LINNUSPERÄ

Emma Nylund-Pulkkis

Gamla Linnuspera by i svenska Finlands nordligaste socken, Karleby, ligger tre och en halv kilometer från Gamla Karleby stad på båda sidorna om den från staden till Jyväskylä ledande landsvägen. År 1546 hette byn Lindsperä, 1558 Linnus Pera. I grannbyn fanns ett träsk, som hette Linse. Detta fann sitt utlopp genom en bäck, som flyter genom hela byn nästan parallellt med landsvägen. Både träsket och bäcken äro rester av den fordom vida Köustarviken. Efter hand som denna vik drog sig tillbaka, bildades gyttja, ävja. pera (ex. pippera) och Perastranden. Den senare leden i byanamnet har alltid hetat Tera i folkmålet och varit den mera ortsbestämmande, använts och användes ännu också enbart (ex. peraboa, från per a). Den forna Köustarviken förvandlades till sänka slätter och dessa så småningom till odlingsbara fält. Byn och i synnerhet den närmare staden belägna delen ligger därför lågt, men halvvägs redan mot övran ända märkes en sakta stig­ning mot inlandet.

Gårdarna ligga vid eller nära landsvägen och på båda sidorna om densamma. På söder sida från stadshållet se vi först Bernhards, ett stycke bort på vägsidan av Storåkerssluttningen Saari-gårdarna. Alldeles invid, men lägre och närmare landsvägen ligger Ahlskog-gårdsgruppen och närmare skogen Indola-gårdarna med sina väderkvarnar i en dal om­givna av Storåkern, Seltisbacka, Vallis, Topparbacka och Backdjälsskogen. Fortsätta vi vägen framåt, är den närmaste gården Brandt, den därpå följande Pulkkis-Lill-Kalles och cirka 3 km därifrån och in i skogen Perkkas-gårdarna. På norra sidan mittemot Bernhards ligger Axels; sedan följa Storbonds, Heikkas, lånemagasinet och Wefvars-gårdarna. Bakom de senare på en södersluttning med skogen som bakgrund skymtar Karsubacka. Färdas vi vidare landsvägen framåt från Wefvars, kommer här­näst Eiros-Antos, sedan Pulkkis och c:a en halv kilometer österut från Pulkkis Wefvars-Nystugu. Alla dessa 3 sistnämnda gårdar ligga avsevärt högre. På andra sidan om Pulkkis vidtager skogen på båda sidorna om vägen och fortsätter ungefär tre km eller till Linnus-bäcken och -bron, på vars andra sida grann­byns mark vidtager.

Att det också var germaner, som bröto bygd här, visa byns bomärken, som äro inristade i den svartbrända, fyrkantiga åldermansstaven, budkaveln. Stavens bomärken äro runor, och bland dem finnes sådana, som starkt påminna om spikklubban, bondeupprorens klassiska vapen. Dylika spikklubbor användes också här under Klubbekriget på Tararanta äng invid Karleby kyrka och uppbevarades århundraden efteråt, några av dem på kyrkans vind som »tekn åt efterverlden». Där finnes på staven vidare trollrunan, som rådde på varje situation i livet. Den gård, som hade detta bomärke, besatt förvisso ej ringa makt inom byn!

Gamla väderkvarna på Indola, Linnusperä 1914.

