Till hundraårsminnet af 1808

IV. Oravais 

(För Östg.Corresp. av Orion)

Ett femton timmars nappatag, en strid från början helt och hållet af defensiv natur, men genom högste befälhafvarens öfverdåd snart förvandlad till ett allmänt angrepp, som började med seger för våra vapen, men slutade med ett nederlag: segerkransen ryckt från oss, när vi redan hade den i vår hand; segerjublet plötsligt förstummadt och förbytt i verop och jämmer ur sargade bröst: en hel skala af skiftande stämningar alltifrån morgonens förväntansfulla oro och middagstidens stolta segervisshet till aftonens missräkning och kvällens och nattens mörka förtviflan — detta är hvad Oravais för oss betyder.

Det var slutet på våra segerdrömmar och våra förhoppningar, sista kapitlet af vår vackra hjältesaga från 1808.

Näst sista kapitlet hade nyss förut skrifvits vid Kuortane, Ruona och Salmi — ärofulla strider för oss, men genom hvarjehanda tillstötande omständigheter slutande med återtåg norrut. Tillbaka mot Uleåborg alltså, nu liksom i mars, men denna gång utan hopp om något Siikajoki! Den 13 sept. hade man på reträtten hunnit till Oravais, men där måste man stanna, medan Döbeln ett par mil längre norrut öppnade väg genom att kasta undan en rysk styrka, som redan hunnit komma norr om oss för att stänga återtågsvägen.  Under marschen till Oravais hördes tydligt kanondundret från denna avlägsna strid, af hvars utgång så mycket berodde.

"Lyss, hör, ni hör kanonerna vid Juutas: där afgörs finska härens återtåg."

Spänningen var stark. Hvad sade det där kanondundret? Skulle Döbeln lyckas i sitt vågsamma företag, eller skulle han öfverväldigas och draga hela den efterföljande hären med i sitt fall? Onödiga farhågor, lyckligtvis. Ty —

"innan kvällen hann sin skugga sända,
var ryska styrkan kastad öfver ända
och räddad Adlercreutz och fri hans färd."

Man har klandrat Adlercreutz, därför att han inlät sig i denna hufvudstrid. Han borde inskränkt sig till en kort defensiv och sedan fortsatt återtåget, tills hans hunnit förena sig med den segrande Döbeln; sedan hade utsikten till att vinna en hufvudbatalj varit så mycket större. Jag vågar ej, såsom icke fackman, fälla någon bestämd dom i denna kinkiga fråga.

Låt oss nu studera kartan och se till hvar Oravais är beläget och på hurudan terräng striden den 14. rörde sig.

Oravais är en kyrkby, belägen vid kusten norr om Vasa. Afståndet fågelvägen mellan dessa platser torde kunna anslås till tre och en half mil: stora landsvägen — öfver Lillkyro och Vörå — till cirka fem. Fortsätter jag sedan från Oravais vidare norrut, så kommer jag efter två och en half mil till Juutas och efter ytterligare tre fjärdingsväg till Nykarleby.

Situationen var alltså den att när Adlercreutz intagit sin position vid Oravais, så hade han att vänta ryssarnes angrepp söderifrån (Vasavägen) under det att han, tack vare Döbelns seger vid Juutas, hade fri återtågsväg norrut till Nykarleby.

Striden vid Oravais har ett speciellt intresse för oss, därigenom att det här var företrädesvis svenskar, som stredo mot ryssarne. I de föregående striderna hade finnarne varit hänvisade till sig själfva, men denna gång hade de en väsentlig hjälp af sina bröder från andra sidan Bottenhafvet, ty Vegesack hade nyss förut kommit öfver med friska svenska trupper och förenat sig med finnarne.

Så här såg stridsplatsen ut.

Kusten går från norr rakt söderut till Oravaisbyn. Där nedanför vänder den sig vinkelrätt vesterut, formerar snart en utsprängande udde, fortsätter sedan ytterligare en stund vesterut och går slutligen ånyo en bit mot norr. Oravaisfjärden bildar således i sin nedre del tvenne flikar, skilda åt af den nyssnämnda udden. I hvardera fliken utfaller en å, kommande rakt söderifrån. Vi behöfva, för att klargöra striden, båda dessa åar, och vi benämna dem efter deras läge: östra och vestra ån.

