K.J.Berg - Drag ur min levnad. III

Skrivet av Hans Fors

2008-11-01 11:59

K.J.Berg - Drag ur min levnad. III

Hans Fors

Sökarår

Den 31 maj 1884 erhöll terjärvynglingen Karl Johan Berg, som vi har mött i två tidigare kolumner, sitt studentbrev. Lyceitiden i Vasa var slut. Nu gällde det att klara de på den tiden obligatoriska förhören för inträde i Helsingfors universitet, dit vår yngling kom en dag senare än sina kamrater. Han hade nämligen varit tvungen att inställa sej vid värnpliktsuppbådet i Kronoby just under tentamensdagarna.

Den österbottniska blyga ynglingen visste inte ens var universitetet fanns utan visades först till Studenthuset. Villrådig irrar han kring på gatorna, ensam och desorienterad. Jag låter honom själv berätta:

"I närheten av Svenska teatern dristade jag mig fråga en fin herre, som just steg i en droschka, och han var nog vänlig att be mig sitta ned vid sin sida och hans färd gällde Senatstorget. Han sade sig vara också han en gammal österbottning vid namn Chydenius, troligen professor. Mina på universitetstrappan församlade kamrater tittade förvånat när de sågo mig komma i så förnämt sällskap".

Det hade ju stått klart, ända sen de första vaga barndomsdrömmarna, men intensiva ändå som ett barns kan vara, att vår yngling skulle beträda prästbanan och inskriva sej i teologiska fakulteten. Dekanus var nu professorn i kyrkohistoria Herman Råberg, "en begåvad man, vältalig och beprövad kristen". Annars antyder Berg att fakulteten under hela hans studietid var fattig på lärarkrafter. Professorn i systematisk teologi Gustaf Johansson blev under hösten 1884 utnämnd till biskop i Kuopio stift och föreläste inte under vårterminen. Han satt dessutom i lantdagen för prästerståndet. Berg noterar tydligen med en viss ånger att han aldrig kom att åhöra en föreläsning av Johansson, varken i dogmatik eller etik.

Den blyga terjärvpojken trodde sej inte ha tillräcklig kunskap i finska för att följa med hans föreläsningar, som han förmodade var svårfattliga och tunga: "Dessutom var jag så 'evangelisk', att jag icke var intresserad av hans 'beckianska' utläggningar". Johansson var lärjunge till den tyska professorn J.T . Beck i Tubingen.

Professor Johansson var mycket älskad av studenterna för sitt vinnande sätt och sin stora auktoritet i lärofrågor. Teologerna av beckianska skolan ville heta bibelteologer, deras skrifter var späckade med bibelspråk.

Men vår terjärvyngling förefaller mera att ha uppskattat Johanssons företrädare, A. F. Granfelt, som ansågs som icke biblisk: "Han rörde sig icke med enskilda bibelspråk som bevis för sina uttalanden, men han hade sin fasta grundposition i det bibliska ordet Gud är kärleken". Som tänkare och författare verkar Berg ställa Granfelt högre, och noterar att det särskilt var Granfelts etik som ogillades av pietister och beckianer.

Berg redogör för sina olika lärare och föreläsare. Jag skall bara kort nämna professor Råbergs s.k. collegia filobiblica, där han samlade hugade studenter och genomgick bibliska temata eller någon biblisk bok i sin helhet. Dessa samkväm försiggick på svenska, och utom vännen Mikael Mellberg fanns i kamratskapet blivande kyrkans stormän som Erik Johansson Kaila, Erkki Kaila, som dog som Finlands ärkebiskop, Artur Palmrot, som länge förestod diakonissanstalten i Helsingfors, och Otto Wilh. Lillqvist, senare antaget namn Aarnisalo i namnförfinskningstidens dagar, som kom att leda Finska kyrkans inremissionssällskap. Många kamrater blev domkapitelsassessorer.

Vår yngling kunde delta när dåvarande föreståndaren för Finska missionssällskapet, prosten G. Tötterman, bjöd in teologiestuderande till sitt hem för att väcka intresse för missionsverksamhet. Regelbundna veckomöten samlade medlemmar av Luth. evangelieföreningen, där bl.a. ombudsmannen Johannes Bäck imponerade på vår Karl Johan genom sin ovanliga vältalighet. Vidare deltog vår student i Helsingfors stadsmissions söndagsskolarbete, däremot mindre i avdelningslivet, d.v.s. Österbottniska avdelningen, där de svensksinnade genom den upphettade språkstriden hade bildat en separat förening av uleåborgare och vasaiter, kallad U.V.

