| Munsala kyrkby |
| Skrivet av R.Blomqvist |
| 2012-10-04 19:22 |
|
Munsala. Areal 273,2 kvkm, därav åker 5372 hektar (19,5 %). Folkmängd 3175, därav svenskar 3126 (98,5 %). Byar: Harjuks, Hirvlax, Jussila, Kantlax, Monå, Monäs, Munsala, Pensala (1936) Vexala. MUNSALA KYRKBY R. Blomqvist Vi närma oss Munsala kyrkby från söder. En vid slätt ligger framför oss. Landsvägen ojämnas icke av den ringaste backe på en sträcka av fyra kilometer. I bakgrunden se vi skymten av gårdar, höga björkkronor och överst tvenne tornspiror: kyrktornet och klockstapeln. Nyss passerade vi bron, som leder över Munsala å. »Jag ser ingen kvarn här vid ån. Varför kallas stället Åkvarnen?» spörjer jag min kamrat, som är inföding och just fyllt 55 år. »Här finns ingen kvarn numera», svarar han, »men man behöver inte vara så lastgammal för att minnas kvarnhuset ett stycke ovanför bron. I min barndom var här liv och rörelse, i synnerhet sedan en såg kombinerats med kvarnen. Det var då. Vattenmängden är nuförtiden så liten, att den knappt skulle förslå för en leksakskvarn året om.» »Jag har flera gånger hört ortsbor berätta om sina äventyr på Spangsryttarna vid ån. Var finns det stället?» »Spangsryttarna var en enkel gångbro av spänger ungefär på den plats, där den nya åbron nu finns. Spängerna vilade på så höga bockar, att man med roddbåt obehindrat kunde färdas under dem. Gångbron lades ut varje vår för att förkorta vägen till betesmarkerna på Lappängen och Granholmen. Men den användes lika flitigt för andra ändamål, i synnerhet av fotvandrande kyrkobesökare från de västra byarna. Vandringen över de smala, sviktande Spangsryttarna var spännande och gav kyrkfärden en aning av äventyr.» »För att lära känna byn och få veta litet om vad som fanns här i din barndom eller vid tiden för sekelskiftet, föreslår jag, att vi företar en vandring genom gårdsgrupperna, och så berättar du dina minnen.» »Låt gå för det. Vad först och främst befolkningen vidkommer, så har invånarnas antal de senaste femtio åren varierat mellan 400 och 5oo. Gårdarnas antal uppgår till 125. De största ändringarna i bosättningen har inträffat de allra senaste åren i samband med slutförandet av nyskiftet. För länge sedan skall dock ha funnits en stor bosättning längs det östra skogsbrynet. Talrika stenfotsrester och källargropar vittnar ännu därom. Den här jämna landsvägen byggdes såsom nödhjälpsarbete under ett missväxtår, brukade farfar berätta. I min barndom var Taknet-slätten ännu obebodd. Gårdarna hade grupperats på de högre ställena, där grunden var fastare. Den egentliga bosättningen sträckte sig två kilometer söder om kyrkan och lika långt norr om den. Här i Söderändan ser vi genast representanter för de båda bondgårdstyperna: den större med stuga, kammare, framstuga, farstu och farstukvist; den andra med stuga, kammare, farstu och ibland en liten farstukammare. Tvåvåningsbyggnader har alltid varit sällsynta här. Till inredningen hörde självfallet högsäng, väggfasta bänkar, öppen spis och åsar med filhylla. Många gårdar hade ännu för fyrtio år sedan kvar den gamla byggnadsordningen med en loftsbyggnad, som delade gårdsplanen i tvenne hälfter: inre gården och fägården. Den inre gården flankerades av bodar och redskapshus, så att en borggård i miniatyr uppstod. Genom porten under löftet kom man till fägården, som omgavs av fähus, fårhus, vedlider och någon lada.» »Fanns här i Söderändan några personer av mera allmän betydelse ?» - »Ja bevars. I gården till höger bortom pilarna och äppelträden bodde Tilda Nyman, socknens brudkläderska. Inget bondbröllop firades, utan att hon var med i dagar tre, skötte om brudens krona och försåg gästerna med bröllopsblommor av skravelmässing. På andra sidan vägen bodde Vilhelm Munsin, fiolspelmannen, lika oumbärlig