K.J.Berg - Drag ur min levnad. VI

Hans Fors 

De sista åren

Det var en löftesrik valborgsmässoafton 1894, när den trettiotvååriga nyutnämnda kaplanen Karl Johan Berg med sin unga maka Maria rul­lade in mot Kackurs kaplansboställe intill Åminnegårdarna i Kronoby med sitt enkla bohag, till sin första ordinarie prästtjänst. Vandringsåren var över.

Kvällssolen lyste ljus och blid över nyredda åkrar och grönskande än­gar, över ån där björkar och alar redan hade svällande knoppar i sina li­labruna grenar, över den gräddgula kyrkan som välkomnande log mot det unga paret på andra sidan ån. Och unga Maria var i sjunde må­naden, glad att äntligen få ett tryggat hem. Lärkor drillade sin välkomstönskan över vägen. Kunde han ana att hela hans mannalivsverk skulle utföras i denna bygd?

Vi har följt terjärvpojkens livsvandring från den tidiga barndomens prästdrömmar på Bredbacka bondehemman vid Heimsjön, genom svå­ra studie- och sökarår, tyngda av ekonomiska bekymmer och sjuk­domar, men också fyllda av ljus gudstro och medmänsklig värme och engagemang i nästans, i samhällets och i fosterlandets stora frågor — med åren allt mera genomsyrat av en liberal och humanistisk obunden livssyn.

Jag har byggt på den översikt, Drag ur min levnad, som Karl Johan Berg dikterade för sin dotter Hildegard vid åttiosju års ålder 1948, och som sonen Rafael redigerat och försett med egna kommentarer.

Som jag i senaste kolumn berättade, blev det en svår konflikt för fa­dern, när äldsta sonen Rafael en februaridag 1915 steg in på kaplansbostället Kackurs och berättade att han tänkte ansluta sej till pfadfinderkursen i Lockstedter Lager i Tyskland för att få militärutbildning för en kommande frihetskamp, Finlands frigörelse från Rysslands våldsgrepp. Efter en inre kamp fogade sej fadern i sonens beslut. Han var ju en vux­en självständig man, fast han ännu inte var myndig, inte hade fyllt 21 år.

Efter tre år av oro och längtan, ibland nästan resignation över sonens öde, grydde en av de stora glädjedagarna i kyrkoherdeparet liv, sonens återkomst. Jag låter Karl Johan själv berätta:

"En synnerligen dramatisk upplevelse hade vi, då Rafael jämte några andra kronobyjägare några dagar efter landstigningen i Vasa 25 febru­ari anlände till hemsocknen efter treårig bortavaro. Vår yngre son Olof befann sig vid frihetskrigets utbrott i Åbo, där han hade börjat sin tredje termin vid Högre svenska lantbruks läroverket. Då oroligheterna börja­de, hade eleverna slutit sig till ett förband kallat Nystadskåren. Då den­na stötte på starka sammandragningar av röda, drog den sig över skär­gården till Åland. På grund av intriger och falska uppgifter sändes kåren till Sverige och därifrån norra vägen till hemlandet.

I hemmet visste vi under tre månaders tid ingenting om Olofs öden, ty han hade inga möjligheter att skicka några underrättelser.

Då det blev bekant, vilken dag båten med jägarna var att vänta till Vasa, reste min hustru och Agnes dit, för att möta dem. 'Deras väntan i den stränga kylan vid hamnen i Vasklot blev, på grund av Arcturus för­sening i isarna, för lång och de fick icke se oss landstiga, men återseen­dets glädje senare i staden var inte mindre hjärtlig för det'. (Den sista satsen är renskrivarens, d.v.s. jägaren, sedermera överste Rafaels tillägg, min anm.)

När tåget med jägarna kom till Kronoby station var alla strålande gla­da. Men Olofs okända öde tryckte oss. Men då tåget åker in på Krono­by station, hälsat av hornkapellet med Jägarmarschen, står Olof plöts­ligt vid min sida på perrongen. Några minuter innan tåget med jägarna anlände, hade ett annat tåg med pojkar från Nystadskåren kommit norrifrån och med dem Olof. Det blev en dubbel högtidsdag i hemmet och stor fest på samlingshuset."

Ja, det är inte svårt att föreställa sej glädjen och festen, särskilt hemma på Torgare, med mor Maria rosenskimrande och het över mat­grytor i köket och middagsbordet i matsalen. Att på samma dag få hem sina så länge efterlängtade söner, nu ståtliga krigare och män.

Den åttiosjuåriga berättaren dröjde längst vid sina barndoms-, ung­doms- och tidiga mannaår. Kanske krafterna inte räckte till för att ingå­ende berätta om kyrkoherdeåren i Kronoby på 30- och 40-talet. Kan­ske var åren för nära. Han slutar sin redogörelse så:

"År 1948 i mitt 87:nde levnadsår såg jag mig tvungen att ansöka om tjänstledighet, från 1 oktober, då min syn hade försämrats mycket. Offi­ciellt avsked från prästämbetet fick jag 1950 med pensionslagens ikraft­trädande. Jag flyttade jämte hustru och dotter Hildegard till Vasa hös­ten 1948. (ehuru somrarna 1949 och -50 tillbragtes på prostgården i Kronoby.)" (De sista uppgifterna har tillagts av renskrivaren, sonen Rafael.)

Som vi ser var det på den tiden inte fråga om några gyllene ålderdo­mens pensionsår, något otium cum dignitate. Det var tydligen att, om krafter, lust och ande höll, arbeta på tills man stupade. Borgå stifts his­toria förefaller i alla skeden att ha lidit av en viss prästbrist.