Näringslivet i byn var mångsidigt. Jordbruk och boskaps­skötsel voro naturligtvis huvudnäringar. Men jordbruket på den kalkfattiga, frostömma havsbottnen slog ofta fel. Avsak­naden av jordbruksmaskiner och bigödsel bidrog också till att jorden gav dåliga skördar. Lånemagasinet hade en viktig uppgift att fylla. Den frostskadade säden under missväxtår dög ej till utsäde, och då stor penningknapphet rådde, lånade man utsäde från byns lånemagasin mot två kappar per tunna säd som ränta att återbetalas följande höst. Men ej heller tjänligare år förslog spannmålsskörden för hela årsbehovet. Redan under vårvintern var man tvungen att köpa mjöl. Inkomsten från ladugården gav ej mycket, ehuru man förde varenda droppe mjölk till mejeriet. Det var omöjligt att få denna så gott som enda inkomst att räcka till för alla nödiga utgifter. Man nödgades helt enkelt se sig om efter andra förvärvskällor. Marken i byn består till största delen av ler­jord. Denna passade man på att slå mynt av. Leran togs upp strax efter ju], erforderlig sand kördes hem jämte lämplig ved för tegelbränning. När såningen var färdig i början av juni, började man slå tegel. Allt skulle medhinnas, också bränningen, innan höbärgningen vidtog. Regniga dagar under slåttern togs teglet ur ugnen och kördes till staden. Ett slavgöra var det, men det gav en vacker biinkomst årligen. Varje gård hade någon bisyssla. Många gårdar tillverkade kardor. En husbonde på Indola konstruerade efter en modell, som han mångfaldigt förbättrade, en tinnkvarn. Den gjorde 5 gånger mera kardtinnar per varv än modellen. Det var år 1886. År 1914 erhöll samma husbonde första pris på en hemslöjdsutställning i Vasa för sin kvarn. När ett parti på 500—800 par kardor var färdigt, packade man kardkistan och begav sig med häst på handelsresa till östra Finland. »Tomningom» återvände man ej. Kardkistan fylldes med mjölt mattor från Petersburg, hampa och lin från Tavastland, palvakött från Jyväskylä. En och annan husbonde åtog sig frakt­resor till den ryska metropolen för handelsmän i staden. Sålunda forslade en husbonde ett helt lass skravelmässing där­ifrån. Garverirörelse och i samband därmed handsktillverkning bedrevs i flere gårdar. En gård försökte sig på tobaks-, en annan på osttillverkning. På marknader i hemstaden och annorstädes bedrevo byborna, liksom karlebybon i allmän­het, hästhandel, som så gott som alltid var vinstgivande. Karlebybon älskar sin häst. Att så var fallet också i äldre tider visar oss ett gammalt bokskåp, vars dörrspegel dekorerats med bildmotivet Adam och Eva i paradiset. Av alla markens djur förekommer där endast hästen. Det saknades ingalunda före­tagsamhet och idoghet i byn. Kvinnorna skulle ju dela alla arbeten med männen, men dessutom hade de inomhus och i ladugården sina speciella sysslor. Det gällde att framställa alla tyger för vinter- och sommarbehov för familjens alla medlemmar. Det vävdes vadmal, sommartyger (halvylle), »sitsi», garn- och bomullstyger, gardiner, mattor och hästtäcken. Arbetsbördan var för stor och kosten var för svag och ena­handa — mororna voro ej kunniga i matlagning — varför i byn spred sig en veritabel lungsotsepidemi vid sekelskiftet. Nästan hela gårdar blevo folktomma. I lungsotsstatistiken var byn den svartaste i Österbotten. Man trodde ej heller den tiden på smitta. En annan fiende var emigrationen. Det alltför mödosamma livet i hembyn bytte man gärna mot drägligare existensvillkor i dollarlandet.

Linnusperäungdom i folkdräkter vid sekelskiftet.

När byns husbönder sammankommo för att dryfta gemensamma angelägenhe­ter, t.ex. vägunderhåll, fäbete, lånemagasinet, skall­gång etc, sändes budkaveln från gård till gård med småpojkar. Ärendet skrevs på en liten papperslapp, som placerades i en urholkning i kaveln. Åldermannen val­des på läsförhör, och han utsände budkaveln. Ålder­manssysslan var ärftlig.

Vad byns släkt- och fa­miljeliv vidkommer, rådde ett egendomligt förhållande. Ett rammalt ordstäv i socknen säger: »ader djifter se, men Linnusperaboa tar varader». Som ett belägg härför an­förde en gammal man i byn, att han var släkt i varenda gård och att hans rötter där gick 300 år tillbaka i tiden, vilket också visade sig vara sant vid en nu efteråt företagen släktutredning. Jorden har gått i arv från far till son genom århundraden. Familjelivet hölls strängt i helgd, och föräldrarnas inflytande över barnen var stort. Sederna voro rena. Kortspel och dans förekommo, men dryc­kenskap ej bland ungdom. Kyrkan besöktes flitigt, och bibel­förklaringar höllos ofta i byn.

Det saknades ej heller andliga intressen. Skolstadens när­het bidrog givetvis härtill. Och i detta avseende står vår by främst bland socknens andra byar. Från Linnuspera ha kom­mit många jurister, fil. magistrar, ingeniörer och otaliga andra, som nöjt sig med mindre mått av vetande. Bildande nöjen av olika slag togos emot med förtjusning. Talrikt före­trädd och verksam var byn inom socknens ungdomsförening. En tid hade byn dessutom sin egen förening: Kamratförbundet, som leddes av studenter och hade sin egen handskrivna tid­ning.

