Överjeppo

Skrivet av Verna Stenholm

2008-06-14 13:03

ÖVERJEPPO

av Verna Stenholm

Överjeppo by omfattar den sydvästra delen av Jeppo socken och har en areal av omkring 29,5 kvkm. Dess gräns i norr mot Lassila by förlöper något norr om kyrkan. I väster gränsar den till Pensala by av Munsala socken. Sydgränsen utgör tillika sockenrå mot Alahärmä, och i öster får byn en naturlig gräns genom den östra älvarmen. Sålunda hör till byns område den vidpass 6 km långa och 1 km breda Holmen, som omslutes av de båda älvarmarna. Byns marker ligga till största delen på västra sidan om älven; på östra sidan finnas endast några utskogsskiften. Byns hela längdutsträckning är i det närmaste 10 km och största bredd omkring 6 km.

Landskapet utgöres av en rätt flack ådalsslätt, men påytterst få ställen mötes ögat av de typiska österbottniska vidderna, med skog långt borta vid synranden.   Större öppna områden påträffas endast inom de uppodlade delarna av mossarna. I övrigt är terrängen växlande med utskjutande skogsuddar och låga backar. Längst i norr ligger Stenbacken, en åsformad höjdsträckning. Söderut härifrån finna vi backar vid Kaupp, Tonabacken, Finskas, Lillbacken invid Måtar samt Back- och Lavast-backarna. Backarna äro för   det   mesta   moränbackar, på få ställen träder berggrunden i dagen, vilket är fallet bl. a.   i Asplandsbergen och Måtar-Lill- och Storberget.

Av totalarealen upptagas i våra dagar 850 ha av odlad jord: skogsarealen är 1511 ha och mossar och impediment 588 ha. I byn finnas nu 71 lägenheter över 1 ha. Det säges, att den odlade arealen under det senaste seklet två- till tredubblats.

Åkrarna och bebyggelsen ha sedan gammalt följt älvens sträckning, och gårdarna ligga i grupper eller gårdsknippen, ofta på backarna. Varken vid storskifte eller vid senare hemmansklyvningar ha utflyttningar skett till längre bort belägna marker. De nya gårdarna ha sålunda även de kommit att ligga vid älven och landsvägen. Till synes har vid val av de nyaste tomtplatserna även ett läge nära den allmänna stråkvägen föredragits, och den allra senaste bebyggelsen har därför övergivit backarna och ligger nere på åkrarna.

Den år 1877 ombyggda vägen löper på ett avstånd av 100500 m från älven. Med säkerhet vet man, att delar av denna väg före nämnda år vore belägna alldeles intill älvstranden; dess sträckning har intill senaste tid kunnat spåras från Gränden i Lassila by i norr till Finskas och härifrån söderut till Lavast och Back. Bidragande till denna vägs uppkomst torde tjärtransporterna längs älven varit. Tjäran, som från Lappo och andra ovan Jeppo belägna socknar, transporterades nedför älven på flottar, ihopbundna med vidjerep, måste vid forsställena forslas längs stranden, och så torde de första fragmenten av denna väg hava sträckt sig från Krouvi, där forsarna börja i söder, till Finskas i norr. Nedanför Finskas s. k. Lill-kvarn har även fordom funnits en upplagsplats för tjära.

Gårdsgrupper. Med utgångspunkt från söder märkas i byn följande hemmansnummer: Kampinen, Back, Lavast, Måtar, Finskas, Kaupp och Stenbacka samt på Holmen: Keppo, Mjölnars och Holm. Längst i söder hörde till Överjeppo by ännu år 1875 Karkas, som var nummer 1 i Heikkilä och numera hör till Alahärmä.

