LEPPLAX

Thor Portin

Tolv äro byarna i Pedersöre socken liksom apostlarna på sockenkyrkans altartavla. Den nordligaste av dem heter Lepplax. Ingen resehandbok har hittills funnit anledning att nämna dess namn.

Järnvägen skär snörrätt igenom dess östligaste skogsmarker mellan Kållby och Kronoby stationer. Även den halvmil av stora kustvägen, som slingrar sig genom dess område, är till största delen skogsväg öster om bebyggelsen och huvuddelen av odlingarna. Endast längst i norr, några hundra meter från gränsen mot Kronoby, ligga två gårdar alldeles invid vägen, och vid halvmilens mitt, där en vägvisare anger paradingången till byn, öppnar sig utsikt västerut mot litet mera bebyggelse.

Nära halvmilens sydända höjer sig från en gråbergsplatå över den mariga tallskogen ett utsiktstorn av den skrangliga art, som uppföres för geodetiska mätningar. Från dess platt­form kan man få en rundblick över de närmaste kvadratmilen av Pedersöre, Larsmo, Kronoby och Esse socknar. Rakt i väster synes på en mils avstånd Pedersöre kyrkas höga torn, i nordväst Larsmo kyrka, mellan dem fabriksskorstenarna i Jakobstad och i nordost Kronoby kyrka. På närmare håll inom denna sektor synas glimtar av den inre skärgårdens fjärdar och sund och ännu närmare den spridda bebyggelsen i Lepplax by.

Tolv äro även hemmanen i Lepplax liksom Jakobs söner. I ett med biblisk historia fullproppat pojksinne gåvo tolvtalen ett skimmer av helighet åt hela bygden. Talmystiken har fördunstat med åren, men glorian kring hembygden lyser med ökad glans. Dess vårliga lundar med skogslyst och åker­bärsblom, häggblom och liljekonvaljer, dess sommarvarma stränder med skrämda solgäddor pilande ut mot djupvattnet, dess höstklara lingonskogar med bullersamt lyftande storfågel, dess vinterisar, som rämna med dån från strand till strand, då kölden skärper till, allt detta och mycket mera ännu skulle kräva många sidor för att värdigt skildras med den saknadens ömhet, som är den bitterljuva frukten av många års vistelse på främmande latituder. Men naturligtvis är det hela icke alls något märkvärdigt. Liknande syner skådas i hundra byar längs det långsmala österbottniska kustlandet. Och mot lik­nande barndomsminnen blicka tusen av kustlandets söner i stilla stunder.

Att de tolv hemmansnamnen tidigt inpräglades i minnet i en lika bestämd och obrytbar ordningsföljd som namnen på Jakobs söner sammanhänger med det urgamla bruket att sprida viktiga meddelanden med budkavel. »Spring till boden med de här budkavlarna!» var en order, som återkom varje gång man nalkades början av en skoltermin. Boden, d. v. s. han­delsboden, låg — och ligger fortfarande — nära folkskolan mitt i byn, där infartsvägen österifrån förgrenar sig åt övriga väderstreck. Budkavlarna voro alltid tre, likalydande. Den första bar adressen Svensbacka, Bodö, Väll och Abbors och vand­rade norrut med första bodbesökare från det hållet. Den andra hade västlig destination till Klubb, Emtö, Södö och Söder­holm och den tredje sydlig till Skepparnabba, Riv, Lunabba och Finne. Avståndet från centrum till alla tre ändpunkterna är ungefär 2 km. Systemet funktionerade med osviklig säkerhet och gör så än. Försummelse att vidarebefordra en budkavel är en skam.

Varje hemman består av delhemman, från två till åtta, så att hela antalet hemmansägarefamiljer är 54. Då dessutom en och annan obesutten kan vara bosatt på dess mark, ha de största hemmanen karaktären av miniatyrbyar. De obesutt­nas antal har starkt minskats under den senaste mansåldern, och ett tjog små stugor har försvunnit med dem. Böndernas antal har förblivit praktiskt taget konstant, men en barnskara av samma vördnadsvärda storlek som patriarken Jakobs är numera en sällsynthet. Följden är en mycket betydande minsk­ning av totalbefolkningen. År 1917 — från tidigare år stå uppgifter icke till buds — räknades 470 hemmavarande lepplaxbor, men år 1943 endast 344, de många inkallade med­räknade. Bondefamiljernas medlemsantal är 303, alltså 88 % av totalbefolkningen. De återstående tolv procenterna för­delas i huvudsak på 2 lärare, 2 handlande, 1 sågägare, 1 fiskare, 1 smed, 1 skräddare och 1 arbetare med deras familjer. För ett halvt sekel sedan skulle förteckningen upptagit rätt många torpare och backstugusittare.

