| Nedervetil kyrka är snart 200 år |
| Skrivet av C.A.Vester |
| 2008-06-26 18:36 |
 Nedervetil kyrka är snart 200 år Av kyrkoherde C. A. VESTER Nedervetil fick sin första kyrka år 1752, då byamännen på Ollisbacka hemmans mark uppbyggde ett kapell, där den lilla församlingens medlemmar efter erhållet vederbörligt tillstånd fingo hålla gudstjänst. Vid denna tid utgjorde de vuxnas antal omkring 200 och hela församlingen vidpass 500 personer. Hemmanens antal uppgick till 31 rökar om tillsammans 8 1/2 mantal. Dessa hemmansägare hade förbundit sig att bygga och underhålla kyrka, anlägga prästbol och förse detsamma med åbyggnader, ett företag som den nu till omkring 2.000 personer uppgående befolkningen troligen skulle dra sig för. Avståndet till Gamla Karleby sockenkyrka, var för de mest avlägset boende 3 1/4 svensk mil. För alla invånare i detta gäll, men i synnerhet för dem som nära nog utan väg måste taga sig genom ödemark, när de skulle till Herrens hus, innebar förverkligandet av denna plan en stor lättnad och förmån, för vars ernående de villigt iklädde sig uppoffringar. Vem som var kyrkans byggmästare har icke kunnat utrönas, möjligen Matte Hånga, vilken år 1766 uppbyggde klockstapeln, som ännu är i bruk. Redan år 1752 hade församlingen anskaffat en kyrkklocka, gjuten i Stockholm av Henrik Bohm. Samma år uppbars till avbetalning på klockan av envar till den nya församlingen hörande bonde, 1 till 2 tunnor tjära, prissatt i räkenskaperna till 10 daler kopparmynt per tunna. Året därpå inköptes från Stockholm en röd mässhake och därtill hörande skjorta för ett pris av 330 daler 16 skilling. Mässhaken finnes ännu i behåll. Till avbetalning på detta belopp uppbars eller såsom det heter i räkenskaperna förärades smör, 6 till 12 skålpund av varje hemmans åbo. De flesta levererade 10 skålpund, som prissattes till 4 daler kopparmynt. Stor offervilja för kyrkan Man förstår att tillgången på penningar måste ha varit knapp, när dylika vägar tillgrepos för att få kyrkan rustad för sitt ändamål. Man skänkte sådana föremål in natura, som kunde vara kyrkan till gagn. Smeden Johan Bastubacka förärade ett stocklås att användas för kyrk- dörren, Anders Riippa sexton siffror och en tavla, målaren Backmans hustru en serviett, Catharina Murick, tydligen född Nedervetil-bo, men bosatt i Stockholm ihågkom kyrkan med tvenne stycken tennstakar och tvenne stora vaxljus. Stakarna finnas i kyrkan likasom även ett tiotal messings ljusplåtar, d.v.s. lampetter, skänkta av dåvarande eller före detta Nedervetil-bor vid tiden för kyrkans tillblivelse. Även synes Gamla Karleby stads invånare hava hyst intresse för företaget, i det de skänkte flera fönster till kyrkan, altarkläden, svenska och finska psalmböcker, handbok m.m. År 1765 anskaffades en större kyrkklocka om 1 1/2 skeppunds vikt gjuten i Stockholm av Gerhard Meijer. För dennas inköpande insamlades föräringar till ett belopp av 4622 daler kopparmynt. Denna både till utseende och klang synnerligen vackra klocka sprack vid aftonklämtningen den 9 maj 1925. Tretton år senare 1938 blev hon genom i Helsingfors utförd svetsning reparerad för en kostnad av 3.700 mark, men har ånyo visat tecken till spricka, varför klockan icke mera ringes genom trampning, utan allenast genom slag med kläppen. Första kyrkoherden en märkesman Nedervetil, såsom särskild församling, har sin tillblivelse och sina första öden nära förknippade med ett namn, som vunnit berömmelse icke blott i dessa nejder, utan över hela Sveriges rike, ja, även utom dess gränser. När den 24-årige Anders Chydenius med kallelse av Nedervetil byamän att bliva deras predikant den 24 mars 1753 prästvigdes i Åbo, börjades en för Nedervetil församling betydelsefull och även i vidsträckta kretsar enastående bana. Ännu lever minnet av honom bland detta folk som i många stycken är honom likt. I den anspråkslösa prästgården i Nedervetil vaknade ett på idéer och uppslag rikt och fruktbärande liv, för vilket intet mänskligt syntes vara främmande. Jämte sin prästtjänst som han med