| K.J.Berg - Drag ur min levnad. II |
| Skrivet av Hans Fors |
| 2008-11-01 12:03 |
|
K.J.Berg - Drag ur min levnad. II Hans Fors I begynnelsen... År 1948 påbörjade kyrkoherden och prosten Karl Johan Berg sin egenhändiga levnadsbeskrivning med hjälp av sin dotter Hildegard. Han var ännu officiellt kyrkoherde i Kronoby, en församling som han hade tjänat i 54 år, sedan han som trettiotvåårig kaplan anlänt till socknen 30 april 1894 och bosatte sej på Kackurs med sin hustru Maria. Hon väntade då sitt andra barn. En första pojke, Karl Olof Mattias, hade fötts i Maxmo, där Berg haft ett förordnande som präst, redan 6 januari 1893, men gossen avled i sjukdom 16 mars. Då var Berg i Åbo för att avlägga prästexamen, och hustrun Maria på en resa till Vörå för att hämta medicin. Men vi skall börja från början. Uppenbarligen hade prosten Berg tänkt sin levnadsbeskrivning för sina barn, barnabarn och släkten, men jag tycker att den kan ha vidare intresse än så inte minst när man beaktar den långa tid han tjänade som präst i samma församling. Sitt koncept kallade prosten Berg, Drag ur min levnad. Karl Johan Berg föddes 27 november 1861 som sjunde barn till Matts Andersson Bredbacka och hans hustru Greta Johansdotter. Om sina första minnen berättar han: "Jag har en svag förnimmelse av att ha suttit i en grånad gubbes knä, givetvis min morfars, som dog 1864. Och jag minns, huru jag stod på spishällen och en kvinna i rödrutig klädning småpratade till mig. Det måste ha varit morfar svägerska, Gustava Fröjdlund, f. Fontell". För all klarhets skull må tilläggas att Bredbacka hemman låg i Terjärv. Det var av mor Greta barnen i hemmet fick de första religiösa impulserna, genom Gud som haver, andra barnaböner och historier ur Jesu liv, berättade om kvällarna när dagens arbete var slutfört. "Min första skolundervisning fick jag i Maja-Gretas skola. Det var en gumma på Sandkulla, som samlade abc-elever i sin lilla stuga, eller kallades till någon gård här och där i kyrkbyn. Utom mat och kvarter upp-* bar hon 25 pi i veckan för vart barn. Hon undervisade i stavning, läsning och A-B-C-boken, som lästes utantill. På lördagarna fick man bilda ord av bokstäver på små papperskort. Detta var för småttingarna ett stort nöje". Det var tydligen en nästan modernt pedagogiskt sinnad gumma, som kunde göra det nöjsamt för sina unga elever. Vid sju års ålder sattes Karl Johan i klockarskola, officiellt hette det folkskola, men stod under kyrklig d.v.s. prästerskapets ledning. Lärare var klockaren Karl Johan Bergman och man lärde sej läsning, skrivning, räkning, katekes och biblisk historia. Men i denna skola hade skolmästaren helt andra metoder. "Men allt gick helt mekaniskt till. Inga förklaringar, ej den minsta ledning till eftertanke. Hela tal, bråk, decimalbråk fick man lära, men reguladetri där var det stopp. I Katekes och biblisk historia gavs hemläxor, men en "middagsläxa" pluggades på stället under middagsrasten. Var och en hade sin skilda läxa, allteftersom man avancerat och alla läste högt, så det var ett öronbedövande surr. Den som inte kunde sin läxa, kunde få ett slag med pekstickan i skallen. Vid svårare förseelser vankades med karbasen eller rottingen. Nämnas må, att jag aldrig behövde smaka någondera". Småningom uppstod inom terjärvpojken en dröm om prästkallet, intensiv och omsatt i verklighet i lekar: "Jag brukade predika för mina yngre systrar och granngårdens flickor som åhörare. Predikstol improvicerades i föräldrarnas sovrum med en pall på sänggaveln och mors förkläde som kappa". Men hur skulle en sådan dröm kunna förverkligas i ett fattigt hem med många munnar att mätta? Pojken, också behäftad med en "underlig blyghet", kunde inte yppa sin längtan för föräldrarna. "Men ofta uppsändes en suck till Gud och slutligen hörde han den barnsliga bönen varför? Så undrar jag ibland, ty jag borde ju ha någonting mera, eftersom Gud beskärde mig det fordrande kallet". Men en sommardag 1876, pojken var då 14 år, hände något stort. Kyrkoherdskan Ida Mellberg tog efter söndagsskolan den unge ivraren avsides och frågade om han ville börja i lärdomsskola. Naturligtvis ville han det, men... Kyrkoherdskan anade de ekonomiska realiteterna. Kyrkoherdskan Mellberg erbjöd sej att tillsammans med kyrkoherde Mellberg ge undervisning så att Karl Johan skulle kunna börja i andra klass i stan, eftersom han redan var 14 år. "Detta var nog den lyckligaste dagen i mitt liv". Kyrkoherden gav lektioner i latin, kyrkoherdskan tog hand om de andra ämnena. Det var deras son Karl Mikael som hade tänkt på denna möjlighet. De båda pojkarna hade ofta haft sällskap av varann och Karl Mikael hade upptäckt vart den blyga kamratens