NORRBY

Uno Högnäs

Om en resande åker med linjebussen 21 km längs den från Gamla Karleby till Jyväskylä ledande landsvägen, befinner han sig invid Tast gårdar i Nedervetil socken, därifrån en byväg viker av från landsvägen åt öster över »prästbron» och förbi prästgården till Långbacka gårdar, vilka fått namn efter en backe, som är så lång, att man förr i världen ansåg den häst särdeles kraftig, som drog timmerlasset uppför backen utan att rasta. Backen var ännu i slutet av 1800-talet brant, stenig och farlig vid isföre. Det var här, som Långback-gubben föll, fundersamt tog sig om bakhuvudet och utbrast: »Hä kond ta förbajska sårt! Ska' ja ta å svim! . . .» En vägvisare på backens krön bär på högra sidan inskriften: »Till Emmes, Paasiala och Seljesåsen» och på den vänstra: »Till Jolkka.» Båda vägarna leda till Norrby eller »Skogspera», som byn ofta kallas i dagligt tal. Benämningen »Skogspera» och »Skogspera-boa» är be­tecknande. Byn ligger nämligen i djupa skogen, långt från allmänna landsvägen och kyrkan. Varifrån namnet Norrby härleder sig är däremot svårt att förklara. Ty Norrby ligger åt sydost, räknat både från Nedervetil kyrka och Karleby »sokntjyrtjå», som var gemensam helgedom för Karleby, Lohteå, Kelviå, Kronoby, Nedervetil, Terjärv, Kaustby m. fl. för­samlingar under 1500-talet. Troligen var det endast Jolkka och Tuuna gårdar i byns nordöstra hörn, som ursprungligen kallades Norrby.

Den resande väljer vägen till vänster för att lära känna de äldsta gårdarna i Norrby, vandrar sedan 5 km över »Lang-kohmo», mossar och sänka kärr och kommer till Furubacka. Där finner han Furu-Jossis gård till höger och till vänster Jolkka-gårdarna: Sexmans och Jockas (Johans), där det en tid fanns 13 vuxna karlar, av vilka i tur och ordning en låg på bänken under den brådaste arbetstiden, samt Gambelstugo och. Suistares; den sistnämnda gården känd genom sönerna 'Stocken' och »Prinsä». 'Stocken' fick sitt namn för att han inte lärde sig läsa, utan undvek alla läsförhör av fruktan för att efteråt nödgas sitta i stocken. »Prinsä» skröt med att han under sina stockholms­resor suttit vid samma bord som kungen och mått som en prins. Han var dessutom känd i hela socknen för sina säll­synt misslyckade »bysreisona »(friarefärder) till Hangaskangas i Kelviå, där man varje gång åt upp hans smör och fyllde asken med hästspillning. Till höger om Furu-Jossis syns »Kuokka-Gambelgålä (Kniktilä), där ryssarna plundrade och brände upp fähuset under Stora ofreden, samt längre fram Eiros- och Saarukka-gårdarna. Från Furubacka leder en flere kilometer lång ödemarksväg, »Kipeäronkkatie», till Tuuna gård och soldattorp. Vägen fick sitt namn, då en bonde körde omkull där en mörk höstkväll under 1700-talet och för­därvade sin vänstra höft, vilket lyte förskaffade honom namnet »Ronkkapuoli» under hans återstående livstid. Öster och väster om Jolkka, Kuokka och Saarukka gårdar med deras välodlade tegar sträcka sig milsvida skogar,  kärr och ödemarker, där man i början av 1900-talet jagade älg i stor skala.