Vid själfva kyrkbyn är kusten bergig och hög, och denna ås fortsätter nedanför byn först en bit åt öster och sedan rakt åt söder. Vesterut har denna ås nedanför sig en rymlig ängsmark, genomfluten af östra ån. På andra sidan ängen vidtaga skogar som sträcka sig nästan ända bort till vestra ån. Landsvägen från Vasa passerar först bron öfver vestra ån, genomskär därpå skogen, löper ned på ängen, öfvergår på en ny bro öfver  östra ån och går slutligen med en duktig backe upp till Oravais.

Jag har varit något vidlyftig, men som striden rasade ända från vestra ån och fram till backen vid Oravais' kyrkby har jag så här måst antyda hela stridsterrängen.

Tilläggas bör kanske, att i Ranckens "Fänrik Ståls hjältar" finnes en vy öfver Oravais som jag för resten också minnes från en gammal Svea på 60-talet. Denna vy, som mestadels utgöres af en ofantlig kullersten i venstra hörnet, är så obegriplig och enfaldig, att jag på det bestämdaste afråder alla människor från att stirra sig blinda på den, ty de kunna ändock aldrig räkna ut, från hvad väderstreck den är tagen.

Den 11 september om morgonen var vår uppställning följande.

På åsen, som begränsar slagfältets östra sida, stodo, räknadt från norr till söder, 2 bataljoner uppländingar, 1 dito österbottningar, 1 dito vestmanländingar, 1 dito vesterbottningar och slutligen fjärde brigaden, som utgjordes af finnar (4 bataljoner savolaksare och 1 dito karelska jägare). Härtill något kavalleri, ur Lifgardet till häst och karelska dragonerna, samt åtskilliga kanoner, hufvudsakligen placerade vid landsvägsbacken, så att de behärskade de nedanför liggande ängarne. En stark förpost stod ända borta vid vestra ån. Den utgjordes af 3 bataljoner helsingar och en jägarbataljon samt ett par kanoner, hvilka sistnämnda kommenderades af den unge Wilhelm v. Schwerin.

Redan vid 5-tiden på morgonen angreps denna förpost af 2.000 ryssar under den välbekante Kulneff. Striden rasade med stor förbittring och afgjordes först vid 11-tiden, då ytterligare 2.000 ryssar under Deminoff  hunno fram. Nu måste svenskarne vika tillbaka genom hela skogen och ned på ängen och upp till hufvudställningen på Otavaisåsen. där de ändtligen fingo andas ut. De voro då illa tilltygade och betydligt argsinta. "Klå ryssarne ordentligt!" ropade de till de friska trupper, som nu beredde sig att rycka ned på ängen för att möta de segrande ryssarnes anlopp.

Dessa syntes nämligen redan i skogsbrynet midt emot. Deras gröna uniformer, hvita remtyg och blanka gevärspipor kunde godt iakttagas med blotta ögat där de kommo frammyllrande på landsvägen uppe vid skogsbrynet och därifrån spridde sig åt höger och venster för att börja nedstigningen på ängen. Till deras möte skyndade genast savolaksarne och vesterbottningarne, hvarvid en liflig jägarfäktning utspann sig på ömse sidor om den östra ån. Denna motstöt medförde dock ej det önskade resultatet. Vesterbottningarne råkade illa ut, när de avancerade mot en höjd, som ryska jägare besatt med tre träffar folk, den ena ofvanför den andra, så att verkan af deras eld blef förkrossande. Svenskarne måste allt så åter tillbaka, och samtidigt började ryssarne försöka en öfverflygling åt vår venstra flank. Då beslöt Adlercreutz att genombryta fiendens förtunnade center, alldeles som han gjort vid Siikajoki. De båda Upplandsbataljonerna och Vestmanlandsbataljonen erhöllo vid 2-tiden order att verkställa detta angrepp, som skedde med lif och lust och bragte stor villervalla i ryssarnes led.

Oravaisslaget finnes utförligt skildradt hos de moderna krigsförfattarne, och af de gamle ha Montgomery, Döbeln, Björnstjerna, Aminoff, Holm, Mörner m. fl. lemnat många och värdefulla upplysningar. I fråga om lif och åskådlighet i skildringen kan dock ingen mäta sig med Ljunggren, en ung fänrik på vestmanländingarna, hvars efterlemnade Skildringar från krigsåren 1808—09 för fem år sedan utgifvits af Svenska litteratursällskapet i Finland. Det är en sann fröjd att läsa denne författare med hans målande stil, full af schwung och uppblandad med en träffande humor. Han älskade strid för stridens skull, och Bertha v. Suttner skulle aldrig i lifvet fått ringaste bukt på honom, så mvcket är alldeles säkert.

