Larsmo

Areal ,103 kvkm, därav åker 1488 hektar (14,4 %).
Folk­mängd 2286, därav svenskar 2275 (99,5 %)
Byar Eugmo, Larsmo.

 
LARSMO KYRKBY

H. E. Fagerudd och Rafael Lilius

Larsmo kommun är 101 kvkm stor och avskiljes från fast­landet genom smala sund och fjärdar. Den är således en ö eller rättare en hel ösamling. Dock är Larsmo förenat med fastlandet genom fem broar. Låga kullar och grunda dal­sänkor fylla större delen av huvudöns terräng. I dalsänkorna finner man ofta sänka kärr, merendels fyllda av vitmossa och risväxter. Sådana äro i Larsmo kyrkby Molnviken, Molnträsket, Långhjortronmossen, Degerträsket, Västerviken m.fl. Flerstädes ser man dessutom väldiga stenanhopningar, s.k. rummel. Dylika äro Grytrumlet och Kalvrumlen (vilka senare äro fyra). Dessa bestå av mycket grovstenigt material i motsats till Knyppelbacken i närheten av kyrkan, som består av mindre s.k. knyppelstenar.

De största vattendragen i den inre skärgården äro Gloskärsfjärden, Hästöfjärden och Kalvholmsfjorden. Alla dessa äro fulla av små lövskogsbevuxna och vasskransade holmar. En främ­ling har svårt att hitta i denna skärgårdslabyrint och har för övrigt ingen orsak att skynda på årorna i detta leende vackra landskap. Den yttre skärgården med Helsingö, Rännskär och Euran som mest framträdande öar är också naturskön, och luften är dessutom där i motsats till de inre vattnen fylld av havets sälta. En larsmobo, som vistats en tid inne i landet, yttrade: »No va he grant tär, men loftä vila fasn me i halsen.»

Som nämnts består Larsmo av en hel samling öar och holmar. Endast fyra äro emellertid bebodda året om: Lillfuruholmen, Larsmo, Eugmo och Laxgrundet i Gertrudsströmmen. Denna uppsats handlar förnämligast om bosättningen på huvudön, om Larsmo kyrkby. Kyrkviken är en vik av Gloskärsfjärden och har i tidigare skeden genom Petöfladan, Ledet och Rövarhamnen stått i förbindelse med Nabbsundet och genom Kyrksundet med norra delen av Hästöfjärden. Enligt Aspegrens karta av 1763 (förvaras på stadsmuseet i Jakobstad) förefaller det som om dessa sund varit trafikabla vid denna tid. Numera påminna endast namnen om tidigare vattendrag. Ledet och Rövarhamnen voro redan på 1890-talet åtskilda av ett näs. Dock kan man ännu vid högt vattenstånd färdas med båt till en stensättning Rajhålet sydöst om Holm och genom detsamma in i Ledet. Kyrksundet var torrt redan på 1890-talet, men vid ett exceptionellt högt vattenstånd hösten 1893 blev det för sista gången genomfaret med båt till Korpasnabben av folk­skolläraren (H. Lillqvist) och hans elever. Om tidigare sjöfart i Larsmo kyrkby minner namnet »Skutrymi» ungefär mittemot nuv. mejeriet. Fynd gjorda på 1890-talet tyda på att ett skeppsvarv varit beläget där. Då hittades nämligen på platsen en yxa av gammal modell och senare andra verktyg, som tyvärr numera gått förlorade. Den ganska massiva bro, som leder över det nu torra Kyrksundet, minner även om högre vattenstånd fordomdags. Sägnen berättar, att fagernäs- och fageruddborna tvistat om platsen för brons placering och att brobygget slutligen skett på det ställe de förra utvalt. En sten söder om Fagernäs kallas Mätarstenen: då den var vattentäckt, kunde sundet befaras. — Vid Kyrkviken kan man ur­skilja tvenne upplandningsområden: ett vid den nordöst om Petö liggande Klockarsviken, som sträcker sig mot öster, och ett annat, som från den ännu vattenfyllda delen av Kyrk­sundet sträcker sig mot söder. Från stranden rakt söder om Fagerudd-gårdarna sträcker sig däremot ännu i dag en djup vattenfåra mot Gloskärsfjärden. Klockarsviken torde varit trafikabel med båt ännu på 1870- och 80-talen, enär enligt uppgift kantor Nygren haft sitt båthus vid stranden av viken. Nu gå korna i vall på klockarens gamla farvatten. Orsaken till den starka upplandningen vid Kyrksundet och annorstädes i Larsmo är icke enbart landhöjningen, utan till stor del slamavlagring vid stränderna. I Gloskärs- Hästöfjärdsvattnen ut­mynna nämligen tre starkt slamförande åar, Kronoby å, Esse å och Purmo å. Det tidigare nämnda högvattnet 1853 nådde enligt uppgift ungefär till Klockargården och avskilde Petö från fastlandet. Det gav en god föreställning om Larsmolandskapets utseende för ett sekel sedan.

Larsmo kyrkby bestod icke liksom flertalet andra öster­bottniska byar av en kompakt bosättning utan av flere gårds­grupper, liggande skilt för sig. Närmast Jakobstad ligga Risöhäll och Lillfuruholm, i våra dagar små villasamhällen, vilkas befolkning finner sin utkomst i fabrikerna i Jakobstad och på Alholmen, men för trettio-fyrtio år sedan små lövskogs- ängsidyller med livligt fäbodliv på sensommaren och hösten. Så följer den första gårdsgruppen i det gamla Larsmo, Grev.