som brudkläderskan vid varje bröllop.» »Och på andra sidan om bäcken, vad fanns där?» »Där till vänster fanns ett färgeri och där ett garveri. Och där bodde Matts Sundstén, Svarvar-Matt, som försåg hela Munsala och kringliggande socknar med spinnrockar. Egenhändigt hade han monterat ihop icke mindre än omkr. 1500 spinnrockar. På östra sidan om vägen låg det första postkontoret, och där residerade allas tjänare postfröken Maria Kerrman. Ett stycke längre fram bodde kyrkvärden Erik Viklund, den siste, som bar den titeln i dagligt tal. Men annars var det någonting kusligt och mystiskt i luften på Jåfsbacken förr i tiden.» »Hur kom det sig?» »På Kraftens gårdsplan här till höger fanns rester av spöpålen, där man tidigare brukat fastbinda straffångar, som dömts till spöstraff, och piska dem, så att blodstänk och hudflisor yrde omkring. Detta straffsätt upphörde dock före min tid, och jag behövde inte se det. Men vad jag många gånger med egna ögon såg var rannsakningsfångarna på fångföraren Matts Lövs gårdsplan, där de i skymningen släpade på sina rasslande kedjor och fotbojor. Och icke nog med detta. En bit längre fram mot Ribacken bodde profossen, och man brukade ibland se hans ansikte bakom den lilla glasrutan i farstudörren. Grönlund hette han. I yngre år hade han skött profossysslan och därvid självfallet skapat sig bittra fiender i spöade bybor. För att inte överraskas av någon hotande fara på trappan hade han låtit insätta en tittruta i farstudörren.» »Nu föreslår jag, att vi tittar ett tag på laggen här ovanför Sundet. Här ser man rester av båthamnar.» »Hamnarna är nog ända från farfars tid. I sin ungdom hade han många gånger seglat in och ut genom Skepparklubbsundet. Av den gamla bosättningen, sådan jag minns den från min barndom, dominerar fortfarande Broändas gård med sitt brutna tak och Ohls´ med de breda knutpelarna och den utsirade takfoten. Men här finns också rester av bortflyttade gårdar. Här stod fyra bondgårdar i rad och mittemot dem fyra ståtliga loftsbyggnader med inkörsportar. Ja, det var trevliga hus de där loftsbyggnaderna, och den ungdomliga romantiken kunde där fira riktiga orgier. I en av småstugorna bodde Skol-Fia, som höll småbarnsskola, när jag började stava och lägga ihop. I sin ungdom hade hon besökt Svedbergs skola och blev en god barnlärarinna.»  Kyrkbacken i Munsala 1899 »Det är endast gårdar av den mindre sorten, som placerats här, frånsett adjunktsgården och prästgården, vilka ju har sin speciella karaktär. Någon större omflyttning har inte ägt rum här sedan min barndom. Den här lilla gården var en tid skollokal. I den andra bodde Neumanskan, som botade för bröstvärk. Och där bodde ortens poliskonstapel. Men vi förflyttar oss nu till Kyrkbacken. Där har bosättningen mycket förändrats under ett mannaminne. Vid landsvägen öster om kyrkan stod i min barndom en rad kyrkstall. Sådana fanns det också i stora grupper på södra sidan om gravgårdsmuren och likaså vid obduktionshuset. Söderom sluttningen fanns en liten stuga, som påstods ha gett upphov åt en bild på »Julstjärnans» titelblad. Närmare kyrkan reste sig en av byns få tvåvåningsbyggnader. Folkskolan var ett nytt hus i mindre format än den nu har. Småskolan fanns inte alls till. Här vid lånemagasinet står vi på byns högsta ställe, tjugo meter över havet. Det betyder alltså, att stenarna här runtomkring var farliga för seglaren vid tiden för Kristi födelse. Därborta stod fattiggubben fastgjord vid stenmuren invid vägen och erinrade oss om vikten av att ihågkomma de fattiga, på det att Herren måtte bistå oss i den onda tiden. Och här på sluttningen brukade fårmarknaderna hållas varje år på helgomäss-måndagen. Man torgförde andras får, som man tillvaratagit i skogen på senhösten, i avsikt att återställa dem till