Drag ur Jeppobygdens historia

Skrivet av Edvin Sarelin

2008-06-13 22:41

Jeppo

Areal 152,4 kvkm, därav åker 3369 (22,1 %).
Folkmängd 1733, därav svenskar 1493 (86,2 %).
Byar Jungar (1904), Lassila (1904), Överjeppo (1904).

DRAG UR JEPPOBYGDENS HISTORIA

av Edvin Sarelin

Jeppo socken, som ligger 10 km söder om Nykarleby på ömse sidor av Nykarleby älv, är en av de mindre socknarna i svenska Österbotten och har för närvarande c:a 1700 mantalskrivna personer.

På höjderna, främst i socknens sydliga delar, ha ett 60-tal forngravar påträffats. Särskilt rik på forngravar eller »jätte-röis», som de kallas i Jeppo, är Asplandet i södra ändan av den s. k. Kilismossen.

Traditionen förmäler, att tyska köpmän bodde härstädes under Hansa- förbundets tid, alltså under 13- och 1400-talen. En handelsplats skall ha funnits på Kaup hemman i Överjeppo. Även namnen Bärs i Ytterjeppo (numera Lassila by), och Böös i Jungar by tyda på tysk inflyttning.

Fullt ljus börjar dock falla över bygden först på 1500-talet. Från 1548 och framåt innehålla de årliga skatteböckerna namnen på alla bönder i Jeppo jämte uppgifter om för hur många personer skatten erlades från varje gård. Nämnda år hade Epu by, som orten då kallades, 26 bönder och skattade för 189 personer.

Jeppo, som intill 1607 var den sydligaste byn i Pedersöre socken, hade många tvister om rågångarna med sina grannar.

Härom vittna flera tingsprotokoll. Fisket i träsken, jakten, bärgning av naturliga ängar, nävertäkt i björkskogar, törvedsbarkning i tallskogar för tjärbränning, och timmerhuggning föranledde jeppoborna att ströva vida i skogsmarkerna. De skaffade sig härmed hävd i utmarkerna. Lagman Knut Eriksson Kurck fastställde vid tinget i Kyro 1533 rån mellan Pedersöre och Kyro socknar i enlighet med en häradssyn av tolvmän. Denna rå blev sedermera stadfäst av Gustav II Adolf den 1 juli 1617. Det är troligt, att denna rå även var en del av rån mellan Härma och Jeppo.

Rån mellan Munsala och Jeppo byar blev fastställd av häradshövding Hartvig Jakobsson Garp omkring år 1460 och förnyades den 6 febr. 1578 av lagman Klementh Gröp. Efter många tvister om tjärvedsbränning och om törved, som munsalaborna tagit av jeppoborna, verkställdes slutgiltig rågång mellan Munsala och Jeppo den 17 november 1699.

Under Stora ofredens dagar led Jeppo svårt genom fiendens våldsdåd. Efter slaget vid Storkyro 1714 dödades bl. a. på Bärs hemman i Ytterjeppo flere husbönder, och enligt sägnen togs herrelösa hemman i besittning av längs ådalen invandrade finnar. Sägnen förtäljer vidare, att nyssnämnda hemmans invånare flydde till avsides belägna möss- och skogsmarker, där de livnärde sig av bl. a. rovor och bär. Fienden skall likväl ha uppspårat deras tillfälliga bostad och innebränt samtliga utom en ung kvinna och hennes lilla barn. Av fruktan för att barnets gråt skulle vägleda fienden till platsen, hade kvinnan kort förut av de egna blivit tvingad att lämna grannskapet; hon tog då sin tillflykt till en grop längre bort. Detta blev hennes räddning. Under 180809 års krig smög sig en bonde på Heikfolk (tidigare Lill-Rundt) på en kosack, när denne intresserad betraktade kugghjulen på den i gång varande kvarnen vid Heikfolks-bäcken. Kosacken inknuffades bland kugghjulen, där han ljöt döden. Åkern, där han ligger begraven, kallas av byborna »Kasakstyttje». Invid den äldsta vägen i samma by har man i senare tid upphittat kartescher och en pionjärsabel, vilka fynd tyda på i trakten utkämpade skärmytslingar.

Socknens första landsväg byggdes på västra älvstranden, okänt när. År 1777 rätades denna väg, som börjar vid Jutas vägskäl och går över växlande terräng parallellt med älven förbi Jeppo kyrka till Härma.

