SUNDBY

Vilhelm  Sandnäs

Sundby by i Pedersöre socken ligger invid stora lands­vägen cirka 8 km söderut från Pedersöre urgamla kyrka. En nutida resenär kan undra, varav byn fått det namn, den enligt hävd fortfarande bär, då hans öga intet annat vatten kan skönja än den lilla å, som från Kovjoki i söder rinner genom byn. Då byn en gång för århundraden tillbaka fick sina första bebyggare, såg det dock annorlunda ut. Namn på »sund» och »näs» och »fjärd» och »vik», vilka fortfarande leva kvar, voro då en verklighet. Ja, den, som ännu så sent som år 1933, d.v.s. före årensningen, var i tillfälle att se byn under vår­flödestider, då man med båt kunde ro längs vägarna och hela gårdsgrupper isolerades från varandra av vattenmassorna, fick ett starkt intryck av att namnet på byn var väl valt.

Låt oss emellertid se på byn, sådan den tedde sig under tiden närmast efter sekelskiftet. Byns marker upptogos då till stor del av låglänta ängsmarker, vilka under våren och försommaren översvämmades av stora vattenmassor och bil­dade vackra fjärdar, vikar och sund. Dessa ängsmarker, som under gynnsamma somrar kunna giva rätt god avkastning i starr och fräken, äro så vidsträckta, att de vid tidigare skiftes­förrättningar ansågos för stora för Sundby ensamt. Man skif­tade därför ut delar av dem till snart sagt alla kringliggande byar och socknar. Sålunda ha staden Jakobstad och Nykarleby landskommun ännu stora arealer i Sundby. Mellan dessa vårvattensvikar och -sund ligga skogklädda näs och bördiga åkrar, på vilkas högst belägna delar de mestadels rödfärgade gårdarna befinna sig. Bland dessa åkrar är Hällnäs i byns mitt den största, men vid varje gårdsgrupp vajar rågen midsommartiden på bördiga välskötta åkrar, och om hösten resa sig präktiga skylar i snörräta rader på tegarna.

Störst och djupast bland vattensamlingarna är Vannäs-fjärden. Det är denna fjärd, som först tager emot vattenmassorna, som längs Sundbäcks å komma med fart från Kovjoki och Markby, ty fallet därifrån är gott. Men lägre ned blir fallet ytterst ringa, varför särskilt under våren, men även vid kraftiga regn under sommaren, vattnet stiger ansenligt såväl här som i Gästgivars-viken eller Skärviken, som ligger två kilometer längre nedåt på vänstra sidan om ån, och Kassnäs-viken mittemot på högra sidan. Ofta översvämmas härvid stora områden, och vägar och broar läggas under vatten. Som exempel kan nämnas, att då början till årensningen vid sekelskiftet gjordes, man räknade icke mindre än 200 ängs­lador omgivna av vatten, från Sundby ned till Remsö landsvägsbroar. I Vannäs-fjärden är växt- och djurlivet synnerligen rikt som en följd av den gyttja och det slam, som vattnet för med sig. Här växa näckrosor, både rara och vanliga, här växa säv och vass. Här leka om våren gädda och abborre, id och braxen. Här är gräsandens paradis.

Det finnes i Sundby en gård, som både vad storlek och färg beträffar skiljer sig från omgivningen. Det är den stora vita tvåvånings byggnaden vid Gästgivars, byggd någon gång i mitten på 1700-talet av virke, som ursprungligen varit ämnat till Larsmo kyrka. Emedan stridigheter om kyrkobygget i Larsmo tvingade larsmoborna att för en tid uppskjuta bygg­nadsarbetet, kom en del av det för kyrkobyggnaden avsedda virket att forslas till Sundby och uppfördes där till en gård, avsedd för fyra familjer. Timret i gården är av sällsynt grov furu, och utvändigt finnas inslagna cirka i£ cm långa träpinnar, vid vilka rappningen fäster sig. Såsom varande en av de äldre gårdarna i byn, har den en egen intressant historia, men dess tradition är starkast förknippad med tiden för om­kring sextio år tillbaka, då den ännu före österbottniska banans tillkomst utgjorde gästgivargård. Då var där liv och rörelse! Hållkarlar väntade på skjuts. Postbudet, som körde i egen vagn och för vilket de bästa hästarna måste stå färdiga, gav genom att blåsa i sitt horn sin ankomst till känna. Höga ryska ämbetsmän i egna vagnar roade sig med att slänga kop­parslantar ned i höstgyttjan på gårdsplanen åt småpojkar, som begärligt kastade sig över slantarna, utan tanke på att kläderna nedsmutsades eller på vilken fröjd de beredde de höga ryska herrarna.