1. Kampinen. Omkring 3 km norr om Karkas ligger sedan 1700-talet rustmästarbostället vid f. d. Kung. Österbottens Regemente Kampinen, i dagligt tal kallat »Kampas». Denna gård ligger således något ovan Keppo eller Back fors, men traditionen förmäler, att den gamla gården låg ungefär 1/2 km längre söderut. Vid en våldsam vårflod hade ett stort område, omfattande så gott som alla åbyggnader på bostället, lösryckts och på en enda natt förskjutits till Keppo-sidan av älven, varest man på Häggholmen kan finna övervuxna rester av den forna byggnadsgrunden. Före forsrensningen var den så bildade Häggholmen ännu skild från Keppo-sidan av en smal bäck, men denna ränna utfylldes då. Vid motsvarande västra älvstrand, där Dalaåkern ligger, har marken länge varit i rörelse, och vid denna gamla tomt har åkern mycket skadats av vårfloderna. Efter denna katastrof har gården flyttats till sin nuvarande plats. På 1700-talet finna vi som bebrukare av bostället en sergeant Hallongren, år 1816 kaptenen och riddaren av Kung. Svenska Svärdsorden G. A. Hobin, tullförvaltare i Jakobstad. År 1865 tillträddes bostället av den nuvarande bebrukarens släkt genom Anders Johan Törnqvist, vilken släkt sedermera antagit namnet Grahn, efter en särdeles reslig soldat i släkten. Under Kampas ha hört ända till 6 torp, de två första kända från år 1846. Av dessa tillhörde 2 utskogsskiftena på östra sidan älven och äro nu självständiga lägenheter i Pelkala. Självägande äro även nu de forna torpen Holm, som från Holmen flyttats till västra sidan, och Pauhus. Inom boställets ägor lågo även några soldattorp, vilka påstås hava givits åt rotesoldater från Finskas.

2. Keppo. På kullen vid Keppo fors låg till 1869 Keppo gård, vilken detta år jämte sågen nedbrann och sedan flyttades till den s.k. Torpbacken längre söderut. Enligt traditionen skulle gården tidigt innehafts av en högre officer och varit kronogods ännu år 1750. År 1762 var gården i kvartersmannen och handelsmannen Petter Bladhs från Kaskö ägo. Efter växlande öden finna vi patron Otto von Essen som ägare till gården år 1837. Till egendomen hörde då ännu en del av Mjölnars hemman och Tollikko på östra sidan. Till Keppo hörde torpen: »Fällus», Krouvi och Kuulas, alla nu självständiga. Keppo ägde tidigare vidsträckta marker på östra sidan och äger ännu i dag utskogsskiftet och Järvimoss-skiftet på västra sidan.

3. Back. På Back funnos redan tidigt tre hemman med gårdarna Sexmans, Nybondas och Heickas. Den sistnämnda var äldst och är numera delad i tre hemman, av vilka tvenne utflyttat från backen. Av Heickas-gården återstå endast stenfoten och en källare. Även har vid grundandet av den nuvarande bebyggelsen på Back påträffats en källare och en välvd gång, som kunna förmodas hava tillhört en stamgård till halvan Nybondas-Sexmans. Till Sexmans kom de nuvarande husböndernas stamfader redan på 1700-talet, och Hans Mickelsson från Öja i Larsmo köpte år 1831 Nybondas av sjömännen Ferm, som kommit hit från Härma och sedan genom byte uppgives hava flyttat från Nybondas till Lavast. Detta sistnämnda byte, vars förlopp man ej närmare känner till, kunde dock tyda på en intim relation mellan de båda hemmansnumren, och de uppgivas tidigare ha kallats Över- och Ytterlavast.

4. Lavast. På Lavast finna vi ävenledes tre gårdar: Stampas, som fått sitt namn av den gamla vadmalsstampen därstädes, och två gårdar Gammalgårds. Den äldsta kända tomtplatsen där ligger strax söder om Gammalgårdarna på åbacken där man ur åkern röjt en mängd stenar. Här skulle enligt traditionen de s. k. Björngubbarna slagit sig ned och fått sitt namn därav att de voro björnjägare. Eftersom denna sägen är bekant på såväl Back som Lavast, kunde man förmoda, att här finnes stamgården till båda hemmansnumren. Back och Lavast ha även haft ett antal torp på Kängan på gränsen till Alahärmä, men dessa ha samtliga återgått   till stommen.

