NEDERVETIL BY

Rud. W. Slotte

Sockenrån mellan Karleby och Nedervetil skär allmänna landsvägen Gamlakarleby—Jyväskylä omkring 12 kilometer från Gamlakarleby stad. Nedervetil socken har formen av en fyrkant, som är c:a 10 kilometer bred och 15 kilometer lång. Den gränsar i norr till Karleby, i nordöst till Kelviå och Ullava, i sydöst till Kaustby och i sydväst till Terjärv och Kronoby. Finskspråkig befolkning omger socknen på två sidor och den trafikeras av en mycket livlig finsk resandeström från de finsk­språkiga inlandssocknarna till Gamlakarleby.

Nedervetil socken utgjorde tidigare en by av Karleby moderförsamling och blev eget kapell 1752. År 1896 blev Nedervetil självständig församling. Den är således den minsta och yngsta av de fyra svenskspråkiga socknarna kring Gamla­karleby stad. Socknen är uppdelad i tvenne stora byar: Neder­vetil och Norrby. Större delen av Nedervetil by, varom denna artikel kommer att handla, är belägen nedanom kyrkan.

Genom byn slingrar sig som ett silverband Vetil å, som på sina ställen är rätt bred och vattenrik. Innan upprensningen av älvmynningen företogs, var den årligen återkommande vår­floden en enerverande händelse för jordbrukarna. Stora arealer lågo under vatten i veckotal och en del gårdsgrupper voro under vårflodstiden kringflutna. Detta var särskilt fallet med Slotte-gårdarna, vilka i början av seklet alla vårar voro omflutna av vatten. Numera är detta ett minne blott, sedan älvmynningen upprensats.

De största odlingsbara markerna ligga kring älvstränderna. Under det senaste kvartseklet har dock betydande nyodlingar företagits på hemman, belägna på sidan om älven och allmänna landsvägen. Naturen är lätt kuperad och omväxlande, och bygden ger intryck av en viss välmåga.

Hemmanen äro i regeln av samma storlek — kanhända något större — än i det övriga svenska Österbotten. I genom­snitt hålla gårdarna omkring 8—12 kor jämte ungnöt, får, svin och höns samt två, tre hästar. Enstaka undantag finnas med 20—25 kor och 4—6 hästar.

Nedervetilborna ha från vildmark brutit den bygd de bebo än i dag. Backåkrarna äro omgärdade av imponerande stengärden, vilka vittna om den möda och idoghet nedervetilbon nedlagt för att skapa bördig åker av stenbackarna. Samuel Chydenius, en bror till den berömde Anders Chydenius, som var präst i Nedervetil, säger om nedervetilbon som jord­brukare, att »hans driftighet tog sig uttryck i oförtruten energi, använd på de skallota stenbackarna, vilka förvandlades genom folkets flit till rågfält, som i regeln gåvor 22:dra och 23:dje kornet».

Mossarna ha först vid senaste sekelskifte till större delen torrlagts och uppodlats och utgöra numera jämte de gamla naturängarna, som även lagts under plogen, större delen av den odlingsbara areal jordbrukarna förfoga över. Omfattande dikningsföretag ha medfört, att de förut vattendränkta och sura mossarna numera förete rätt bördiga fält.

I början av seklet voro skiftesförhållandena dåligt ordnade och äro det fortfarande beträffande de flesta hemman. Det är mera regel än undantag, att samma hemman äga små jord­lotter på 10—15 olika platser. Smärre förbättringar inom olika gårdsgrupper ha visserligen företagits genom mindre nummer­skiften, men dessa ha ej varit av den omfattning, att de helt skulle ha motsvarat sitt ändamål. För närvarande pågår ett större nyskifte, vilket omfattar praktiskt taget större delen av Nedervetil by.

Till Nedervetil by hör ett 20-tal olika gårdsgrupper av vilka må nämnas de nedanom kyrkan belägna Sandbacka, Simonsbacka, Ahlskog, Slotte, Pelo, Skriko, Murik, Hästbacka, Bastbacka och Brännkärr samt Backända-gårdarna. Gårdarna äro tätt byggda på backarna, från vilka man har en vidsträckt utsikt över de kringliggande ängsmarkerna. De äro i regeln rymliga, ofta i två våningar, väl hållna och målade.

