KORPLAX

Arne Räbb

Karleby socken är känd såsom den nordligaste i svenska Österbotten. Av socknens byar ligger Korplax jämte Rödsö längst i norr och innehar sålunda positionen som den öster­bottniska svensk- bygdens utpost.

Korplax by ligger på högra stranden av Perho eller Vetil å invid dess utlopp i Bottniska viken. Byns geografiska ut­sträckning är jämförelsevis stor. Avståndet från kusten upp till gränsen mot Nedervetil är över en mil. Bredden av byns långsträckta område från ån till gränsen mot grann- socknen i norr, Kelviå, är c:a fyra kilometer.

Landskapet är icke typiskt österbottniskt, ty det genomlöpes av parallella, i riktningen NW—SO löpande moränryggar, vilka i allmänhet äro starkt stenbundna. Större och mindre flyttblock ligga utströdda överallt. Jordmånen i dälderna mellan åsarna utgöres av tung, jämförelsevis bördig, brunaktig lera. Då höjden över havet är ringa, är marken ganska vattensjuk. Möjligheterna till nyodling bli mycket stora, då strömrensning och nyskiftesreglering hinna genom­föras.

Den tidigaste uppodlingen av mark har liksom bebyggelsen koncentrerat sig på backarna. Den naturliga skogsväxtligheten består på morängrunden huvudsakligen av gran, medan in­slaget av lövträd på de lägre markerna är betydande.

Gårdarna ligga spridda i små grupper, vanligen 2—4 i klunga uppe på backarna, envåningshus med ett stort rum, stugan, och små kamrar, gallväggskamrarna (gallvägg=gavelvägg), farstu- kammaren och i några fall ett större rum, framstugan.

Under golvet finnas potatiskällarna, till vilka man kom­mer antingen genom en lucka i golvet eller genom en dörr i stenfoten på husets yttre sida. I det senare fallet är källaren en utekällare. Fristående källarbyggnader förekomma icke.

Korplax by sönderfaller i två delar, Övre och Nedre Korplax, vilka i praktiken få anses vara skilda byar, ehuru de officiellt utgöra en. Inom Övre Korplax ligga gårdsgrupperna så spridda, att man kan skilja på tre bydelar: Kotkama, Lahnakoski (uttal: Laknakåsk) och Hassinen (uttal: Hassis). Övre Korplax är till följd av de stora avstånden och avsaknaden av god väg mycket isolerat från den större bydelen Nedre Korplax.

Korplax by är väl avgränsad från andra bosättningsområden. I sydväst bildar ån en naturlig gräns mot Vittsar och Rödsö byar, medan ett några kilometer brett barrskogsbälte skiljer byn från den finska grannsocknen i norr, Kelviå. Genom byn slingrar sig i tvära kurvor kustlandsvägen till Uleåborg. Landsvägsbron över ån är känd från 1808—09 års krig som skådeplats för mindre strider (Kauko bro) . Genom byn flyter i dess längdriktning ett numera föga betydande vattendrag, Korplaxbäcken, som strax före utflödet i havet mynnar ut i den numera uttorkade nordligaste mynningsarmen i Perho å. Kustremsan, där byn når havet, är sönderskuren av vikar och nya steniga rev och holmar upplandas efterhand.

Redan av de få ortnamn, som här ovan nämnts, får man intrycket, att Korplax är en gränsbygd mot det finska bosätt­ningsområdet. I Nedre Korplax finnas följande gårds- och hemmansnamn: Kauko, Räbb, (tidigare Brusebacka), Hilli, Räihä, Hauhtonen (uttal: Hauttos), Vitick, Huhta (uttal: Hokta), Heikkilä (uttal: Heittsila), Prest och Korpi. Hilli kallas i dagligt tal Friis, vilket senare namn hemmanets bebyggare bära som släktnamn. I släkten Friis ägo funnos ännu för några årtionden sedan ett antal vackra silverpjäser, vilka enligt en gammal tradition skola ha förvärvats genom plundring av ett vind­drivet fartyg, som landat i en havsvik nära Friises.

I Övre Korplax ha hemmansnamnen ännu tydligare finsk karaktär: Kotkama, Runtujärvi, Kourujärvi, Hassinen och Suomalax. Talrika finska ägonamn samt karlebymålets och i synnerhet korplaxdialektens starka påverkan av finskan tyda på att det finska elementet i byns befolkning fordom varit starkare än nu.

