| Finnsjön |
| Skrivet av Hjalmar Krokfors |
| 2008-06-14 23:39 |
|
Finnsjön
Hjalmar Krokfors Nu vill jag berätta om en sjö, som de flesta av denna tidnings läsare inte känna till. Långt, långt borta i ödemarken ligger den. Människorna lockas dit av dess sällsanna skönhet, dess höga stränder,dess kristallklara vatten, men mycket sällan kommer dock en vandrare till sjön. Endast hagen på stränderna och den lilla holmen i insjöns mitt samt den jagande lönnen veta dess hemligheter. De äro Finnsjöns förtrogna. Fem kilometer rakt norrut från Överlappfors by i Esse och lika långt från Kolam by i ungefär västlig riktning ligger insjön. Från Kulbacka gård i Jeussen kan det inte vara mer än sju kilometer till den. Helt nära gränsen mot Esse, men dock inom Kronoby sockens område i Sannas-Jockas och Käld-Antas utskogsskiften breder den ut sin glittrande rätt vida vattenyta. Något synligt utlopp till Kronoby å, som flyter förbi bara ett par km. längre norrut, har insjön inte. I början av 1800-talet eller kanske redan i slutet av föregående århundrade bosatte sig en nybyggare vid Finnsjöns västra strand. Hans tillnamn var Ahlrot och hans förnamn Adolf. Huru sjön fått sitt namn har jag icke lyckats få upplysning om. För övrigt vet man icke mycket om denna Ahlrot. Vi kunna blott tänka oss hans färd till Finnsjön och hans bosättning där. - En sensommar bröt han upp en åkerlapp åt sig, fick köpa eller låna ett par kappar råg och sådde. Följande vår, när ängsullen redan hade skickat sina gröna, fina stänglar upp ur mossan, tog han sin gumma Lisa, sin ko och det lilla av bohag, som han ägde, och drog genom ödemarken till sin åker, satte ned några potatisknölar i jorden och bodde i riskoja tills han fick sin stuga upptimrad. Då var det värsta över. Kon gav mjölk, sjön gav abborrar och snarorna fågel. Men nog kunde det ibland bli millanhald med brodförrådet,då säden än så länge växte på åkern. Det gick inte väl för gubben Ahlrot och hans nybygge. Kanske slog rågskörden fel. Potatisen tvinade i den magra jorden Och hösten och vintern kommo obarmhärtigt. Nybyggarna blevo tvungna att överge sin hydda, lämna sin frostbrända, torra åker och söka sig till människor igen. En dag kom han då Adolf, ned till bygden, utmärglad av svält och böjd av hårt arbete. Ännu i dag vittna lämningarna av stugan, om hans kamp i ödemarken. Där ser vandraren den igenrasade gråstensugnen och stenfoten, vilken är bevuxen med mossa. Träden sträcka sina rötter djupt i den gamla grunden. Ugnen och stenfoten kunna berätta Ahlrots sorgliga saga. De ha sett hans få glädjestunder, de ha sett hans förtvivlade arbete. De kunna förtälja om hans liv i ödemarken. Men mossan breder sitt gröna täcke över stenarna. Snart vet ingen mera, var stugan stått. Långt efter Ahlrot kommo andra människor till sjön. Yxhugg dånade vid stränderna. Glada rop och brak av fallande träd genljödo mellan back- sluttningarna. Män från bygderna anordnade en tjärdal nära stranden. När törvet efter de fyra årens förlopp var färdigt, radades veden i dalfatet och antändes. Tjärbrännaren bodde i sin koja och vaktade dalen nätter och dagar, skogen doftade av kådröken. Den lade sig som en tunn slöja över Finnsjöns vatten. En gång hade också älgarna en fristad i sjöns närhet. De betade fräken och starr vid stränderna. De drucko det klara vattnet. De summo över den, när de blevo eftersatta av jägaren. - Bland vindfällen i täta grandungar födde älgkon sina kalvar. Där växte de upp. Där levde de sorglösa. Tills tjuvskyttarna en dag fingo se spåren av deras breda klövar i nysnön och satte efter dem, genhöggo dem och skickade mantlade kulor i deras bogar. Men föllo de då i sjöns närhet, var vågskvalpet mot strandstenarna det sista ljud de hörde, innan skotten fyllde skogen och sjön med ett gällt klagande eko och de sjönko med blodig bringa ned i blåbärsriset. - Sjön hade sorg. Ännu kan sjön få se en grävling, som smyger sig ur sitt gryt och kommer ned till vattenbrynet. Om grävlingen inte är skrämd av något misstänkt ljud, hinner den se snabba skuggor ila ut från stranden i det vita vattnet, det är abborrar, som gått mot land för att få tag i någon mindre broder till frukostmat i brist på annat. Det blåser sakta över Finnsjön. Solen sjunker i skogarna. Granarnas skuggor sträcker sig allt längre och längre ut på vattenytan. Mitt i denna simmar holmen som en stor vildgås, som sänkt sig ur rymden för att vila på färden söderut. Nu har skuggorna av träden nått motsatta stranden. I lä om den lilla ön ligger vattnet blankt. Två lommar fiska i lugnet. Dämpat skvalpa vågorna i strandruset. Granarna susa milt. De tälja för dig sagan om Finnsjön. Släkt och Hävd nr 8, 1964 Redigerat av Elof Granholm 15.06.2008 |
| Senast uppdaterad 2008-06-14 23:41 |