Trots dessa aktiviteter blir tonen rannsakande i den 87-årige prostens återblickar 1948: "Dessa i det föregående skildrade förhållandena hade ju sin stora betydelse för min religiösa och kulturella fostran, men jag nar efteråt haft allvarliga förebråelser för att de egentliga studierna sköttes i något sakta tempo. Att fliten under första terminen inte var stor, kan delvis förklaras på grund av det särskilt ansträngande sista skolåret, men farten ville inte bli bättre ens under de följande, förutom att föreläsningarna besöktes ordentligt. Jag hade visserligen haft anlag och intresse för språk, men hebreiskan tilltalade mig inte. Energin räckte inte heller till för ett grundligare inlärande av detta språk med så olika byggnad än andra tidigare inlärda. Väl genomgick jag ett varv laudaturkursen, men att ordentligt lära mig de 25 kapitlen ur Jesaia blev inte av, utan det stannade slutligen vid approbatur. I praktisk teologi blev det cumlaude. Endast i kyrkohistoria och den systematiska teologin orkade jag med laudatur".

Detta må räcka som inblickar i vår terjärvynglings studieår. Hela tre terminer tillbringade han hemma i Terjärv, där han övade sej i att predika och höll söndagsskola. Kyrkoherde Mellberg hade vågat att till stor del på egen bekostnad låta uppföra ett söndagsskolhus, det som Berg kallar gamla bönhuset. Där hölls nu hela fyra klasser samtidigt, vilket visar på stort religiöst intressse, och där undervisade Karl Johan och vännen Mikael tidtals. Prosten Mellberg antog också ynglingarna som sina predikobiträden. Han predikade själv varannan söndag, pojkarna turvis de övriga, och de fick på så sätt god övning i att uppträda. För varje predikan honorerade han dem med tre mark, "oss till full belåtenhet". Någon gång dristade sej ungdomarna också att hålla en finsk predikan.

I december 1888 blev vår yngling färdig med teol. dimissionsexamen. Ända tills nu hade han använt tillnamnet Bredbacka, efter fädernehemmet. Före 1922, då lagen om släktnamn antogs, hade allmogen i Österbotten inte egentliga släktnamn, utan kallades efter hemmanen. Om en bonde eller bondson bytte hemman, byttes namnet samtidigt.

Karl Johans far kom som måg till Bredbacka och hade dessförinnan hetat Sanskulla, och hans far hade hetat Stål, efter fädernehemmanet med det namnet i Kronoby.

Studiekamraterna brukade kalla vår yngling Backa. I namnförändringarnas tid föreslog en vän att Karl Johan skulle byta namn. Att gå geneologiskt till väga och gripa tillbaka på det gamla fädernenamnet Stål tänkte ingen på. Karl Johan tänkte sej förändringen Bredenback, men en kamrat ansåg det konstlat. Någon föreslog Heimsjö, vid vars strand Bredbackagårdarna låg, men Karl Johan trodde att hans far inte skulle gilla det. Det var han som skulle fälla avgörandet.

Faderns förslag var Berg, av hänsyn till att Bredbacka ansågs ligga på berggrund. "Av sonlig respekt accepterade jag förslaget, ehuru namnet har emot sig att det är alltför allmänt. År 1922 var det tal om med sönerna att förlänga namnet till Berge, men det förföll".

Några dagar före jul 1888 anländer så sacri minesterii candidat Karl Johan Berg till stiftstaden Åbo, för att motta invigningen till prästämbetet, tillsammans med sex andra teologer. Han hade också fått löfte om att bli teol.dr Granfelts i Tammela adjunkt, men möttes av den obehagliga överraskningen, att domkapitlet på grund av rådande prästbrist beslutat att inte förorda någon adjunkt åt Granfelt. I stället skulle vår terjärvyngling få ett förordnande till t.f. kapellan i Lestijärvi, en ödemarkskommun i Österbotten: "Otrevliga utsikter för en nybörjare som ju behövde en läromästare".

Men det förordnandet kom att gälla endast åtta dygn! Dr Granfelt hade nämligen uppträtt så ampert mot domkapitlet att han fick sin adjunkt. Nu kunde den högtidliga invigningen eller ordinationen äga rum i lugn och ro, "efter sedvanliga preliminärer, prov i katekisation och predikan m.m.", och den förrättades 8 januari 1889 av ärkebiskop Torsten Ture Renvall, med en rad assistenter.

Förbluffade hörde de högtidsstämda ungdomarna ärkebiskopen tala över Jesu ord till sadducéerna, Matt. 22:29: "I faren vilse ty I förstån icke skrifterna, ej heller Guds kraft".