5. Måtar. På Matar känner traditionen ej till mycket om det ursprungliga grundandet av gårdarna, men sedan gammalt funnos här fyra gårdar, av vilka de två norra med säkerhet haft en gemensam stamgård på samma plats som den nuvarande Montingården, och samma släkt bor alltjämt kvar här. Denna gård ägdes av nulevande Anders Montins farfarsfar vid tiden för 180809 års krig. Linder denna tid sökte folket från Måtar sin tillflykt undan fienden på Holmen och bodde i gårdarnas rior. Även uppgives något barn hava blivit fött där. Emellanåt besökte, folket hemgårdarna, och gubben Montin fann då en ryss i färd med att bortföra gårdens klocka och avlivade ryssen med såstången. En annan bonde, som var tvungen göra hästskjuts åt en ryss, körde honom mot gränsen till Alahärmä och likviderade honom där. För att undvika möte med rysshordarna på landsvägen tog bonden en omväg genom skogarna upp emot Munsala rå och vandrade åtskilliga kilometer, bärande kärrhjulen på axlarna och ledande hästen. Denna norra del har givit upphov till fem gårdar, av vilka en flyttats till åkern mot Lavast. Den södra delens två gårdar ha dels bytt ägare, dels har en uppgått i de andra Måtargårdarna, varför deras öden ej kunnat följas.

6. Finskas. På Finskas låg den äldsta av de nuvarande kända gårdarna strax norr om backen på åkern. Backen har efter bonden på denna gård länge kallats Kalasbacken. Denna gård har uppenbarligen gett upphov åt gårdarna Finskas, Hansas, det forna Framstu (numera införlivat med Finskas) i norr och Sandberg i söder. Enligt traditionen skulle en bokhållare från Keppo tidigare hava ägt Finskas och hans fru länge levat kvar här, varför ännu i våra dagar en bod kallas »Fruns boda». Även på Sandberg säges stället ägts av en fru, och denna del har förmodligen tidigare sålts. En odlargärning, värd att nämnas, är Finskas-släktens handhavande av sitt hemman. Farfadren till de nulevande gamla husbönderna förlorade under nödåren 186667 sitt hemman i Lassila by genom borgensförbindelser, och sonen gifte sig till Finskas, trots starkt motstånd från svärföräldrarnas sida på grund av hans fattigdom. Denne svärson fick med sin hustru endast en obetydlig hemmansdel, men resten köptes på skuld jämte en såg och kvarn vid forsen. Genom vidsträckta nyodlingar och sågning av stock.

Från egna skogar gjordes hemmanet skuldfritt och utvidgades ytterligare genom köp därhän, att en sentida ättling satts i stånd att inköpa en miljonlägenhet i Nyland. Hansas invid Finskas har även innehafts av en släkting till ovannämnda bönder, men genom köp övergått i Hans Hanssons från Kaupp ägo. Denne bonde ägde på sin tid, förutom detta, delar av Mågantas och Pitters på Matar samt Luvas på Kaupp. På Finskasbacken rasade år 1893 med början i Kiitola en eldsvåda, som hann ödelägga 11 hus, bland dem tre boningshus. Elden uppstod, medan allt dugligt arbetsfolk var ute i törvedsskogen, och fick en stor spridning genom att flera av husen hade halmtak. Även Finskas-gården fick giva sin tribut under 180809 års krig, då gamla husbonden, som låg gömd på pärtvedsstängerna, nedstacks. På Sandberg funnos tidigare två hemman. De nuvarande ägarnas stamfaders bror gifte sig till det ena stället, och en andra del inköptes på västra sidan av landsvägen. På Sandberg var tidigare gästgiveri, och gamla husbonden berättar, hurusom han som åttaårig gosse skjutsade på äventyrliga färder den 16 verst långa vägen till Isotalo i Alahärmä och Jutas i norr och ofta fick rida ensam den långa vägen tillbaka om nätterna. En del av Mjölnars var en tid införlivad med Sandberg, men skänktes sedermera till en måg.

7. Kaupp. Av bebyggelsen på Kaupp kunna vi sluta oss till att tvenne stamgårdar legat på åsidan om landsvägen. Den ena av dessa, som låg mitt emot den nutida prästgården, inköptes av Hans Jakobsson från Oja, och gården flyttades senare upp på backen på andra sidan landsvägen, där även en andra gård bygges för en son. Då dessa nya hem grundats, säges allt virke kunnat tagas från den omkringliggande stora skogen. Av en tredjedel av detta hemman bildades senare präst- och klockarboställena på samma backe. Vid skifte på Kaupp flyttades klockargården till Tonabacken, där Hans Jakobsson förut hade ett torp. Den andra gården vid landsvägen, kallad Luvas, var för ett mannaminne sedan delad i två lägenheter, vilka efter flera köp återförenades i samma släkts ägo.   Vid plöjning av åkrarna nere vid ån har man funnit en brunn och murrester, varför man kan antaga, att den äldsta gården legat här.