Att jeppobon, som äger sinne för det praktiska och nyttiga, ej låtit forsarnas kraft rinna bort oanvänd, är självklart. Mjölkvarnar, sågar, spånadsfabriker, benkvarn m. fl. industriella inrättningar ha byggts vid de många forsarna, eldhärjats, uppbyggts ånyo eller nedlagt driften för alltid. Till sistnämnda grupp höra industrierna vid den fordom starka Keppo-forsen, som efter forsrensningen 1912 blott är ett starkt strömdrag. Här byggdes år 1741 en för den tidens förhållanden stor såg, som moderniserades av Otto v. Essen, men nedbrann jämte herrgårdsbyggnaden och en gammal kvarn 1869. Sågen uppfördes ånyo, ekonomiebyggnaden likaså, men placerades den sistnämnda ett stycke söderut på den plats, där den fortfarande står kvar och äges jämte det gamla kronohemmanets jord av godsägare Viktor Schauman. År 1876 övertog Peter Malm från Jakobstad v. Essens andel i sågen. År 1880 nedbrann därstädes ett oljeslageri och en benkvarn, och år 1893 gick sågen samma öde till mötes. Därmed var Keppo-industriernas saga all.

Vid Mjölnars-forsen i centrum av kommunen fanns sedan 1700-talet en tullkvarn. Denna jämte omkringliggande område inköptes 1882 av Carl Jonathan von Essen, som på platsen inrättade en schoddyfabrik och senare ett ullspinneri och -väveri, varest den splitstarka Jeppo-vadmalen tillverkades. Ett modernt kraftverk, en ny stor fabriksbyggnad av cement blevo sedermera uppförda, men råkade bolaget efter v. Essens död i penningsvårigheter och nödgades upphöra med sin verksamhet. Kiitola, som stället heter, äges f. n. av staten.

I kyrkligt hänseende hörde Jeppo ännu på 1860-talet till Nykarleby, varför vägen till kyrkan var lång för ortsborna. År 1848 anhöllo jeppoborna hos domkapitlet att få bygga egen kyrka med ett från moderförsamlingen avskilt predikogäll. Denna anhållan avslogs främst genom prästerskapets i Nykarleby motstånd men förnyades 1859 och nu med framgång. År 1867 blev Jeppo kapell under Nykarleby och 1906 eget pastorat. Egen kyrkoherde fick församlingen dock först år 1917.

Församlingens korskyrka av trä uppfördes 1861 och ansluter sig genom sina byggnadsformer till äldre österbottniska förebilder, om än formerna, såsom t.ex. yttertaken, icke helt motsvara dessa. Ursprungligen höjde sig vid korsmitten ett högre parti (torn), men redan ett decennium efter uppförandet hade det deformerat kyrkans konstruktioner och måste nedtagas. I dess ställe uppfördes nu ett klocktorn i framfasaden. Kyrkans former äro enkla och flärdlösa med sina släta väggytor, vilka indelas blott genom fönster och dörrar samt knutarnas skyddsbräder. Tornet påminner om en förstorad och något avtrappad klockstapel Kyrkans korsarmar täckas invändigt av trävalv, vilka sammangå i varandra, förmedlade av sneda takytor.

De med kyrkbygget förenade kostnaderna avskräckte en stor del av de nordligast boende ytterjeppoborna så, att dessa kvarblevo inom moder- församlingen.

Att det var ganska klent beställt med skrivkunnigheten i Jeppo ännu på 186070-talen vittnar följande om: När hustrur till amerikafarare ville besvara sina mäns brev, vände sig flertalet av dem till en Anna Lovisa Modig, som var känd för att kunna skriva vackra brev. Trafiken hos brevskriverskan i ovanberört syfte var så stor, att klienterna ofta måste vänta på sin tur eller t.o.m. uppskjuta brevbesvarandet till en annan dag.

Att icke heller läskunnigheten var över hövan stor, är naturligt, då man betänker, att i kommunen fanns blott en småskola av ambulerande typ. En gammal kvinna, Pörtom-Lena benämnd, tjänstgjorde som lärarinna. Hon undervisade barnen i stavning och innanläsning och detta med så gott resultat, att mången av hennes elever långt senare nämnde sin första lärarinnas namn med aktning. Lärarinnelönen var sannerligen inte stor: logi och mat i de hem, varifrån elever besökte hennes skola. Efter Pörtom-Lenas död fortsatte nya lärarkrafter den ambulerande skolans verksamhet inpå 1900-talet.

Den första fasta småskolan byggdes 1911 på Finskas-backen i Överjeppo efter många möten med tyåtföljande heta diskussioner. Jeppobon är konservativ. Utan motstånd inrättades därför icke heller den första folkskolan 1878 på Sparrbacka i Jungar by.

1947

Senast uppdaterad 2008-06-13 22:45