| K.J.Berg - Drag ur min levnad. I |
| Skrivet av Hans Fors |
| 2008-11-01 12:08 |
|
K.J.Berg - Drag ur min levnad. I Hans Fors Ur en Kronobyherdes levnad Kyrkoherden och prosten Karl Johan Berg verkade i Kronoby församling mellan åren 1894 och 1950, de två sista åren var han dock tvungen att ha vikarie på grund av sjukdom och nedsatt syn. Det blir 56 år, eller 54 aktiva, över ett halvt sekel. Jag förmodar att det är rätt ovanligt i Borgå stift, kanske överhuvudtaget i Finlands prästkrönika. Många är de människor som ännu har ett klart och livligt minne av sin präst. Själv minns jag honom mycket tydligt från mina barndomsår, både från kyrka och förrättningar. Jag har själv blivit döpt av honom. Från besök på "Prostas", dvs. Torgare prästgård, har jag många levande bilder och intryck. Min mor var ungdomsvän med hans söner och döttrar. Bl.a. musik, sång och trädgårdsskötsel förenade min mor och det åldrande paret Karl Johan och Maria. Det är fascinerande att tänka på alla förtroenden, sorger och bekymmer, bikter och trosnöd som vandrat in och ut genom "Bergens" dörrar under ett halvt sekel. Tre upprivande plågsamma krig satte sina ärr i bygden och dess människor under den tiden. Och tanken på alla dop, alla konfirmationer och skriftskoltimmar, alla läsförhör, alla vigslar och jordfästningar, alla predikningar och möten som denna andens man har förrättat, varit med om och hållit, fyller mej med både respekt och vördnad. Hur måste han inte ha känt sin hjord och församling. Och en trygghet måste ha lagt sej över den hjord, där generation på generation har fått ta emot oblat och vin, syndaförlåtelse och välsignelse, ur samma vanda hand och röst. Säkert fanns det spänningar och hinder mellan olika riktningar och rörelser i trosfrågor, men månne de inte med åren slipades av, jämkades och mildrades, så att han till slut blev en verklig herde för hela sin hjord. Det är i varje fall lätt att tänka sej det. Jag minns honom kanske mest, ur barnets vinkel, som en mild sagoprost eller farbror som hade särskild förbindelse med Gud, men som också farfarslik bjöd på jordgubbar och körsbär, karameller och mor Marias småbröd vid besök. Men att han kunde ha ett hett temperament, var sträng och krävande, särskilt i yngre dagar, har jag hört berättas av äldre kronobybor vuxna garvade män kunde ha ångest och betänklighet att gå och be om något intyg eller någon förrättning av sin skriftskolpräst, och anlitade inte sällan en snäll kaplan eller pastor, som inte hade samma insyn i deras synder och brister och mänskliga skröpligheter. Jag har fått ta del av den levnadsbeskrivning som prosten Berg under sina sista sjuka år utarbetade med hjälp av sin dotter Hildegard och som redigerats och utskrivits av hans äldsta son Rafael, en av pfadfinderveteranema, en jägaryngling som reste ut till Lockstedter Lager redan i februari 1915, och som slutade sin karriär som överste. Då jag tror att den kan intressera många generationer kronobybor, för vilka han har varit den självklara och enda tänkbara herden, själasörjaren och prästen i livets olika skiften, och då den ger många intressanta tidsbilder och -dofter, har jag i en liten serie tänkt följa hans livsväg. Jag har fått lov att citera några avsnitt av mera allmänt intresse för en bredare läskrets. Jag vill börja med att citera vad prosten Bergs gode vän Julius Eriksson skrev i en hyllningsartikel med anledning av 80-årsdagen den 27 november 1941: "Den gamle prosten har till synes vuxit sig olösligt samman med sin församling, som i honom ärar och aktar icke blott den flärdfrie, sanningsälskande och gudfruktige predikanten och själasörjaren, utan även den rättframme och ärlige, för människors och sockenbors väl alltid lika varmt kännande människan. För sina vänner är prosten Berg en ovärderlig tillgång, en källa till hugsvalelse och tröst. Hans vänliga, igenkännande leende, varom hans forna kollega så träffande talar i Församlingsbladet, strålar ut en hjärtats värme, som verkar upplivande och förädlande på det kallaste sinne. Hos prosten Berg ser envar, att det blida ögat är det goda hjärtats spegel." Även om det är vänord, och hyllningsartiklar gärna väljer de stora och vackra orden och bilderna och bortser från skuggsidor, så kan man inte missta sej på äktheten och den sanna värmen i orden som måste ha sina grunder. I en efterskrift till prosten Bergs levnadsbeskrivning citerar sonen Rafael Bergs gamla vän och ämbetsbroder Gösta Moliis-Mellberg som förrättade jordfästningen en ljus och vacker vårmorgon 3 juni 1957, när Karl Johan Berg slutat sin jordiska vandring. Moliis-Mellberg gick tillbaka ända till