Någon lättodlad jordmån för de första jordbrukande in­byggarna erbjöd det nuvarande Korplax icke. Backåkrarna i byn omgivas av mäktiga stengärden, vilka vittna om ihärdig odlarmöda. Moränryggarna äro av naturen karga, ty de ha ett ytterst tunt mullager. Dälderna voro otjänliga för sädes­odling, men gåvo i stället gott sommarbete eller naturhö för kreaturens vinterbehov. Boskapsskötseln blev sålunda ett oum­bärligt stöd åt själva jordbruket. Av den nämnda karga be­skaffenheten hos odlingsmarkerna följde, att åkern behövde vila för att ge skörd.   Växtföljden var: träda, råg, korn.

Det ändamålsenligaste redskapet för jordens uppluckring på åkrar med stenig grund var och är alltjämt gaffelplogen, »ale». Den är här av nordösterbottnisk typ. Intet annat red­skap överträffar detta i förmåga att luckra jorden och tåla stötar mot lönnstenarna. Men plöjningen är arbetsdryg och mödosam för plöjaren, och draghästen bör ha ett sävligt tem­perament. Ett universalredskap var ale, med vilket korn­utsädet och gödseln nedmyllades, potatisbänkarna uppdrogos, trädan bearbetades och slutligen stubben om hösten plöjdes upp.

Utom det egentliga jordbruksarbetet var det många andra sysslor, som skulle medhinnas under sommarhalvåret. Efter det vårsådden var slutförd, skulle de många och långa gärdes­gårdarna förnyas, där de voro förfallna. Gärdslet skulle vara fällt och kluvet redan på vintern. Som bindor användes ibland kluvna grantelningar, stölingar, ett oerhört skogsslöseri enligt nutida begrepp. Vanligare var dock, att man band med gran­kvistar, vilka gjordes smidiga genom upphettning över eld och vridning. Att hota bindor var småpojkars syssla, men det krävde påpasslighet och flinkhet, ty kvistarna fingo varken brännas för mycket eller kallna före bindningen.

Före höbärgningen skulle höladorna sättas i stånd, liarna i god tid föras till smeden för klappning, och löv skulle brytas för fårens vinterbehov. Med höbärgningen började en bråd arbetstid. Att ha vassa liar var en viktig sak, och skickliga liesmeders rykte gick utöver många socknar. Brynstenen, »smeitå» bars i ett speciellt fodral, som hängde vid bältet. Det torra höet bars på ryggen med »svega» in i ladan, och statistik över det skördade antalet bördor fördes genom att man för varje börda drog ett streck i ladväggen. Ladorna voro små, många till antalet och stodo mitt ute på ängen, för att av­ståndet skulle vara så kort som möjligt. På mycket sänka ängar begagnade man korta, breda, snöskoliknande skidor, »måsaandra» för att ej sjunka ned. Då arbetsdagen var särskilt lång, åts ett andra middagsmål, »lissmeddan», på eftermiddagen. Vid bärg­ning av mycket avsides belägna ängar övernattade man i »ängs­stugan».

Efter höbärgningen följde omedelbart sädesskörden, som företogs med skaror av den starkt bakåtsvängda typen. Snart steg blå rök i höstkvällen upp ur riornas gluggar. Trösk­ningsdagens morgon var man tidigt i farten. Redan vid fyra-fem-tiden dunkade slagorna taktfast i logen. Det gällde att ha halmen ut och »dråsa», d. v. s. den orensade säden, i säckarna om möjligt till frukostdags. Med nyfiken förväntan smakade man på brödet av den nya skörden, »nytt åv åkers».

På senhösten, innan snön föll, skulle fåren hämtas från det gemensamma betet. Nedre Korplax gårdar hade sina får på sommarbete i skogarna vid havsstranden. På hösten voro djuren vanligen halvt förvildade, och det behövdes ett helt uppbåd av ungt och raskt folk, då de skulle infångas. Veder­börande ägare igenkände sina får på de märken, som voro klippta i djurens öron.

Vintern var en återhämtningens tid, men något dagdriveri, var det ej tal om. Männen voro sysselsatta med timmer- och vedkörning, stenbrytning och -släpning på nyodlingarna, kvin­norna med spånadsarbete.