Från Saarukka gårdar leder en åtta kilometer lång gång­stig genom ödemarken förbi Koivusträsk, över Honkobacken och Seljesåsen till de Norrby-gårdar, som äro grupperade runt Emmesträsket, Lillträsket och Storträsket. En resande väljer dock omvägen via Långbacka och följer vägvisaren: »Till Emmes, Paasiala och Seljesåsen». varvid han genast lägger märke till att vägen slingrar sig genom ett landskap, som inte liknar Österbotten, utan genom sina många sjöar och åsar påminner om Tavastland. En rullstensås sträcker sig från Långbacka — endast på några ställen avbruten av sjöar och kärr — ända till Perho å invid Vasko fors. Ett par kilometer från Lång­backa finns invid åsen en samling kullerstenar, där man påstås ha hållit gudstjänst under 1600-talet. En större sten i gruppen kallas ännu »predikstolen». Efter en färd backe upp och backe ned kommer man till den första gården på Paasiala: Gambeltolvmans. Därifrån leder vägen över den äldsta stenbron i byn:  »Paasila-steinbroä», där Emmes-  och Jolkka-borna — enligt de äldres berättelser — 1808 samlades för att deltaga i försvaret av älvövergången vid prästgården samt 1716 för att hindra ryssarna att plundra och bränna Buldans gårdar. På andra stranden av Paasiala träsk synas Antas, Johan-Fredrikas och Tolvmans (Sanders) gårdar och ett par kilometer längre fram till höger om vägen på stranden av Kutusträsket Dahlbacka eller Kutus gårdar. Omkring 3 km från Kutus finnas Sundkvistas och Villes-Johan-Hindrikas torplägenheter i närheten av Seljesträsket och den ryktbara Seljesåsen. Här grenar sig by­vägen ett stycke längre fram. Vägen åt vänster för till den rikaste gårdsgruppen i Norrby: Emmes-gårdarna invid Emmes-träsket, vid vars södra ända den natursköna åsen Salmenharju höjer sig. Vägen till höger leder förbi Ås-Hindrikas, Jonnos, Ahlsko-Mattas, Torpes och Klubbes till Haavisto gårdar i centrum av Norrby. Härifrån fortsätter den över Kivisalmi bro förbi Ormklubben till Pirttiniemi och Jäneslampi gårdsgrupper. Från Pirttiniemi går en primitiv väg åt väster över Köyhäjoki stenbro till Högnäs, som i likhet med andra skogsbackar i byn haft finskt namn  (Kiimaniemi),  tills  en  svensk karolin,  Nils Granberg, på 1700-talet här grundade ett nybygge, som han gav namnet Högnäs, samtidigt som han kallade »Pappas gålä» mittemot på andra sidan Storträsket »Gården väster om sundet». Därav gårdsgruppernas nuvarande namn Västersund (tidigare Noituniemi). Laiskaniemi-gårdarna., väster om Högnäs på andra sidan sjön, äro yngre nybyggen från 1800-talet.

 
Norrbyvägen vid "Ahlsko-Mattas"

Vägen till kyrkan är sjutton kilometer för de Norrby-bor, som bo runt Storträsket. Färden till kyrkan företogs med båt och till fots. Den stora kyrkbåten, som roddes med två och tre par åror, startade från Laiskaniemi. Vid en färd på 1850-talet splittrades kyrkbåten mot en sten vid Puuroniemi. Stenen kallas fortfarande Kyrkstenen. Från Puuroniemi rodde man vidare utför Vasko fors och väjde noga för Surmakivi, där sju bönder från Kaustby omkommo på 1700-talet under en färd till höängen, då båten kantrade, varvid flere av männen skuro sig till döds på de vassa liarna och resten drunknade i forsen.

Jordbruk och boskapsskötsel voro naturligtvis huvud­näringar, men även jakten och i synnerhet fisket spelade en stor roll i hushållet. I Norrby finnas nämligen tjugo mera eller mindre fiskrika sjöar (träsk). De flesta bära finska namn såsom Mustas, Nousolampi, Saukkolampi, Kuhalampi, Lokalampi, Ahvenlampi, Kirvesjärvi, Harjuvesi, Karvalampi o. s. v. Man fiskade med not, nät, ryssjor och krokar samt ljustrade flitigt i smyg. Då hemmanen voro små och avkastningen ringa, voro husbönderna och sönerna nödsakade att söka sig extraförtjänster med timmerflottning under våren och genom att om vintrarna tillverka kardbräder — vilka såldes till Linnus- perä-borna — snickra slädar och möbler eller lägga kärl. Västersunds-Abba fick ett par gånger första pris på utställningen för sina kyrkslädar, och Haavisto-Jonno och Jäneslamp-Anders voro anlitade bysmeder, medan Torp-Alexander (»Tårpgobbä») var skicklig att borra upp gamla hagelgevär och reffla lodbössor. Många begåvo sig på »bortarbeitä» under våren och försomma­ren. På ett bröllop 1920 prisade en gubbe den gamla goda tiden, då han på 1870-talet under våren och försommaren förtjänade 25 mk och »öviskorivammalskläda».

