| Larsmo kyrka |
| Skrivet av Krister Korpela |
| 2012-09-28 09:29 |
 (Klicka för större bild) Larsmo kyrka Som en höjdpunkt i landskapet reser sig Larsmo kyrka över fält och gårdsgrupper invid en krök av den gamla landsvägen mellan Jakobstad och Gamlakarleby. En pärla bland österbottniska kyrkor anses den vara, och det vill inte säga så litet, ty kyrkobyggarna i vår landsdel har av ålder behärskat sin konst. Tidernas växlingar har gått den gamla kyrkan rätt spårlöst förbi, inga moderniseringar har vanställt dess klassiskt rena former, och dess yttre väggar har kvar sin ursprungliga rödmyllefärgning. En senare tids folkhumor med ringa förståelse för skönhetsvärdena i vardagens historiskt förankrade arkitekturmiljö har med ett lätt förakt i tonen tala om "lingonbytton". Men larsmoborna älskar sin kyrka just sådan den är, och numera torde väl knappast någon på allvar vilja ändra på kyrkans färg. Egentligen borde den inte alls ha byggts, kyrkan, i varje fall inte i den form som den nu har och inte heller av trä. Om larsmoborna nämligen hade varit hörsamma undersåtar och lydigt rättat sig efter överhetens påbud. Men de gick sin egen väg i kyrkobyggnadsfrågan, ledda av den egensinnige greven Salomon Polycarpus Cronhjelm, en ovanlig och färgstark personlighet i den tidens österbottniska förhållanden. Det skar sig ända från början möllan larsmoborna och överheten beträffande den tillämnade kyrkans material och utseende. Sedan intendentkontoret, rikets högsta myndighet i byggnadsfrågor, underkänt de ritningar, utförda av den gamle kyrkobyggaren Thomas Rijf, som församlingen insänt, bl.a. för uppnående av ett "anständigare" utseende, och larsmoborna i sin tur avvisat ett av Intendentkontoret uppgjort förslag till stenkyrka, löstes tvisten sannolikt på greve Cronhjelms tillskyndan så, att man helt enkelt började bygga kyrkan. Därvid följde man helt nya ritningar, utförda, som det hette, "av en byggmästare som vistades på orten". Man skrev då årtalet 1785. Då saken kom till myndigheternas kännedom och larsmoborna avfordrades en förklaring, försvarade de sig med att de endast önskat vinna tid, och därför uppfört sin kyrka utan överhetligt tillstånd, "inte av ohörsamhet, utan av oförstånd". De anhöll också om att få slutföra bygget med motiveringen, att de i alla fall så noga som möjligt försökt följa Intendentkontorets ritning, vilket inom parentes sagt inte med bästa vilja kan tolkas som annat än ren lögn. I varje fall blev anhållan med landshövdingens förord insänd till Stockholm och torde där omsider antingen ha bifallits eller glömts bort. Den 1 april 1787 stod kyrkan färdig att invigas. Tornet bär årtalet 1789 franska revolutionens år. I själva verket påstås den grevliga ohörsamheten i Larsmo inte ha varit helt utan samband med de revolutionära och oppositionella strömningarna i den gustavianska epokens SverigeFinland. Den i handlingarna nämnde, men inte namngivne byggmästare, som "vistades på orten" var Jacob Rijf, son till den tidigare nämnde Thomas Rijf, ättling av en gammal byggarsläkte och själv sedermera en av tidens mest kända och anlitade kyrkobyggare. Ovanligt nog hade han skaffat sig högre utbildning i "civilarkitektur" vid Kungliga målar- och bildhuggarakademin i Stockholm åren 178384, där han genom lärare som C. F. Adelcrantz och Olof Tempelman fått göra sig förtrogen med tidens klassicistiska byggnadskonst. Av allt att döma har den då redan mognade och erfarne byggmästaren han var vid sitt inträde i akademin redan trettio år inte bara kunnat tillägna sig de