Julförberedelserna och julfirandet med gran, klappar, ljus i fönster, kyrkfärd, staffans- och stjärnpojkar voro desamma som i andra byar och svensksocknar. Det årligen återkommande läsförhöret, »djindjälä», var en tvådagarstillställning med mat och dryck och dans. Också påsken firades ungefär som annor­städes. Men nu vaknade småningom naturen till liv ur sin långa vintersömn och med den de mänskliga känslorna. Första maj fingo barnen första gången springa barfota med koddskällona, pojkarna slå boll och ungdomen om kvällen leka änkeleken och ringdanser, ute på lindorna. Pingstlördagen, då det kör­des med »tälomannä», togs lysning ut. Byns ungdomar klädde ut sig på det mest anskrämmeliga vis och togo emot fäst­mannen och tälomannen vid hemkomsten med de galnaste upptåg. Man sjöng, trummade på spjäll, pannor och lock, skramlade och ringde med koskällor och bjällror, hurrade och skrek tills man bjöds in på kaffe med dopp. Lysningsdans följde. Under midsommarnatten sökte sig ungdomen ut i naturens sköte. Man valde en vacker plats, där en danslave uppfördes, och dit forslades på förhand förfriskningar av alla slag, dock ej spritdrycker. Det sista stora kalaset hölls 1914 på Skomasberget. Dansmusiken exekverades den gången av grannsocknens hornorkester och hördes över hela byn. Om julen var stämningsfull, var midsommaraftonen det i än högre grad. 1 de renskurade stugorna ströddes repat enris på golvet. Blommande rönnkvistar sattes i fönstren, instuckos här och där bakom möblerna, och stora kvistar ställdes i vrårna. Sex björkar i två rader, ihopbundna i topparna och nedstuckna i jorden på vardera sidan om trappan, bildade ett valv. De äldre gingo, iklädda helgdagskläder, ut för att vandra och taga en titt på ungdomen.

Linnusperäynglingarna Anders Indola och
Karl Ahlskog från emigrationstidevarvet.

Sommaren var bröllopens tid. Den gamla bröllopssalen i Karleby — utställd av Hembygds- föreningen i museet sommaren 1940 — förekom senast i byn 1880. Denna dekoration var arbetsdryg, men så var det också stämningsfullt. Nästa ut­vecklingsgrad voro stora speglar, omgivna av kransar i vågor på väggarna i brudsalen jämte brudstolen och myrtenkrona för bruden. Man bjöd 1000—2000 personer, och bröllopet varade i två, för släkten och byborna i dagar tre. Då man erinrar sig allt i detalj: festfanan, välkomstporten, danslaven omgiven av doftande ungbjörkar, den dekorerade bröllopssalen, »pellhaldara» (marskalkar med kransar och tärnor med blommor) brudprocessionen, vigseln med lyckönskningarna, brudskålen, rospurpuri, de vackra bröllopslåtarna, den enkla men goda maten,  »tå får an ritti druft ett förriväden».

Av vidskepelse fanns åtskilligt kvar kring sekelskiftet. Några exempel må anföras. De hemmavarande fingo ej glömma att vid hemkomsten med ett ämbar vatten skölja den, som gått i vall med korna första dagen. Också den, som vaktat åren första dagen, skulle luggas, så att ullen skulle växa lång. Av alla andar fruktade man mest de avlidnas andar. »Likkråsa» var man, om man kommit i kontakt med den dödes ande. Men botemedel fanns härför, ja det kunde t.o.m. förhindras. Av ålder kunna ju österbottningarna trolla. Vår grannvärdinna utövade sitt »läkaryrke» varken för pengars skull eller av äregirighet. Att hjälpa lidande medmänniskor var all hennes åstundan. Hon »stöyft fö fasna». Om hennes konst varit humbug, hade hon ej behövt fortsätta under trettio år. Hennes patienter kommo när och fjärran ifrån, och ännu leva de, som välsigna hennes minne.

»Ej haver jag svikit min moder och far,
ej språket jag jollrat i barndomens dar,
ej värnlösa systrar, ej käraste vän,
Ty lysa de stjärnor på hemgården än.»

(1947)