| Porthan, Juslenius och Kronoby |
| Skrivet av Frans Mikael Franzén |
| 2008-09-29 23:40 |
|
Minnesanteckningar öfver utmärkte svenske statsmän, hjeltar, lärde, konstnärer och skalder (1860) Frans Mikael Franzén Minne af Kansli-Rådet Henrik Gabriel Porthan Emellan Sverige och Finland, ehuru det band brustit, som i mer än sexhundra år hållit dem förenade under samma regering, fortfar ännu en gemenskap, som inga tiders stormar kunna bryta. Utom det haf, som på en gång skiljer och sammanbinder dem och underhåller ett oafbrutet varubyte, utgör språket och allt hvad genom det vexlas, ett oupplösligt samband emellan begge folken. Icke blott på de stränder, der Svenskar nedsatte sig vid Finlands eröfring, är Svenska språket rådande, utan i hela landet. Med undantag af den Finska allmogen och några af den tjenande klassen i städerna, talas det ännu öfverallt och nyttjas i alla offentliga handlingar så väl som vid den allmänna undervisningen, och vid gudstjensten i alla stadsförsamlingar, om ock jemte den Svenska en Finsk i de flesta hålles. Också gäller ännu i Finland Svensk lag, och sjelfva den författning, hvarefter det styres, är grundad på en Svensk inrättning. Äfven Sverige å sin sida tillegnar sig ännu hvad i Finland af lärdomen och snillet alstras märkvärdigt och skattbart. Icke blott Runeberg tillhör oss, såsom en mästare i Svensk skaldekonst, utan ock Nordström genom ett verk, som upplyser ett af de vigtigaste föremål för Svensk forskning. För öfrigt fortfar en förening emellan Sverige och Finland genom de gemensamma minnen, som häfderna förvara: minnen, som äro fastade antingen vid odödliga namn, såsom Erik den Helige, Birger Jarl, Torkel Knutsson, Claës Flemming, Pehr Brahe; eller vid lysande krigsbedrifter, såsom slaget vid Leipzig, gången öfver Lech; eller ock vid lärda förtjenster, dels af Svenska män, som i Finland uppträdt och verkat, såsom en Stjernhöök, en Gyldenstolpe, en Terserus, begge Gezelierne, Nils Walerius, Brovallius m. fl., dels af infödda Finnar, hvilkas namn flugit öfver hafvet och lefva på begge dess stränder. Ett sådant namn är det, åt hvars åminnelse Akademien egnat detta års skådepenning, jemte det hon i sina Handlingar lemnar rum åt följande lefnadsteckning: Kansli-Rådet PORTHAN härstammade af en icke lysande, men hederlig slägt, hvars förste kände stamfader, Gustaf Bengtsson, varit borgare i Wiborg. Dennes son, Sigfrid, har såsom studerande antagit namnet Porthanus efter en fadren tillhörig gård, benämd Portila: hvarefter hans efterkommande i tvenne århundraden beklädt åtskilliga, men i synnerhet presterliga embeten i den östra delen af Finland. Af Kyrkoherden i Wiitasaari, Sigfrid Porthan, och hans maka, Christina Juslenius, en dotter af Teologie Professorn Gabriel Juslenius, föddes tvenne söner, af hvilka äfven den yngre, Sigfrid, som blef Lektor i Borgå Gymnasium, var känd för lärdom och snille. Men namnets odödliga ära tillhör hufvudsakligen den äldre brodern, Henrik Gabriel, som föddes den 9 November 1739. I en späd ålder kom han ifrån sina föräldrars hus, emedan fadren genom en svår och obotlig både kropps- och själs-sjukdom hindrades att sjelf vårda sin sons uppfostran. Hans morbror, Kyrkoherden i Kronoby i Österbotten, Gustaf Juslenius, uppfyllde denna faderliga pligt med en sorgfällig ömhet. Tidigt röjde sig hos ynglingen en outtröttlig lärgirighet, som, understödd af ett sällsynt minne, fäste sig i synnerhet vid verkligheter och händelser. Ända ifrån hans första ålder, då han redan, ibland andra historiska skrifter, på egen hand genomgått hela Sleidani bekanta verk, torde man kunna härleda det företräde, han sedan alltid gaf den historiska kunskapen för den blott spekulativa; utan att likväl hans insigter i något ämne voro blott minnesverk. Vid femton års ålder hade han erhållit den underbyggnad i lärdom, att han med gagn kunde bevista Akademien. Han skickades till Åbo år 1754; och från den tiden drog hans andre morbror, Pehr Juslen, då Häradshöfding i Piikkis, sedermera Hofrätts- Råd vid Kongl. Åbo Hofrätt, omsorg om fullbordandet af hans uppfostran. Sedan han någon tid stått under en särskilt tillsyn af då varande Magister Docens Cavander, som sedan blef Domprost, fullföljde han, sig sjelf lemnad, sina studier med den flit och framgång, att han år 1760 med heder emottog den filosofiska graden. Ibland de flera vägar, som nu lågo för hans val, till en bestämd verkningskrets i samhället, tvekade han intet ögonblick att taga den Akademiska: och han bedrog sig icke i känslan af sin kallelse. ---------- |
| Senast uppdaterad 2008-09-30 19:08 |