8. Stenbacka. På Stenbacka känner man ävenledes de två stamgårdarnas läge nere vid älven. Den ena låg i backsluttningen mot ån, den andra på åbacken, mittemot Holmsändan. Dessa tomtplatser utmärkas av igenfyllda brunnar och murrester. Gården i backsluttningen tillhörde en gubbe Fredrik, som även var född här. Denna gårds arvtagare äro i våra dagar gårdarna Eklund och Ström. Fredrik-gubbens gård på ritomten har även kallats Stenbackens Gammalgård, men man vet, att det funnits en ännu äldre gård på samma plats. Gården nere vid ån har tillhört Jakob Simonsson, kallad »Simus-jepp». Denne kom från Hirvlax och har tydligen köpt stället. Detta är klockarsläkten Sarelins stamgård. Senare har bebyggelsen flyttat upp på backen, troligen vid tiden för den nya vägens byggande. Man fann det säkert olägligt med det långa tåget från ån genom den vattensjuka hjortronmossen mellan ån och backen. Redan Simus-Jepp ägde ett brännvinsbrän-neri, vilken byggnad var uppförd av sten och revs först på 1920-talet. Även gästgiveriet har varit på Stenbacka. En duglig vapensmed har bebott tomten norr om begravningsplanen. Denne säges hava varit vapensmed åt en broder till Otto von Fieandt. Norr om kyrkan har funnits en flottbro och före denna en färja. Nära intill lågo några soldattorp, hörande till Lassila.

910. Mjölnars och Holm. Ännu återstå de båda grupperna Mjölnars och Holm. Den förra bestod av två gårdar, båda på åbacken på norra sidan av landsvägen. Beträffande gårdarnas antal på Holm kan ingen nu erinra sig ett lägre tal än se\, varav man kan sluta sig till att denna gårdsgrupp är mycket gammal eller ock bytt ägare, varför man ej känner till gårdarnas öden. Endast en gård i den förr så täta gruppen har vid skifte flyttas bort. Man vill gärna tro, att en tidigare bebyggelse legat på åbacken mitt emot Grötas, men några stöd för saken har ej kunnat finnas.

Förutom dessa bondgårdar, som i medlet av 18oo-talet voro omkring 32, och ett antal torp, fanns tidvis, i synnerhet medan sågarna och industrierna voro i verksamhet, ett stort antal backstugor, som försvunnit och ersatts av andra. En viss svårighet förefinnes även att bestämma gårdarnas verkliga antal vid en viss tidpunkt, emedan ofta ej klara uppgifter kunna erhållas om huru många bönder som bott på en gård och när de byggt sig nya gårdar.

Som av ovanstående framgår, ha de äldsta gårdarna legat vid älven som t. ex. vid Kaupp och Stenbacka och senare flyttats upp på backarna närmare skogen, för att åter vid en senare tidpunkt återgå till åkrarna.

Beträffande byggnadssättet hava vi tvenne olika typer i den gamla byn. En del gårdar säges ha haft en kringbyggd gårdsplan med en eller flere inkörsportar, andra ekonomiebyggnaderna i långa rader på båda sidorna av infartsvägarna eller tågen.    Alla dessa hus lågo under skilda tak.

