Nedervetil.

Areal 225,7 kvkm, därar åker 2895 hektar (12,8%).
Folk­mängd 1849, därav svenskar 1735 (93,8%).
Byar Nedervetil, Norrby, Överby.

NÅGRA DRAG OCH MINNEN FRÅN MIN HEMBYGD

Anders Sandbacka

Då den resande från Gamlakarleby färdas längs Jyväskylä-vägen cirka 14 km, uppnår han gränsen till Nedervetil. Redan 5 km från staden övergår slättbygden i kuperad terräng, omväxlande med av gran- eller tallskog beväxta höjder och dalar. Dalarna bli ofta mossmarker där sommartid växa gula och läckra hjortron. När man på sin färd kommit till höjderna ovanom Sandbacka, den första gården i Nedervetil, öppnar sig för ögat Vetil älvdal och den tätast bebyggda delen av Nedervetil socken ligger framför en. Där synas byar och gårdar helt nära eller ock längre borta. Nedanför back­krönet ligger Sandbacka, där undertecknad sett dagens ljus. Något längre bort Christoffers (Wiik), Slotte, Pelo, och Murick byar. Och längst borta i bakgrunden ser man kyrkans torn och spiror. Bebyggelsen har troget följt älvens lopp och brett ut sig så att gårdarna ligga på båda sidor om densamma. Förr var älven strid och bred och gjorde intryck av att vara en okuvlig jätte, som med sitt väldiga flöde kunde bräcka alla hinder i sin väg. Sedan forsarna vid Vihus och Lahnakoski blivit fällda, har vattnet ansenligt sjunkit och stränderna blivit höga och fula. Älven ligger numera fängslad inom sin bädd och liknar en stridsman, som förlorat sin kraft och sina vapen.

När den om vårarna sprängde fram i sin fulla kraft, översväm­made den ofta omgivande ängar, och våldsamma islossningar blevo följden. Som barn fingo vi vara med om många intres­santa upplevelser. Vårvattnet kunde ibland stå så högt, att man bekvämt kunde ro längs landsvägen från Slotte till Murick, ja t.o.m. över själva ledstängerna på Slottsbron, och trafiken måste taga en omväg ända genom Bastbacka. Vårfloden var så våldsam, att den förde med sig träd, buskar, broar och mindre hus. Jag minnes, att när vi en gång stodo och betraktade islossningen kom ett stort isflak, och inom några ögonblick svepte det med sig åtta ängslador på en gång. Ladorna flöto sedan med strömmen som små nätta vattenblåsor. Och landade de icke, om lyckan var god, på någon äng eller i kanten av en skogsbacke, så voro de för alltid för­lorade. För att skydda ladorna mot vårflodens härjningar försåg man dem med höga pelare av sten eller stock. För att kunna motstå det starka trycket grävdes dessa pelare djupt ned i jorden. Vid islossningen 1903 bortfördes t.o.m. präst­bron, den ståtliga bron över ån vid prästgården. Och det hände sig icke bättre än att några personer, som stodo och åsågo den mäktiga isgången, följde med nedför den strida Tastforsen. Lyckligtvis landade bron nedanom forsen på en äng, och de nödställda kunde bärgas eller själva taga sig i land.

Havet har tidigare, måhända så sent som under vikinga­tiden, svallat ända upp till Vihus, där ett tempel helgat åt Njord skall ha funnits (Alex. Slotte). Därav har stället och forsen fått namnet Vihus, som betyder heligt hus. För san­ningen av detta antagande kan jag naturligtvis inte borga men det förefaller sannolikt. Faktum är i alla fall, att land­skapsbilden här som annorstädes i vårt land genomgått många förändringar. Säkert torde i varje fall vara, att »ån» haft åtminstone tvenne utloppsarmar, av vilken den södra gått genom Såka by. Vid Sandbacka finnes en stenbro, som över Smittesmossen leder till Svedjeholmen.   Dess ursprung såväl som dess betydelse har man inte lyckats utgrunda. Det vore dock ej omöjligt att en väg skulle gått över den till holmens andra ända eller längre bort till en eventuell hamn. Att en vatten­väg genom Såka by gått högt uppåt landet, är i varje fall täm­ligen troligt, och antagligen har här funnits även en större handelsplats.

På båda sidorna om älven ligger som nämnt den huvud­sakliga bosättningen. Mera inåt landet ligga gårdarna och byarna vid sjöarnas stränder. Nedervetil är synnerligen rikt på vackra insjöar, små och stora, bortåt ett sextiotal. Många av dem har fällts eller eljes torkat ut, och bottnarna ha upp­odlats och giva rik gröda. En del sjöar äro redan övervuxna med mossa och bilda sänka ängsmarker.

