”Lagläsaren i Kronoby”

En folksägen skildrad af Gånge Rolf

Att döma af ofvanskriften  synes berättelsen behandla intet krigsdåd och ingen krigisk personlighet.  Och dock är den en skildring från en i tid i Finland, då själfva det inre tillståndet med skäl kunde kallas: ett krig i freden. Ty laglöshet och förtryck rådde då här, och landets egna herrar och tjänstemän förforo föga mildare mot den fattiga och förbisedda allmogen, än fienden gjorde det i tider af krig och ofred.

Vår berättelse för oss tillbaka till den svenska s.k. stormaktstiden, en tid af yttre ära och glans och inre armod och betryck; lagstiftningens tid för de fattiga och ringa i samhället, laglöshetens tid för de rika och mäktige. — Den öfvermodiga krigaradeln hade slagit under sig större delen af rikets jord, ho­tande att göra den frie bonden till lifegen efter »den lifländska seden». Alla indräktigare och viktigare sysslor och ämbeten hade adelsmän slagit under sig och enkom betingat sig af regenterna, att vid syss­lornas besättande »inga vanbördingar måtte dragas adeln öfver hufvudet".

Så var särskildt fallet med lagmans- och häradshöfdingesysslorna i drottning Kristinas och hennes ef­terföljares, den tionde Karls, tid. De höga herrarne, generaler och riksråd, „rikets herrar" såsom de beteknande benämdes, tilldelades dessa viktiga och indräktiga ämbeten såsom en slags belöning för värkliga eller inbillade tjänster i fält och i rådet. Naturligtvis hade dessa stormän hvarken tid, lust eller kanske ens tillräcklig kunskap och erfarenhet att sköta dessa  för allmogen kanhända viktigaste ämbeten. De be­traktade sysslan såsom ett slags sportel och tillägg till sina öfriga många ämbeten och härligheter och läto tjänsten skötas af oftast illa aflönade och okun­niga ställföreträdare, kallade lagläsare.

Dessa personer af låg börd och oftast af ännu lägre moral — af hvilka vår skildring behandlar en — innehade sålunda sin syssla, antingen genom sina högadliga gynnares blotta gunst och nåd eller ock på grund af en särskild öfverenskommelse eller ett beting. Utom domarebefattningen handhade de äfven någon gång kronouppbörden, som för det mesta flöt in i adelsmännens och deras egna fickor. De begag­nade sig af sin makt och myndighet såsom kronans enda, egentliga befallningshafvande att, isynnerhet på aflägsna orter, såsom t.ex. i Österbotten, skinna, präja och plåga den fattiga och försagda allmogen på alt upptänkligt sätt. Ordspråket säger väl, „ att kräftor och adelsmän ej trifvas i Österbotten". Det hade äfven sin fulla riktighet på den tiden, då delvis landskapets aflägsenhet, delvis äfven befolkningens kända och ökända trotsighet och vildsinthet, gjorde vistelsen  i „Östernorrlands" vildmarker mindre angenäm, ja till och med farlig. Och lika fullt var hela landskapet, med undantag af en enda, säger en socken, i drottning Kristinas tid bortförlänadt åt höga herrar, bland hvilka märkas de i Sverges historia ryktbara familjenamnen Natt och Dag, Bielke, De la Gardie, Paikull, Taube Gyllenstierna,  Soop, Hoorn, Falkenberg m. fl., m. fl.

Kronoby socken var den enda, som icke bort­förlänats. Detta kanhända för innevånarnas kända fär­dighet i skeppsbyggen och varfsarbeten, hvarför de äfven flitigt blifvit använda vid byggandet af kronans örlogsmän. Det ryktbara skeppet „Stora kronan", som sjönk så jämmerliga med gods och folk i det olyck­liga slaget vid Oland under Karl XI: s minderårighet, var bygdt i Kronoby.

Men i stället hade Kronobyborna under drottning Kristina och konung Karl X Gustafs regering fått en värklig tyrann inom sitt område i lagläsaren Olaus Hamnius eller Hamnin, af folket kallad Hamjus. Min­net af denna orättfärdiga ämbetsmans mångfaldiga tyranni och orättvisa har lefvande bibehållit sig. Detta sorgliga minne vill jag försöka „uppfriska" för att bland annat visa, att det ej alltid stod så väl till i den s.k. gamla, goda tiden, som mången tror och förmenar.