deras rätta ägare, och på samma gång sökte man på marknaden egna förlorade får, som andra tillvaratagit. Det var ett säreget tillfälle med larmande människor och bräkande får i mängd. Särskilt intressant var det att konstatera, vilket fenomenalt minne för fårens öronmärken vissa fårvänner hade. Det sades på skämt, att de kände flera öronmärken än människor. Sådana sakkunniga kom också från andra socknar och kunde stundom representera flera byars fårägare. Nu fortsätter vi vandringen förbi gravgården. På andra sidan dälden ser vi en gårdsgrupp, som heter Ollandt. Den har inte mycket förändrats till det yttre, så långt jag minns tillbaka. Folket här ansågs tidigare som något konstigt och kanske vildsint. Hemskt var det ju också, när Ollandt-Jonas slog ihjäl sin granne med spaden. Och gubben Riska, det gamla originalet, som inte tålde höra sitt namn, emedan man så lätt kunde bilda speord av det. En gång, när han kom bärande på ett knippe videbark, mötte han häradshövding Barck. »Vad sysslar Risken med i dag», frågade häradshövdingen. »Jag släpar på barken», skrek Riska retad. Barck stannade, såg efter den ilskna gubben och skrattade gott åt det fyndiga svaret. Nu är vi framme vid Damskatan, en liten grupp på fyra eller fem gårdar, lika nätt, ordnad och snygg i dag som förr. Vi går vidare och ser två havsvikar, Damviken till vänster och Lappnetviken till höger. De höga silvergranarna vid grinden låter oss förstå, att vi nalkas en gammal herrgård. Udden är dess namn. »Grundad av lagman Robert Sundius år 1830», står det på en sten. Udden är ett minnesrikt ställe. Härifrån distribuerades ofärdsårens ljusglimt, Fria Ord. Här fick många politiska flyktingar under ryska gendarmeriets dagar en fristad. Här tog Martha-idén form för Munsala-bygden, och mycken kultur strålade ut genom häradshövdingskan Betty Hallstens verksamhet. »Välkommen, kära du, till Uddens fru», läsa vi ovanför dörren. Hjärtligare blev man ingenstans emottagen än här.» »Men nu kan vi väl inte komma längre utan båt?» »Nej, vi måste gå tillbaka till kyrkan. Nedanför backen går vi över landsvägen till östra sidan. Den första gården, kommunalstugan, kallades förr Sexmans och ansågs vara byns rikaste gård. Under nödåret 1867 var husbonden en av de få i socknen som ägde lagrad spannmål och något penningar. Han lånade ut åt de nödlidande, men såg till, att de i gengäld förskrev sina hemman i pant åt honom. Senare utnyttjade han hänsynslöst sina rättigheter och blev ägare till flera hemman. En kvinna, som var känd för sin profetiska förmåga, skall ha ropat till husbonden: 'Det med orätt fås, skall med sorg förgås. Din egendom skall förskringras som agnar för vinden. Din släkt skall dö ut och ditt namn försvinna i tredje led.' Den profetian har besannats. Hemmanen har styckats och försålts i tiotal små lotter. Av den en gång stora släkten finns endast små spillror kvar, och namnet är utplånat.» »Längre åt öster löper vägen rak som en gata mellan tätt placerade gårdar.» »Det är Näsebacken. Lika stadslik var den i min barndom. Här bodde också byns djurläkare Anders-Johan. I ett huj botade han korna för ledvrickningar och mjölkfeber och hästarna för spätt och kvarka. Här vid gatan fanns det endast bondgårdar av större typ, men högre upp vid skogsbrynet låg en mängd småstugor. I dem bodde gamla gummor och andra backstugusittare, folk utan bestämda yrken. Där bodde också Pellas-Lovis den äldre, som kunde trolla. Hon tog hemligheten med sin trollkonst med sig i graven, då hon dog vid nära hundra års ålder. Man visste bara, att hon i kammaren läste någonting underligt och blandade en smörja, som hon sedan gav åt patienten. Många påstod, att det säkert hjälpte, i synnerhet mot »fasna» och ormbett. Därborta på den höga backen ser vi kvarnstenar. För 