Gästgivars

Till denna den största av gårdarna i byn sluter sig ett flertal mindre gårdar vid Gästgivars, och icke långt borta vid landsvägen ha vi Sandbacka-gårdarna. Följa vi sedan lands­vägen söderut, ha vi Holländer till höger och längre fram längs sidovägen Kristoffers och slutligen skogsgårdarna Degernäs. Vid landsvägskröken mellan Smedas och Pysbacka ligger folkskolan, där J. V. Westerlund var banbrytare och Oskar Häggström fortsatt arbetet för det växande släktets fostran. Väster om Vännäs-fjärden ligga gårdsgrupperna Vannäs, som gett fjärden dess namn, och Kåll, på den högsta backen i byn. Därifrån har man god utsikt över omgivningen, och man kan se inte bara Pedersöre höga, spetsiga kyrktorn utan även kyrktuppen på klockstapeln, om sikten är god. Öster om Vannäs-fjärden vid vägen ligger Näsebacka, bekant för sina jägare och hundar, och längre fram längs samma väg »Svede». Vid åstranden i mitten av byn finna vi Gräggårdarna, som i dagligt tal uppdelas i »--tte» och »Valla». Vid ändan av Kassnäs-viken finna vi ännu Stor- och Lill-Kassnäs, som har körväg endast till Bennäs-vägen. Men då man skall ut till byn eller barnen skola till skolan, går man längs stigen genom Brännboa skog, och det är inte trevligt i mörker, ty de gamla ha berättat, att där dog rotehjonet Ryss-Ant på väg till Kassnäs, och ingen visste därom, förrän korparna begynte samla sig i massor kring liket. Vid Bennäs-vägen ha vi slutligen Hummeljut, känt för sin smed, Hummeljuts Ant, sina liar och sina kärrhjul.

Sundbybon är till sin natur anspråkslös och till bakadragen. Hos honom finner man ett slags medfödd blyghet, som gör, att han inte vill på något sätt höja sig över mängden. Pålägges honom någon gång allmänna uppdrag, känner han det när­mast som ett nödvändigt ont, som han snarast möjligt vill bliva av med. Det är kanske främst av denna orsak, det ar så svårt att leta fram någon mera framstående. Alla äro de idoga jordbrukare, som sköta sitt jordbruk, sina kor och sina hästar, sitt hem och sina barn efter bästa förmåga.

I detta sammanhang kunna vi dock icke underlåta att nämna en person, som kommit att betyda mera för byn än mången annan. Den mannen är Gustav Kåll, som ända sedan 1898, då initiativet till årensningen togs, stått i spetsen för företaget och trots många svårigheter än från den ena än från den andra sidan, slutligen efter 38 år fått se sitt livs storverk fullbordat.

Några personer av speciellt intresse må ytterligare nämnas. Vid vägen till Gästgivars finnes en liten röd stuga, omgiven av höga björkar och aspar. Där bor »risdoktorn», »Kådmakars-Hann» (Hanna), känd för sin medicin och sin rissmörja i alla socknar runtomkring. Till henne kommer man med sina sjuka barn, som ingen läkare förmått bota, långväga ifrån, från Nedervetil, från Oravais och Vörå. Så har hon gjort sig känd och uppskattad vida  omkring, och nästan  dagligen kommer någon långväga gäst och frågar bybon, var den där kvinnan bor, som »lagar båne». Sitt yrke har hon ärvt av sin styvmor, Kajs, som brukade färdas ända till Evijärvi, där hon vistades i veckor och »dokterade» kyrkoherdens sjuka telningar.