Näringsliv. Åkerbruk. Livets nödtorft och icke mycket därutöver utvann folket i den gamla byn genom modernäringarna åkerbruk och boskapsskötsel. Åkerbruket var, med våra förfäders primitiva redskap, synnerligen tidsödande. Åkern var liten och utgjordes av åbacksåkrarna och de närmast gårdarna liggande markerna. De gamla erinra sig ännu, hurusom skogen mångenstädes trängde ned till älven, där vi i våra dagar se en lång odlad ådal. På Finskas-backen utbredde sig skogen så, att barn, som från gården norr om backen sökte sig ned till kvarnen vid forsen, gingo vilse där. Sedan långt tillbaka i tiden var åkern lagd i tre skiften; det fanns i varje åker ett skifte råg, ett skifte korn och ett skifte trädosåker. Varje åker var omsorgsfullt kringgärdad med välbyggda gärdesgårdar, vilka självfallet kommo att kanta vägarna och snålt löpte högt uppe på vägkanten. Till följd av treskiftesbruket voro alla bönder tvungna använda samma växtföljd. Gärdesgårdarna voro arbetsdryga att uppföra och krävde ständigt underhåll. Det Första aret sådde alla råg, det andra året korn, och tredje året trädades åkern. I åkern fanns vanligen även utrymme för lin och hampa samt något havre. Potatisen sattes i samma land närmast gården. Sålunda hölls samma åker länge i bruk. Det var ett drygt arbete att med gräfta taga upp lindorna. Småningom övergavs dock treskiftesbruket, och det berättas, att en husbonde på Nybondas grät bittra tårar, när hans son lät Ytteråkern gå i linda, och glädjetårar, när samma åker bar en rik höskörd. Från dessa knappa åkrar erhölls livets näring och nödtorft för de ofta stora hushållen. När kyttlandsodlingarna på kärrmarkerna vunno större utbredning, erhöllos rika rågskördar, och begynnande välstånd förmärktes. Råg var ofta det enda, som kunde säljas från gårdarna, varför den betraktades som rik, som skördade många tunnor råg. Förutom åkrarna fanns ett stort antal ängsmarker, vilkas gröda bärgades till kreatursfoder och vilka därefter användes som betesmark.

Vårbruket började med beredandet av havre- och kornåkrarna, som skulle vara färdiga till de rätta såningsdagarna, för havre 15 18 maj, för korn 2425 maj. Efter sådden följde brukandet av trädesåkrarna. Som redskap användes ursprungligen träårdret, som efterträddes av träplogen jämte »ristet». Detta var ett knivliknande verktyg, som först kördes med en häst och skar upp åkern, varpå plogen kördes efter och vände plogskivorna. Storplogen togs först i bruk på Keppo gård, och senare uppges härmäbor ha legts att ploga med storplog åt bönderna. Trädesåkern plöjdes tvenne gånger under sommaren, första gången grunt, andra gången djupt och glest för att solen skulle kunna påverka jorden. Härefter följde harvning med pinnharv. De talrika fåren i byn bidrogo även till att hålla åkern fri från ogräs; de betade nämligen ända till midsommaren på trädesåkrarna. Fåren åto upp alla ogräsrötter och berikade åkern med en avsevärd mängd gödsel. Samtidigt som männen, mellan sådd och skörd, utnyttjade tiden till beredandet av trädesåkern och reparationer av de många och långa gärdesgårdarna, fingo gårdens kvinnor jämte torparna och deras hustrur gripa till gräftan och gräfta upp de åkrar eller lindor, som skulle tagas upp för odling, och gräva diken. Torparna hade ofta rätt hårda villkor; några gjorde för sina torp ända till fyra dagsverken i veckan, andra hade 1236 vinter- och sommardagsverken att utföra, och slutligen kunde betalning erläggas även i form av spannmål. Under sommaren skulle även kyttlanden röjas, och somrarna igenom bredde kyttlandsröken sitt dis över byn. Länge kunde även dessa kyttland brinna; något uppgives hava brunnit till julen. Dock finnas även husbönder, som endast gräftat upp sina odlingar och aldrig bränt, emedan man ansett, att åkern efter bränning lätt blir mossig. Om svedjebruk föreligga inga uppgifter, om ock namn sådana som Svedjekärret tyda därpå.

