast uppdaterad 2012-10-04 20:37 |