håg var vänd. Utsikterna var inte stora, för att planen skulle kunna förverkligas: "Jag hade inte den minsta kunskap i grammatik, lika lite i geografi och historia. Kartor hade jag aldrig sett, varken i klockarskolan eller hemma". Men vid höstterminens början 1877 inskrevs 15-åringen i det dåvarande fyrklassiga lyceet i Gamlakarleby. Här skulle ödet redan från början väva trådarna för en livslång romans. Följande läsår kom pojken att bo hos en änkefru Olander vid Östra kyrkogatan, som var styvmor till en Anton Olander, god vän till kyrkoherde Mellberg. Familjerna var goda umgängesvänner. Denne Anton Olander hade gift sej med en pastor Ahlholms dotter, Katarina Jakobina, och med deras dotter Maria skulle vår yngling en dag knyta hymens band. En av paret Olanders söner, Karl Konstantin, kom att tillbringa flera somrar på Terjärv prostgård hos Mellbergs, och där blev han och vår unga terjärvlyceist goda vänner. När Karl Johan hösten 1881, snart 20 år gammal, skulle fortsätta skolgången i Vasa, var det Karl som bad sin far skaffa vännen kvarter. Första mötet med livsledsagarinnan skildras så här: "Vi följdes sedan åt sjöledes sagda år till Vasa. När vi kommo promenerande från ångbåtsbryggan till den olanderska gården Handelsesplanaden 30, mötte vi vid portgången Karls då elvaåriga syster Maria, som med sina klara blå ögon kastade en blick på den långbenta ynglingen vid broderns sida. Nio år senare skulle vi eklatera vår förlovning". Skolgången i Gamlakarleby hade gått bra. Redan på vårterminen var vår terjärvpojke secundus på klassen efter primus William Räihä från Karleby detta utan att Karl Johan alltså gått genom den lägre elementärskolan. Lärarna dessa tider var inte sällan original eller sällsamma kufar, eller uppfattades så av sina elever. Rektor F. A. Cant och prorektor K. E. Ebeling i gamlakarlebylyceet karakteriseras som "ogifta, strama och stränga herrar". Berg beskriver sin rektor så här: "Cant hade ett sjukligt nervsystem, var dyster och obehärskad. Stympare och fähund voro icke ovanliga tillmålen. Stundom användes pekstickan eller gav han örfilar. Hans läroämnen voro historia, geografi och finska. Det sistnämnda ämnet lärde han grundligt och väl enligt Kockströms lärobok. Historien togs helt mekanisk, utan minsta kommentar". Ebeling lärde matematik, zoologi och botanik, särskilt det förstnämnda ämnet "präntade han grundligt i oss". Religionsundervisningen sköttes av Niilo F. Spolander, som i första klass lät sin humor spela i latinundervisningen. Latinet övertogs i andra klass av Richard Jansson, som får betyget: "En god lärare. Ledsamt nog alkoholist". Karl Johan Berg skrevs in i femte klassen i Vasa Lyceum. Han omnämner inga andra lärare än latinlektorn Erkki Almberg: "Han var samvetsgrann och välmenande, men mer originell än Jansson, t.o.m. löjlig. Han var också ytterst pedantisk och grammatiken skulle kunnas ord för ord utantill. Det kändes högst otrevligt för den som kunde det huvudsakliga". Den gamla prosten "bevarar dem alla i kärt och tacksamt minne". Men hur gick det ekonomiskt att skola sej för den fattiga bondpojken från Terjärv? Han antyder att det ibland "syntes ställa oövervinneliga svårigheter i vägen". Men han fortsätter i samma andetag: "Men det gick, visserligen mången gång knaggligt nog. Att gå in för helinackordering var icke tänkbart. Livsmedlen sändes så långt möjligt hemifrån, även mjölken det första året. Spannmålen hade hösten 1877 blivit frostskadad, varför brödet var dåligt och mjölken var ofta sur. Jag var nog undernärd och led av huvudvärk vid slutet av terminen. Något bättre kunde det ställas de följande åren. Den sista terminen i Vasa hade jag helinackordering, om jag minns rätt". I reda pengar fick han från hemmet inalles 700 a 800 mark. Årligen erhöll han stipendier, i Gamlakarleby 20 mk, i Vasa 200 mk vid läsårets slut, "möjligen var det 400 vid utdimitteringen". "På det från hemmet erhållna beloppet avbetalade jag 3 a 400 mk sedan jag som prästadjunkt började få lön. Det övriga fick gälla som min utlösen från hemmet. Systrarna fingo 300 mk jämte utstyrsel". I sitt första kvarter hos handlandeänkan Sofia Kelin på Formansgatan i Vasa fick vår terjärvgosse som bolagist en vetgirig och ambitiös malax-gosse, vasalyceist även han, Johannes Klockars. De två skulle sedan, under studieåren i Helsingfors, samt under decennier i Kronoby, bli goda vänner och ideella banerförare. Den 31 maj 1884 får vår terjärvyngling sitt studentbrev, 22 år gammal, och är mogen och beredd för de akademiska studierna i huvudstaden. Vi skall följa hans vidare öden i några kommande kolumner. Österbottningen 18.11.1990. I |
| Senast uppdaterad 2008-11-01 12:41 |