nit och omsorg skötte, ägnade han sig åt jordbruk, vari han gjorde nya rön. Han idkade en omfattande läkarpraktik, vilken fick så mycket större betydelse som i Österbotten vid denna tid hade ytterst få, kanske blott en enda examinerad läkare. Smittkopporna, som bortryckte många unga liv, började han såsom den förste i denna landsdel bekämpa medels ympning. Då allmogen betraktade detta förfaringssätt med synnerlig misstro, enär det ansågs för ett ingrepp i vår Herres »styrelse», var det något av bragd, när Chydenius fick denna metod att slå igenom här, till utomordentligt gagn för folkhälsan och till ett övertygande exempel för befolkningen i andra delar av riket. Hans intresse ledde honom in på fysikens område där han framkom med en i fråga om kroppens värme ny och såsom det långt senare visade sig riktigare uppfattning än den man på hans tid hyste. Men framför allt kom Nedervetil prästgård att utgöra ett centrum, varifrån ett flertal skrifter av nationalekonomisk betydelse utgingo. Att en präst, bosatt såsom Chydenius i en avlägsen landsort kunnat fördjupa sig i ekonomiska och politiska frågor, så att han i dessa kunnat bilda sig ett självständigt och klart omdöme och att hans åsikter, ehuru de till en början stötte på motstånd, likaväl av eftervärlden befunnits riktiga och vunnit allmänt erkännande, är ju högeligen anmärkningsvärt. Ämbetsbröderna kunde icke undgå att lägga märke till hans förmåga och begåvning. Ett bevis på deras uppskattning och förtroende är hans val till ombud för Österbottens kapellaner vid riksdagen 176566. Där kom hans insats att på ett avgörande sätt inverka på tvenne viktiga beslut: det ena om det Öster- och Västerbottniska stapeltvångets upphävande, det andra om tryckfrihetens införande i riket. I sin skrift: Rikets hjälp genom ett naturligt finanssystem hade Chydenius kritiserat riksdagens beslut i ett ärende som rörde rikets myntväsen. Ständerna som vid denna tid hade nästan all makt i rikets styrelse tyckas även ha gjort anspråk på ofelbarhet, eftersom de ställde författaren till ansvar för hans i denna skrift f ramställda omdömen, vilka han uppmanades återkalla. När Chydenius icke lät förmå sig därtill blev han utesluten från prästeståndet under pågående och följande riksdag. Att märka är, att det förslag som Chyderuis i sin skrift framställde blev senare i huvudsak genomfört. Kapellanerna i Österbotten utsågo Chydenius ånyo till sitt ombud vid riksdagen 1769, men då blev hans fullmakt icke godkänd av ståndet. Huruvida detta berodde på verkliga skäl eller »vissa hemliga driffjädrar» är ganska svårt att bedöma. Chydenius flyttar Samma år ansökte Chydenius kyrkoherdetjänsten i Gamla Karleby och den 25 mars 1770 fick han församlingens kallelse till denna befattning, viken han tillträdde 1 maj nämnda år efter att i 13 år ha varit kapellan i Nedervetil. Från denna tid härstammar troligen det oljemålade porträtt av Chydenius, som finnes i Nedervetil kyrka och som anses vara det som bäst återger hans anletsdrag. Detta har även tjänat som förebild till den Chydeniusbyst, som är uppställd i Chydenius-parken i Gamla Karleby. I 33 år verkade Anders Chydenius såsom kyrkoherde i Gamla Karleby socken till sin död 1803. Under denna tid fortsatte han med sin skriftställarverksamhet och deltog såsom ombud för de österbottniska kyrkoherdarna i riksdagen 177879 samt 1792. Då Nedervetil var kapell under Gamla Karleby socken kom Chydenius fortfarande att ha med sin första församling att skaffa, och Nedervetil kyrkoarkiv innehåller många vittnesbörd om den intresserade omtanke han alltjämt ägnade Nedervetil församling. Vid de flesta kyrkostämmorna var han närvarande och utövade helt visst ett välgörande inflytande på ärendenas behandling. Vid kyrkostämma den 27 juli 1788 då fråga väcktes om prästgårdens nybyggande, yrkade några på reparation av den gamla, men emedan ordföranden ogillade detta, beslöts att prästgården, som då var mycket förfallen, skulle ånyo upptimras. Detta beslut blev verkställt följande år under ledning och uppsikt