Det blev kyrkoherdeval i Kronoby 1915. Prosten Jacob Joel Wegelius hade dött lite oväntat den 11 augusti 1914, även om det var känt att han en tid lidit av ohälsa. Hans syn hade som tidigare nämnts länge va­rit mycket dålig.

Karl Johan Berg hade vid den tiden, kanske för sina beträngda eko­nomiska förhållanden när en stor barnaskara skulle börja skolas, sökt den lediga kyrkoherdetjänsten i Oravais.

Nu var situationen en annan. Förslaget var inte upprättat och ansö­kan kunde återkallas. Därför skrev han, i samband med ansökan, till är­kebiskop Gustaf Johansson, "att ehuru ingen kan garantera Kronoby åt mig, tror jag mig dock ha större utsikter där än i Oravais, då jag dess­utom måste konkurrera med min svåger Karl Olander, som även hade sökt Oravais."

Berg fick sina papper tillbaka och sökte nu till Kronoby. Eftersom han redan verkat som kaplan och pastor i församlingen i 20 år, och under många år redan i praktiken handhaft nästan alla kyrkoherdens åliggan­den, var det ingen annan som, av hänsyn till Berg, sökte tjänsten. En ny ansökningstid måste utsättas, och då anmälde sej en åländsk kyrko­herde Göransson. Bergs kommentar 1948: "Han var ej farlig, men de evangeliska tänkte på pastor Gunnar Fleege i Helsingfors.

Genom en försummelse fanns det vid valet dock bara två möjlighe­ter, Berg eller Göransson. Den senare fick bara ett fåtal röster. Berg fick tjänsten. Överflyttningen från Kackurs till Torgare kyrkoherdebol sked­de dock först 1 maj 1917, eftersom wegeliuska stärbhuset åtnjöt utom tjänsteåret ytterligare två s.k. "nådaår". Samma dag övertogs kapellanstjänsten av pastor, fil.mag. Gösta Moliis-Mellberg, som hade segrat över de evangeliskas kandidat Väinö v. Essen. Installationen av de nya kronobyprästerna verkställdes av ärkebiskop Gustav Johansson.

Moliis-Mellberg åtog sig ungdomsarbetet och religionstimmarna i folkhögskolan, medan Berg kvarhöll ledningen över söndagsskolverk­samheten. Förbundet Kyrkans Ungdom var den tiden en fristående organisation. Förbundet för svenskt församlingsarbete i Finland var en ny organsation, som fick många medlemmar i Kronoby tack vare Moliis-Mellbergs energiska arbete. Då han flyttade från orten 1925 övertog Berg båda prästtjänsterna och ungdomsarbetet, tills en ny kaplan kunde utses 1932. På senare år uppstod en ny ungdomsförening, Evangeliska unga, som nya kap länen Martin Sandvik ledde. Berg fungerade hela ti­den som ombudsman för Församlingsförbundet (de äldres organisa­tion), och uppbar årsavgiften, spred årsboken Svenskt kyrkoliv, och värvade nya medlemmar. Han var också ombud för Vasa bibelsällskap m.fl.

Jag berörde i föregående kolumn prästerskapets, särskilt det yngres, ofta pressade och dåliga ekonomiska villkor och förhållanden. För en kaplan, med många barn som borde få gå i skola, var situationen svår, allrahelst som sjukdomar inte skonade familjen:

Margit och Hildegard förbereddes på liknande sätt till tredje klassen och Agnes till andra. Toini, Ingrid, Ragnhild och andra sonen Olof fingo börja i första klassen i lärdomsskola. Vi höllo för dem alla eget skolkvarter, dels i Jakobstad, dels i Gamlakarleby. Rafael var den enda som tog studenten (hösten 1914). De andra genomgick fem klasser, utom Toini på grund av sjukdom och Olof, som icke hade lust för läs­ning. Efter tre klasser i lärdomsskola fortsatte han i Korsholms och Sö­derkulla jordbruksskolor för att sedan genomgå Högre svenska lant­bruksskolan i Åbo.

Utom egna barn undervisade jag flera andra, främst i finska, tyska och ryska. Min systerson Uno Fagernäs jämsides med Margit och Hilde­gard. Han blev student våren 1914.”

Hur var då Karl Johan Berg som far, fostrare och lärare? I ett tillägg till faderns levnadsberättelse ger oss sonen Rafael några inblickar:

"Jag har tidigare framhållit min fars stora intresse för upplysningsverksamhet i allmänhet. Detta intresse understöddes och till stor del härleddes av hans intresse och läggning för pedagogens yrke. Han framhöll ofta, att om han inte blivit präst, skulle han troligen blivit lära­re. Dessa båda kall eller yrken ligger ju varandra mycket nära, ty till en stor del är prästen även lärare, främst i sin förkunnelse, men också i söndags- och skriftskolan, läsförhören m.m.