Nåväl, låt oss följa den adertonårige fänriken, när han nu rycker ut i värsta elden, ty han tillhörde just den Vestmanlandsbataljon som nu ryckte ned på ängen för att hjälpa till med genombrytningen.

Bataljonen, som enligt Ljunggrens uttryck "öppnade balen", marscherade rätt på ån i ordentlig liniemarsch och med vederbörliga riktpunkter. Och detta midt under ett kulregn, som anställde de otäckaste härjningar. Men icke förty gick man modigt på, alldeles som vid en parad, fastän det var si och så med truppens paradmessighet, ty man slet ännu sina gamla uniformer, hvilkas blå grundfärg af oäkta indigo så småningom öfvergått till hvarjehanda schatteringar, något upphjälpta af sedermera tillkomna gula kragar och uppslag. Den nya helgrå munderingen med sina blåa uppslag, trånga pantalonger och afkortade damasker ankom först någon tid efter Oravaisslaget, just i lämplig stund, då den kallare årstiden började.

Nå, man kom fram till ån, och nu uppstod frågan, hur man lämpligast skulle kunna komma öfver. Ån var ju ej bred, men i alla fall djup nog. Vår fänrik hittade på råd, åtminstone för sin egen person. Han fick fatt i en lång gärdesgårdsstör, tog sats, satte stören midt i botten och svingade sig öfver med en apas behändighet. 'Jag fick inte ens det ringaste fotbad", utbrister han triumferande. När alla väl kommit öfver mer eller mindre våta, fortsattes framryckningen, men nu under ännu större förluster, ty man hade nu ryssarnes kanoner nästa inpå sig, och dessutom rungade muskötsalvorna oupphörligt. "Omöjligt", säger I, "skulle jag bjuda till att måla den pinsamma känsla jag rönte, då jag under framrusandet kom en kanon så nära, att jag kunde se luntan föras på fänghålet och i detsamma omhöljdes af den ur mynningen utfrustande elden och röken, så att jag inte visste, hvar jag var hemma." Omedelbart därpå voro emellertid svenskarne framme vid målet, och när de nu med sina långa bajonetter rusade på ryssarne, vände dessa ryggen till och flydde. "Vi sågo inte mer af hela herrskapet än skymten af deras hvita byxor, som skymtade mellan träden, ehuru vi följde efter i snabbaste språng." Kanonerna räddades också och foro af i vildaste galopp — "just som våra soldater räckte ut händerna att nappa tag i ekipaget."

Nu bar det in i skogen på andra sidan, ty nu var hela ängen rensad från fiender. Jakten gick med lustigt mod, öfverallt blänkte svenskarnes gevär, ty uppländingarne höllo jämna steg med vestmanländingarne, och från landsvägen hördes slamret af svenskarnes kavalleri och artilleri, som också ryckte framåt. Förföljandet fortsattes genom hela skogen ända bort till vestra ån, en hel fjärdingsväg från Oravais.

Man har tadlat Adlercreutz för denna långa förföljelse. Men han hade nog också blifvit tadlad ifall han stannat tidigare, ty då hade det hetat, att han ej förstod att med eftertryck begagna sig af sin seger.

Under denna framryckning träffades brigadchefen Brändström af en kula i bröstet och måste transporteras undan. Det var en man, som enligt Ljunggrens utsago var i hög grad osympatisk. Han kom sig och afled först 1833 såsom generallöjtnant.

Vid vestra ån vände sig stridslyckan. Här dök Kamenski plötsligt fram med friska trupper och strax därefter Uschakov, hvilka båda från Vörå hastat till undsättning. Svenskarne som under det ifriga förföljandet råkat i fulkomlig upplösning och voro alldeles utmattade, mottogos nu till sin öfverraskning af en välriktad och regelbunden eld, hvilken de hade svårt att besvara redan af det enkla skäl att de redan gjort slut på sin ammunition.

Krossade af denna oväntade öfvermakt, hälft omringade och dödströtta efter det föregående blodsarbetet, trängdes nu svenskarne i sin ordning tillbaka — "ett sammelsurium af alla vapen, utan den ringaste ordning och utan anförare." Klockan var nu fem på aftonen. Reträtten gick tillbaka ända till Oravaishöjden, men härunder hade vår flygel vid stranden trängts ut på udden mellan båda åarna, och där togos ett hundratal till fånga, under det att resten lyckades rädda sig genom ett förtvitladt bajonettanfall och återkomma till hufvudstyrkan. Här vid Oravaisbacken var det väl som den unge Schwerin fick sin andra blessyr och blef försatt ur tjänstbart skick.