akademiska lärdomarna, utan även på ett utomordentligt sätt förenat dem med den gamla österbottniska byggnadstraditionen. Larsmo kyrka utgör ett gott exempel på detta. Dess fasta helhetskomposition och förfinade arkitekturdetaljer får väl ses som "akademiska" element, medan konstruktionen och den utomordentligt skickliga behandlingen av trämaterialet vittnar om arvet från många släktled timmermän och skeppsbyggare. Också färgsättningen, både i exteriör och interiör, har förankring i allmogekonsten. Den ansluter sig på ett kongenialt sätt till byggnadens arkitektur, trots att den sannolikt fullbordades först på 1820-talet, alltså långt efter Jacob Rijfs död. Kyrkan och den nära åttio år senare fullbordade kyrkogårdsmuren bildar tillsammans en pyramidkomposition av mäktig arkitektonisk verkan, vilken dock något avrundas av de kring kyrkan planterade björkarnas lövmassor. Den kraftigt modellerade fasadarkitekturen med pilastrar och klassiskt profilerad taklist motsvaras i kyrkans interiör av enahanda element, vilket ger hela byggnaden en sträng enhetlighet. Kyrkorummet, vars färgskala med vita väggar och detaljer i olika blågröna nyanser, med accenter i gammalrött och blått samt dör. rar och bänkkvarter i ockra i första hand verkar överraskande, har en prägel av både rymd och arkitektonisk slutenhet. Det förra kanske främst tack vare den konstfullt utformade himlakupolen över korsmitten, det senare som en följd av rummets slutgiltiga form. Till den fördelaktiga rumsverkan bidrar i hög grad fönstren med sina blyinfattade rutor, en ålderdomlig detalj som utom i Larsmo finns kvar bara i den något senare uppförda kyrkan i Petalax. Altaret har enligt gammal hävd sin plats i östra korsarmen. Altaruppsatsen är ritad och troligen i likhet med predikstolen också utförd av kyrkobyggmästaren Jacob Rijf själv. Altartavlan är från år 1849 och målad av J. G. Hedman. Orgelläktaren i västra korset är tillkommen på 1900-talet och bildar tillsammans med den modernt utformade Heinrichorgeln från år 1966 det enda sentida inslaget i interiören. År 1964 undergick kyrkan en grundlig, men varsam restaurering, som strävade till att låta dess ursprungliga karaktär och skönhetsvärden komma till sin rätt, samtidigt som nutida krav på värme, belysning och praktdisk ändamålsenlighet blev tillgodosedda. Det är svårt att beskriva ett byggnadsverk som Larsmo kyrka. Den måste ses, upplevas. Biskop Karl-Erik Forsell har ändå med en nästan överjordisk klarsyn förmått fånga den upplevelsen i ord i sin predikan vid kyrkans återinvigning på Johannes Döparens dag 1964: "...... Men denna kyrka är inte härlig i och för sig. Dess härlighet består inte i en vacker altartavla, fint målade bänkar, dyrbara ljuskronor. Utan den består däri, att den är ett skrin kring Guds närvaro. Visst är Gud överallt men Han är i särskild mening på den plats, där Hans ord förkunnas, där Hans lov ljuder, där de heliga sakramenten rätt förvaltas. Och detta är köttets härlighet, detta är det förgängligas härlighet, att jordiska ting kan sluta sig kring Guds närhet. Att mänsklig tanke kan tänka ut en sådan byggnad, att jordiska händer, som snabbt förvandlas till stoft, har förmått resa dessa väggar och timra dessa ting. Att trä och sten, silver och guld, färger och former kan vittna om Gud." Dessa ord kan förvisso säga gälla vilket kyrkorum som helst, men det var ändå ingen tillfällighet, att de uttalades just i Larsmo kyrka. Krister Korpela Ur Botnia-75 Redigering Elof Granholm 28.09.2012 |
| Senast uppdaterad 2012-09-28 09:50 |