Höbärgningen uppgives ha börjat 34 veckor efter midsommaren och kunde, beroende av väderleken, draga ut fyra-fem veckor. Då steg man bittida upp, redan vid 3-tiden, för att slå gräset, medan daggen ännu låg kvar. Husbonden gick i täten, och efter följde hela raden av gårdens folk. Det gällde att ej bliva efter i raden; det var en skam att låta andra gå förbi. Efter morgontimmarnas arbete begav sig en del av kvinnorna hem för att mjölka korna, och det övriga slåtterfolket intog middag på ängen. Maten bestod av bröd, fmör och strömming samt surmjölk, som dracks ur en träslaska, vilken gick laget runt. På eftermiddagen hopades höet, varvid man följande gammalt bruk placerade »tre hötappar i kors och efterräfsningen ovanpå som en mössa». Allt hö bars in i ladorna, och bördan transporterades på axlarna. Vid höbärgningens början fingo hästarna sin sommarledighet och fördes med skälla kring halsen till skogen. Till sommarens viktigaste arbeten hörde även lövtagningen. Noga avvaktade man det rätta månskiftet, lovet skulle tagas vid nymåne, emedan gammal erfarenhet lärde, att löv, som tagits i nedan, ej förtärdes av kreaturen.

Även vid skörden skedde allt arbete för hand; med skära och lie avmejades säden samt bands   och uppställdes i skylar.

Den första slåttermaskinen blev byns tolk även i tillfälle att beundra på Keppo år 1877. Skörden samt lin- och hamp-dragningen och tröskningen drogo ut ända till mickelsmäss och helgomäss, då äntligen pigor och drängar fingo sin lösvecka.

Det hände även, att frosten härjade åkrarna. Bland namnkunniga frostar må nämnas 186667, då bark och agnar måste blandas i brödet. Långt efteråt var ett rigolv på Finskas sönderhackat efter all den halm, som skurits, lin allmän be-pisning var anordnad på Finskas. De fattiga sökte matrester och potatisskal t avfallstunnorna på gårdarna. Människor hittades döda vid vägkanterna. Som allmänt nödhjälpsarbete utdikades då delar av Jeppo-bäcken, vilket arbete fortsattes under 1920-talet.    Under nödåret gavs betalning i form av mjölmattor, och arbetarna lära hava varit så illa medtagna, att deras förmän fingo släpa dem upp ur diket vid arbetsdagens slut.

Boskapsskötsel. Rätt stora mängder boskap höllos i allmänhet på hemmansdelarna, främst kor och får. Störst var antalet djur om sommaren, då de fingo ströva fritt omkring i skogarna och själva söka sig föda. Till hösten slaktades ofta en del, emedan vinterfodret ej förslog för så många. Redan tidigt uppges boskapen ha drivits ut på bete, enligt en uppgift då ängsullen började synas, d. v. s. i början av maj. Det har hänt, att man fått skotta upp snö för att boskapen skulle komma ut till ängsullen längs dikesrenarna. Det var avsevärda sträckor dessa kor tillryggalade i skogarna per dag. Så vandrade Back- och Lavast-hemmanens kor ända upp mot byns yttersta marker i Tallkullen, Palm- och Dalalandet, medan Måtar, Finskas och Stenbackens kor rörde sig mera i västlig riktning mot Kilis-mossen. Ofta kommo ej heller korna hemåt till kvällen, och man måste, efter en dryg arbetsdag, söka dem i skogarna. Detta sökande kunde räcka ända till gryningen av den nya arbetsdagen. Även återfanns mången försvunnen ko död i något snår eller nedsjunken i kärret. Sent på hösten inringades fåren i skogen, stundom sa sent, att man kunde följa deras spår i nysnön. Vinterutfodringen var rätt njugg; det var en helt liten giva hö, omvirad av en del långhalm, som vankades till kvällen. Även beredde man korna en dryck av hett vatten, som göts i en så med potatisblast, höknopp och salt. Korna mjölkade ej heller så mycket; det ansågs, att en ko, som efter kalvningen mjölkade 4 kannor, (10 l.) var god. Mjölken förtärdes i det egna hushållet. Småningom vann mej er i rörelsen insteg.   Det första andelsmejeriet låg vid Keppo fors.

Hela vintern lång fanns det arbete nog med spanad och vävning för kvinnorna och slöjd för männen. Allt förfärdigades hemma, från slädar och olika redskap till såar, hyttor och ämbar. Även torkandet och splitandet av pärtveden krävde tid. Den mörka tiden arbetade man vid spiseln eller vid pärtbloss.