kyrkoherdevalet, (Berg hade då redan varit kaplan under Jakob Joel Wegelius prostetid från 1894): "Kyrkoherdevalet i Kronoby förlöpte föga olikt andra val av samma slag. Församlingen var delad i två partier, och vardera förde fram sin kandidat. Naturligtvis kände kronobyborna mer än väl sin präst och hans sätt att förkunna ordet. Men ändå är en provpredikan alltid ett oberäkneligt något, och ett misslyckande just då kan i sista minuten påverka valets utgång. Karl Berg visste detta och frestelsen att åtminstone i någon mån predika sina motståndare (de ultra evangeliska) till behag måste ha varit stor. Medan han stod där i sin sakristia försänkt i tankar och predikopsalmen närmade sig sitt slut, hörde han en röst viska i sitt öra: Det är många av det andra partiet i kyrkan i dag. Tänk på vad du talar, utmana dem inte! Och rösten var en väns. Emellertid blev den varningen för mycket. Han kände igen vännens röst, men också frestarens. Och hans beslut var fattat. Visst blev hans predikan vad den blev: både lag och evangelium, men kanske ändå mera lag. Karl Berg hade bestått sitt prov. Han hade inte dagtingat, inte heller nu. Men vad detta kostade honom visade sig vid hemkomsten, då han utmattad sjönk ned i sin gungstol och stora svettpärlor bröt fram över hans ansikte." Så långt Moliis-Mellberg. Citatet visar med allt tänkbar önskvärdhet hur spänd Karl Johan Berg var inför kyrkoherde valet efter Wegelius bortgång. Ändå hade han i över tjugo år varit kaplan i församlingen, bosatt på Kackurs. Han måste ha växt sej in i och djupt älskat sin församling och socken redan då. Och mycket stod på spel: ett eventuellt hot och tvång att behöva bryta upp från den bygd och de människor han hade börjat hålla kär. I detta sammanhang vill jag också citera äldste sonen, överste Rafael Berg, i hans tal vid minnesfesten efter faderns begravning. Sin grav fick prosten Berg tätt intill sin älskade gräddgula kyrka, bland många tidigare prästkolleger i församlingen. Överste Berg yttrade bl.a.: "Då vi i dag bäddat vår käre far, farfar och morfar i hembygdens jord vid hans kära kyrka, känns det som en tidsperiod definitivt ändats. Det är en tid, då vi kunde samlas hos föräldrarna i den stora prostgården eller ute i den vackra skärgården. Dessa båda ställen bildade medelpunkten för syskonkretsen, även sedan vi själva tagit ansvar för egen familj. Den riktiga vilan och avkopplingen fick vi först under prostgårdens höga granar och björkar eller vid Hästöfjärdens vida vatten. Inte ens denna vackra trakt förmår mera bli den samma, när sommarhemmets goda genius och medelpunkt vår lilla idoga mor är borta och fars resliga gestalt aldrig mera syns på klipporna. Minnena av de gemensamma somrarna där ute gav åt deras långa, ensamma vinterkvällar liv och innehåll och det återkommande ljuset gav nya krafter och nytt hopp om en kommande lycklig sommar i kretsen av de egna. Med detta karakteriserar jag kanske mest vår kära mor. Du far, hade i din krafts dagar mest andra intressen. Du levde med i tidshändelsernas växlingar, som ditt långa liv varit så rikt på men din huvuduppgift förblev dock dina herdeplikter i församlingen, att höja mänskornas tankar över de jordiska tingen mot högre värden, det som hör evighetens rike till. Du har i livets många frågor och problem varit den liberala nutidsmänskan, men också den principfasta, den rakryggade och rättrådiga, men aldrig den styvsinta. Du ivrade för hembygd och modersmål, men förblev alltid främst den fosterländska. Du var städse den omtänksamme, goda familjefadern, som även vid behov blev den tillrättavisande och uppfostrande och till sist den blide, förståelsefulla och försonliga åldringen, som ödmjukt och tacksamt tog emot din dotters kärleksfulla omvårdnad och den nåd, som kommer ovanefter. Ditt verk har varit såningsmannens, som fått se sin skörd mogna." Med ett tack till församlingsborna invävde överste Berg också ett citat ur en dikt av den svenska diktaren Bo Bergman: "Minnas är ej att försaka, minnas är att äga än." Det kan ju bli ett måtto även för denna lilla minnesserie. Karl Johan Bergs äktenskap med sin ovärderliga Maria, född Olander och syster till en mångårig vän och prästkamrat, blev långt och lyckligt. De gifte sej 27 november 1891 då Karl Johan fyllde 30 år, och kunde fira sitt diamantbröllop på hans 90-årsdag. Vi har här tagit del av några närståendes omdömen om och syn på Karl Johan Berg som människa och präst. Hur såg han själv på sitt långa liv, när han 1948 försökte sammanfatta det? Det skall vi ta del av i några följande kolumner. Österbottningen 03.11.1990 |
| Senast uppdaterad 2008-11-01 12:41 |