Abbors. Foto: T.Portin

Flera av hemmansnamnen och en massa andra namn röja den forna skärgårdsbyn. Abbors och Väll ligga invid varandra på norra stranden av den s.k. Abborsviken, Bodö i idyllisk av­skildhet icke långt från dem. Dessutom räknas till Bodö den sydligare och till Väll den nordligare av de två inledningsvis nämnda gårdarna vid landsvägen.   Den senare har mot vanligheten ett eget namn, »Knöussa». I allmänhet benäm­nas delhemmanen efter äga­ren. Nära vikens södra strand ligga Svensbacka och Emtö. Viken upptas nu av åker, äng och björkskog, men var ännu vid sekelskiftet ett starrbevuxet dyigt kärr, där sjöfågel trivdes. Att Bodö och Emtö ännu i jämförelsevis sen tid varit kringslutna av vatten är lätt att se, likaså att Svensbacka och dess nära granne Klubb legat på en och samma ganska höga holme. De lågt liggande fälten på dess östsida heta fortfarande Grunnsund, på fältens motsatta sida höjer sig Österholmen. Skepparnabba och Lunabba ligga nära Bofjärden, som numera endast vid högt vattenstånd är farbar med båt. I fjärden utfaller mellan Skepparnabba och Lunabba en bäck, vid vilken Riv hemman ligger en bit högre upp. En femtioåring minnes mycket väl, när bäckmynningen var hamn för strandbornas båtar. Därifrån kunde man ro eller segla till den sydligare belägna Storfjärden genom Holtos sund, som skiljde den långa Hummelholmen från fastlandet. Nu är sundet en något vattensjuk och delvis alskogbevuxen betes­mark, och Hummelholmen är vorden en halvö. Bofjärdens enda förbindelse med större vatten är det vackra och jämförelse­vis djupa Södösundet, invid vilket Södö och Söderholm ligga. Bönderna i Finne ha båtstrand vid Storfjärden på Lövholmen. Lika litet som den närbelägna Finnholmen är den numera någon holme.

Storfjärden är grund. Dess många och täta sävruggar — »sevivassar» kallas de på ortens mål — bjuda behagliga metplatser, men äro hinderliga för trafiken. Inom en mansålder är fjärden till största delen ofarbar med båt, och båtarna få flyttas från Lövholmen till Hummelholmens strand mot Kalvskärsströmmen eller kanske mot Laxöströmmen, där vattendjupet borde förslå flere århundraden ännu. Ungefär lika länge har väl den fagra Plassen vid Södösundet möjlighet att hävda sin ställning som båtstrand.

Plassen. Foto: T.Portin

Trots landhöjning är Lepplax dock ännu skärgårdsby i så måtto, att den äger en stor del av den vackra sötvattensarkipelagen innanför ökommunerna Larsmo och Öja. Dess för­bindelse med Jakobstad upprätthölls huvudsakligen över sjön, ända tills linjebussarna åstadkommo en revolution i sam­färdseln. Med anlitande av båt blir vägen till Jakobstad endast en mil, medan landsvägen är 24 km. Vintervägen till staden går fortfarande över fjärdarnas isar.

Hävderna veta berätta om sjöfart av alldeles annan art än enkla stadsfärder, och gammalt folk minnes ännu den sista representanten för bondeskepparnas förnämliga klass, »kapten» Julius Malmström. Malmström var hemmansägare på Söderholm och brukade på 1880-talet göra resor på Sverige med egen galeas, som i Södösundet lastade ved, potatis och smör.