Men låt oss ännu följa vägen till Kristoffers. Där se vi en ensam röd liten stuga vid berget och tallskogen. I fönsterna se vi pelargon och myrten, och vid stugväggen blommar törn rosbusken. Här bor Rosa Hålländer, i dagligt tal kallad Ros eller »Sammols-Ros». Här bor hon med sin katt, sin ko och sina får, men ofta se vi henne ute i byn på besök hos släktingar och grannar. Hon är byns levande lexikon. Fråga henne, när den eller den är född, och du får genast svar! Fråga henne om vad du vill! Hon blir dig aldrig svaret skyldig! Gladlynt och pratsam, som hon är, behöver du knappast fråga henne.   Hon berättar dig allt ändå.

Vid Valla är byns handelsbod. Där träffa vi handlanden Lisas-Fi, som säljer 17 karameller för 10 penni och en stång lakrits för 5 penni förutom socker, gryn, förklädestyg och mycket annat. Hennes ofta upprepade, rimmande slagord till klåfingriga pojkar lyder: »Si, si, men låta bli!» Och då pojkarna komma hem och berätta, fortsätta de rimmet: »Sa' Lisas-Fi».

Vid Gästgivars finnes ett par av särskilt slag. Det är fattig­hjonen Ant och Hann. De bo där i en liten grå koja vid vägen. Ant fiskar med sina kassar och sina nät, och Hann förtjänar någon slant och något kok potatis eller litet mjöl genom att hjälpa till i gårdarna. Men hon har långa fingrar. Det veta alla, men man låtsas inte därom. Hon stjäl ändå inte mer än till husbehov, och det är ju på sätt och vis ärligt. Begrav­ningskalas äro en stor upplevelse för paret. Då vankas god mat och mycket mat, och dessutom bär man upp på fattig­fatet (kollekt till de fattiga). Ant och Hann äro ju de fattiga. Det är de, som få pengarna. Men om måndagen befinnes Hanna vara sjuk. Hon har tydligen förätit sig av den goda och myckna maten. Det blir nu Ants göra att vandra i väg till staden för att köpa henne vin. Det är inte första gången. Man har erfarenhet, och man har ju pengar nu. Anders och Hanna, som de själva kallade varandra, slogo sig på lemonadhandel, och vi pojkar satte alla våra slantar i lemonaden, som kostade 20 penni flaskan. Men många roliga stunder hade vi även för dessa slantar, ty Anders var lättretad och vidskeplig, och »det var vår fröjd, då han blev vred». Hans berättelser om spöken och annat sattyg satte vi ingen tro till.

Sundbybon är, såsom redan tidigare nämnts, i främsta rum­met jordbrukare, men husbehovsfiske särskilt under våren och sommaren är allmänt. Vattnen äro fiskrika, och det vållar därför ingen svårighet att hålla sig med fisk i hushållet. Om sommaren använder man ofta som fiskeredskap en liten omkring 10 famnar lång not, som man vadande i vattnet drager längs den smala ån eller i de grunda vikarna. Ibland kan det hända, att en snäll farbror från Amerika uppenbarar sig med gäddrag av olika slag och storlekar. Det blir natur­ligtvis en sommar, då det inte saknas fisk på matbordet, ty den smala ån med sina näckrosor är som ämnad för detta slag av fiske. En enda yrkesfiskare består sig byn med. Det är Skomakars-Herman, som för det mesta fiskar ute vid Flatanabba, där byn sedan gammalt har sig tilldelat fiske­vatten.