***

Olaus Eliae Hamnius, af hvilkens utfärdade dombref och akter exemplar ännu påträffas i svenska Österbotten, residerade i prakt och ståt på n.v. Rudnäs hemman. Med rätt och orätt, isynnerhet dock på det senare sättet hade den ursprungligen fattiga lag­läsaren förvärfvat sig stora ägodelar. Han hade sla­git under sig flera hemman och besatt dessutom mycken lösegendom och en stor summa reda penningar. Af orättvisa handlingar, som den snikne ämbetsmannen låtit komma sig till last, har dock folktraditionen sär­skildt bevarat endast följande.

I Kronoby skärgård ligger en stor holme, som heter Björnsholmen. Hamnius hade hört denna vackra och gräsrika holme ofta omtalas och beprisas, hvarför han fick en liflig lust, att med egna ögon bese den, innan han genom något knep skulle tillegna sig hol­men.

En vacker vinterdag begaf han sig ned till hafsstranden, spände skridskor på sig, och under det be­tecknande utropet:

,,Med rätt eller orätt,
Jag tager alt slätt,
Medan jag godset kan fånga". 

satte han af i väg mot holmen. Då han stigit i land blef han mäkta förtjust i den och lyckades också myc­ket riktigt tvinga holmen i sin ägo genom ett knep, utan att dock folktraditionen mer kan förtälja några närmare omständigheter om hans sätt att här­vid gå tillväga.

Men en dag bröt kriget ut mellan Ryssland och Sverge. Tsar Alexejs härar begynte öfverskrida Fin­lands gränser, farande fram med mord och plundring. Hamnius blef rädd för sina skatter. Det släta Öster­botten, eller ,,de 10 flodernas land", såsom det benämdes i ryska krönikor, hade ofta nog varit en lämplig krigsskådeplats och en för plundring särdeles rik och indräktig landsända.

Hamnius lät nu inpacka sina penningar och dyr­barheter i vattentäta kistor, som nedsänktes i en s.k. ,,flaga" eller ett litet skogsträsk (tjärn) djupt in i den vilda Hästölands skogen. När kriget snart afstannade genom freden i Kardis 1661, och fiendens härj­ningar denna gång ej nådde Österbotten, hemförde Hamjus glad sina dolda dyrbarheter.

Men samvetet slog dock syndaren på sistone. Liksom för att försöka på något vis försona sina be­gångna orättvisor och brott, förärade han en stor och dyrbar ljuskrona till Kronoby kyrka. Den är den stör­sta af de ljuskronor, som ännu hänger där i dag. Under ljuskronans fot hänger en bild af Hamjus med en lagerkrans i handen, och ofvanpå kronan finnes bilden af hans hustru. När ljuskronan öfverlämnades af honom åt kyrkan, skall han hafva uttalat sig på följande sätt: ,,Blir min själ efter döden frälst från straff för alt det onda jag gjort, då skall till tecken härpå min bild alltid förblifva blank och ren; hvarom icke, så skall hon svartna och aldrig mer kunna po­leras blank igen". — Efter den syndiga lagläsarens död svartnade bilden, och fåfängt har generation efter generation af kyrkoväktare sökt skura och polera syn­darens bild; hon är och förblir svart. Men hans oskyldiga hustrus bild är däremot skinande blank.

Kort före sin väntade död beslöt Hamjus, hvars hustru dessförinnan aflidit, att eftersom han icke efter­lämnade några barn eller närmare fränder, låta nedgräfva alla sina skatter och dyrbarheter på nytt. Detta skedde ock i det s.k. Stenträsket i Hästölandsskogen, n.o. från Hästöby. Vid skattens nedsänkning i träsket skall han hafva uttalat följande trollformel:

„Endast den, som här han plöja med en tupp, eller harfva med en höna, skall mäkta upptaga dessa skatter".

Till dato har hvarken någon in- eller utsocknebo kunnat uppfylla de äskade vilkoren, ehuru mången haft stor begärelse till skatten. Den hvilar därför dold till domedag på Stenträskets botten. Men märk­ligt är, att en fattig vallgosse från Hästöby för ett par år tillbaka hittade på stranden af nämda träsk ett större svenskt kopparmynt, vägande, enligt berät­telsen, flere skålpund. Hamjus skatter skola just till största delen bestått af kopparmynt, dem han med list och våld utprässat af den fattiga allmogen, som ännu i dag förbannar minnet af den orättvisa lagläsaren i Kronoby.

Ur tidningen Land och Stad no 3, 18.12.1889

Redigerat 21.08.2007 av Elof Granholm