Av de ovannämnda hemmansnamnen funnos enligt jorda­boken följande redan år 1654: Simonsbacka, Ahlskog, Slåttet, Pelå, Murik, Skricku och Brennkier. Namnet Simonsbacka eller Kristoffers, som den även kallas, torde härstamma från namn­kunniga bönder på dessa hemman. Namnet Slotte eller Slåtte (Slåttet) säges ha uppkommit genom att en svensk kung på genomresa skulle ha sovit här och på morgonen svarat, då man frågat honom huru han sovit, att han sovit lika gott som på sitt eget slott. Enligt en annan mera sannolik version torde namnet och släkten härstamma från en viss Pehr Konung, som nämnes i skattelängderna av år 1602.

Pelo-gårdarna på andra sidan älven funnos redan på 1550-talet. År 1654 är Skriko antecknat som 3/4 mantal skatte­hemman, men blev antagligen ödehemman under stora ofreden, då det 1754 är antecknat som nybygge. På motsatta sidan om älven ett stycke på sidan om landsvägen ligga Hästbacka-, Bastbacka- och Brännkärr-gårdarna, från vilka man var med vid socknens första kyrkobygge. Murik-gårdarna äro bland de först bebodda orterna i socknen.

De olika gårdar i Nedervetil by, vilka här omnämnts, äro belägna på backarna i tätt byggda grupper. De bildade på den grund relativt slutna enheter vid tiden före sekel­skiftet, då kommunikationerna voro outvecklade och gemen­samma ärenden ej funnos i större utsträckning. Följden här­av var, att de olika gårdsgrupperna levde sitt stilla vardags­liv utan intimare beröring med de övriga gårdsgrupperna. Större samlingstillfällen utgjorde religiösa fester och söndags- ­gudstjänsterna.

Men redan före sekelskiftet började ungdomarna samlas till gemensamma möten med ett visst kulturellt inslag. På 1890-talet funnos i Nedervetil redan en sångkör och en horn­septett. Vid ungefär samma tid började ungdomarna även intressera sig för teater. Ordnade och på förhand uppgjorda program uppfördes vid ungdomarnas tillställningar.

De bekanta bondbröllopen voro riktiga folkfester. Större delen av socknens folk var inbjuden och festligheterna pågingo i dagarna tre, varvid vedertagna traditionsbundna pro­gram iakttogos. Ännu så pass sent som på 1930-talet försig­gick ett tvådagars bondbröllop på Brännkärr, dit 4.200 per­soner voro bjudna.

Dylika samlings- och festtillfällen arrangerades på vår­sommaren innan skördetiden inföll. Sedan höbärgningen på­börjats var det ej tid att tänka på fester och nöjen. Sen­sommaren var en enda lång arbetsdag tills spannmålen var tröskad, höstsådden undanstökad och potatisen i källaren. På hösten försiggick höstslakten, varigenom gårdens behov av kött för större delen av vintern fylldes.

Det var även en årligen återkommande sed, att varje höst hämta skomakare till gården. Det var vanligen två—tre yrkesmän, som i ett par veckor sydde skor och stövlar åt gårdens folk för den kommande vintern.

Under de långa vinterkvällarna och särskilt söndagsefter­middagarna samlades man gärna hos någon granne, som var känd för sin förmåga att berätta historier. Mången gång fick nog sanningen sitta emellan vid sådana tillfällen, ty det gällde att breda på så att historierna skulle få den färg och humo­ristiska poäng som berättaren avsåg. Man satt med andra ord och 'skroppade' för varandra och alla voro ju medvetna om att historierna ej voro precis 'sanna berättelser ur livet'.

En på sin tid för sina historier mycket känd typ i Nedervetil var Matts Hongell, även kallad Stor-Hongell på grund av sin resliga växt. Stor-Hongell hade i sin ungdom besökt Amerika och det var från denna outsinliga källa han till stor del hämtade sina om Münchhausen-bravader påminnande historier. Som ett plus för honom må nämnas, att han i sina historier kunde driva med sig själv lika mycket som med andra.                               

Bland de mera kända byaoriginal, till vilka ett flertal be­rättelser och ordstäv äro knutna, må här ytterligare nämnas »Skriko-Aliks», »Smedas-Liander», »Pelo-Gambäl-Kalle» och från ett tidigare skede »Bastbakk-urmakarä», vilken förfärdigade den kända apostlaklockan, som numera förvaras i Österbottens Historiska Museum.

Nedervetilbon anses vara snabb i repliken och är känd för sin munterhet och uppsluppna livsglädje. Sjuk-Ant kom en gång till Slotte för att begära sättpotatis och fick en skur av ovett av den hetlevrade lantdagsmannen C. J. Slotte, som beskyllde honom för lättja och håglöshet. Sjuk-Ant satt lugnt och hörde på, tills ovädret lade sig, varpå han replikerade: »Det där är allt bra, och sant också till en del, men det duger ej till sättpotatis.» Gubben Slotte gick utan ett ord ner i källaren efter den begärda sättpotatisen.