Tjärbränning. Till jordbrukets tidiga binäringar hör förvisso tjärbränningen. Tjärdalarnas platser äro ännu kända och kunna även skönjas i skogarna eller i närheten av gårdarna. Inom byn kunna nämnas följande tjärdalsplatser: Dalalandet, Svedjekärrsdalen, dalarna i Asplandsskogen, i Hirvimossen och Palmbäcken samt invid gårdarna vid l.avast och Målar. Iordningställandet av tjärdalen var ett arbete, som i det närmaste tog fvra år i anspråk. Enligt en beskrivning förfors på följande sätt: Den första sommaren barkades träden på två famnars höjd, så när som på en smal längsremsa, som lämnades kvar för cirkulationen i trädet. Andra året »skarvades» denna barkning ytterligare högre upp. Tredje året »drogs ränder», d. v. s. de smala barkremsorna avlägsnades, och på vintern höggs och splitades tör- eller dalaveden. Midsommartiden restes dalen i närvaro av ett stort uppbåd folk och en dalamästare. Till en enda dal kunde åtgå 2030 famnar ved och där utvunnos bo70 tunnor tjära. På vintern fördes tjäran till Nykarleby och stod fyra timmar för att tjärvattnet skulle rinna bort. Detta tjärvatten fördes hem och fick allehanda användning. Bland annat finnes på Back ännu ett över 100-årigt rigolv av jord, som preparerats med tjärvatten och haft en utomordentlig hållbarhet. Vid tjärdalens resande och under tjärkalasen vid tjärtappningen dracks brännvin i mängder. I de gamla tjärdalarnas bottnar iakttog man förr ofta grävlingshål. En bonde dödade en grävling på ett dylikt ställe för något decennium sedan.

Industri. Vid sidan av huvudnäringarna har tidigt älvens vattenkraft utnyttjats för anläggningar av olika slag.   Västra älvgrenen uppvisar en rad forsar: Keppo eller Back fors, Lavast fors, Ruoskoski samt Mjölnars eller Kiitola fors i nämnd ordning från söder. Vattenkraften har främst lockat till kvarndrift. Sålunda   uppfördes   på   1840-talet vid Keppo fors på västra stranden en kvarn, främst för gårdens eget behov, men här förmaldes även böndernas säd. Som en kuriositet må nämnas, att vid en av dessa kvarnar mjölnaren hade en tam hermelin som vakt mot råttor; den röde sig hemvant bland filhyllans bunkar. Denna kvarn raserades 1909. Redan tidigare hade bönderna väckt åtal beträffande dess placering på Back hemmans mark. Vid Lavast och Mjölnars ha även funnits kvarnar, likaså vid Ruoskoski en, vilken år 1919 levererade den första elektriska strömmen till byn. Många av dessa husbehovskvarnar voro föga tillfredsställande till sin kapacitet, emedan deras av lösa kullerstenar bestående dammar spolades bort av varje vårflod. De kunde användas endast vid lämpligt vattenstånd, höst och vår.

Vid Keppo fors torde redan år 1741 ha anlagts en såg. Denna ombyggdes och försattes i tidsenligt skick, sedan patron von Essen övertagit den. På denna tid ansågs det ej lönande att såga klenare virke, varför patron von Essen hyste en ständig fruktan, att det grova virket skulle tryta. För att ekonomisera med skogarna bestämde myndigheterna en viss tid, då sågning fick försiggå, varpå länsmannen kom och förseglade ramarna. Sågningen och virkesexporten fortsattes dock, och man tillgrep sågning för hand. Arbetarna skyddade sig med flor för ansiktet för de yrande spånen.

Virket släpades av bönderna under vintern den långa vägen till Vexala Sandö via Bonäs och senare, sedan Peter Malm övertagit sågen, ända till Roparsand i Monas sund. Då uleåborgsbanan byggdes, förlorade Keppo såg sin betydelse, och allt virke fördes härefter till Jakobstad. Byns bönder funno en lämplig bisyssla vid sågen, ehuru dagspenningen var låg, från 60 p. till 1 mk. Den stora dammbyggnaden vid Keppo fors förorsakade vid högvatten avsevärda översvämningar längre uppåt ån, varför bönderna där väckte yrkan om dammens raserande, vilket även skedde genom forsrensningen år 1912.