Vi syskon jämte svåger Uno (Fagernäs, senare gift med Rafaels sys­ter Agnes, min anm.) har alla varit hans elever under längre eller korta­re tid och lärde oss uppskatta honom som den fordrande och sakliga läraren. Han tålde inga halvmesyrer i läxläsningen och varje sak inprän­tades på ett metodiskt och övertygande sätt. Av läroämnen intressera­de honom främst språken, som för en nybörjare på lärdomens knaggli­ga stig fordrar en inkommen lärare.

Det var många utomstående som sökte vid någon lärdomsskola och önskade bli förberedda av far. Då jag senare frågade honom, hur stora biinkomster han kunde ha haft genom detta extra arbete, svarade han — jag har själv fått mina skolkunskaper gratis och vill därför icke taga något av andra. Och dock hade varje tillskott på inkomstsidan varit be­tydelsefullt."

Karl Johan Berg var liberal i livets alla frågor — så också i trosfrågor, och aldrig någon ytterlighetsman. Sonen Rafael berättar: "I yngre dagar läste han också gärna skönlitteratur, men tillgången till sådan var kan­ske inte så stor. Han hade arbeten av Runeberg och Topelius i sitt bok­skåp och kunde låna böcker av Klockars. Han läste gärna högt för oss om vinterkvällarna, då även mor stund vis kunde närvara. Rydbergs Den sista atenaren har från denna tid stannat i mitt minne. Mor läste af­tonbönen med oss barn och sedan fars syn blivit sämre även stycken ur någon andaktsbok. Fars stora intresse för nykterhetsarbetet, som under hans ungdom var av stor betydelse även i hans hembygd, växte och vidgades genom Johannes Klockars inflytande.

Till några ytterligheter eller hätskhet kom han inte heller i denna frå­ga. Då jag var i någon av de högre klasserna, föreslog han att jag skulle ansluta mig till Kronoby ungdoms- och nykterhetsförening, från fars ståndpunkt sett ett välmotiverat förslag. Han varken försökte övertala eller tadla mig, när jag försiktigt avböjde. Syskonen hindrades icke från att deltaga i danser och andra nöjestillfällen med andra ungdomar.

I språkstridigheterna, som under hans studietid grep allt mer kring sig, deltog far inte. Han var trogen sitt modersmål och hörde från början till det liberala Svenska folkpartiet, utan att dock ta mera aktivt del i dess arbete."

Fader Bergs framsynthet i språkfrågan framgår också av att han en gång föreslog att sonen Rafael för en tid skulle gå i finsk skola, för att komplettera de finska kunskaperna. Möjligen såg han det som ett miss­tag att han inte från början hade satt pojken i finsk skola.

Sonen ger också en bild av faderns natur och sinnelag: "Vår käre far var till sitt lynne rätt häftig, men tillika god, förståelsefull och rättrådig. Hans häftighet kunde ännu under ålderdomen komma till uttryck. Jag påminner mig en episod under vasatiden (Berg flyttade de sista ålder­domsåren efter tjänsten till sin dotter Agnes och svärson Uno Fagernäs i Vasa, min anm.) vid de regelbundet återkommande hårklippningarna. Vi talade om bibliska frågor och jag kom av någon anledning att fram­hålla Moses som en mycket framom sin tid stående person. Det att han gjorde omskärelsen till en rit, var en stor psykologs enkla medel att ernå ett viktigt sanitärt framsteg. Far steg hastigt upp, tog mig stadigt om ax­larna och sade med höjd röst' — vet du inte, att omskärelsen är ett sak­rament, motsvarande vårt dop'. Far lugnade sig lika fort och någon fort­satt diskussion var inte heller nödvändig."

Karl Johan Berg levde under de två mest dramatiska skedena i vårt lands nyare historia, frihets- och inbördeskriget, vinter- och fortsätt­ningskriget. Politiska frågor intresserade honom, liksom utvecklingen överhuvud ute i världen. Inte minst förryskningstendensema efter 1899 upptog hans tankar. Sonen Rafael noterar: "Vår hemsockens befolk­ning var ett vaket och på olika områden ett folk med framsynthet och aktivitet. Man var helhjärtat med i det passiva motståndet och bland de första, när det gällde handling, och far levde och tänkte med dem. I vårt hem övernattade några ynglingar, som rymde från det olagliga uppbå­det och reste vidare västerut. Upprepade gånger mottog far Fria ord, (en förbjuden motståndstidning, aktivistorgan mot förryskning och god­tycklig tsarregim, min anm.) i vars distribution även jag som pojke var delaktig."