Hemmets goda genius var under alla år mor Maria. Karl Johan anty­der vilket stöd hon var vid hans sida bl.a. genom dessa ord: "Livet bju­der ofta på prövningar av olika slag och händelser, där man ställs inför svåra avgöranden eller råkar i konflikt med sin rättsuppfattning eller sitt samvete. Kampen för tillvaron med sitt dagliga slit och släp och många­handa bekymmer kunde i vår barnrika familj vara nog så fordrande och av allt detta bar husmodern sin dryga andel. Det var hon, som med kraftig hand och prisvärd omtanke handhade vården om barnen och hushållningen i hemmet. Särskilt påkostande var tiden för de sjuk­domar, som berörts i det föregående och många därtill. Under de fem orosfyllda månaderna, som Toini låg på sjukhuset, var modern med henne halva tiden. Vi levde mellan hopp och fruktan och en gång gav Dr Backman intet hopp om en lycklig utgång."

Jag har tidigare nämnt vilken lycka, rikedom och möjlighet till åter­hämtning och vila villan vid Hästöskatan innebar för den stora prästfa­miljen. Jag som själv tillbringat många lyckliga barndomssomrar i Kro­noby skärgård vid Jouxholmsfjärden och Björnholms- och Hästövikarna förstår fullt ut och känner ännu i dag ofta vilken dragning och vilket sug den i sej ganska lilla skärgården har i inre rötter i mej.

Särskilt var det mor Maria som månade om sommarvistelserna på Skatavillan, och sonen Rafael har en passage därom: "Skatavillan, där mor trivdes bäst bland barn och barnbarn, hade för henne liksom för far blivit en fast punkt i livet. Här strålade mors ögon som klarast och här kom hennes glättighet och godhet bäst till sin rätt, lycklig över att göra sina egna lyckliga. Villan var främst resultatet av mors sega vilja och praktiska sinne och här kunde vi samlas och leva våra lyckligaste somrar med mor som den kärleksfulla medelpunkten. Under senare tid, när far fick regelrätt ledighet från tjänsten och främst efter pensioneringen kunde han vistas mera regelbundet på Skatan och det egna stället blev allt mera kärt även för honom. Han kände sig väl till mods när han fick gå på de egna, välkända klipporna. Vem kan eller vill förundra sig över föräldrarnas ofta uttalade ivriga önskan, att Skatan skulle, om det fanns några möjligheter därtill, stanna i syskonens eller deras efterkomman­des ägo. Vi skulle även framdeles ha möjlighet att träffas på "hemgår­den".

När sommaren 1952 led mot sitt slut började mor Marias krafter avta, hon kände sej trött både kroppsligt och andligt. Van som hon var att all­tid samla sin stora barnakull kunde hon sucka: Alltid är någon borta. De sista dagarna ville hon ofta höra sin älsklingspsalm, "Bliv du hos mig", den vackra aftonpsalmen, som gav henne tröst när skuggorna blev långa. Hon dog den 8 oktober 1952.

Sedan krafterna började svika, 1948, ordnades det så att det gamla kyrkoherdeparet från Kronoby flyttade till Vasa och dottern Agnes och svärsonen Uno Fagernäs, också Karl Johans systerson. Mor Maria var lycklig att åter komma till sin barndomsstad. Även innan pensionslagen trädde i kraft, blev den ekonomiska situationen tryggad genom ett ar­rangemang med Kronoby församling.

Det är inte utan en viss rörelse man läser denna passus i sonen Rafaels kommentarer: "Sommaren 1950, då prostgården definitivt skulle utrymmas, hölls auktion på största delen av hemmets inredning. För­hållandena gjorde, att föräldrarna kunde inkassera en rätt stor summa. Det var en stor lyckokänsla för föräldrarna, att efter ett helt livs försa­kande kunna känna sig ekonomiskt oberoende."

Den andra juli 1950 höll kyrkoherde Berg sin avskedspredikan med nattvardsgång i sin gamla kyrka för en stor skara församlingsbor, en prestation i sej för en 89-åring. Minnesgåvor överräcktes av församling­en, tavlor av Annie Krokfors, med motiven kyrkan och prostgården.

Karl Johans 90-årsdag kunde han ännu fira tillsammans med sin kära Maria, och de var omgivna av barn och barnbarn, det var ju samtidigt kyrkoherdeparets diamantbröllopsdag. Också hans gamla församling ihågkom genom en deputation och en blomsterjardinär.

1 mars 1954 pensionerades svärsonen generalmajor Uno Fagernäs och familjen flyttade till Jakobstad, där gamle prosten också fick sitt sista jordiska rum och kvarter, omskött av dottern Agnes som han kallade Lilla mamma. Där blev han föremål för uppvaktningar på sin 95-årsdag av släkt och vänner, och kontraktets prästerskap in corpore med fruar hyllade sin nestor och vördade ämbetsbror.

Om de sista livsdygnen berättar sonen Rafael: "Under sitt långa liv hade far vunnit den andliga balansen för en lugn och förtröstansfull övergång från ett liv till ett annat. Han låg endast några dygn på sjukhu­set i Jakobstad i god vård och slutet var stilla och nästan omärkligt. Det var en vacker och ljus vårmorgon den 3 juni 1957."

Karl Johan Bergs stoft välsignades och bäddades i jorden intill hans kära Maria vid den kyrka, där han i 54 år förkunnat Guds ord för sina församlingsbor. Det blev en gripande sorghögtid annandag pingst — men ändå fylld av pingstens ljusa befriande ande. Graven ligger till hö­ger om den ingång till kyrkan som vetter mot klockstapeln.

Österbottningen 16.12.1990