Sågen hann två gånger bli lågornas rov, första gången 1869 och andra gången 1893.

Patron von Essen ägde även ett oljeslageri, som var i verksamhet till 1880, då det nedbrann. Ännu i dag kallas den lugna viken nedanför fallet, där oljeslageriet var beläget, Oljebruksviken.

Sedan Keppo 1901 övergått till ny ägare, anlade denne här ett yllemanufakturverk, vilket i sin tur nedbrann 1909.

År 1894 anlades av tvenne bebrukare på Back hemman ett mekaniskt tunnbinderi, som främst förfärdigade smördrittlar. Driften nedlades snart åter. Även må påminnas om J. von Essens schoddyfabrik vid Kiitola, som under sin högkonjunkturtid sysselsatte omkring 100 arbetare, främst av bygdens folk. En kort tid var på Back hemman ett garveri i verksamhet, och på samma ställe idkades lanthandel.

Fiske förekom i någon mån till husbehov, men patronen på Keppo hade vid kvarnen en Jaxpata, och enligt ett meddelande skall han en vår kunnat föra till Vasa två lass lax. Rikligt med fisk påträffades av byns pojkar nedanför dammen, då sågen stannade och området blev torrt. Sedan bönderna uppe vid älven i stor utsträckning börjat med kyttlandsodling försvann fisken från ån.

På villebråd var skogen fordom rik. Man kunde se hela moln av orrar höja sig från åkrarna och tiotals harar på en gång i rågåkern på kyttlanden. Även vargen har under 1800-talet iakttagits på de avlägsna markerna. Med snaror och fågelflakar fångades tagel, men jakten synes ej ha haft någon större betydelse för hushållningen under den tid, som i denna beskrivning avses.

Såsom betecknande för den kulturella nivån må framhållas, att i medlet av 1 800-talet endast tre skrivkunniga funnos bland allmogemännen i Jeppo. Till dessa hörde första kommunalnämnds- ordföranden Anders Matar och sexmannen Erik Back. Dessa fingo med sin färdighet bistå vid uppsättandet av allehanda handlingar, såsom bouppteckningar, köpebrev och kontrakt. Bristen på skrivkunnigt folk var länge stor. Läskunnigheten, som inhämtades vid den ambulatoriska skolan, var redan större. Bland denna skolas lärare har Pörtom-Lena vunnit namn och rykte bland de gamla för sin hårda disciplin. Allt klarare framstod behovet av en skola i byn, och saken bedrevs därhän, att, på frivillighetens väg, den första småskolan byggdes 1908-11. Väl var motståndet länge hårt mot inrättandet av denna förment dyra ABC-skola, och redan var allt virke utkört till byggnadsplatsen, dä någon trcdskades och alla på nytt fingo bortföra virket. Sedan Jeppo fått tillstånd att bygga egen kyrka, blev valet av platsen för densamma aktuellt. Striden stod denna gång mellan Nybyggar i Lassila by och Stenbacka i Överjeppo. Den senare platsen avgick som segrare, och kyrkan restes på den s.k. Pilkbacken vid Stenbacka. Före denna tid företogos kvrkfärderna till Nykarleby, och alldeles särskilt erinra sig de gamla resorna till julkyrkan. Kyrkobesökarna samlades då nedanför forsarna, och färden anträddes längs älvens is med brinnande facklor och klingande bjällror. Återfärden skedde i tävlingens tecken, och högtidsdagen kunde ända med slagsmål, om någon fått en tår för mycket och det uppstod tvist om hästarnas förträfflighet.

Det heta jeppoblodet råkade lätt i svallning, och bondestoltheten tålde inga förolämpningar av munviga skälmar. Slagsmål hörde till ordningen på gästabuden. Den långa arbetsdagens möda har svalkat de gamlas tinningar, och en stigande folkupplysning har vänt de ungas håg till ädel tävlan för höjandet av den ärvda jordens hävd och eget välstånd. Modernäringarna stå högt i våra dagars Överjeppo.

Så hava de gamla förtäljt om livet och förhållandena i byn under gångna dagar, om gårdarnas väg från de små åkertegarna till allt vidare marker i de forna storskogarnas och mossarnas like.

1947

Senast uppdaterad 2008-06-14 13:16