45 år sedan stod där två väderkvarnar. Det var konstiga byggnader, intressanta i högsta grad för oss småpojkar. Kvarnarna ägdes av Wiks-Isak och -Erik, som brukade se drakeldar. »Nu har vi vandrat en genväg. Där syns visst igen allmänna landsvägen.» »Tala sakta, för här vid Sandbacken är man aldrig säker för gengångare, ända sedan Karl Jussila från stenhölstret där sköt den ryska husaren, som tagit hans häst under kriget 1808. Nu ser vi redan Lojlax gårdsgrupp under de stora rönnarna och björkarna. Om du läst Fältskärens berättelser, erinrar du dig kanske Larssons hem i Lojlax och kyrkklockan, som sänktes i havet här utanför. Larssons gård finns inte mer. Men gammal nog är den där gården på den höga sockeln. Typen röjer en gammal ämbetsmannagård. Den är uppförd 1777, och där har bott länsmän, häradsskrivare, fältkommissarie, tullförvaltare och domare. En tid hölls tinget också i denna gård, och här dömdes en gång bland andra den beryktade folkhjälten Isotalon Antti. De övriga gårdarna är av den mindre bondgårdstypen. Gruppen har ett synnerligen trevligt läge med utsikt över havsviken. Vi går ännu ett stycke mot norr och följer den gamla landsvägen utmed Lojlaxviken. Här vid sockenrån ligger Lugnet, två gårdar, naturskönt inbäddade under höga björkar och granar. Den stora gården, som nu är bondgård, var förr i tiden kronofogden Rambergs boställe. Huset har ursprungligen stått som kontorsbyggnad vid Sandnäs glasbruk. Här är sockenrån mot Nykarleby och här slutar också Munsala kyrkby.» »Medan vi vandrar tillbaka, ville jag be dig nämna några personer, som under din barndom framstod såsom förgrundsfigurer i Munsala kyrkby.» »Bland ståndspersoner kan nämnas fru Betty Hällstén på Udden, som, fastän hon bodde avlägset, hörde till byns centralaste personligheter, och prosten Gustaf von Essen, en vördig gestalt i den gamla byn. I det allmänna kulturarbetet var läraren Henrik Wik den givna ledaren. Kommunalmannen, handlanden Anders Westerlund, stämmoordförande och kassör för kommunen långa tider, hörde till de mest framträdande männen ur allmogens egna led. Det är ännu ett nöje att läsa de protokoll, köpehandlingar och sytningskontrakt, som Westerlund skrivit. I klarhet, reda och korrekthet är de fulländade. När folkskolan kom till, var Westerlund den ledande och drivande kraften, och byggnadsritningen gjordes också av honom. Före den tiden hade han anordnat flera privata skolkurser för ungdom. Häradsdomaren Matts Back med smeknamnet Backus ledde en lång tid den kommunala förvaltningen såsom ordförande i kommunalnämnden. Han var även en ivrare för folkbildning och satt som ordförande i folkskolans direktion i tolv års tid.-Arrendatorn Anders Strandberg måste även räknas till de bemärkta byborna på. nittiotalet. Han hade i unga år besökt jordbruksskola och varit förvaltare i södra Finland. Såsom arrendator på Kiv militieboställe spred han kunskap om ett rationellare jordbruk. På gamla dagar var han småskollärare och en tid kommunalkassor, men försummade aldrig att propagera för storplogens användning. »Man brukar säga, att den gamla goda tiden inte hade andra nöjen att bjuda på än bröllop, auktioner och begravningar.» »Livet var nog strävsammare och levnadsstandarden mycket lägre än nu. Men nöjen fanns det rikligt av. Husbönderna hade sin fest varje lördag i samband med den obligatoriska stadsresan. De torgförde smör, kött, ved och andra lantmannavaror i Nykarleby. Väl var gubbarna ofta vid hemkomsten glada i hågen, men vi barn blev alltid ihågkomna med en strut karameller eller andra stadsgotter, och därför var lördagskvällen även festlig för oss. Och vad var de talrika arbetskalasen annat än festtillfällen! Jag kommer särskilt livligt ihåg dalkalasen, när tjärdalarna iordningställdes, vilket inträffade