Gården har fått sitt namn efter greve Polycarpus Cronhjälm, mest bekant för sin stora fattigdom. Hans förtjänst är det i varje fall, att Larsmo blev egen församling år 1787. När ryktet, att Gustav III fallit för en kula på en maskeradbal, nådde Larsmo, skall Cronhjälm ha yttrat: »Detta skott har även jag del i», ett yttrande, som enligt berättelsen hade tråkiga följder för honom.

Följande gårdsgrupp är Strömsholm eller Styrmans. Därefter följer Byggmästar eller Tommosfolk, som det ännu kallas. Efter Tommosfolk kommer man till Slussnäs. Längre fram ligga Käld och Brask gårdar och invid dem den s.k. Byåkern, den äldsta odlingen i Larsmo. Det berättas, att ryssarna här bränt en gård under Stora ofreden, sedan de först stängt in gårds­folket. Man har i våra dagar påträffat kol och förbrända stockar på platsen. — Ute vid havsstranden i väster ligga Kackur och Sämskar. -skar förekommer som ortnamn i Larsmo skärgård i sammanställningen Skärholmen. I Larsmo kyrkby ha vi ytterligare gårdarna och gårdsgrupperna Litens eller Småsus (Småsunds, tidigare ett sund nära gården). Holm, Hannula, Sandvik, Fagernäs och Fagerudd. Fagernäs och Fagerudd äro utpräglade jordbrukar samhällen invid kyrkan. Den sistnämnda gårdsgruppen har tidigare kallats Fagernäs-Grels.

I grannbyn Eugmo finnes enligt traditionen den äldsta bosättningen i hela Larsmo, nämligen Finnäs gårdar. Här sko­nades enligt berättelsen skörden från frost under missväxt­åren på 1860-talet. Vidare må nämnas, att förenämnde Cronhjälm tidtals bodde på Gertruds i samma by. Där bodde även Runebergs jaktkamrat Blyas-Ant (Anders Bly), som del­tagit i 1808—09 års krig och så må nämnas, att de s.k. larsmobåtarna sedan gammalt förfärdigas av de s.k. bosundarna (inbyggarna på Finholm, Murmästar, Bosund, och Kaptens) i Eugmo, vilka ha små hemmanslotter och karg jord och därför nödgats ty sig till binäringar.

Fisket är fortfarande av stor betydelse för många larsmobor.  Man kan räkna med att fisket är huvudnäring för omkring en fjärdedel av befolkningen. Tidigt på våren beger sig även mången larsmobo ut på säljakt. På denna färd kan han hålla ut i veckotal utan att besöka land och återvänder ofta med rik fångst. Om sommaren ligga fiskarna ute vid fiskelägena. Euran, på den steniga södra skatan av skäret med samma namn, är det största och gör med sin täta bebyggelse intryck av en by. Om vintern och vid stormigt och regnigt väder ordnar och reparerar fiskaren sina bragder och don. Vid vacker värderlek lägger han ut dem i sjön. En yrkesfiskare är således upptagen av sitt arbete året om. Sik- och laxfiske är det väsent­ligaste. Få larsmobor är det, som icke till någon del syssla med fiske.

Jordbruket har emellertid redan länge varit byns huvud­näring. Under de senaste decennierna har det gått avsevärt framåt. Det nyligen beslutade nyskiftet kommer säkert att verka mycket till denna näringsgrens förkovran. Svårt blir det dock att få åbor till odlingarna ute i skärgården. Någon god jordbruksbygd blir Larsmo icke i första hast. Därtill är marken för karg och stenbunden.

»Gäsbu» (gästabud) eller bröllop firades i särskilt stor skala på 1890-talet och i början av 1900-talet. Bruden bar en s.k. storkrona, och bröllopet varade i tre dagar, men på den tredje bröllopsdagen lades »storkruno» bort. Sista gången, storkronan kom till användning i Larsmo, torde ha varit år 1920.

Tidigare var det sed, att gästerna mot en skild avgift dan­sade med bruden. Den lägsta avgiften var 25 p., men för varje gång man dansat med bruden, var man berättigad att dricka en skål, och denna rättighet försummades sällan. Sista gången denna sed varit i bruk, torde ha varit, när Maja-Lisa Litens och Kammar-Jock firade bröllop år 1885.

På begravningar bjödos gästerna i den närmaste omgiv­ningen, både stora och små, på bröd och brännvin tidigt på söndagsmorgonen, ofta redan kl. 6. Efter gravläggningen för­plägades gästerna åter rikligt med mat och brännvin, och stämningen kunde i en del fall bli nästan som på ett bröllop. — År 1902 bortlämnades för första gången seden att förpläga gästerna med brännvin på en stor begravning. Några år senare var denna sed helt borta. Nykterhetsrörelsen hade fått sitt första fotfäste.

Larsmobon är i hög grad utmärkt genom de speciellt österbottniska egenskaperna rättframhet och oräddhet. Ett par ögonblicksbilder må belysa detta. Våren 1918 finna vi en larsmobo vid ingången till en herrgård i Nyland, icke långt från Helsingfors. Han frågar en statkarl, om det finns mjölk att köpa. »Godsherrn är där inne, men inte vågar ni gå och tala med honom, han är så argsint.» Repliken kommer snabbt: He va en rolian kar, såm int a sku törs tala me.» — En natt i oktober 1917 finna vi några larsmobor i en med vapen och ammunition lastad roddbåt nära Gertrudsströmmen. Man befarar, att ryssarna ställt ut vakt vid bron. Härvid yttrar en av männen i båten till sin granne, som ser fundersam ut: »Ji do rädd, Alfred, tå do sir så allvarsam ut?» »Ja är int rädd för na, int för fan heldär, åm ja var na lite arg», kommer svaret.

Larsmobon är i allmänhet religiöst anlagd. Dessutom är han i hög grad frihetsälskande. Det friska, fria livet i skären har fostrat honom därtill.

(1947)