Att även skeppsbyggen bedrivits i Lepplax, därom vittna både urkunder och tradition, ja, även de rostiga spikar, som ännu i sen tid hittats i vattnet vid Plassen i Söderholm. Bland de åttio skeppstimmermän, som timmermanssocknen Pedersöre på 1600- och 1700-talen årligen höll vid örlogsvarvet i Karlskrona, funnos säkert många lepplaxbor. Man vill gärna föreställa sig Johan Simonsson Klubb som en värdig sentida rep­resentant för deras klass. I mångahanda yrken var han hemma­stadd, och på ålderdomen sysslade han mest med skomakeri, men som ung hade han arbetat på skeppsvarvet i Kronstadt. Hans ännu i livets senhöst djupa och bullrande jätteskratt skall länge leva i minnet. »Klubben» dog 91-årig år 1931. Samma år dog hans sju år yngre kollega Jakob Riff. »Riffen» byggde vackra och sjödugliga roddbåtar på Finnholmen, där hans stuga alltjämt står kvar i ljus och fridfull ensamhet.

Sädesbodar på Klubb. Foto: T.Portin

De senaste årtiondena har båtbyggeri i större skala icke förekommit i Lepplax. För eget bruk byggas dock fortfarande roddbåtar och även motorbåtar. Aspegrens ofta citerade karak­teristik av pedersöreborna såsom »till allehanda handaslögder benägne» jävas icke heller av sena tiders lepplaxbor. Visser­ligen finnes icke nu något motstycke till den kända kyrkobyggardynastin Rijf, vars berömdaste medlem, Jacob Thomasson Rijf, föddes i Lepplax år 1723 såsom son till bonden på Riv hemman Thomas Karlsson Rijf, bekant kyrkobyggmästare även han. Kanske är allmogearkitekternas tid för alltid gången, men ett rymligt och i alla avseenden gediget hus kan i Lepplax uppföras från grunden ända till målning, tapetsering och elek­triska installationer samt möbleras praktiskt och smakfullt utan anlitande av utombyshjälp. Det finns t.o.m. ett färskt exempel på att allt detta jämte brunnsgrävning och gjutning av brunnens cementringar med en smula hantlangarhjälp utförts av en enda person.

En på sin tid vida bekant smed var bonden Gustaf Vesterlund i Emtö (1862—1918). Hans gräftrullharv vann stort anseende och är fortfarande i allmän användning. Vesterlund sålde sitt patent till lantbruksrådet Björkenheim på Orisberg. Grund­idén i hans uppfinning återfinnes i Hankmo- harven och andra modernare rullharvar.

Som representant för ett utdöende yrke förtjänar den i Södö bosatte skicklige rocksvarvaren Matts Englund att näm­nas. Den allvarlige och fåmälde Englund, som dog 73-årig år 1926, leder osökt tanken till hans yrkesbroder i Karlfeldts bekanta dikt.

Kvinna vid spinnrocken, Knöussa. Obs!
den för norra svenska Österbotten så
karakteristiska uppsvängda murkåpan.
Foto: T.Portin

Allteftersom skärgårdsprägeln avtagit, har även fisket min­skats, och någon större betydelse har det icke på länge haft. Den enda nuvarande yrkesfiskaren har på ett lönande sätt lyckats kombinera fisket med hönsskötsel.   Annars bedrives mest husbehovsfiske med ståndkrok, nät och ryssja. Vid braxens lektider fångas dock ofta tjälabraxen och blomsterbraxen i så stora mängder, att ett betydande överskott kan säljas på Jakobstads torg. Om vintern fås lake på krok, agnad med »kutul» (siklöja) från Larsmo. Det tidigare tämligen lag­lösa fiskandet vårdas och kontrolleras nu av en förening. Även en jaktvårdsförening finnes, som visat sig vara av stor betydelse för bevarandet av villebrådsbeståndet både på vatten och land.