flere gånger varje sommar. Till ett sådant kalas inbjöds folk från hela byn, i synnerhet ungdom. Det var inte något lätt arbete att bära den tunga tjärveden och stapla upp den i dalgropen i cirkelrunda travar, vilka sedan täcktes med jord. Men det gick med liv och lust på kalas. God mat bjöds det rikligt, och på den brända drycken sparades inte heller. Dalkalaset slutade alltid med dans i kalasgården. Sedan dalen brunnit ut och tjäran tappats på fat, hölls tjärforslingskalaset för ett antal hästägare. Det gällde att transportera den färdiga varan till uppköparen i Nykarleby. Det var nu dennes skyldighet att stå för trakteringen, och i regel gjorde han det frikostigt.» Folkfesterna i sin ursprungsform skall vi inte glömma. De hade sin högkonjunktur på nittiotalet och firades alltid som friluftsfester. Ofta medverkade Gånge Rolf som festtalare och seminarister med hornmusik och kvartettsång. Programmet gick dock i huvudsak ut på att roa. Byrallan intog en framskjuten plats. Synnerligen uppfinningsrik var man, när det gällde att hitta på sportlekar och tävlingar, i vilka de uppträdande försattes i komiska situationer, t.ex. slagsmål med hösäckar på höga bockar, balansgång på lutande stänger, kappspringning i säck, klättring på intvålade stänger, lopp med ett ägg på en sked, som hölls mellan tänderna. Ringkastning och mete fick publiken prova sin tur på. Serveringsbordet bjöd på iskällardricka förutom vanliga drycker. Dansuppvisning förekom även. Så t.ex. uppträdde seminaristerna med fransäsen och Munsala-ungdomar med purpuri, som införts av handarbetslärarinnan Sofi Wik. Det var massor av folk från när och fjärran vid dessa fester.» - »Vad folkets utkomst beträffar, kan man väl anta, att andra näringsgrenar än jordbruk varit företrädda här också i gången tid, synnerligast som en del av byn gränsar till havsvikar.» »Självfallet gav jordbruket med dess binäringar även för 40-50 år sedan utkomst åt de allra flesta av invånarna. Men det fanns även några yrkesfiskare, som hade sina båthus vid åmynningen. Det fanns smeder, snickare, svarvare, mjölnare, skräddare, färgare, garvare, skomakare, handlande, fotograf och tjänstemän i byn. Och de redde sig bra envar på sitt område.» »Jag har hört talas om byåldermannen.» »Åldermanssysslan var ett förtroendeuppdrag. Byåldermannen valdes årligen vid bystämman den 1 maj, och han var denna stämmas ordförande och sammankallare under ett års tid. Vid bystämmorna avgjordes främst frågor om byns betesmarker, gemensamma diken och stängsel. Där valdes också gärdsgårdssynarna, som varje vår ägde verkställa syn på de viktigaste gärdesgårdarna och väggrindarna. Överallt på landsvägar och byvägar fanns grindar, som hindrade boskapen att komma in på de mellanliggande åkrarna. När doktor Knape en gång frågade om vägen till en gård i Vexala, fick han till svar: »Kör först igenom 13 grindar. Sedan kan doktorn fråga efter den gården.» - »När du tänker på livet i din hemby för 45 år sedan och jämför det med livet under senare år, vilken tid anser du ha varit mera värd att leva i?» »Förr var nog livet hårdare, men också gladare och följaktligen både svårare och lyckligare än nu. . Alltings storlek beror ju på vilken måttstock man använder. Det ligger en stor sanning i påståendet, att de egenhändigt gjorda hästarna av träbitar på sin tid var lika värdefulla som någonsin de dyrbara leksaksbilarna i nutiden. Tanken kan utsträckas också till andra områden än leksakernas, om man så vill. Den gamla tiden var för de små anspråken. Men det fanns mera av tradition, av trevliga seder och bruk, av romantik och mystik. Det är kanske därför som tanken dröjer vid den så gärna.» Ur Den österbottniska byn - 1947 Redigering Elof Granholm 04.10.2012 |
| Senast uppdaterad 2012-10-04 19:33 |