Skogen, som tidigare haft ytterst ringa värde, och avsätt­ning endast i form av ved till staden eller bränd till tjära, fick i seklets början genom trävaruexporten ökat värde. Många förut orörda skogar höggos nu och skövlades till ingen eller ringa nytta. Men också tjärbränningen fick ett sista uppsving och detta så sent som 1921, då lagskogen i Holdhagen förvandlades till tjära, som följd av bristen på denna nödvändiga produkt under förra världskriget.

Tredje dag jul är gubbarnas dag. Då samlas man hos åldermannen för året för att rådgöra om byns gemensamma angelägenheter. Det drickes många koppar starkt kaffe och rökes många pipor tobak under det man överlägger. Har man lyckats upphyra någon »framstygo» eller någon för tillfället obebodd stuga, blir det för ungdomen samma kväll en sväng om. Menuetten, som allmänt dansas i socknarna söderut, är på utdöende, och det samma gäller purpurriet, som allmänt dansas i socknarna längre norrut. Endast vid tvådagarsbröllop kan den gamla allmogedansen tagas upp på andra dagen. För övrigt dansas mest vals, schottis, polka och masurka.

Fastlagstisdagen är barnens rännardag. Men vid middags­bordet gäller det att utan minsta prat äta sitt soppfat tomt, ty annars kommer man att stöta sina tår om sommaren. Om kvällen brännes fettisdagsbrasa, kring vilken ungdomar av alla åldrar samla sig under lek och glam.

En stor dag och en i synnerhet av de yngre med spänning emotsedd dag är läsförhörsdagen. Men har man varit flitig och lärt sig sin abc-bok eller sin katekes, så har inte bara tuppen värpt åt en godsaker, utan man vågar se förbi det nog så prövande förhöret till det goda, som följer efteråt. Det är nämligen vanligt, att 'gottagummor' från staden infinna sig till läsförhöret, och om man särskilt för detta länge väntade tillfälle lagt undan någon slant, kan man äta sitt lystmäte av grisar, örfilar och kringlor, och då man kommer hem, får man ännu därtill koka hetvägg, som är den riktiga läsförhörsmaten.

De, som gifta sig om sommaren, hålla vanligen tvådagars bröllop, medan ett vinterbröllop räcker endast en dag. Från någon av granngårdarna tågar brudparet med spelmannen i spetsen och följt av ett par dussin pellhaldare till bröllops­gården, där gästerna vänta. Som spelman är Byggas-Vick från Östensö mest anlitad. Han är den stillsamma och försynta allmogespelmannen, som nått längre i sin konst än de flesta. Han är den vaknande spelmansförmågan Helins idol. Någon brudhimmel består man sig inte mera med och sällan får man se en brud med storkrona på huvudet. Sederna hålla på att förenklas, men ett vackert kläde med kuddar, på vilka brudparet skall knäböja, finnes dock kvar, och allt andas stillhet och allvar.

Men livet är inte bara sol och glädje. Ofta nog komma sorgehögtider, begravningar. Man samlas vid gravölsgården redan vid 6—7-tiden på morgonen. Doften av granris och starkt kaffe möter en redan ute på trappan. Skrädda-Mattas-Alfred stämmer med sin spröda röst upp psalmen, med vilken den döde skall sjungas ut, och de övriga begravningsgästerna instämma i sången. Alla ha psalmbok med och många även Sions harpa. Sedan man återvänt från kyrkan, sjungas många tröstens och hugsvalelsens sånger och psalmer ur dessa böcker.

Detta är den ungefärliga bilden av livet och människorna Sundby under tiden närmast efter sekelskiftet. Sedan dess har mycket förändrats, varför den bild, som möter betrak­taren av i dag, i många stycken är en helt annan. Årensningen, som blev färdig 1936, har helt förändrat landskapsbilden. Många av de här beskrivna människorna äro för alltid borta, seder och bruk ha förändrats, men allt fortfarande lever där samma folk, om också i ny upplaga och med uppgift att förkovra och bevara det bästa från tidigare släktled. Må den nya generationen inte svika!

(1947)