"Det verkade som ett underbetyg på vår mognad. Men ordinator ville endast i utläggningen betona vikten av att äga och ständigt förkovra sig i kännedomen av de heliga skrifterna och upplåta sig för den kraft av höjden, som Kristus lovar begåva sina lärjungar med. Sanningens ande, som skulle bevara oss från villovägar".

Efter ordinationen fick de unga avlägga tro- och huldhetsed åt kejsar Alexander III. Senare på dagen följde ärkebiskopens middag. Efter ett par veckors besök i Terjärv och föräldrahemmet anlände vår nyutnämnde adjunkt till Tammela prostgård lördagen den 1 februari 1889. Döm om hans förvåning och glädje, när han på trappan möter sin mångårige och tillgivne vän Karl Olander, som skulle bli dr Granfelts föreläsare och hjälp, eftersom hans syn blivit mycket försvagad. De två vännerna skulle få bo tillsammans i adjunktsrummet en tid framöver.

Nu vidtog en nyttig lärotid. Första söndagen hade Karl Johan undanbett sej att behöva uppträda i kyrkan och önskat få vara åhörare. Men följande dag blev det läsförhör, som pågick fyrafem veckor. Från de närmaste byarna kunde man komma hem till natten, men annars var man borta från måndag till fredag. Lördagen var brådskande kanslidag. Nattens timmar togs till för predikoförberedelse:

"Första året var jag h.o.h. bunden av det skrivna, men sedan började jag i någon mån frigöra mig från konceptet. På bibelförklaringarna i bondstugorna måste det från början gå fritt efter förmåga".
Tammela moderförsamling var stor, Forssa fabrik hörde till den, och den räknade c. 12.000 invånare. Den hade dessutom 3 kapell, Jockis, Humppila och Bertulas (Ypäjä).

Tre unga präster arbetade nu under dr Granfelts egid. Läsförhörsverksamheten var omfattande, med grundliga förhör för ung och gammal värst pressade var blivande skriftskolungdom som hade att genomgå regelrätta inträdesförhör. Många fick gå i "latskola", de som två år bevistat allmän skriftskola men ännu inte kunnat godkännas!

Finskan beredde vår terjärvadjunkt en hel del svårigheter. Trots skolfinskan, och vad föreläsningar, diskussioner och fakultetens möten hade lärt, så fanns det brister i praktiskt tal. Inte minst den s.k. katekisationen beredde svårigheter, eftersom han inte kunde bibelspråk och katekesstycken på finska. Nu blev det daglig övning. Men kolleger emellan talades svenska, och i dr Granfelts prästgård talades enbart svenska, doktorinnan kunde inte alls finska.

Prästerna deltog i nykterhetsföreningens arbete på orten, i tur och ordning som ordförande. Karl Johan hade under studietiden börjat iaktta fullständig avhållsamhet från alkohol, men hörde inte till någon förening." En kristen bekämpar varje synd, varför då bilda föreningar mot en enda synd. Några bindande löften utöver konfirmationslöftet bör en kristen icke avgiva. Det var oevangeliskt och av Luther förkastligt". Så lydde några deviser, som en stor del av prästerskapet följde. I Tammela var Berg dock den sista tiden ordförande i nykterhetsföreningen Kaiku och vid bortflyttningen hedersmedlem.

Karl Olander flyttade från adjunktsrummet på hösten 1889, för att slutföra sina studier vid universitetet. Han lät prästviga sej i Borgå stift, och återvände småningom till Tammela, nu som dr Granfelts adjunkt, och flyttade in i adjunktsbostaden Frigård.

Det var där systern Maria besökte honom högsommaren 1890. Berg minns: "Elvaåringen från 1881 hade blivit en vuxen dam på 20 år, tjusig med sina stora blåa ögon. Följden av den förnyade bekantskapen blev att vi samma höst, den 8 oktober, eklaterade vår förlovning".

I Tammela stannade vår unga terjärvadjunkt till september 1891, då domkapitlet inte längre hade möjlighet att låta honom stanna kvar. Han uppvaktade ärkebiskop Renvall med begäran att få förordning till Övermark. Han ville gärna komma över till Svenskösterbotten. En bidragande orsak var att fästmön Maria vistades hos sin bror Viktor, som var länsman i Närpes distrikt. Förlovningen övergick i äktenskap före flyttningen. Det var den 27 november, då vår terjärvgosse fyllde 30 år, nu vorden man och make.

Vi följer deras öden åt i en fortsättning.

Österbottningen 25.11.1990

Senast uppdaterad 2008-11-01 12:41