Uppe på höjden ordnade emellertid Adlercreutz spillrorna af sin här för att ännu så länge fortsätta motståndet. Svenskarne voro nu indrifi sin ursprungliga ställning och hela slagfältet så gott som i ryssarnes händer. Men vår linie sträckte sig ej längre såsom förut i norr och söder, utan nu snarare i öster och vester, detta beroende på ryssarnes öfverflygningsförsök längst österut. Ljunggren fick taga befälet öfver tvänne kompanier af vestmanländigarne och med dem aftåga allra längst österut för att där i det längsta häjda ryssarne. Framkommen till ort och ställe lät han lifkompaniet bilda jägarkedja, under det att Salberg fick stå i reserv. "Själf vandrade jag mellan båda för att vaka öfver alltsammans". Man tanke sig vår lille manhaftige adertonåring i denna situation. Han var ende officeren, vid båda kompanierna årerstod intet annat befäl än en fanjunkare vid hvartdera!

Här fingo nu vestmanländingarne slåss i timtal utan aflösning och till sist nästan omringade. Men Ljunggren ville ej befalla reträtt, "ty han hade sina order." Men han tyckte, att det började kännas kusligt. Soldaterna mumlade, och de båda fanjunkarna gjorde föreställningar om nödvändigheten af reträtt, men L. vågade ej "bryta mot order". Plötsligt blef den ene fanjunkaren midt under förhandlingarne med L. träffad i bröstet af en kula och sjönk rosslande till hans fötter. "Jag blef så betagen", säger L., "att jag inte kunnat bli det värre, om jag själf skjutit karlen." Nu fick det gå med tjänsten hur det ville, nu befallde han ändtligen reträtt. Den sårade fanjunkaren medtogs. Han hette Torngren, kom sig och lefde sedan många år, så L. slapp sina samvetskval. Trots mörkret lyckades man taga sig fram till Oravais, därifrån armén nu under nattens lopp och ostörd af de utmattade ryssarne anträdde återtåget till Nykarleby. Förvirringen var stor. Här ett litet exempel, berättadt af H. Mörner. Midt i röran af uppländingar, hälsingar o. s. v. fick man se en hvitkragad hälsingeknekt lägga sitt gevär till kinden och skjuta in bland träden. "Hvem sköt du på?" ropades till höger och venster, ty för tillfället märktes ej några ryssar. "Hä va en kossak, som red dänne", svarade soldaten. Det var kapten Panchén vid artilleriet, som red för att gifva order till sina kanoner. Lyckligtvis bommade den välmente hälsingen.

Soldaterna fingo under dagens strid tvänne gånger ny ammunition, 60 patroner hvarje gång. Lägg härtill, att deras patronkök voro väl fyllda från början, och man kan förstå, att skottvexlingen vid Oravais skulle bli liflig. Dagens förluster voro ofantliga. Af svenskarnes cirka 5,000 man stupade eller sårades 35 officerare och 1,200 man. Ryssarne, som räknade 7.000 man, förlorade också mycket folk, ehuru antagligen ej så många som vi.

Hela dagen rådde ett vackert höstväder med värmande sol. Först mot kvällen uppsteg en tät dimma, som ytterligare bidrog att öka villervallan. Till sist en liten anekdot. En femtonårig trumslagargosse vid Hälsinge vargeringsbataljon kom under flykten i nattens mörker på villospår, snafvade, föll i ett dike, tappade sin trumma och upphanns i detsamma till sin förskräckelse af en förföljande ryss. Men tänk hvilken ryss ! Han icke blott hjälpte upp den lille kämpen ur diket, utan bistod honom äfven med att få trumman på ryggen och pekade sedan åt hvad håll han skulle springa för att upphinna sina retirerande kamrater. Denne trumslagaregosse, som hette Karl Hayden, lefde sedan ända till sommaren 1888, då han afled i Bergsjö i Hälsingland såsom den allra siste af våra f.d. landtvärnsmän.

Kanske ytterligare ett tillägg.

Ännu i dag påträffar bonden, som plöjer eller harfvar på Oravais slätt, gevärskulor i mullen, och gräfver han något djupare, så kan det hända, att en kanonkula följer upp med spaden. Och i skogen mellan åarna träffar han här och hvar på människoben. Det är när han kommer till någon skrefva eller fördjupning i skogen, dit de fallne bekvämligaste kunde nedkastas, ty marken i skogen är på det hela taget stenbunden och till grafgräfning olämlig. Härute i skogen sofver mången redlig svensk sin sista sömn, bäddad i den jord, för hvars försvar han gjutit sitt hjärteblod.