Karlebybon är känd för sitt affärssinne, och i fråga om fallenhet för affärer utgöra korplaxborna intet undantag från regeln. Under 1800-talet bedrevo de med framgång hem­industri och handel. Framstående affärsmän ha också utgått från byn. Den kände donatorn K. H. Renlund härstammade från Räihä gård, och från Räbb utgingo affärsmannabröderna Finnilä i Gamla Karleby och Vasa. På Räbb bedrevo de till­verkning av »smalatobak», som för sin fina kvalitet var vida berömd. Både på Räbb och Kauko funnos garverier. I Övre Korplax blomstrade kardindustrin. Man gjorde alla till fab­rikationen hörande arbeten, börjande från kardskinnens garvning, i egna garverier. På Kotkama tillverkades kardtinnarna. De färdiga produkterna fördes med häst ända till södra Fin­land. I stället köpte man råhudar eller levande kreatur, sålde köttet i de bottniska hamnstäderna, stöpte ljus av talgen, förde ljusen till Tavastland och hämtade lin och hampa tillbaka.

Gammal ribyggnad på Räbb hemman,  fodrad med vankantade bräder.
Från vänster  ria, loge,  halmlada och "barklada". I barkladan förvara-
des under senare hälften av 1800-talet videbark,  vilken användes i
det garveri, som då fanns på hemmanet.

Den närbelägna älven erbjöd drivkraft för kvarnar och sågar. Vid Lahnakoski fanns en betydande såganläggning. Den sista väderkvarnen i byn fanns på Heikkilä och nedrevs på 1910- talet.

Före järnvägens tillkomst var kustlandsvägen upp till Uleåborg en viktig trafikled. På lämpligt avstånd från varandra lågo gästgivargårdarna. Vitick gård i Nedre Korplax var gäst­giveri. Gårdens gamla bomärke har formen av en resväska.

Livet var ingalunda bara vardagens strävan och möda. Under söndagsdygnet samlades byns ungdom till dans och lek. Man dansade i någon framstuga eller ibland på en rensopad landsvägsbro. Fanns ingen spelman till hands, lekte man ringlekar. Visorna till dessa kunde alla. Ibland diktades det nya visor med satirisk udd mot någon person i byn. Sämjan var god, och byslagsmål ha veterligen aldrig förekommit. De manliga ungdomarna kunde visst under bysfärderna på lördagskvällarna hitta på diverse pojkstreck, men dessa voro dock av oförarglig art. Till söndagskvällens dans gingo de unga ofta par om par, flickor och gossar, sjungande vägen fram genom byn. Spelmän funnos, som kunde sin konst. Bland sådana kan nämnas Erik Heikell, till yrket timmerman. Han var en vittberest man, ty han färdades på bortarbete ända till Sverige och Petersburg. Verktygslådan och fiollådan voro alltid hans oskiljaktiga följeslagare. Hans spel vitsordades av kännare såsom rent och vackert. Andra duktiga spelmän voro Lindblad och Kolander.

De tillfällen, då spelmännen riktigt fingo utöva sin konst, voro bröllopen, vilka helst höllos sommartid. Bjudaren reste omkring med häst och kärra i god tid före bröllopet. Han var också huvudskaffare och bar det största ansvaret för de omfattande arrangemangen. Skaffarna, utsedda i samband med bjudningen, hade att se till, att det fanns mat på de långa borden vid måltiderna. Brännvinsstopen gingo borden runt, men det ansågs som en skam att berusa sig. Kalastillbehören, alltigenom gjorda av trä, voro byalagets gemensamma egen­dom och förvarades i ett särskilt magasin. Första bröllopsdagen började dansen först på kvällen med purpuri, och andra dagen dansades kadrilj. Männen roade sig även med allehanda idrotter, såsom dragkamp, kärrhjulslyftning och kapplöpning. De, som voro begivna på kortspel sökte sig avsides för att ostörda få spela knack.

När ett blivande brudpar åkte till prästen »me tälåman»,. som det hette, för att taga ut lysning, gav detta anledning till diverse upptåg, som ungdomen ställde till. Man sökte t.ex. hindra de två att komma fram genom att köra en trävält fram­för på vägen. På kvällen samlades ungdomar till gården, fan­tasirikt utklädda och försedda med koskällor och bössor, med vilka ett hiskeligt oväsen fördes.

Mycket av det ovan skildrade är utdött, somt lever ännu kvar i bygden. Den nya tiden har medfört nya former för livet i helg och socken. Utan att känna gångna släktens liv kunna vi ej rätt värdesätta deras insatser för odlingens fram­steg.

(1947)