av sågkvarnsbokhållaren Johan Blomström. Det kan ifrågasättas huruvida ett sådant beslut kunnat genomdrivas och så snabbt verkställas utan Chydenii medverkan. Den 22 februari 1801 för Chydenius ännu protokoll vid en kyrko- stämma, där vinpengarna som av de nattvardsberättigade uppbäras, | höjdes från 3 till 6 runstycken, såsom det sägs i protokollet »till dess ej allenast balancen bleve slopad, utan ock någon behållning skulle hinna inlöpa emot en ånyo hotande Casasabrist» - en åtgärd, som föranleddes av de stegrade vinpriserna i Gamla Karleby. Härmed slutar vår framställning rörande Anders Chydenius. Någon med Chydenius i snille och duglighet jämbördig har icke funnits i räckan av Nedervetil-präster, änskönt att bland dessa förekommit även framstående män. Kort efter Chydenii död hade Nedervetil befolknings numerär stigit till mer än 1200 personer. Dess kyrka befanns vara för trång och domkapitlet anbefallde en utvidgning av densamma. Detta ärende framställdes vid kyrkostämma den 27 juli 1805. Därvid yppades stridiga åsikter, varom vidare säges i protokollet: »då ej församlingen kunde förena sig i ett visst beslut, ville Pastor, som med grämelse även i dag såg den talrikt sammankomna folkmängden nödgas vid syndabekännelsen gå utför trängsel, vara skuldfri för Gud och människor, om detta viktiga ärende uppskjutes till en oviss framtid». Under syndabekännelsen skulle menigheten falla på sina knän, vilket förklarar den trängsel som då uppstod i den fullsatta kyrkan. Vid den 16 augusti samma år hållen ny stämma förena de sig emellertid de närvarande om ett av byggmästaren Kuorikoski ingivet förlag till utvidgning av hela kyrkan. Även kronobybor ville ha bänkrum i kyrkan I detta sammanhang omnämnes även att Backända, Snåre, Kivijärvi och Dryck.bäck byamän av Kronoby socken, vilka förut för avlägsenhet från egen kyrka haft bänkrum i Nedervetil församling, bundo sig att deltaga i utvidgningen efter sina mantal, om de framdeles finge samma rätt till bänkrum som de hittills innehaft. Detta protokoll undertecknades utom av Nedervetil bönder även av Anders och Johan Backända, Erik och Jakob Snåre samt Johan Drycksbäck. Trots denna utvidgning blev kyrkan snart åter för trång, vilket vid kyrkostämma den 1 oktober 1815 allmänt insågs. Därför beslöt man att i enlighet med en av länebyggmästaren Jakob Riif uppgjord ritning utvidga eller snarare nybygga kyrkan, vilket beslut under de följande åren blivit verkställt. I det skick den då erhöll förblev Nedervetil kyrka i omkring 60 år. En ganska grundlig reparation undergick den åren 1889 och 90. Någon utvidgning har icke mer kommit i fråga, ej heller behövts, då kyrkan med sina omkring 750 sittplatser erbjuder tillräckligt rum för denna församlings kyrkobesökare, som för närvarande utgöra i medeltal omkring 200 per söndag eller 10 % av befolkningen. År 1894 blev Nedervetil församling avskild från Gamla Karlby och fick 1897 sin förste kyrkoherde. Detta år uppställdes på läktarn ett 10-stämmigt orgelverk; byggt av J. A. Zachariassén för en kostnad av 5.850 mark. År 1925 anskaffades en kyrkklocka av stål, gjuten i Tammerfors för ett pris av 7.123 mark. År 1905 blev kyrkan försedd med värmeapparater, vilka dock icke under den kallaste årstiden förmått alstra tillräcklig värme för ett hus som från början icke varit avsett att uppvärmas. I år har kyrkan blivit försedd med fyllning på mellantaket samt inre fönster, och beslut har fattats om nytt golv och bekvämare bänkar. Slutligen må nämnas att ett betydande arbete nedlagts på gravgårdarnas reglering och förskönande samt att församlingen på den invid kyrkan belägna krigargraven rest en minnes- vård som avtäcktes den 8 sistlidne augusti. På stenen är uthuggen en relief, föreställande en döende krigare och därunder är anbragt inskriptionen: Ej till fåfäng dyrkan eller dådlös ro för eftervärlden; Nej, till trogen vakt och gärning stor mane offergärden. Österbottningen den 25 november 1948 Redigerats av Elof Granholm 26.06.2008 |
| Senast uppdaterad 2008-06-26 18:55 |