I Norrby eller »Skogspäran» finnes utomordentligt vackra platser, och man måste medgiva, att befolkningen vid val av bostadstomter gjort lyckliga val och i de allra flesta fall utsett de naturskönaste platserna för bebyggelsen. En sevärdhet, som på senaste tid kommit mycket i ropet, är Säljesåsen, ett Punkaharju i miniatyr. Före sekelskiftet var också »Pelo-strande» prisad för sin skönhet och det med rätta. Vägen löpte här, ungefär 2 km. utmed stranden, som var bevuxen med högstammiga hängbjörkar, vilkas rika lövverk bildade en vacker grön och skyddande himmel över den breda vägen. I min ungdom var denna väg i synnerhet en eftersökt mötes­plats för svärmande unga, som i skaror under det de sjöngo vackra folkvisor promenerade av och an.

Så stora byar som det finnes t.ex. i södra Österbotten funnos icke i Nedervetil. Den största byn är Pelobacken, där ett tjugotal gårdar ligga nära invid varandra. Trots närheten har grannsämjan varit utomordentligt god, och det har blivit ett ordspråk: »eithaldo» som peloborna.

Åkrarna, belägna på höga stenbackar och ofta omgivna av höga och breda stengårdar, ha numera icke samma betydelse som före detta sekels ingång. Åkerbruket i sin gamla form har fått vika för boskapsskötseln, och denna har drivit fram uppodlingen av gamla naturliga ängar och kärrmarker. Denna omläggning har varit till obeskrivlig nytta för bygdens ekono­miska liv och befolkningens allmänna välstånd. Nedervetilborna äro välbärgade. De flesta av gårdarna äro skuldfria, och många ha rätt betydande penningbelopp insatta på bank. Hem­manen äro i allmänhet små och kunna inte längre uppdelas i mindre lotter. Trots det ha bönderna vid storskiftet till­delats rätt betydande skogsmarker. Skogarna, för vilkas be­tydelse och vård ögonen allt mera öppnats, ha givit betydande bidrag till inkomsterna. Dessa inkomstkällor vore dock icke nog att skapa tillräcklig ekonomisk grund, då den odlade arealen är liten, om inte befolkningen även på annat sätt skulle söka bidrag till sin utkomst. I varje nedervetilbo döljer sig en affärsman. Jämte sitt jordbruk driver han handel med allting, som han kan sälja eller köpa. Men åt detta ägnar han sig företrädesvis under de tider av året, då inte arbetet på hemmanet brådskar. En äkta nedervetilbo är därtill före­tagsam i allt, omtänksam och sparsam, någon gång ända till gnidighet. Det han besitter vårdar han väl. Han är gladlynt och öppen, skämtsam är han ofta till överdåd och i dispyter kvick och slagfärdig. Hans skämt kan lätt i fråga om andra bli bitande satir. Men även då avser det blott att fostra. Skämtet har aldrig sin grund i illslughet eller ond vilja. Under form av skämt kunna därför de bästa vänner säga var­andra de beskaste sanningar. En söderbagg, sydösterbottning eller nylänning, har svårt att förstå detta drag i folkkaraktären. Men det är ett grunddrag, som hör nära samman med hela folkets läggning. Om vi också ha dessa drag gemensamma med våra vänner och grannar på andra sidan sockenrån, så äro vi för ingen del gramse på dem därför. Vi ha engång i tiden tillhört samma församling, blott med den skillnaden att vi tillhörde kapellet, medan de levde i själva moderför­samlingen Gamlakarleby.

I mina uppväxtår förde befolkningen en stilla tillvaro i all gudaktighet enligt det förstånd, man hade i andliga ting. Allmän nykterhet rådde. En ung man, som söp sig full, hörde till sällsyntheten. Det kunde gå åratal utan att ett oäkta barn föddes i församlingen, och hände det någon gång, så var det vanligen någon olycklig inflyttad tjänarinna. Kyrkan besöktes också regelbundet, och den var nästan fullsatt varje söndag. Som barn hade jag under min folkskoltid att till fots tillryggalägga den 5 km långa skolvägen morgon och kväll. Men säl­lan var jag på söndagen borta från gudstjänsten.

Politiskt är befolkningen synnerligen vaken. Då förryskningssträvandena på 1890-talet satte in, väcktes starka fosterländska känslor till liv i bygderna. När den stora deputationen reste för att uppvakta kejsaren själv, var även vår bygd företrädd bland de män, som fått sig det svåra, men hedersamma uppdraget förelagt. Att man trots allt även kun­de visa broderlig hjälpsamhet mot ryssarna, visar den stora insamling som på 1890-talet företogs i våra bygder för de hungrande i Ryssland. Bönderna gåvo i allmänhet för lin­drande av nöden 5 mk, vilken summa hade stort värde den tiden. Det insamlade torde ha stigit till rätt betydande be­lopp, ty alla små och stora, fattiga och rika ville vara med och skaffa bröd åt hjälpbehövande i kejsardömet.

Jag har inom ramen av denna uppsats endast kunnat samla några spridda drag och enkla minnen från min hembygd. Men då jag här i tankarna ser tillbaka, står den för mitt öga så fager och sommarljus. Den bildar en värld för sig, en värld av frid och lycka. Släkten komma och släkten gå, men hembygden är alltid densamma, lika underbart leende, lika dyrbar och kär. Dig, min hembygd, bringar jag min hälsning med dessa rader.

(1947)