Flyttningen till Torgare 1 maj 1917 innebar inte att kyrkoherdens ekonomiska situation nämnvärt förbättrades. Att ta bostället under eget bruk med legad arbetskraft, visade sej åter en gång misslyckat, och själva avvecklingen gav ren förlust. Kyrkoherdens skulder hade stigit till 60 000 mk, man hade inflation på gång efter första världskriget.

Men småningom kom den ekonomiska hjälpen "genom vissa egen­domliga omständigheter." I början av 1930-talet beslöt Kronoby för­samling att indra kapellanstjänsten, men det beslutet fick inte tillämpas innan båda dåvarande tjänsteinnehavarna hade avgått. Pastor Gösta Moliis-Mellberg, som blivit kaplan 1917, avgick 1925, då han blev kyr­koherde i Helsingfors. Men Berg kvarstod ju.

Domkapitlet hade nu ingen extra ordinarie präst att förordna till kap­lan. Förordnandet gick till Berg med rätt till hela lönen. I Kronoby erlades prästlönerna då ännu i natura, enligt församlingens egen vilja. Då prisen på spannmål och smör stigit genom inflationen i hög grad, men skulderna förblivit stabila, blev betalningen av dessa betydligt bättre.

Den som eventuellt föreställt sej att en prost levde gott, och blev fet och välmående, rund som en ost, kan gott besinna, att det räckte ända till 1940, innan kyrkoherde Berg hade betalat sina sista skulder, eller, som han uttrycker det: "innan sista björnen var klubbad". Då uppbar han för omskrivning av kyrkboken 2.500 mk, "just det sista beloppet."

Här skall nämnas att kyrkoherde Berg, fast han var berättigad till hela lönen, frivilligt överlämnade bostället med rättigheter och skyldigheter till församlingen. Denna samlade genom hyra för huvudbyggnaden (dvs Kackurs) och bostället en fond på 132 000 mk under de sju år för­hållandena varade.

I åtta års tid var Berg kontraktsprost i Pedersöre prosteri med en lön av något över 3 000 mk. Han blev tvungen avsäga sej denna befattning "med ringa lön och mycket besvär", då synen i hög grad blev försva­gad, genom total blindhet på högra ögat. Han ansåg sej varken juridiskt eller moraliskt berättigad till hela lönen, då han inte kunde arbeta för två.

En stor prövning väntade vår kaplan på Kackurs i februari 1915. Jag återgår till den 87-årige prostens egna ord: "Aldrig har jag dock upplevat en så spännande tilldragelse och funnit ett avgörande så tungt och ansvarsfullt som i februari 1915. Sonen Rafael hade börjat sin första ter­min vid universitet och bodde som bolagist med kusinen Uno. Bägge hade efter någon tvekan övergått till teologiska fakulteten. En dag i medlet av februari trädde båda ynglingarna plötsligt in i kappelansgården i Kronoby. Häpen över att de åter gjort en omkastning (Rafael hade haft planer på att bli forstmästare, min anm.) gav jag dem ett strängt ögonkast och några förebrående ord. De smålog endast och sågo me­nande ut. De skulle kantänka resa till Sverige för att studera där."

Innan kvällen var fader Berg dock invigd i rätta förhållanden. Yng­lingarna skulle till Tyskland! För att få militär utbildning med en frigörel­se av Finland från Ryssland som mål!

"Enligt den trohetsed jag svurit den ryska kejsaren borde jag bestämt förbjudit dem att resa. De hade redan mottagit reseunderstöd och pas­sen voro klara. Å andra sidan skulle mitt nekande tvinga dem att svika såväl saken som sina kamrater och huru skulle detta inverka på dem? Kanske en förfelad framtid om deras sak skulle få en positiv utgång, och de icke fingo vara med. — Jag vågade inte neka."

Pojkarna var inte fyllda 21 år, alltså inte myndiga. Men tillfreds med sej var fader Berg icke: "Att resonera så, att ryssen brutit sitt löfte till vårt folk, gav mig ej fullt tillfredsställelse. Då jägarna 1918 återvände som landets befriare, då fanns ingen kejsare mer och dem, som då hade makten, var jag ingen trohet skyldig. Händelsernas utveckling hade låtit mig få samvetsro."