Alla hemmansarbeten utfördes med handkraft. Haavisto-Heikkas gård köpte den första slåttermaskinen i byn vid sekel­skiftet. Men husbonden betraktade med misstro den nya uppfinningen och menade: »He teisar gresrotä, så int vext tär na höije nantin meir.» Höet bars in med svega, varvid man noggrant räknade bördorna. Undertecknads farfar, Högnäs- Anders-Gustav, påstod alltid, när vi ville köra in torrhöet med släde, att sådant var »bara prakkri» (slarvarbete ). Om man inte ansåg sig hinna med arbetet i rätt tid, ställde man till »talko». Vid gräftantalko, slåantalko och törvistalko (att barka växande tallar för tjärdalen eller klyva tjärveden = »törvä») förplägade man gästerna inte blott med mat utan även med brännvin, som gav en häpnadsväckande fart åt arbetet, tills stämningen blev så hög, att somliga gubbar började giva upp­visning i gardesexercis och togo »nap-pli-tjopp» antingen med laduklabbar, törvisträd eller järnspett, beroende på arbets­platsen och talkoredskapen. Efter talkorna och likaså efter läsförhören (»djindjälä») — som räckte två dagar för »djinjälsdjesta» — dansade man. Frågorna och svaren på »djindjälä» voro dråpliga. En gång frågade prästen en 11-årig pojke, som tafatt stod och tummade sin mössa: »Vad heter du?» Svar: »Erik-Gustav heiter ja, men Haiso-Paavo kallar de me till . . .» Om inte Pensar-Matt och Rita-Rutto voro i tillfälle att spela på talko- och djindjälsdansen, måste ungdomen nöja sig med att Stor-Moster tallrade. Hon hade i sin ungdom tjänat herr­skap och lärt sig mångt och mycket. Såväl prästen som klocka­ren och alla församlingsbor kallade Maria för »Moster» enligt hennes egen önskan. Attributet »stor» betecknade hennes resliga växt. Hennes lilla koja, där hon sålde limonad och vetebröd, var samlingsplatsen för hela byns ungdom, ända tills hon dog för tjugo år sedan, betydligt över nittio år gammal, men lika ungdomlig till sinnet som i livets vår.

Haavisto gårdar i centrum av Norrby.
I förgrunden Storträsk (Ullava å)

Trots att det egentliga ungdomsföreningsarbetet begynte så sent som 1905-—08 då Norrby ungdomsförening fick egen lokal på Haavisto — voro sederna rena. Kortspel före­kom sällan, och endast enstaka äldre gubbar uppträdde någon gång berusade. De yngre voro samtliga absolutister. Ehuru Norrby-borna voro begåvade och utmärkta sångare, kunde något utpräglat intresse för kulturellt arbete inte tidigare spåras i byn, och blott ett fåtal valde den lärda banan. Under de senaste 50-åren ha endast 4 folkskollärare och en fil. doktor — alla av samma släkt — kommit från Norrby. Ungdomen samlades helst i någon bondstuga, där man dansade ringlekar, ropade nummer, utförde pantlekar (tog »stekkåstikkå», byggde bro, åt »kårvsteitji», bar »kärlek i påsa») o. s. v. När de unga tu »to ut lysnindji», blev det ett väldigt skjutande i byn, var­vid man försökte överträffa varandra i att avfyra skarpa skott. »Tårpgobbä» var alltid oslagbar i denna sport. Han placerade en gång sin mynningsladdar-hagelbössa i en smörkärna och fyrade av, så att »stava yrt, juså ta an språtar ollä. Men »no sjöud hä fleira dun bakett i hövå», sa' gubben.

Med vemod minns man den gamla byn, som småningom försvinner. Tankfull beträder man mossbelupna trappor till lutande stugor, vilkas invånare för länge sedan dött, emigrerat eller flyttat till städerna. Stigarna ha grott igen, stenrösen försvunnit och granngårdarna bytt plats. Från förfädernas tid står vanligen kvar endast någon hundraårig hägg eller rönn, vars sus ljuder likt en »jubel- och kvalsång från hänsovnas strid».

(1947)