Sedan länge äro jordbruket och boskapsskötseln de domi­nerande huvudnäringarna, som bedrivas på samma sätt och genomgått samma utveckling som i omgivande socknar. En viss särprägel finns dock ännu kvar som följd därav, att alla bönder ha ägor på någon holme, ofta på flere. På holmarna finnas jämte barrskog vackra lövängar med en ofta mycket frodig gräsvegetation mellan klibbal, hägg och rönn. Med stigande omfång och avkastning av vallarna på fastlandet och minskad tillgång på arbetskraft ha lövängarna degraderats till betesmarker för  hästar och får, men förr vårdades dessa naturliga ängar omsorgsfullt genom en grundlig rensning i häggblomningstiden, förrän gräset ännu spirat upp. För höbärgningen flyttade man i juli med räfsor och liar, slipsten, kokkärl och matförråd för någon vecka ut till holmen. Som bostad tjänade en lada, ifall icke en liten stuga uppförts för ändamålet. En fackman skulle kanske icke ge ängshöet något särdeles högt betyg. — Men det doftade ljuvligt av vårbrodd och åkerbär då det var som bäst.

Ett årligen återkommande evenemang, som även numera tillhör historien, var stora kofösningen till Hummelholmen den i g augusti. Från denna dag var största delen av holmen sam­fälld betesmark för byns alla kor, som plutonvis tågade ut mot brohuvudet vid Holtos sund. Mjölkerskorna, som varje kväll foro ut till sommarfähusen nära Bofjärdsstranden, togo en kortare väg med båt över fjärden. Så länge betet räckte, trivdes korna väl. Sedan sökte de upp ett bristfälligt ställe i gärdesgården tvärs över holmen och återvände gruppvis hem.

Storfjärdens rika sävvegetation, som är byns samfällda egendom, bortauktioneras årligen i skiften. Säven mejas från båt med en långskaftad lie och samlas kring en lång stång till en rund flotte, tillräckligt stor att bära en hel familj. Med stången stakas flotten fram till någon lämplig strand, gärna till Lövholmens eller Storfjärdsgrundens släta berg­hällar, där säven släpas i land och utbredes till torkning. Någon större efterfrågan som hjälpfoder har säven icke mera, men i stället har dess användning för ett annat ändamål ökats. Sävmattorna från Lepplax ha vunnit en sådan avsättning i Helsingfors, att arbetskraften icke räcker till att fylla mark­nadsbehovet.

I många sekler ha karska bönder brutit bygd i Lepplax. Att mödan icke varit ringa synes av de till alla dimensioner respektingivande stengärden, som omgiva åkrarna. Mången bygdens son, som efter väl fullgjort dagsverke vilar i Pedersöre kyrkogård, skulle förtjäna ett äreminne, men ingen torde finna det opåkallat,  om den hedern i stället vederfares en saktmodig och anspråks- lös främling. Någon gång nära sekel­skiftet kom Töysä-bon Juho Rantaaho tillsammans med ett par kamrater med gräfta på axeln till Lepplax för att söka arbete, vilket även stod till buds. Kamraterna försvunno snart igen, men »Jussi» hade fattat behag i en av bygdens döttrar och stannade på livstid. Svenska lärde han sig aldrig ordent­ligt, och även till utseendet skiljde sig den kortvuxne och senige Jussi från sin omgivning. Men som oförliknelig arbetare med gräfta och spade förvärvade han sig från början aktning, och arbete hos bönderna tröt aldrig. Vid sin död år 1942 hade han bakom sig en nyodlargärning utan motstycke i Lepp­lax bys nyare historia.

Slagors dunk har ersatts av tröskverks surr, petroleum­lampor av elektrisk belysning, isolering av daglig postgång och radio. I stort sett är dock Lepplax av i dag så likt Lepp­lax av i går, att en emigrant, som vänder åter efter ett kvart­sekel i Amerika, mycket snart skall känna sig hemma i sin barndomsbygd. Lepplax av i morgon kommer att ha en be­tydligt förändrad yttre fysionomi. Nyskifte pågår. Dess av­slutning motses, så snart fredliga förhållanden åter inträtt. Den för jordbruket menliga starka ägosplittringen kommer att minskas, så långt det är möjligt i en skärgårdsby, där naturen själv splittrar. Detta medför en betydande utflyttning från de nuvarande gårdskomplexen både mot skogarna öster om landsvägen och mot stränderna västerut. Man vågar hoppas, att operationen genomföres med all möjlig skonsamhet mot det, som är vackert och värdefullt i det gamla, och att det nya, som skall växa upp, blir lika vackert som det gamla, där detta är som bäst.

(1947)