Hästhandel har varit och är väl fortfarande nedervetilbons hobby. Ehuru han annars i sin handel och vandel är ärlig, anser han det icke som synd, om han lyckas lura sin nästa en smula vid hästhandel. Fil. dr K. J. Hagfors — den kände seminariedirektorn var från Nedervetil — berättade, att han var närvarande vid en hästhandel på 1880-talet, där köparen bjöd 250 mark för en häst. Nedervetilbon ville ha 300 mark, och för att det skulle bli affär sade Hag­fors att 250 mark är dock mycket pengar. Då log säljaren och sade med den vänligaste röst, som om han skulle talat till ett barn: »Ja, ser du, 250 mark är mycket pengar, om man köper bröstsocker, men inte i en hästhandel.» Svaret kom snabbt och träffande, och där var intet att tillägga, säger dr Hagfors.

Den mest kända nedervetilbon är häradsdomaren C. J. Slotte. Här må blott nämnas om honom, att han var lantdagsman från 1863 till slutet av 90-talet och att han vid fem olika lantdagar satt som bondeståndets talman. Inom kom­munen var han verksam på de mest olika områden. Han var en varm förespråkare för folkbildningsidén och drev med styrkan av sin personlighet igenom frågan om inrättandet av fasta folkskolor i kommunen, varom stämmoprotokollen bära nogsamt vittne. Även på det ekonomiska området var han en föregångsman, som ivrade för rationellt jordbruk, hade eget mejeri och även bedrev skogsaffärer.

Socknens huvudnäring har sedan århundraden tillbaka varit jordbruk i dess olika former. Jorden är lätt och sandblandad och särskilt lämplig för råg- och potatisodling. Före sekelskiftet lades mest an på spannmålsodling, men i början av detta århundrade övergick man allmänt till boskapsskötsel och mejerihantering, sedan socknen år 1905 fått eget andels­mejeri. Utvecklingen av denna näringsgren belyses bäst genom följande siffror. Mjölktillförseln till mejeriet, som första året var 494.981 kg, steg 1915 till 1.119.241 kg och 1930 till 2.382.237 kg. Dessutom hålla en del bönder svin, t.o.m. utöver det egna behovet av svinkött, varjämte på senaste tid även hönsskötseln fått en ökad betydelse.

Jämsides med jordbruket har hemslöjden spelat en viss roll särskilt i Norrby, men har dock varit av mindre betydelse i Nedervetil by. I Nedervetil har rätt länge funnits flera gar­verier, som berett bl. a. rätt stora mängder utländska fårskinn, vilka förfärdigats till arbetshandskar. En följd av detta närings­fång vid sidan om jordbruket är, att vårt lands främsta affärs­män inom hud- och läderbranschen äro infödda nedervetilbor. Nämnas må bröderna Eliel och Hugo Sandbacka samt M. A. Slotte.

Allhelgonadagen avslutade arbetsåret. Då besöktes 'helgo­mässmarknaden' i Gamlakarleby till vilken tjänstefolket hade fri resa. Från denna dag räknat en vecka framåt hade tjänste­folket ledigt med rätt till husrum och fri kost i gården. Vid denna tid städslades även nytt arbetsfolk för ett år framåt. Förhållandet mellan gårdens folk och tjänstefolket var det bästa. Tjänstefolket åt samma kost vid samma bord samtidigt med gårdens eget folk. Detta gjorde, att tjänstefolket kände stor samhörighet med arbetsgivaren, och att de i sitt uppträdande utåt alltid talade om vår gård, våra hästar, vårt folk, osv. Detta goda förhållande mellan gårdens folk och de an­ställda utgör ett vackert barndomsminne.

Livet i Nedervetil var i början av seklet enkelt och arbetsfyllt, levnadsvanorna sunda och fria från överdrifter. Det bjöd dock redan på grund av arbetets art på en bondgård nödig omväxling. Bland den växande ungdomen iakttogs städade umgängesformer och ett nyktert och sedligt liv.

Den tid av förnöjsamhet och trivsel, som kännetecknade livet och levnadsvanorna under barndomens lyckliga dagar i hembyn, ter sig därför allt mera eftersträvansvärd, då man ser tillbaka på den ur de glidande årens perspektiv.

(1947)